Metanoia
Ivan LeopoldMostarac
Metanoia
©2026 Ivan LeopoldMostarac
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42
Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee273,22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8114-421-5
Bokenärtillägnad
mina föräldrar.
Marjanaoch Nedeljko Mostarac
Gudsade: "Vad hindrade digfrånatt fallaned på ditt ansikte införAdamsåsom Jagbefalldedig?” Iblees svarade:Jagärbättre
än han; mighar Du skapat av eld, menhonom skapadeDuav lera”.
-Koranen,kap.7,vers.12.
Kapitel1:Mästerverket
Kompositör Jack Livaja varenerkändoch mycket uppskattad musikerbland stadensinvånare. Hanvisstehur skickligthan speladeoch hade ettväldigt högt självförtroende: guldbruna ögon,mörkbrunt krulligt hår, lagomlångoch mager. Snyggtill utseendet, skäggstubb, fylligaläppar, litennäsamen kraftiga drag iansiktet. Klädde sigalltid iprydligakläder. På scenen var hanenlevande konstnär ochpublikenvar alltid lika överraskad närhan uppträddemed sinfiol. Ingenspelade fiol somJackoch ingenkunde få stråkarnaatt gråtasom hangjorde. Sedanhan varliten ochändaframtillvuxen ålderfickhan allt berömman kundetänkasfåavallamöjliga sortersmänniskor,vilketstärkte Jackssjälvsäkerhet förvarje år somgick. Menendag förtio år sedantappade musikern intressetoch lade nerspelandet helt ochhållet. Ingenvissteriktigt vaddet varsom fick honomatt slutaspela fiolen,men någontingstort måstedet iallafall ha varit. Detförefölldocktveksamtatt hanbaraskullehatröttnat på musikeneftersomallavisstehur mycket denbetydde för honom. Ingenvågadehellerfråga honomvarförhan slutade elleromhan snartskulleåteruppta uppträdandet igen.Hans publik försökte alltid berättahur mycket de saknadehonom på scenen,men ordenkom aldrig riktigtfram.
Jack börjadeävendrickaalltmer ochdet varnästansom attfolk hade börjat tyckasyndomhonom."Vilken skicklig musiker denne alkoholist en gång itiden var" brukadefolksägapå gatan. Detvar så längesedan Jack uppträddenuatt folk hade
börjat ge upphoppetomatt hannågonsinmer skulle visa sigpå scenen igen.
På sena,långdragnafesteroch liknande tillställningarbrukade folk frågaomhan kundespela någotför dem, menhan svarade alltid samma sak: "Musiklivetärbakom mig" ochingen ställde heller någraytterligarefrågor.
Hursom helstbörjarvår berättelseför en månadsedan då ryktet spredsig attJackhadetagit uppfiolenoch börjat spela igen.Allai staden blev lyckligt överraskadeoch manbörjade tala om honomigen. "Den sannakonstnärenhar återuppstått från de döda"började folk attsägapåfyllan. Jack hade nu återfått respektenavmånga ochdet märktesklart ochtydligt hurannorlundafolksåg på honomnu. Hanvar inte längre en alkoholist ochluffare,utanåterigenenrespekterad musiker. Folk varärade attfåskaka hans hand ochbli bekantamed honom, specielltefter attdet hade kommit ut iallamedieratt Jack förberedde siginför en stor konsert, därhan skulle uppträda medmånga andraberömda musiker. Spritenhadehan lagt på hyllan ochkoncentrerade sigendastpåsin musikoch sitt spelande.Jackhadenuskapatett nytt musikverksom han skulle uppträda medoch stadsborna kundeknapptlängrevänta på attfåuppleva det. En dagnågon gång imaj månad, någradagar innanhans uppträdande, träffade hanpåsin gamlevän Jens somhan brukadespela ihop medoch bjöd honomhem till sig. Jens var Jacksbarndomsvän ochingenjörtillyrket.Enärlig mansom alltid talade om vadhan hade på hjärtatoch ordenkom rakt ur
detsamma.Grönblåaögon, bakåtslickat blonthår,bredaxlad och lång till växten.Jackoch Jens varjämngamla isinabästa år någonstans i30-årsåldern. Närdekommitini lägenheten kunde Jack inte längre väntamed attvisaJenssittmästerverkoch höra hans åsikt. Jens varenmycketrespekterad musikeroch hans åsiktergjordestarkaintryck på Jack.Han togupp fiolen och speladeett stycke somvar så vackertatt Jens alldeles tappade fattningen.
-Vad ihelvete Jack Livaja.Det härärjudet bästaduhar gjort, utbrastJens. Du skulle aldrig ha lagt nedmusiken.Varför slutadedusåabrupt, överhuvudtaget?Fickduingen inspiration längre?Eller vadvar detfråganom? Jaghar faktiskt aldrig riktigtvågat fråga.
-Jag vetinte, svaradeJack. Detdär är inte viktigtlängre, det viktigaste är attjag är tillbaka!
-Det är sant,anmärkteJens, detmåste vi skålaför.Kom så går vi ut på krogen ochsuper skallenavoss!
-Det skulle jaggärna vilja, menjag måstekoncentrera migpå mitt arbete ochmin hjärna fungerar bäst närjag är nykter.
-Det hardurätti,men vi kantaenöl, ellervad sägerdu? Det skadar välaldrigengentleman medenöl?
-Man sägeralltidenölmen detbliralltidbetydligtfler, svarade Jack.
-Kom igen!Snälla, förmin skull! Närvar detsistviumgicks?
Slutabetedig somfarfar! Du kommerintevaraung förevigt,sa Jens.
-Okej, bara du slutar tjata. Jagorkar inte lyssna mer, sa Jack nöjd över sitt eget beslut.
De togpåsig jackorna ochbegav sigivägtillenbar,vilkenvar populärbland stadenskulturmänniskor förett tiotal år sedan. Välinne ibaren vardet väldigttomt, detvar trotsalltenvanlig vardagskväll.
De satte sigi båsenoch börjadedrickalikttvå törstiga alkoholister.FråningenstansfickJacksyn på en mani rödkavaj.
Detvar inte vilken mansom helst, utan en manhan ofta brukadestöta på isådanahär sammanhang,men somhan inte direkt kände.
Hanhadehelleraldrigtalat medmanneneller hört honomtala mednågon annan. Hanvar alltid ensamoch Jack tyckte nästan synd om honom. Jack tyckte alltid synd om människorsom levdei utanförskap.
Mannenvar kanske runt 50 år ochvar väldigtmager.Det var nästan så attman sågrevbenenstickaut.
-Ska vi frågaden därmanneni rödkavaj ifallhan vill sätta sig medoss?Frågade Jack.
-Varförskullevigöradet,kännerduhonom?Svarade Jens.
-Nej.
-Dåså, varför vill du bjudahit honomdå? ViskadeJens.
-Vet inte,tyckersyndomhonom,det verkar somatt haninte harnågon attumgås med. Varför skahan sitta därensam?Han kanväl sitta härmed oss, vi är ju socialamänniskor ellerhur?
-Ja, menvad vetviomhonom?Han kanske är en psykopat?Du vill alltid lära kännanya människor, lugnaner dig. Alla är inte snälla typer, detfinns farligarentondatyper också, du vet!
-Sluta vara en sådanmes!Titta på honom, hanärjumager.Det skulle inte förvånamig om hanärfattig.
-Fattig? Vadskullehan göra ienbar om hanvorefattig?
-Han kanske är alkoholist,vad fanvet jag? Du ställersåmånga frågor,varförintebjuda hithonom så kanske vi kanfådem besvarade.
Nej, ropa inte hithonom,vivet inte vemhan är!Utbrast Jens.
-Hörru du!RopadeJack. Du mannen iröd kavaj, komoch sätt dighär vidoss om du vill!Vivillgärna lära kännadig!
Mannenreste sigfrånsin stol,gickframtillbåsen ochsatte sig meddem.
-Trevligtatt träffas, jagheter Jack Livaja.Vad heterdu?
-Jag vetinte, svarademanneni rödkavaj.
-Vad menardu? Hurkan du inte veta ditt namn?Fortsatte Jack.
-Jag fick minnesförlustför någraårsedan ochkommervarken ihåg mitt namn ellertidigareliv.
-Jag beklagar,saJens, detvar tråkigtatt höra.Såduminns just ingentingavdittförra liv?
-Nej ingenting, svarademannen.
-Men haraldrignågon känt igen digoch berättat om ditt liv? EnvisadesJens.
-Nej ingen, avslutademannenkort.
-Sluta ställa så mångafrågor, avbröt Jack.
-Jag är bara nyfiken. Fårman inte ställa någrafrågor? Sköt Jens irriteratin.
-Vet ni vemjag är?Frågade Jack,utanatt höra Jens avslutasin mening.
-Jag vetvem du är,svarade mannen, du är musikeroch en väldigtbegåvad sådan, sägs det.
-Jaså! Tack,dåhar du ocksåhörtatt jaguppträderomett par dagar?
-Ja, dethar jaggjort,samannen.
-Kommerduatt kommatillkonserten?
-Nej,jag gillar inte fiolspel.
-Fysatan vadskönduär, hördeduJens? Hantyckerinteom fioler.
-Ja, jaghörde,fan attdumåste skratta så högt!
-Hur somhelst harjag gjortett nytt musikverkvilketkommer attbli mitt mästerverk,saJack.
-Hur vetduatt detkommerbli ditt mästerverk?Frågade mannennyfiket.
-Jag kännerdet på migbara, svaradeJack.
-Känslor skaman aldrig lita på,detar ofta felpåtillvaron.Det härkanskeblir detsämstadugjort hittills.När människantror attden är sombäst, detärdåden är somsämst.Jag tror attdu kommeratt blimycketbesvikenefter ditt uppträdande. Manska aldrig ha sådana förhoppningaroch framförallt skaman inte vara så arrogant somduär.
-Fan vadduäruppblåstoch otrevlig,vad fanärdittproblem?
Brukar du vara nedlåtande motfolkeller?Intekonstigtatt ingen sittermed dig, medden därattityden.
Jack börjadehetsa uppsig alltmeroch kändeatt hansnart skulle sprickaavilska.Mannens ordhadeverkligen sårathonom djupt ochdet fattadesmycketliteför honomatt explodera.
-Lugna nerdig!Utbrast Jens ochtog etthårttag om Jacksarm.
-Jag sa bara attdukanskeärsämre än vaddutror, sa mannen medett hånfullt leende.
-Stick härifrån dinjävla tölp innanjag slår in skallenpådig!
VråladeJacksåatt hela barenhörde honom.
-Lycka till!Samannenoch begavsig iväg.
-Ingen skaförstöramitthumör,nutänkerjag supa migfull, sa Jack ochgickdäreftertilltoaletten.
Den misslyckade violinisten Jack Livaja har lämnat musiken bakom sig,men nu görhan ettsista desperat försök attnå toppen igen. Menprecis innan hans storacomeback-konsert möterhan en mystisk man som konfronterar honom.
Genom att ifrågasätta Jacks talang tvingarfrämlingenhonom att möta sina inre demonerinnanhan ens hunnit lyfta stråken.