Naken iGöteborg
Naken i Göteborg
Vahid Heidari
Detärdemonstration istan. En sådandär somluktar kall kaffe, blöt kartong och moralisk övertygelse.Palestinska flaggor vajari februarivind somomdeförsöker flyfrånsinaegnapinnar. Chaffier ialla färger.Folkärblandade.Svenskar, araber,unga, gamla, studentersom aldrig missatett plakat ochpensionärer sommissatallt utom ilskan.
Mångaavsvenskarnabär vänstern som ettinrepass. De serutsom nomader i ideologi,alltidpåväg motnästa orättvisa, alltidmed en ryggsäckfullav åsiktermen utan karta. Budskapenär tydligaoch samtidigt så många attde nästan börjarkonkurreramed varandra. Stoppa dödandetavcivilai Gaza. ÅterupptastödettillUNRWA.Avsluta vapenhandelnmed Israel.FN-ledd fredsbevarande insats iGazaoch på Västbanken. Alla roparsamtidigt,som om världenlyssnar bättre närden blir förvirrad.
Mitt idetta står en manrunt femtio.Han håller en litenpalestinsk flagga.Den är så litenatt dennästanser blygsamut,
somomden beromursäktför att existera.Det syns tydligtatt haninteär arab.Hansansikte bärspåravett livdär konflikteroftastvarit något manlästom, inte levt i.
En mullig arabiskkvinna ihijab närmar sighonom.Barahennesögonsyns. De är kraftigtsvartsminkade,som om någon försökt rama in en blicksom sett för mycket.Hon börjarprata arabiska, snabbt ochengagerat.Mannennickar artigt, ettuniversellt teckenför “jag förståringenting menvill inte vara otrevlig”.
Honbyter tillsvenska,med brytning.
– Jagärtrött på atthålla denhär stora flaggan. Vill du ta över? Hantvekarinte.
– Ja,det är okej.
Hantar flaggan. Denärtung, inte fysiskt, mensymboliskt.Kvinnantittar på honom,studerarhansansikte somom
hon försökerplacera honom iett mentalt register.
– Är du svensk,eller kommer du från annatland? – Jagärsvensk, sägerhan.
Honlyser upp.
– Manblirjätteglad attsehur svenska folket agerar.
Somomhan just representerathela nationengenom atthålla iett tygstyckei tiominuter.Sedan kommerfrågan, försiktigt menmålmedvetet:
– Är du kommunist?Tillhör vänsterpartiet?
Hantvekar. Ettögonblickdär hela hans livpasserari revy,eller åtminstone hans senastevalkompass.
–Ja… ja,jag är kommunist.
Kvinnannickarivrigt.
– Kommunister är väldigtsnälla. Ni bryr er om andraländer. Ni hargränslös kärlek motvärlden.
Hanler.Tänkeratt gränslös kärlek är ett vackertuttryck, även om denoftaslutar vidtomtgränsen ellerdeklarationen. De pratar vidare.Ompolitik,omSverige, om hur allt varbättreförroch sämrenu, vilket märkligtnog är någotalla verkar vara överens om.
Närdemonstrationentar slut byterde nummer. Tvåmänniskor från helt olika världar, förenade av ett samtaloch en flagga sombådavarit trötta på.
Senare,i mannens lägenhet,ärdet tyst. Hantar fram sinmobiloch ringerett nummersom inte finns sparat under någotnamn.
– Hej, kod 1515. Jaglyckadeskomma in ideras system.Snart kommer jagmed viktigameddelanden.
Hanavslutarsamtaletoch sätter sigi soffan.TV:näravstängd. Detäralltid lättareatt tänka närvärlden inte skriker.
Dagendärpå sitter hani stadsbiblioteket ochläser tidningar.Papperstidningar.Ett medvetetval.Plötsligt ringer mobilen. Irriterade blickar. Någonmumlarnågot om respekt. Hanreser siggenastoch går ut.
– David.
Detärkvinnanfråndemonstrationen. Zahra. De hälsar.Hon frågar om de kan träffasnågonstans istan. Davidsvararja utan atttänka efter. Ellerkanskejust därför.
Hemmaigentar hanpåsig sinmilitära väst under tröjan.Pistolensitterdär den ska. Extrasäkerhetsutrustning,ifall världenplötsligt skulle visa sitt rätta ansikte. Hanser sigi spegeln. En man somser ut somenvanligsvenskmed ovanligtmyckethemligheter.
På mötesplatsen harhan solglasögon. Inomhus.Några tittar konstigt.Han skannarlokalenbakom glasen,som ien billig spionfilm.Ingen Zahra. Hantar av sigglasögonen, kollarklockan.Justnär hansättersig kommerentungtsminkad arabiskkvinna ochslårsig nermittemot honom.
– Kände du inte igen mig, ellerhur?
Hanstirrar.
– Zahra?
Honler.
– Vadbra attduintehar glömtmitt namn.Det betyderatt du tänkt på mig hela natten.
Hanskrattarnervöst. De börjarprata. Om liveti Sverige. Om hemlängtan.Om identitet.Omhur människor så gärnavill vara på rätt sida av historienmen sällan orkarläsafotnoterna.
Runt demdricker folk kaffe, leversina småliv,ovetande om atttvå berättelser just kollideratvid ettcafébord. Och någonstans mellan idealism ochhemliga koderbörjarennyfråga formas.Inteom vemsom harrätt. Utan om vemsom egentligen spelar vilket spel.
Plötsligtsäger Zahra, nästan somen eftertanke:
– Mendet finnsenstorskillnadmellan oss.
Davidtittarupp.
– Mellanoss? Vadmenar du?
Hongör en litengestmed handen, som om hon delarupp världeni tvåhögar.
– Jagmenar mellan ossaraberoch er kommunister.
Davidrynkarpannan.
–Jaha… vaddå?
Honsäger detlugnt,utananklagelse.
– Vi tror på Allah. Ni tror inte på någonting, ellerhur?
Davidblirtyst. Inte föratt hanär chockad, utan föratt frågan träffarbättre än hanväntatsig.Han lutarsig tillbaka i stolen.Tittarner på bordet. På sina händer. Samma händer somhålliten flagga dageninnan, övertygad om att hanstodpårättsidaavhistorien.
Hantänker. På hur mångagångerhan hörtsamma saksägas iandraord.Att tro är naivt. Attreligionärett problem. Att världenska räddasavsystem, inte av Gud. Hantänkerpåhur säkradealltid varitnär de sagt det. Hurtomtdet ibland käntsefteråt.
Hansvararinte.
Zahramärkerdet menpressarhonom inte.Hon nickar långsamt,som om hans tystnadredan varett svar.
Hemmahos Zahraärstämningenenhelt annanänpåtorgetdagen innan. Arabisk musikfyllerlägenheten, rytmiskoch hög,sådan sominteber om lov. Vardagsrummetärfullt av kvinnor.Det sitter barn på golvet medsurfplattor. Skratt studsar mellan väggarna.Någon klappari takt,någon annansjunger med trotsatt ingenriktigt kantexten.
Zahraärmitt irummet. Hondansar. Hon är lättklädd, självklar isin kropp, rörsig utan försiktighet.Hon skakar på höfterna, axlarna, hela sig, somom kroppenärett språkhon behärskarbättre än alla andra. De andrajublar.Ingen tittar dömande.Här är honintesymbol, inte hijab, inte politiskmarkör.Bara Zahra.
De pratar arabiska.Snabbt. Skämtflyger genom rummet somkonfetti.
En av hennesvännerlutar sigframoch sägernågot medett snettleende.De andratystnar ettögonblickoch tittar på Zahra.
En helt vanlig svensk man som hamnar mitt iett kaotiskt äventyr fylld av hemliga uppdrag, religiösa intriger och absurdasituationer han aldrig kunnat föreställa sig. Från demonstrationer iGöteborg till hemliga möten, Mossad, dansande kvinnor och
Möt David Svensson halvshahider.
David lär sig på det hårda sättet att världen ärlika
oförutsägbar som den är komisk.
En berättelse om makt, identitet och absurditet,där gränsen mellanallvaroch skrattsuddas ut. Välkommen
till ett kaossom får dig att skratta och tänka.