Var ligger fantasin någonstans?
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Sven-Olov Roos | Illustrationer: SaraMara
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-260-7
Var ligger någonstans?
fantasin
SVEN-OLOV ROOS
Tallarna reser sig högt mot himlen. Den lilla stigen slingrar sig fram genom lingonriset. Tittar du riktigt noga så ser du en liten pojke som går där. Han heter Olle och är tillsammans med morfar på väg till stugan i skogen. Det är inte första gången de går dit. Nej, han har gått där många gånger tidigare, men i dag är det extra speciellt. Det är bara han och morfar och de ska sova över där tillsammans.
Det är spännande, för när man är med morfar kan man aldrig riktigt veta vad som ska hända. – Olle, ser du stenen där borta?
Morfar pekar på ett stort mossbeklätt stenblock som ligger efter stigen. Jodå, det har han allt sett. Många gånger dessutom! När man har gått förbi ”Stora stenen” så är man snart vid ”Högsta punkten”. Morfar har flera sådana namn efter stigen: Björkbacken, Glesa skogen, Mörka skogen, Stora blötan, Bäcken och då är man nästan framme.
– Du vet väl att det egentligen inte är någon sten, utan ett troll som sover. Trollen sover alltid på dagen och är vakna på natten. De söker upp en plats dit solens strålar aldrig når, för det vet du ju, att trollen inte tål att få solljus på sig.
Morfar berättar alltid sådana här historier. Olle vet ju att det inte finns troll, men när han säger det till morfar, så blir han väldigt allvarlig och säger ”att det finns det visst, i fantasin fullständigt kryllar det av dem”. En gång hade Olle frågat sin mamma om var fantasin låg någonstans, men hon hade bara suckat och frågat: ”Har morfar berättat historier för dig igen?” Olle hade bara ryckt på axlarna. Han skulle fråga morfar om det där med fantasin någon gång.
– Vet du vad som händer när ett troll får solljus på sig? Jo, först blir han alldeles vit, sedan sväller han och blir alldeles rund och växer som en stor ballong och svävar upp mot molnen och sedan säger det bara poff, så är han borta.
Olle tror faktiskt inte att han har rätt, morfar. Han kan väl inte veta det?
– Har du sett det själv, morfar?
– Nej, men det har berättats för mig av en häxa som jag mötte en gång.
– En häxa?
– Precis. Man stöter på dem ibland, men det är bara barn som kan få se dem. Jag var liten då jag träffade henne, så jag har nästan hunnit glömma bort det. Men jag kommer ihåg det där med trollen. Tror jag.
Han är konstig, morfar. Troll och häxor. Vad ska komma härnäst?
– Vissa magiska väsen kan man bara få se när man är barn, men älvorna kan man få se även som vuxen. Jag ser dem ofta dansa över sjön. De har sin dansfestival på hösten. Det har du väl sett?
– Du menar dimman?
– Ja, många kallar det så, eller sjörök säger en del, men det är älvorna som dansar. På natten dansar de med trollen, men de lägger sig innan solen går upp. Sedan dansar älvorna själva.
Olle himlar med ögonen. Typiskt morfar att hitta på en massa. Men Olle har faktiskt blivit stor sedan förra sommaren, han ska bli sju år till hösten och börja storskola i stan.
– Jag är stor nu, morfar. Jag tror inte på sådana där fantasier, säger Olle.
– På det viset, skrockar morfar.
Nu känner Olle hur magen kurrar. Tur att de snart är framme! En vindpust slår mot Olle och då vet han att de är nära huset. Det är vinden från sjön som letar sig in i skogen och då är det bara en liten stigkrök kvar innan de är framme. Det första man ser är den mörka husgaveln med två fönster. Sedan framsidan, med sina tre stora fönster som vänder sig ner mot Tusjön. Då man rundar hörnet kommer man fram till farstukvisten på Mölga östra. Det är morfar som kallar det så för att de lättare ska komma ihåg väderstrecken. Tvärs över gräsmattan ligger gästhuset, som är en utbyggnad av förrådet. Det kallar morfar för Mölga västra.
När Olle är här med sin familj bor de alltid på Mölga västra, men i dag när han är med morfar ska de bo på östra.
Morfar fixar fram lite varm mjölk och några mackor medan mörkret sänker sig utanför. Olle sätter sig vid fönstren ner mot sjön och morfar tänder en brasa i kaminen. Det är märkligt att
vara i stugan när det inte är sommarlov. Den stora björken ser så naken ut där den sträcker ut sina grenar utan ett enda löv, men mamma har sagt att snart kommer det nya blad. Tröttheten kommer krypande och det känns bara skönt när morfar frågar om Olle vill lägga sig. Lite tandborstning och gå på dasset med ficklampa innan han kryper ner i sängen bredvid morfar. Han verkar också rätt trött. Det är skönt att få blunda en stund.
Olle vaknar med ett ryck. Det är fortfarande mörkt, men han är kissnödig. Ska han väcka morfar? Han snarkar så det dundrar, så Olle bestämmer sig för att gå ut själv och kissa på gräsmattan. Han behöver ju inte gå så långt från trappan. Ytterlampan lyser fortfarande och det känns bra. Lite kusligt är det. Det är nästan alldeles svart, fast himlen börjar bli rödaktig över trädtopparna. Det är nog där solen kommer att gå upp så småningom. Det är kallt om fötterna. Och blött. Medan Olle kissar tittar han sig omkring. I mörkret ser han något som rör sig. Det är nog bara någon trädgren som rör sig
i vinden, tänker Olle. Så märker han att det är helt vindstilla. Men visst rör det sig där? Olle känner hur hjärtat bultar i bröstet och han är jätterädd. Han drar upp sina byxor och vänder sig om för att springa in igen, men så hör han en tunn, men skrovlig röst.
– Hjälp!
Olle stannar till. Rädslan finns kvar, men han kan ju inte bara gå in om någon ropar på hjälp.
– Hjälp mig, snälla!
Rösten låter inte så farlig. Ögonen har börjat vänja sig vid mörkret och Olle skönjer något som vajar fram och tillbaka. Det är därifrån ropen kommer. – Hjälp mig!
Olle kan inte låta bli, trots att benen skakar så knäna slår mot varandra. Han går försiktigt mot rösten. Bara ett par meter från stugan sitter en figur på huk. Är det en hund? tänker Olle först. Men nej, det här är något annat. Figuren är lurvig, pälsen är mörk. Ett par öron sticker upp. En stor, nästan rund näsa, och så en svans som långsamt svänger fram och tillbaka. Det är ett troll! Ett
alldeles riktigt troll, precis ett sådant som morfar har berättat om.
– Hjälp mig, jag har fastnat, och snart går solen upp. Jag måste hinna tillbaka till min sovplats.
Olle ser att trollet trasslat in sin fot i Leos hundlina och försöker slita sig loss, men linan skär bara djupare in i benet. Hans klumpiga fingrar klarar inte att få grepp om linan. Olle tycker synd om honom, men han är också rädd. Väldigt rädd. Då han ser trollets blick och hör den vädjande rösten förstår Olle att han inte kan lämna honom här.
Han sätter sig ner vid trollets sida och kan med sina små fingrar få tag i linan, trixa upp knuten.
Under tiden som Olle håller på klappar trollet honom sakta över axeln, medan han mumlar:
– Så ja, så ja, bra, bra, så ja.
Då Olle fått loss honom från linan sträcker trollet på sig och ser Olle rakt i ögonen med sina stora runda trollögon medan tårarna rinner över pälsen i ansiktet.
– Tack, du lille. Tack du store, fast du är så liten. Du ska få …
Så tystnar trollet, river sig i pälsen och får tag
i något som han räcker fram mot Olle. Det ser ut som en peng, men inte en peng som han känner igen. Den är gul som solen och väger nästan ingenting. Medan Olle håller den i sin hand hör han trollets djupa röst.
– I mörkret händer ingenting, i solen händer underting.
Så vänder trollet sig om och skyndar in i skogen medan Olle hör hans mumlande: ”I mörkret händer ingenting, i solen händer underting.” Olle står kvar en kort stund innan han går tillbaka och lägger sig i sängen. Han måste ha somnat på en gång.
Olle vaknar av att morfar ropar att frukosten är klar. Olle sträcker på sig och kommer att tänka på den konstiga dröm han haft. Mörkret, vinden och den märkliga varelsen! Han skakar på huvudet. Det måste vara morfars sagor som gjort att han drömde så konstigt. Då upptäcker han sin knutna hand. Något skaver lite i handflatan och när Olle ser efter ligger där en peng. Gul som solen och den väger nästan ingenting.
Olle vet att det inte finns häxor och troll, för det har mamma sagt. Dessutom är han stor nu och tror inte på sånt! Men morfar håller inte med. Han menar att det bor massvis av magiska varelser i fantasin. Olle vet inte var fantasin ligger. Morfar är så knasig!
Fast en dag blir Olle osäker. Kan det vara så att morfar har rätt?
Innan Olle har förstått hur det gått till blir han indragen i äventyr han aldrig kunnat drömma om och han får nya vänner i fantasins värld. Eller … är det kanske en riktig värld?