RoseyRinde
En Hagaunge berättar
En Hagaunge berättar
En Hagaungeberättar
RoseyRinde
Förord
Entidig onsdagsmorgon ijuni tar jag bussentillGöteborg.Målet för dagenäratt uppsökamin barndoms kvarter iHaga. Detärrofyllt attgåpågatorna en vanlig vardagsmorgonoch se staden vakna. Några arbetsklädda män och även en man imörkkostymsitter påenuteservering och dricker morgonkaffe. Under minvandring längs Vasagatan ser jag skåpbilar svängainpåsmågatorna och stanna utanför bakdörrarnatillbutiker ochserveringar föratt leverera sina varor.Två skogsduvor harförirrat sig in till centrum ochhåller sombäst på att tuppfäktas medvarandra mitt på trottoaren. Innanjag vandrar ner idegamla kvarteren sätterjag mig enstund på en bänk på Hagaplan.Minns bänken nedanför kyrkan där jag satt som femåring,tillsammansmed mormor och lillebror Lars. Jag hade min stickning ihänderna. Ja, jag hade faktisktredan då, ifemårsåldern, lärtmig sticka och hade stickningen medöverallt.
Det finns ingen bänkdär nu. Parken har snyggats upp och ändrats om en hel del sedan 50-talet, konstigt vore det väl annars. Men jag känner ändå så väl igen mig.Mittpå grusplanen stårsedan 2007 ett minnesmärke över Raul Wallenberg,gjort av CharlotteGyllenhammar.
Jag slår mig nerpåen bänk mitt emot minnesmärket så att jag kan se de gamla husen iHaga på andrasidan Sprängkullsgatan och tar fram min skrivbok. Tankarna går och jag antecknardet som kommerför mig. Om en stund ska jag
Lillebror Lars, mormor ochjag på bänken på Hagaplan.
vandra nerimina gamla kvarter och gå in på något av de mysiga caféerna som finns på Haga Nygata.
Varför sitter jag då här? Jo,jag gör äntligendet somjag har gåttoch tänkt på en längretid, samlar minneninför att skriva en bok om min uppväxt iHaga, därjag bodde tills jag var elva år.Mina tvåyngsta bröder,sju respektive tio år yngre änjag,har flera gånger sagt att de inte minnssåmycket av sin tidiga barndom, därför skriver jag denna bok. Men jag skriver också för mina barnoch barnbarn, som kan behöva läsa om hur det var på 40- och 50-talennär jag växteupp och det intevar så självklartatt man kundefåallt manville ha. Själv har jagsäkertockså nytta av attskriva ner mina tankar för att bearbeta barndomensupplevelser.
Jag går ner motHaga Nygata. Borta är alla specialbutiker som en gång fanns; speceriaffär,godisaffär (eller gottaffär som vi sa på den tiden –man gickoch köpte gott), mjölkaffär,charkuteri, kortvaruaffär,cykelaffär,konditoriet på hörnet Haga
Nygata/Skolgatan och potatiskällaren ditman lyftener säckar medpotatis någratrappsteg nerfrångatuplanet där detvar svalt ochmörkt.
Istället finns här nu flera te- och kaffebutiker med alla slags tillbehör vad gäller te- och kaffedrickande.Caféer och antikvitetsaffärer har också lagt beslag på lokalerna utefter gatorna.
Denna bok tillägnar jag alltså er,mina kära bröder,barn och barnbarn samt –inte att förglömma–moster,mormor och morfar sompåsåmånga sätt gjorde tillvaron lättareför mamma och alla ungarna. Moster har jagfortfarande kvar, hon blir 98 år ijuni, och jag är glad och tacksamför varje dag jag får ha henne imitt liv.
Er syster, mamma, mormor,farmor och systerdotter.
Här fanns en gång enpotatiskällare.
Haga 1921.
Litehistorik om Haga
Namnet Haga är en dialektal pluralform som syftar på de planteringaroch hagar som omgav den tidigaste bebyggelsen. Redan 1637 nämns stadsdelen första gångeni skrift, då som”Hagen”, och den25oktober 1647 undertecknade drottning Kristina en resolutiondär förstaden Hagablevbestämd, som anläggandetav ”...en malm eller förstad”. Magistraten iGöteborg begärde attförstaden ”...motte blifwa lagd på den sidan om Staden som wetter åthStigeberget, hwarest fiskiare ochbåtkarlar sampt andre daglönare kunne bo, dedär skole sittanärmastsiön, skeppen ochhampnen”.År1671 återfinnsnamnetförsta gångensåsom vi använderdet idag. Framtill mitten av 1700-talet gickävenMasthugget under namnet Haga. År 1660 fickHagasin första stadsplan,ritad av generalkvartermästarenJohanWärnschiöld, denna gällde då endast Västraoch Östra Haga. Haga var Göteborgsförsta planlagda stadsdelutanför stadsmurarna. Hagas befolkning var200 personer år 1665,enligt en mantalslistauppgjordav stadenshandelskollegium.
Stadsdelen växte med åren nermot vallgravenmen inte ända fram då där var en stor fältvall (lågsluttande jordvall) framför vallgraven. Vidrisk förkrigoch belägring var det bestämt att stadsdelens hus skulle förstöras för attinte erbjuda fienden skydd och för att öppna skottfältet från stadensbefästningar.Detta hände1676 isamband med Skånska kriget. På 1690-taletbyggdes en täckt gångmed
en vallgrav på varje sida. Gången,ellerkaponjären som den kallades, ledde mellan stadensvallgrav och Skansen Kronan. Kaponjären gickrakt genom stadsdelen ochmånga hus fick flyttas för att den skulle få plats. Detta delade stadsdelen i två hälfter,Östra ochVästraHaga. Resternaavkaponjären lades igen 1868, dengickdådär Kaponjärgatan går idag.
Isyfte att åtgärda den svåra bostadsbristenuppfördes under perioden 1840-1875 hus särskilt avseddaför arbetare. Först byggdes tio små envåningshus iträ 1849, ochsenare bland annat Dicksonska stiftelsens gedigna tegelhus. De sista resterna av dessa arbetarhem fanns kvar fram till 1930-talet längs Bergsgatanvid foten av Skansberget.
År 1920, när Haga var fullbyggt,utgjordes 40 procent av de335 fastigheternaavtvåvånings trähus, 35procentavtrevånings trähusmed en bottenvåning av sten och 25 procent avstenhusifyra-fem våningar.Stadsdelenhade cirka 14 000 invånare. Här var tätbebyggt ochmyckettrångbott. Föratt få bukt med bostadseländet bland arbetarna bildades 1872 en byggnadsförening på initiativavsnickarenJohannesNilsson.
Våren1874 hade föreningen samlat ihop så passmycket pengaratt de kunde köpa loss ett antal tomter iLandala. Hösten samma år lämnade Nilsson in en ansökan till byggnadsnämnden för att få uppföra två fastigheter, vilka hade den egenheten attkällarens bjälklag hade höjts heltövermarken. Resterande våningarvar utförda iträ.
Nämnden avslog dockansökan.Man menade attdet rörde sig om stenhus medpåbyggda våningar av trä och sådanahus skulle likställas med trähus. Byggnadsföreningens hus var sålunda att betrakta som trähus itre våningar, vilka sedan 1855 hade varit olagliga att uppföra på grund av brandrisken. Nämndenhadeemellertid inte varit fullt eniga ibeslutet. Tvåavherrarna hade reserverat sig med motiveringen att stendelen utgjorde en förhöjd källare. En-
Då gladdesman åt det lilla
RoseyRindes berättelse är en tidsskildringitext ochbild över hur livet kunde vara förenfattig familj iarbetarstadsdelen Haga iGöteborgpå40- och50-talen.
Honskriver:
”Jag har inte gjortnågraomskrivningar utanskrivit precis somjag upplevdeatt det var.Utlämnande? Ja, men jag delar säkertmina upplevelser från den tiden medmånga andra. Givetvis innehöllmin uppväxt många glädjeämnen också ochinte baraelände men på den tiden krävdes inte så mycket, man gladdes åt det lilla”.
Rosey Rinde om livet efter Haga
”Jag bodde somnygiftiHisings-Backamen flyttade 1981 till Bollebygd. Vi hade då tvåbarnoch ett tredje på vägoch tänkte att de skulle få växa upp ienhälsosammaremiljö.Jag arbetade under någraårsom kommunal dagmamma när yngste sonen var liten. Vid42års ålder omskoladejag mig tillläkarsekreterareoch jobbade fram tillpensionen på lite olika vårdcentraler, där man ju har kontorstider. Med det yrket fick jagmitt lystmäte både vadgäller att jobba inomsjukvården och att skriva. Numeraärjag engagerad iföreningslivet här iBollebygdi Bollebygd, där jag har styrelseuppdragoch allehanda skrivuppgifter.”
