Mittliv bland barn
Britt-MarieWinqvist
Mitt livbland barn
-Förskolansutveckling1969-2012
Minegenbarndom.
Jagvar mina föräldrars enda barn.Säkertmycketefterlängtadoch önskad.Min mammahadegärna haft flerabarn, menefter vadjag
harförståttvar detmin pappasom varnöjdmed bara mig. Min mammaville ge migallt,som honintefåtti sinbarndom.Hennesegen mordog ispanska sjukan 1918.Min mamma vardåtvå år.Dåhamnade honi en fosterfamilj (enmostero morbror, somhadetre egna barn i tonåreno äldre) Mammasbådasystrar femoch åtta år kom tillsammans hosenannanmoster. Jaghar en uppfattningomatt jag blev överöstmed kärlek ochömhet,samtatt jagblevganska överbeskyddad. Detvar mest mammaoch jag. Minpappa varmycket
engageradi denlilla bruksstadensfotbollsförening,som på dentiden varmed iallsvenskan.Han nästabodde på Jernvallen(dåtidens idrottsarena)
Närjag varfem år flyttade vi in iett mysigt radhus,i etträttså stortradhusområde. Därfanns barnfamiljer medbarni alla åldrar.
Mitt emellanhusen fanns en stor lekparkmed gungor,trapets och ringar,samtenstorsandlåda. Därsamladesmassoravbarnpå sommarkvällarna. Vi lektelekar ochhadealltid lika roligt.Nästanalla arbetstillfällenstodstadens järnverk föroch idetta område bodde tjänstemän ochingenjörer. På bruket boddearbetarfamiljer ochi villastaden direktörer o.s.v. Hela staden osadejärnverksanda ochalla mödrar varhemmafruar. Vilken trygghet föross barn!
Närjag varsex år fick jagbörja ilekskolan (dåtidens deltidsförskola) eftersom jagvar enda barnet hade jaglite företräde, mendet kostadepengar. Jaggicktre timmar på förmiddagenmåndagtillfredag. Jagavgudademin fröken.Hon vari tjugoårsåldern.O,vad jagtycktehon varsöt.Blond ochgladoch med en hästsvansdär bak. Honlekte med ossbarn. Honhadeenenorm fantasi. Målade ochsågadepusselsjälv.Vibarnhadeockså fantasi ochi lekskolan lektes detverkligen.Birgitta hettehon ochvihade kontaktmed varandra även närjag självvar vuxenoch hade tvåbarn.
Då berättade B. förmig ,att jagsatillhenne ilekskolan ”när jag blir stor skajag blisån somdu” ochdet blev du ocksåtillade hon efteråt. Ja ,det blev jagju, meni sexårsåldern sa jagockså när nå´n frågade,attjag skulle blimamma till tvåbarn,somskulleheta
Lars ochEva.Ett tagville jagbli hårfrisörska,såyrkesvaletvar inte riktigtbestämt.
En sak,somjag visste ochvet,äri alla fall attjag älskar ochalltid harälskatbarn. Närjag varsju år gick jagpåpromenadmed små barn iett-två årsåldern. Idag undrar jaglitehur de vågade låta migtadet ansvaret.Vilketförtroendejag fick!
Jagpassade nästan alltid barn på minfritid. Ju äldrejag blev desto mera anlitadblevjag.Jag komupp itonåren,och hela gäng samlades på kvällarna. Intressetför pojkar börjadesåklart komma, men barnvaktssysslankom först, både understorhelgeroch vanliga
helger.Killarnatyckteennyårsaftonatt jagväl kundekomma på
nyårsfestiställetför attpassa barn.Vii områdethadeförstås också ”hippor”,som dethette då.Visamladeshemma hosnågon,jämna par, dansadeoch åt chips, popcornm.m.Sprit förekomintedåoch egentligen aldrig enssenare, åtminstone inte inågra mängder.
Nu förtiden finns detsåmycket, somkan locka. Då visste maninte om någotannat. Manvar medandra ordskötsam.
Jagfortsatte attpassa barnen iområdet,och harmånga roliga minnenfrånmånga barn.T.ex. en frui områdetskulle åkaoch hämta sinman,som varitpåtjänsteresa,vid Bromma flygplats. Honbad mig följamed somhjälp till de båda sönerna(en itvåårsåldernoch en tio mån.)Påvägen blev vi tvingade attbytaenbajsblöja.Inga tvättlapparoch ingetvattenhadevii bilen, så detfickbli tvättmed
Pommac.Litekladdigt, menbättrebrödlös än rådlös.Den lillekilleni frågahar jagnusettpåtvibland, hanärpolitiker.Enannanliten kille,som jagpassade harjag sett itvseriensjukhuset,han är läkare.Man förståratt manärpensionär,men åandrasidanvar jag
ju barn självnär jagvar barnvakt.Enavfamiljerna, somjag nästan dagligen komi kontaktmed skulle åkatillUSA på treår. Pappan i familjen fick etttre årsförordnande av Jernverket.Dåfickjag ett förslagatt kommatilldem sistaåretdevar där. De skulle ordnaen praktikplats på en amerikansk lekskola,och så skulle jagvaraeni
familjen.Jag blev så glad.Jag hade passat derasäldstadottersedan
de flyttade in ivårtradhus. Då varhon tvåår. Nu varhon sex, och
ytterligareendotterhadefötts.Detta ingick då imin framtidsplanering. Minsnälla pappalovadeatt betala resanomjag åkte.Eftersomjag innanresan bordetaett körkort, så sa han, att om jagpåbörjade detnär jagfyllt artonsåskullehan betala.Vi
brevväxladehelatiden ochjag inriktademig på attåka ”overthere”.
Närjag gick iläroverketvar detskoldanseroch andratillställningar
på en delhelger, menbarnvaktvar jagoftapåkvällarna. De flesta sommarlovarbetadejag sombarnflickai olikafamiljer. Viddet laget hade jagbestämt migJag villearbetamed barn.Jag villebli förskollärare.Ävenomyrket är lågavlönat så harjag aldrig ångrat mitt yrkesval.
Utbildningen harändratformmånga gånger undermin
yrkesverksamma tid. Jagbörjade närjag varsextonåri husmodersskolam.praktisksmåbarnsvård. Detvar en ettårigkurs
därpraktik på lekskola ingick isex veckor.Jag älskademin praktikpå lekskolan. Lärarinnan upptäckteatt jagkunde måla ochrita, så jag fick göra pussel ochtavlor. Underden härtiden vardet första daghemmetunder byggnadi minstad.
Föratt kommainpåförskoleseminariummåste du förstutbilda dig till barnskötare, ellerskaffaspädbarnspraktikoch allövrig praktik.
Lärarenjag varhos ilekskolan väntadedåsittförstabarnoch frågademig om jagville göra minspädbarnspraktikhemma hoshenne.
Jaghadedåsöktbarnskötarutbildningpådispens.(du måstevara
artonårför attkomma in ochjag varsexton) Jagkom inte in,såjag blev jätteglad åt attgöraspädbarnspraktikenhos hennenär barnet
varföttoch fyra månadergammalt.Medan jagväntade på detså gjorde jagden övriga praktiken. Börjadepåspecialinstitutioni en större närbelägenstad,påförskolan förhörselskadade barn.Där hade manprecisbörjatintegrera hörandebarnmed hörselskadade barn.Det gavmig en mycket lärorikoch intressant praktik. Man användeteckenspråk till en viss del, mennästanmeraspråkträning ochväldigt mycket musikoch rörelseDär fanns specialutbildad, erfarenpersonal, somjag lärdemigenormt mycket av.Jag minns att vi hade sommarfest medföräldrar ochbarnute på gräsmattan. Vi speladerörelse sånger på högvolym inomhusförst.Enliten kille var indian.Han varheltdöv,men kändevibrationer igolvetfrånmusiken. Hangjordevarenda rörelsepårättställei sången.
Efterdetta gjorde jagmin spädbarnspraktik.Det varenliten fyramånaders flicka.Jag fick skötahenne,samtlagalunch till oss ochföräldrarna,som komhem en timmemittpådagen.Fyramånader varade denpraktiken.Jag passadesedan henneunder helger ibland, ochhadekontakt medfamiljen.
Efterdetta vardet dags förnästa praktik, ivanliglekskolegrupp.
Detvar föroch eftermiddagsgrupp. Alla barn varsex år gamla.
Lärarenvar en äldrekvinna, somvar pedagogisk,bestämd mensnäll.
Barnen varlyhörda ochleksugna. Allt somföreslogs av ossblev populärt.Vilektemycket med barnen .Introducerade alltid allt material innandelekte själva.Jag lärdemig mycket även här.
Framföralltatt: TA BARN PÅ ALLVAR.
Underhöstenoch vinternarbetadejag sombarnflicka, samt började övningskörapåbilskolan.Tog mitt körkortåretinnan vi fick
högertrafiki Sverige. Hela tidenbrevväxlade jagmed densvenska familjen jagskulle vara hosi USA. Körkortvar ettmåste enligt dem.
Jagplanerade minvistelse, packade, fick klartecken attpraktik på förskola varfixad vidmin ankomst. Allt varspännande.
Året var1966och jagvar artonår. Jagbestämdemig föratt åka båt. Detvar passagerarfartygetMSKungsholm,som gick mellan
Göteborg –New York.Min värdfamilj hade rest medsysterfartyget
MS Gripsholm. Dettablevenupplevelseför livet. Resantog åtta dygn.Minaföräldrar,enklasskamratoch hennes familj åkte medtill Göteborg.Min klasskamrathadefåttenresaavsinasläktingar, som honskullebesökaunder sommaren.Tryggtmed ressällskap. Vi åkte nattågtillGöteborg. Känslannär båtengledutfrånGöteborgs hamn, människorna på kajen, vi passagerare på däck mångaviftandemed
näsdukar ihanden, varmäktig. Jagkunde skönja minmamma,som torkadebortenliten tårurögonvrån. Vi varpåväg.
Resanvar somatt vistas ienflytandestad. Alltingfanns ombord.Vi
hade ressällskap av en delandra ungdomar,dansade på kvällarna. En delprominentaresenärer,som Marianne ochSigvard Bernadotte med barn (eller rättaresagttonårsbarn) varockså med. Midsommar firadesombord, vädret varvackert hela resan. Närvitidigten
morgon åtta dygn senare gled in idimmani NewYorkshamn var känslan, av attförst av allt se frihetsgudinnan, lika mäktig som avresans.Det vardagsatt säga hejtillressällskapet,att se mig omkringför attfinna minfamilj, somjag inte hade träffatpåtvå år.
Genomtullentog lång tid. Minjätteväskasöktesminutiöst igenom.
Matvaror fick ej införas. Senaphadejag ,önskadavfamiljen, men
dettroddedevar tandkräm ,sådet gick bra.Värrevar detför min reskamrat, somhademed sigsvenskpölsa,men detgickockså bra.
Honhadekamouflerat inslagningen tillräckligtbra.
Därstodsåfamiljens nyaamerikanska bil, en Ford Galaxie
Convertibel, vitmed rödsuflett.Familjen, lika goasom vanligt, men amerikaniseradebeträffande klädstil m.m. Vi komhem till derasvilla
iNew Jersey,och jagfickett stortrum ovanpå garaget. Jättefint!
Flickorna varnunio ochfyraårgamla.Barnväxer ochändrasunder tvåår.
Jagintroduceradesi förskolan, därävenskolanför äldrebarnfanns.
Äldsta dottern gick där. Första dagarnablevviskjutsade av mori huset. Familjen hade medsig sinsvenska VolvoAmazon. Minräddning,
förjag hade aldrig tidigare kört automatväxlade bilar.
Lärarnapåskolantog välhandommig.Barnenvar mycket
disciplinerade,och togemotmig medöppna armar. Jagfickbörja medatt berättaommin resa från Sverige. Barnen målade av båten
jaghadeåkt med( somdetroddeden sågut). Lärarensatte upp målningarnapåväggen. En litenpojke fyra ochett halvtårgammal, komframtillmig ochfrågade ”MissKlinga, areyou from China”?
Jagsvarade:” No,why do youthink so”? Hansa: “I didn´t know ,I just knew that youcamefromanother country” Hankände till Amerikaoch Kina.Deamerikanska barnen hade riktigalektioner från femårs ålder. Sciencelektioner gick ut på attvågaberätta inför lärarnaklassen småhändelser.Det behövdeintevaranågra långa
utläggningar. Dettaför attvågaöppna siginför gruppen. Säkert bra försjälvkänslan. Efterentid komrektorn förskolanoch frågade,om
jagville ha ettextra jobb somlunchvakt förbarnmellansju-tretton år.Jag svaradeatt jagmåste höra medmin värdfamilj först, eftersom jagskullefåenliten lönoch jaghadebaraett turistvisum.
Detblevi alla fall ok,såjag togpåmig uppgiften. Närjag komini
denstora salen, medfyrtio- femtio elever medmedhavd matsäck, blev jaglitedarrig. Detvar ettfasligt liv, mennär språketibland
blev ilsken svenska, lyssnade barnen extranoga. Underlunchtimmen ingick en utevistelsepåenkvart.Min uppgiftvar ocksåatt se till att alla fick friskluftoch sedankom in tillbaka. Detvar ganska svårtatt göra sighördibland, så jagfickenvisselpipaavrektoratt använda närdet varstökigt.Jag trivdesbra,och träffade mångatrevliga ungdomar.Jag upplevde amerikanskaungdomar, specielltflickorna, somlitetuffa.Detog välhandomennykomling somjag denförsta tiden, mensedan fick menklara sigsjälv .Deungakavaljererjag dejtade, upplevde jagsom mycket artiga,iblandnästanpinsamt artiga.
MinUSA vistelsevarnyttig, ochfullavupplevelser. Idag kanjag tyckaatt vissasaker,t.ex. somatt se ochhörathe Beatleslivei New York är någotstort.Biljetterna harjag imittalbum.
Närdet blev dagsattåka hemtillSverige igen,skullejag förförsta gången imittliv flyga. Eleverna togadjö,genomatt dekorera lunchrummetmed girlangeri taket, textat BonVoyagemissKlinga.
De bjöd på fest på skolan,och mångabarnoch föräldrarbjödmig till sina hem.
Välhemma igen,var detdagsatt söka till förskollärarutbildningen.
Inträdesåldern varlägst tjugoår. Nu hade jagall behörighet,men innanstarten blev jaguppringdavbarnomsorgschefenpå minhemort, somundrade om jagkunde vikarierai en”lekskola” (dåtidens deltidsförskola) en termin på halvtid. En av förskollärarnautbildades
Bokenbelyserförskolansförändringaroch utvecklingutifrånegetperspektiv ocherfarenheter, efterdryga 45 års arbetesom förskollärare.
