9789181149685

VETERANPARTIET

Seniorerna ryter till

VETERANPARTIET

VETERANPARTIET

SENIORERNARYTER TILL

Satirisk och ironisk Roman

av Peder Bergensten

©Peder Bergensten 2026

Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 11442Stockholm,Sverige,bod@bod.se

Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland

ISBN: 978-91-8114-968-5

FÖRORD

Vadhänderegentligenmed ossliteäldrenär vi inte längre anses behövas på jobbet?

Vissa firarmed golf,keramikkurseroch en ambitionatt äntligen baka surdegsbröd. Andra– märkligt nog– vill fortsättaarbeta. De saknar kollegor,sammanhangoch känslanavatt fortfarandevara till nytta, trotsatt pensionssystemet vänligtmen bestämtföreslår motsatsen.

Dethär är en fiktiv romanomnågra personerijustden senare, någotbesvärliga, kategorin. Personernaärheltpåhittade,ävenom de medlätthet skullekunna finnas.Som läsarefår du självfylla i deraskaraktärsdrag.Känner du igen någon? Då är dettroligenett sammanträffande. Ellerdin fantasi. Ellerbåda.

Eftersomdetta är en skönlitterär bokförekommerdet sannolikt faktafel.Kanskenågra stycken.Kanskemånga.Dufår gärna hjälpa till attpekautdem.Skicka ettmejltillveteranpartiet@ gmail.comoch berättavad somärfel,ologiskteller heltorimligt. Medlitetur hinner jagrätta till det inästa bok, somärtänkt attbli en uppföljaretilldenna.Med lite otur görjag om samma misstag, fast värre.

Iberättelsenförekommeriblandverkliga företags-och ortsnamn. Om någonverkligpersonkännersig träffad,upprörd ellerorättvist beskriven, berjag om ursäkt.Det varintemeningen. Antagligen.

KAPITEL.1

ROLF KARLSSON

Rolf Karlssonstårframför dennya kaffemaskineni personalrummet på Goffles forskningskontoriKista.Nåja,“personalrum”är kanske atttai.Det är snarareenstoröppen ytaikontorslandskapet– medpingisbord, biljardbord, skönafåtöljer, en bardisk ochenliten hörna därden blänkande maskinen står.Rolfstuderar knapparna medsinamoderna namn:Espresso, Cappuccino,och en radandrasorter. Hanletar förgäves efter knappenför vanligt kaffenär hanmärkeratt någonstårbakom honom. En ungkvinna hargliditupp,otålig.

”Hörru!Ska du stådär heladagen,eller ska du ha nåtkaffe?”

”Jag är lite osäkerpåhur maskinen fungerar,men du kan gå före,” sägerRolfartigt.

”Ser du inte attdet står Café Lattedär?Dubaratrycker och väntar.Men glöm inte koppen.Intesvårt förenblatte attfåen latte,” sägerhon medenkulsprutelikhastighet ochenton somlika gärna kundevarit rapp.Hon tarsittkaffeoch lämnar honommed ettöverlägset flin.

Härska sägasatt Rolf –med sina drygasextioår– är någotaven dinosaurie på arbetsplatsen.Troligenintebaraäldst,utanockså denendemed gråtthår.Han fortsätterstirrapåmaskinen. Till slut hittar hanenliten knappunder de trete-sorterna –kaffe. Han trycker ochställer ditsin kopp.Ingenting händer.Maskinenkräver fler svar:starkteller svagt? Medmjölk,havremjölkeller honung?

Socker ellersötningsmedel?När hantillslut klickatsig igenom allt börjar maskinen mullra somenstenkross.Några av kollegorna

ifåtöljerna tittar irriteratupp från sina hörlurar.Rolfler urskuldande ochvändersig åter mot maskinen,som nu bytt ljud –från stenkrosstillporlandevattenfall. Menkaffet rinner inte ikoppen, utan iett annatrör bredvid.

Just då kommer tjejen från “rattstavningssektionen”tillbaka–honhar glömtsin träpinne.

”Du, farbror, du satte muggen underfel rör. Du ska sättaden däri stället” sägerhon ochpekar innanhon rasktförsvinnerigen.

Rolf suckar, flyttarkoppenoch fårtillslutsin dryck. Hantänker stilla försig själv: Är det härverkligenenmodernkaffemaskini dagens AI-samhälle?Det vore välenklare attbarasäga:

”Kan jagfåenkoppbryggkaffemed en sockerbit, tack!”

”Javisst.Men jagförstår inte bit. Hurmånga gram socker?”

Hansmåleråtsin egen tanke.

Rolf harhelasittyrkeslivarbetatinomIT– ellersom det hette närhan började, meddatamaskiner. Hankan både mjukvara och hårdvara,enalltovanligare kombinationi en världdär manoftast bara behärskar det ena. Trotsatt mångaser honom somenstofilär detalltidtillhonom de yngrevändersig närnågot strular: datorer somintestartar,skärmarsom är svarta,skrivaresom hackar. Ofta handlardet bara om en sladdsom lossnateller en färgpatron som behöver bytas. Ibland skickas hanner till serverhallen föratt fixa sådant de unga “experterna” inte rårpå.Hanär, kort sagt,företagets allt-i-allo-gubbe. Detärockså så hankallas: Gubben.

MenRolftrivs.Han känner sigbehövd, harenhygglig lön(om än inte lika högsom vissa25-åringar somköpts över från konkurrenten Microhard)och tycker attlivet är både lugntoch harmoniskt. Detvisarsig snartvaralugnetförestormen.

Dagenefter kaffemaskinsincidenten kommer kontorschefen förbi ochfrågarförsiktigt om de kantaett litetsnack.Chefenheter

Steve, elleregentligenStefan, menefter ettårpåhuvudkontoret i SanFranciscoförsökerhan upprätthållaenamerikansk image. Han är itrettioårsåldern,lätt finnig ochpratarmed en påklistradaccent. De gårini konferensrummet,det enda ställetikontorslandskapet därman kan prataostört.

”DuRolf, du harjuvarit hososs länge. Ända sedanforskningscentretstartade, va?”

”Ja, det stämmer,”säger Rolf ochundraromdetta möte kanske handlaromenlöneförhöjning.

”Dubörjar välnärma digpensionsåldern?”

”Nja,det är någraår kvar.”

”Jo, menvihar ettlitet problem här,”fortsätterSteve.

”Jaha? Vaddåför problem?”

”Några av våra medarbetare harsvårt att… samarbetamed dig.”

”Va? Dethar jagaldrighört. Ingenhar sagt någottillmig.”

”Nej, det förstårjag.Duvet,med tankepådin ålderser nog mångadig somensorts föräldrafigur. Någonman inte vill stöta sigmed.”

”Det därlåter inte somnågot stortproblem.Åtminstoneinte förmig,” sägerRolftorrt.

”Jo, alltså…det finns fler saker. Framföralltkommunikationen.

Du vetatt vi är ettengelskspråkigt företag, menduenvisas med attprata svenska.Tilloch mednu.”

”Herregud, mångaavungdomarna kanjuinteengelska! De pratarnågon slagssvengelska ochtroratt de är flytande.Jag måsteju förklara sakerpåsvenska föratt de ska förstå.”

Steveignorerar honom.

”Och så använderduuttryck somingen förstår. Iförrgår,tillexempel,när någonfrågade hurmycketlagring hanbehövde,svarade du –ett tjog megabyte.Heltobegripligt.”

”Jag minnsdet. Hantog fram miniräknaren föratt räknautfyra gånger fem.”

Stevefortsätter.

”Och du pratar medfolktrots attdehar hörlurar på sig.”

”Självklart görjag det, särskiltnär de sitteroch lyssnar på musik ellerpoddarmittiarbetet.”

”Och du förstörstämningennär du tittar ogillandepådem som spelar biljard.”

”Klart jagblirirriterad närjag väntar på en uppgift ochpersonen ifråga står därmed kö ihandeni ställetför attjobba.”

Stevemal vidare.

”Och så hälsar du folk välkomna ironiskt,trots attdejobbathär i fleraår.”

”Jag är kanskeintevan vidalltdet härhemarbetet. Särskilt inte närman försökerfå tagpånågon somärute ochgår medhunden mitt underett möte. Mensäg nu vaddu egentligen vill,Stefan?”

Stevedrarefter andan.

”Jag ochcheferna iSilicon…vitroratt verksamheten skulle fungerabättreomdu… hittade en annanlösning.Kanskeenannan anställning.Eller…tog förtidspension.”

”Med andraord.Nivillsparkamig?”

”Nej, nej, absolutinte! Men… vi kansäkerthitta en lösning. Jag harnågra förslag:Dukan säga uppdig ochfåett avgångsvederlag motsvarande en årslön.Eller ta avtalspension– 50 procentlön fram till ordinariepension.Eller…bli uppsagd,med tremånaders uppsägningstid.”

Rolf är inte dum. Hanräknarsnabbt. Avtalspensionenärbäst. Och oavsettvad Stevesäger harhan förståttatt beslutet redanärtaget.

”Dåtar jagavtalspensionen,” sägerhan.”Menjag föreslår attjag jobbar en vecka till ochinstallerar de nyaAI-chipsenfrånNvidia. Detkan jagknappastlämna till någonannan iden här… kindergarten.”

”Vad betyderkindergarten?”

”Gofflapådet”

”Det ska jaggöra! sägerSteve,” uppenbartlättad.”HR ordnar pappren.Det harverkligenvarit really nice attjobbamed dig. Och

du…vihar rätt mycket just nu,sådet blir nogingen stor avtackning.Titta in på mitt spaceinnan du går.”

Rolf kännersig tomnär hankör hemtillvillani Sollentuna.Där väntar hans hustru,Birgit. Honärarkitekt,tidigarepåett stort kontor medlön iparitet medhansegen. Menefter en konfliktmed chefen startade honeget, full av självförtroende.

Ivillan finnsgottomplats förkontoroch modellbygge,och hon började delta iarkitekttävlingar, övertygadom atthon skulle vinna flera, somförr. Mendet visade sig snabbtatt de stora kontoren hade heltandramuskler. Hennes tidigare framgångar hade kanske inte bara berott på begåvning, utan på chefernas relationer medjurymedlemmar– över luncher, middagar ochstudieresor till exotiska platser. Somegenlyckadeshon inte vinnaenendatävling.Och tävlingsbidrag kostar både tidoch pengar.Nuärhon snarareen utgiftsposti hushållet. Rolf harhittillsburit kostnadenutanproblem,men medhalveradlön kommer det blitufft.Han bävarför attberätta atthan fått sparken. Bestämmersig föratt vänta– tills hanvet hurhan ska lösa situationen. Hantänkerockså på barnen. De skulleskämmasöveren pappasom blivit “uppsagd”. OchBirgit blir så lätt irriteradnuförtiden. Hade hanvarit yngre, tänker han, kunde hanlåtsasjobbahemifrån. Möjligheterna finns. Ikällaren harhan en av landetsmestavanceradeprivata datoranläggningar. IT är inte bara hans yrke,det är hans passion.

MenRolftillhör en generation somintefuskar. Harman lön, går mantilljobbet. Ochdet görhan –helauppsägningsveckan.Och veckan därpå.

Undersin sista tidinstallerar hanAI-chipsen. Hanblirständigt avbruten av juniorer sombehöver hjälp, menarbetar metodiskt. Hanmärkeratt kontoret delats itvå läger: de somtyckerdet är sköntatt hanförsvinner, ochdesom vetatt hanäroumbärlig.

Närhan gårner iserverhallenfår hanentanke.Enful sådan, skullemånga säga.Han ser attdenya chipen knappt skiljer sig från de gamla, somentelefonuppdatering manaldrigmärkerskillnaden på.Tankarna snurrar. De skulleegentligengöramer nyttahemma, tänker han. Mensåinser hanatt varjechipkostarhundratusentals kronor.Fastför ettmiljardföretagsom Goffle…vad är detegentligen?

Samvetet pendlarframoch tillbaka.

Så kommer en av de unga förbi, lerbrett ochsäger:

”Har farbrorgjort nånnytta idag?”

NärRolfgår hemden kvällenliggerchipeni hans portfölj. För första gången isittliv harhan stulit något– inte ensenchokladkaka harhan snattatförut.

Ochhade hanvetat vadsom väntade,hadehan noglåtit demsitta kvari Goffles dator.

KAPITEL2.

TED-TORSTEN EDHOLM

Veckan före lyfter ettUnitedAirlines-plan frånNew York med destination Stockholm.OmbordsitterTorsten Edholm –eller Ted, somhan kallas ispelvärlden.Ted är hjärnanbakom succéspelet Master Mint. Kanske inte helahjärnan, menåtminstonehalva. Denandrahalvantillhörde speletsgrundare.Enman vars kreativa gnista förlänge sedanfalnat. Förfyra år sedansålde grundarensitt livsverk till Microhard ochlämnade företagetmed en förmögenhet. Torsten, somdumtnog saknadeägarandel, fick nöja sigmed titeln utvecklingschefoch uppgiften attutveckla spelet vidare.Det gör hanmed bravur. Menpåsenaretid harutvecklingsarbetetalltmer tagits över av unga,hungrigakollegori SanFrancisco. Självhar hanfåttrollensom ansiktetutåt–alias Ted–påmässor, konferenser ochspelevent.Han ler, skakar händer,ger intervjuer.Det är kul, javisst. Meni grundenärTorsten en ensamvarg,formadav sena nätterframför skärmen.Hadehansföräldrar satt gränserför skärmtiden, hade Sverigehaft en företagssuccémindre.

Hansjunker försiktigtner istoleni första klass.Trots alla resorpå Microhards bekostnadhar hanaldrig riktigtvantsig.Han känner sig fortfarande someninkräktarebland de självsäkra affärsresenärerna.Förrstack hanutsom denendeutanslips.Nuhar även de flestakostymerförsvunnit, ersattaavmer avslappnade kläder. Ändå syns han– lång,rödhårig, hästsvans, någradagars skägg.Jackan ochbyxorna påminner om en arbetsuniform. De somintekänner igen honomsom Tedtrorkanskehan är artist.Eller möjligen en excentrisk miljardär.Fastde flyger förståsprivatjet.

Hantar fram sinlaptopmen hejdasav flygvärdinnansom erbjuder champagne. Hantackar ja,stänger datorn ochlutar sig tillbaka. Arbetslusten harhan tappat redanpå vägenfrånSan Francisco–efter mötet somfortfarande ekar ihuvudet.

”Du, Torsten, du vethur mycket vi uppskattardittarbete. Menvi harfåttfram flerariktigt begåvade unga utvecklare häriSF. Därför harvibeslutat attsamla helautvecklingen här. Ochvivillintebe dig flytta från Sverige.”

Hanminns hurblodet rann ur ansiktet.Han förstod direkt:han varipraktiken avskedad.Femtioår gammal,utannya utsikter. Livet rämnade framförhonom.

”Som Tedärdu Master Mints ansikteutåt. Vi vill attdufortsättermed samma villkor, menfokuserad heltpå marknadsföringen.

Mässor,event,intervjuer. Du är vårt varumärke.”Inget frågetecken islutet. Bara ettbesked. Hantackade,reste sig– ochbörjade sin hemresa.

Planet lyfter nästan tidtabellsenligt.Enavpiloterna hälsarvälkommenpåbredamerikanska.Han läsersin trygga standardfras:”Det blir en lugn resa,men viss turbulenskan förekomma.Hållbältet fastspänt.”Enuppmaning de flesta iförsta klass vänligtignorerar. Längstframskakar detjuinte.

En måltid itoppklass serveras.Viner,dessert,kaffe. Allt är perfekt.Torsten kännerhur vardagensoro lösesupp idet mjukakabinljuset. Hantänkerse en film innanhan försökersova. Just när personalenplockar bort det sistaporslinet känns en lätt darrning genomplanet –knapptmärkbart, somenviskningi metallen. Sekundersenarebrakar helvetetlöst. Planet kastasneråt,som om marken dragit idet. Kabinpersonalen, obältade passagerare, väskor, brickor –allt flyger uppitaket. Torstenhinnerinteens skrika.Han rycksurstolen, kastas uppåt. Världenblirett virrvarr av ljud –skrik, metall, glas.Han hinner tänkapåJessica.Påderas sonKlas. Sedaninget mer.

Fallet avstannarlikaplötsligt somdet börjat.Kroppar,föremål och porslin regnar neröverkabinen.Tystnaden efteråt är öronbedövande.Passagerarnastirrar på de nedfallnasyrgasmaskerna,som långsamtgungariluften.Sedan börjar kvidandet. Någraligger stilla.Några roparefter hjälp. Detknastrari högtalaren.Torsten vaknar uppoch konstateraratt hanhamnati sinstoloch inget verkar brutet.Såhör hanpilotens röst,nu en darrig sådan:

”Vihar råkatut försåkallad klarluftsturbulens ochfallit flera tusenfot. Mennu är allt under…”

Meddelandet brytsavett nytt ryck iplanet. Någonbörjargråta.

Fleraskriker efter läkare.

DetärdåTorsten bestämmersig.

Hanska aldrig mer flyga.

Ochhan ska säga uppsig från Microhard.

KAPITEL3.

ROLF SÖKER JOBB

På morgonen sitterRolfsom vanligtvid köksbordet ochätersin frukost, omsorgsfulltsammansattenligtFolkhälsomyndighetens rekommendationer förennäringsriktigmåltid. Hanäterlångsamt, metodiskt, välmedvetenomatt detinteblirnågon lunchpåjobbet– hantänkernämligeninteförära sina unga,föredetta kollegor medsin närvaro.

Dessutom harhan bestämtsig föratt väntamed attberätta för Birgit om sina förändrade arbetsförhållanden.

Just då kommer honini köket.

”God morgon.Jag sovlitelängrei dag. Skadusnart ge digiväg?”

”Ja, jagärpågång. Tänkte försöka vara på kontoret före åtta.”

En onödig upplysning.Birgitvet mycket välatt hanalltidärdär före åtta.Flextidärenmodernitetsom Rolf valt attignorera.

”Kommerduhem itid?Eller fastnardui någotproblem som måstelösas innandu går?”

Rolf hörenton av irritation.Kanskeberor denpådålig sömn –ellergår detintebra meddet arkitektprojekthon arbetar med?

Hanfrågarinte. Hanvet bättre.För även om Rolf är lugn ochsansad,ärden mörkhåriga Birgithansrakamotsats.Hon brusar lätt upp. Kanskeliggerförklaringen ihennes latinamerikanskarötter på modernssida.

På hennes frågakan Rolf svaramed bestämdhet atthan kommer attvarahemma itid.Han vetockså atthan underdagen,eller de kommande dagarna,måste hittaen lösningpåsittproblem.

”Och du då,gumman, vadhållerdupå med?”

VETERANPARTIET

När arbetsmarknaden stänger dörren –öppnardeen helt ny

En grupp äldreyrkesproffs,frånpensioneradepoliser till före detta dataprogrammerare,startar föreningen

VerkligaVeteraner.Det som börjarsom ettsättatt hål-

la sig sysselsatta växertill ettföretagsimperium med säkerhetstjänster,virtuella verksamheter ochett banbrytande grönt projekt.

Men snarträckerdet intemed attförändranäringslivet –nusiktardepå politiken.

Ochnär Veteranpartiet tar platspåden nationella scenen blir ingentingsom förut.

En ironisk ochsatirisk samhällskritisk romanomerfarenhet, gemenskap ochmodetatt börja om –när andra räknat ut en.

Peder Bergensten är ingenjör, jurist,företagare ochpensionär –som på senare år ocksåhar blivit romanförfattare. Han föddesiBoden på 1940-talet,tog försteningenjörsexamenmen sadlade senare om ochavladeenjur.kand. Efter några år inom statlig verksamhet blevhan egen företagare. Han drev etthandelsföretag ochtillbringade många år iKina innanhan gick ipension

Som pensionär bosatte hansig iPortugal, där hanfick idén till sin första bokompensionärsparetSonja ochStig. Sedan dess harhan fortsatt attskriva ochpublicerar nu sin femtebok, Veteranpartiet –Seniorerna ryter till.

Tidigare böcker:

–Den osannolikapensionären (2022)

–KOFFEräddarvärlden (2023)

–RolandKrump (ex) president (2024) –Den ofrivillige kommissionären (2025)