Sääg g attt t d deet t
ordnar r siig g
Ditti Arvidsson
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data i digitalformi syfteatt generera information, enligt 15a, 15b och15c §§ upphovsrättslagen (text- ochdatautvinning), är förbjuden.
©2026DittiArvidsson
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8114-393-5
Kaappiteel l 1
Ingersitter iden gråsoffan ivardagsrummet isin villa. Hon tittar på soffan ochger ifrånsig en ljudligsuck. Närhon och Bengtför flera år sedanköpte en ny soffavillehon ha en med lite färg,helst en storblommig. Menfärgvar ingetför Bengt. Gråärenbra ochneutral färg,förklaradehan tydligtför Inger imöbelaffären.
Dethar gått mångaårsedan dess. Bengtgickbortför några år sedan, menden gråsoffan står fortfarandekvari vardagsrummet somenpåminnelseomatt honverkligen inte skasväva ut ochköpaenstorblommig soffa.
Hongör en grimas vidminnetavbesöket imöbelaffären.
Nu sitter honi soffan,klockan börjar närmasig halv elva. Honhar fortfarandemorgonrockenpåsig,ensliten, frottémorgonrock, urtvättad ochblekt av åren.Färgenärnågot obestämd, harkanskevarit rödengångi tidenmen numeraärden mer blekrosa.Hon harätitfrukost sombestodavtvå rostadebrödskivor,enmed ostoch en medmarmelad, ochenkoppkaffe. Menlängrekommerhon inte utan honblirsittande iden grå soffan ochtänkertillbakapåsitt äktenskapmed Bengt. Hontänkeroftaatt detvar ett misstagatt giftasig medhonom.Vad hade de ensgemensamt?Visserligen fickdeJohan efternästantre år somgifta.Johan varenkopia av sinpappa utseendemässigt mendär stannarallalikheter. Johanvillesevärlden ochhan börjaderedan somtonåringatt utforska den. Efteratt hanhade utbildat sigtillingenjörflyttadehan till Australien.Där träffade
hanShirley,defick iraskföljd tvåbarn, förstkom Olivia och cirkatvå år senare Lucas.
Närbarnenvar småoch Bengtlevde hälsadedepåett par gånger iAustralien. MenBengt tyckte att detvar en lång och jobbigresa, så besökenglesadesut. De första åren närbarnen varsmå komJohan ochhansfamiljtillSverige på jularnamen detärfleraårsedan sist.Inger känner att honnästantappat kontaktenmed sinson ochsinabarnbarn.
Honringerdem ibland viaSkype menbarnenäroftastupptagnaavolika aktiviteteroch till slut känner honatt honbara besvärar dem.
Senast de vari Sverigevar vidBengtsbegravning. Då stannade de visserligeni 14 dagar.
Hennes tankar iden gråsoffan irrarframoch tillbaka.Hon kanske skulle säljahuset ochköpaenlägenhet? Förstkände hon glädje vidden tanken menefter någrasekunderkom de negativa tankarna tillbaka. Skajag självröjautheladettahus?Hur skadet gå till?Hon lägger signer isoffan,tyngd av alla hinder.
Vemskullehjälpahenne?Nej,hon fårnog bo kvar tillshon dör. Då fårnågon annanröjaefter henne.
Tankarna snurrarvidare. Vadhar honatt leva för? Inte föratt äktenskapetmed Bengtvar speciellt roligt mendet fannsändå en saknad över att inte bo ihop mednågon.Hon försöker se Bengts ansikteframför sigmen detblir inte riktigtenklarbild.
Honbestämmer sigför att ringahansmobil föratt höra hans röst.Mödosamtreser honsig ur soffan ochgår in isovrummet därhon drar ut lådani Bengts nattduksbord.
Jagmåste ha en laddare så att jagkan starta hans mobil, tänkerhon.
Honhittar en laddare isamma låda sommobilen,sätter kontakten iväggenoch ansluter mobilen. Denärkodlåst menInger kankoden,hon knapparinden ochdet plingartillett SMS. Hon
öppnar SMS:et somärfleraårgammalt,det är från Bengts tandläkare.Demeddelar att hanärvälkommen förenundersökning.Bengt varredan dödnär kallelsenkom.Alltgicksåfort, hanvar på hemväg från sitt jobb närhan segnadener på bussen. Trotsatt en medpassagerare gjorthjärt-lungräddningpåhonomgickhansliv inte att rädda.
Ingerblevnaturligtvischockad närderingdefrånsjukhuset Bengthadehögtblodtryck somhan skulle få nersjälv medhjälp av att anpassakosten, någramediciner varinteatt tänkapå. Honblirriktigt argnär hontänker på hurBengt nonchalerade sitt höga blodtryck.
Nu ringer honBengtstelefon,han finns fortfarandekvari hennes kontakter. Bengt, står detkortoch gott.Handendarrar lite närhon tryckerpåtelefonnumret.Hon förmobilen mot örat,först gårdet fram någrasignaler, sedankommerhon till mobilsvaret. ”Duhar kommit till BengtÅkerberg. Jagärupptagen. Jagber digringa senare”, sägerrösten.
Ingerhållerandan närhon lyssnarpåBengtsmyndiga stämma.Såtypiskt Bengt, formellt ochtorrt,”jagber digringa senare”.
Honkänneringen saknad.Hon blir mest irriteradpåhans tråkigaattityd.Bengt iett nötskal, tänker honoch stängerav hans mobiligen.
Varför hade de inte skiljt sig? Bengthadeförmodligen tyckt att allt hade varitbra,hon handlade ochlagadeall mat. Han kundehjälpatillatt städaomhon tjatadepåhonom.Dågjorde handet undertydlig protest. Nu får hongöraalltsjälv menå andrasidan slipperhon att tjatapånågon.
Honkonstaterar att honintesaknarBengt.Den tanken kommerhon inte dela mednågon,den kännsväldigt förbjuden.
Honvändertillbakatillvardagsrummet,tillden gråsoffan,sättersig medett stön.
Honhadehaftett parväninnorsom honträffat närJohan var litenoch gick på öppnaförskolan.Dehadehörtavsig flera gånger efteratt Bengtgått bort menhon hade inte velatträffa dem. Honskullekänna sigfalsk närdebeklagade Bengts bortgång,vad skulle honsäga? Att honintesaknade honom? Då hade de blivit chockade. Bättre att inte träffadem tyckte hondå. Nu är honheltensam,ingen att ringatilleller att gå ut och fikamed.Idénom att säljahuset komupp igen.Hon kunde köpa en lägenhet på en annanort,det fannsinget somband hennekvarhär.
Hontar fram sinmobil ochsöker på mäklareruntomkring ortendär honbor.Ojdå, detfanns gott om mäklare, nu gäller detbaraatt hittaden ”rätta”.
Franssonsmäklare,låter tryggt ochbra,tänkerhon.Men jag ringer inte nu,jag harheladagen på migi morgon, tänker hon.
Honhar kommit in ienond spiral därhon hela tidenskjuter allt framförsig.
–Jag bordehandlalite, harnästaningen mathemma,säger honhögtför sigsjälv.Det där medatt pratahögtmed sigsjälv harblivit vanligareoch vanligare. Detärnog ensamheten som framkallar det.
Jagborde duscha ochtvättahåret förstmen detkan vänta tillsi morgon,jag träffar ändå ingensom jagkänneri denlilla affären runt hörnet.Det är en dyrserviceaffär men honhar blivitbekväm, denliggersånära.
Hongår in isovrummet ochtar fram ett parurtvättademörkt grönajoggingbyxor. Precis närhon sätter foteni byxornafår honentankeställare.”Menför sjutton,jag kanväl inte gå ut i dessa fula byxor”?Hon tarutfoten ur byxan, knölar ihop dem ochgår ut iköket ochslänger demi soporna.
Nej, nu fårdet vara nog, jaggår ochduschar ochtvättar mitt hår, tänker hon.
Detärsom att honplötsligt fårnyenergi. Honstårlänge i duschen, tvättar sitt håromsorgsfulltoch tänker att honska köpa ett nytt schampo, ett somdoftargott ochkänns lyxigt.När honkliverurduschen kännerhon sigsom en ny människa.
Jagska beställa tidför att klippa mig, hontittar kritiskt på sitt halvlångahår,som honintehar klippt på länge, en riktig ”coronafrisyr”, tänker honoch skämsliteför att honintehar tagit tagi dettatidigare. Honlyfterupp hårtestar, seratt honfått en heldel gråa hår, närfick hondem?Hon harintenoterat dem tidigare.
Dethadevarit så lätt att bara sättaupp håretmed en klämma. Egentligen tycker honinteatt äldrekvinnor skahalångt hår, inte mänhellerför dendelen.
Nej, detfår bliändring på dethär,jag skabeställatid för klippning. Hontittar kritiskt på sigsjälv ispegeln,kanskejag bordebörja sminka migliteigen? Närslutade jagegentligen meddet?Kanskei sambandmed Bengts bortgång,tänkerhon.
Honhittar en gammal mascarai badrumslådan,tar lite vattenpåborsten ochförsökerröraruntlitemed den, lite fannsdet allt kvar.Hon sminkarsinaögonfransar,baradet göratt hon serpiggare ut.Det fårjag inhandla,ennymascara ochett nytt läppstift,jag skaskrivaupp detpåmin lista, tänker honhögt.
Färdigkläddoch medmascara på ögonfransarnakänns det helt plötsligtganskabra.Hon är nöjd medresultatet. Igarderobenhar honhittat en turkos klänning somhon hade glömt bort.Den harhon inte använt på mångaårmen denpassarfortfarandeperfekt.Hon är nästan lite förvånad.Utanpåklänningen tarhon på sigsin mörkblå kavaj.
Efteratt ha låst ytterdörren gårhon bort motbusshållplatsen somliggercirka 100meter bort.Det är bara en kort bussresa för att komma in till centrum.
Detärentidig vårdag ochsolen skiner närhon gårhuvudgatanner.Hon stannarvid en frisör därdet står ”Dropin”.Jaha, detärnog meningen att jagska klippa mig idag,tänkerhon och lerför sigsjälv.Det plingartillnär honöppnar dörren till salongen,inteenmänniskasynstill. Honhinnerinteropahallå förrän en kvinna ifemtioårsåldern visarsig idörröppningentill ett utrymmesom verkar vara ett kökeller liknande
–Hej ochvälkommen,vad kanjag hjälpa digmed?
–Jag skulle viljaklippamig,omduhar tid?
–Jag harprecisfått en avbokningsådet gårjättebra,säger frisören.Var så godoch sätt digellervillduatt jagtvättar håret först?
–Nej,jag tvättadedet nu på förmiddagen, detvar då somjag insåghur förfärlig jagser ut,skrattar Inger.
–Det är kanske bästatt dutar av digkavajen,säger frisören ochtar en galgefrånhatthyllan.Inger räcker hennekavajen och sätter sigi stolen.
–Det serutsom att detvar ett tagsedan du klipptedig,säger frisören närhon lossat klämmanfrånIngershår.
Ingerkännersig lite dum, frisören kanske tror att detärav snålhetsom honintehar klippt sig. Skajag kanske förklara?
tänker hon.
Frisören borstarIngershår.
–Duhar ett finthår,hur vill du att jagska klippa dig?
–Jag vetinte, du fårgärna klippa någonfrisyrsom du tror att jagkan passai.
Nu kännerInger att honhar ett behov av att berättaom Bengt.
–Jag blev änka förett parårsedan,efter dethar jagintevarit så noga medatt klippa mig, sägerhon lite trevande.
–Åh, då fårjag beklaga, sägerfrisören.
NärInger blir änka kännerhon mest tomhet. Sonenbor långtborta,och livethar stannatupp. Efteratt ha sålt sitt husoch flyttathoppashon på en nystart, meni ställetblirhon utsatt förett telefonbedrägeri somslårundan denlilla trygghet
Iden nyatillvaron växerenoväntad vänskapfram medgrannenLisaoch hennesson Frans.
NärInger möteradvokaten Stefan,som hjälper personer somblivitlurade,väcks ocksåen
Sägatt detordnarsig är en varm ochhoppfull romanomatt börjaom, om vänskapsom bär, och honhar kvar.
Tillsammans skapar de någotsom liknar en familj. försiktigmen efterlängtad kärlek. om attkärlekkan hitta ossnär vi minstanardet.