Hjärtatavmin själ
Akos Horvath
©AkosHorvath 2026
Typografi och illustration: AkosHorvath
Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: Libri Plureos GmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8114-370-6
Innehåll
Ettliv somvändersid:7
En cirkel somrymmermer sid: 64
Ettstormande hav sid:129
Ivillkorslös kärlek sid:166
Attvåga ståfastsid:240
Närkronbladenfallersid:301
Epilog sid333
Ordoch begreppsid:336
Ett livsom vänder
Hans händerrörde sigsom om de följde en gammal melodi, en rytm hanspelattusentals gånger. Skalpellengledgenom vävnadenmed kirurgiskprecision, ochdet dämpadepipandetfrånmonitorn blev en trygg bakgrundstoni hans koncentration.
Operationssalenlystesupp av detvitaljusetfrånlamporna ovanför,medan vintermörkretpåminde sigsjälvtgenom salens enda fönster. Ibland tyckte hanatt hansåg ettskeni ögonvrån –varmt ochgyllene,som närsolen bryter genom tunna moln.Men varjegånghan vände sigmot det, vardet borta.
–Tryck?frågade han.
–Blodtryck 135/85, stabilt,svarade narkosläkaren. Hanfortsatte medstadighand. Varjerörelse varinövadmen aldrig mekanisk.Han följde hjärtats rytm somenmusiker följer tonerna– medenkänslaför närtrycket måstelättas ochnär precisionenkrävde stillhet.Enliten justering, en knappt märkbargest, ochflödetåtergicktillbalans. Detvar därhan trivdesbäst, idet tunna gränslandetmellankontroll ochtillit.
Närdagensoperation varavslutadoch instrumenten räknadesin, stod hanenstund vidtvättställetoch såghur vattnetrannlängs händerna islingrande mönster, somådrorna i ettlöv.Han lättankarnasjunka undan, kände tröttheten i fingrarna ochdet välbekanta lugnetefter ettlyckatingrepp.
Sedantorkade hanhändernaoch gick motsittkontor föratt skriva ijournalen.
Tomashadearbetat somhjärtkirurg ifemtonårpåett av landets mest prestigefyllda sjukhus.Underhelasin karriär hade hansträvat efterperfektionoch målmedvetenlivräddning. Dethandladeintebaraomatt göranågon frisk, utan om attfånågon attle, attkänna livetåtervända –att uppleva dendjupa glädjenöveratt vara hel. Närenpatient efteren svår operation återfick sitt livvar hannöjdmed sigsjälv för stunden, tillsnästa patientbehövde hans uppmärksamhet.
MenTomas eget livhadeinteblivitsom hantänkt sig. Hans hustru, Sara,som hanhadeträffat tioårtidigareoch somhadegetthonom derasvackra dotterElin, hade insjuknaticancer.För ettårsedan hade hon lämnat honom– och livet. Hennesliv kundeTomas inte rädda.Kvarblevsorgen ochensorts kapitulationinför ödets obarmhärtigahand. Hans enda tröstoch kvarvarande glädje varElin, hans ögonsten,som fortfarande sågalltilivet mednyfikenhet. Hon mottog världenförsiktigt, oräddoch utanvuxenvärldensförutfattadevärderingar.
EfterSaras bortgång gick Tomasner iarbetstid till sjuttio procentoch tillbringade allledig tidmedElin.Degjordeallt tillsammansnär hanvar hemma– läxor,galna lekar, de lagade mattillsammans ochläste godnattsagor.Tomas sågtill attdevar utemycketi naturen. Detfanns ettskogsområde intill derashus,och oavsettårstidkunde mansedem vandra tillsammansunderekarna.
Elin,som just fylltnio år,hadeenkonstnärligtalangoch använde hela sinkänslighetför attrita, teckna ochmålade mest fantastiskalandskap. Detvar inte landskapfrånvår värld– scener hon formademed sina händerkom frånandra världar, medandraväsen. Tomasbrukadefrågaefterdetaljer ihennesmålningar, ochElinberättade somomhon själv
–Hej,det är TomasFehér.
–Hej,det är KarinfrånElins klass, svaradeenmjukmen lite tveksamröst. Detäringet akut menjagskulle gärnavilja pratamed digomnågot vi harlagtmärke till på sistone. Tomaslutadesig tillbaka istolenoch höllpennanmellanfingrarna.
–Vad gäller det?
Karinberättade attElinibland, mitt underlektionerna, stannade upp ochstirrade ut genom fönstret somomhon lyssnade till något osynligt. Ibland höjde hon enahandensom föratt känna på luften.Hon svaradealltidnär lärarentilltalade henne mendet varsom atthon återvände från ettannat rum.
–Vimärkerockså atthon blir tröttsnabbare på idrotten, fortsatteKarin försiktigt.Det kanförstås vara helt normalt... menjag tänkteatt du kanske vill veta.
EftersamtaletsattTomas kvarmed lureni handenoch stirrade på datorskärmen utan attsetexten. Hanmindesdesmå
9 hade upplevtallt. Hennesvärld varsom en saga förhonom, ochtrots hans naturvetenskapliga bakgrund kunde haninte låta bliatt fascineras.Hon berättadeommänniskoliknande varelser frånandradelar av universum –högteknologiska ochkommunicerande genomtankeöverföring. Elinssagor fick honom attglömmaden yttrevärlden,sin sorg efterSara ochtilloch medsittarbetesom hjärtkirurg. Menvarje morgon återkom denyttre verkligheten. Efteratt ha kysst sin dotterpåpannanfor hantillarbetet –redoatt räddanya liv. Telefonens ringsignalbröttystnaden på hans kontor.Han satt böjdöveroperationsjournalermen närhan sågnamnet på displayen– Elinsskola– stannade hanupp medpennani luften.
pauserna hemmanär hon tagitett djupt andetagoch sedan lett somomhon barpåenhemlighet. Honlog alltid närhan frågade hur detvar ochsadeatt hon bara tänktepånågot vackert. Hanhadenöjtsig medsvaretmen nu väckte samtaletmed lärarenenannankänsla.
Senare denkvällen somnadehon isoffan, färgpennan fortfarande ihanden. Närhan lade filten om henne lade han märketillnågot ihennesandning –ett litet, knappthörbart hack irytmen.
Hanladehandenmot hennesbröst ochkände hjärtatslå snabbt,nästanivrigt, somomdet försöktespringa före henne till en platshan självintekunde nå.Och kanske var detjustden kvällen,med handenmot henneslilla bröstkorg ochblicken på henneslugna ansikte, somtankenförst började gro.
Nästadag,när fredagsmorgonenlåg gråutanför köksfönstret,sattTomas medkaffemuggenoch lästedagensoperationsschema på surfplattan. Elin stod viddiskbänkenoch bredde smör på rostat bröd.
–Pappa,kan vi åkatillskogeni helgen?frågade hon utan attvända sigom.
–Självklart. Vi kantamed teckningsblocketockså. Honlog ochbörjade gå motkylskåpet menstannade plötsligt ochstöddesig motstolsryggen. Detvar bara ettögonblickmen förTomas,med sinläkarinstinkt,var det tillräckligt.När hon gått in på sitt rumdroghan fram den lillalådan ihallskåpet: blodtrycksmanschett ochstetoskop. Sist hananvänt stetoskopethadedet varitmed Sara,när han vårdadehenne hemmaunder hennessista veckor.Han mindeshur hanlyssnat välmedvetenomatt inga ljud hanhörde kunde rädda henne.
–Elin, kom hitenstund. Jagvillbaralyssnapåditthjärta.
–Ärjag dinpatient nu? Honskrattade lite.
–Baraför en minut.Tomas logbekräftande. Hansatte stetoskopetmot hennesbröstkorg. Ljudetvar klart menrytmen...därfannsettextraslag,oregelbundetoch ändå kraftfullt.Blodtrycket varnormalt,pulsennågot snabb. Inte akut menintehellernågot attignorera. Föratt avdramatisera räckte hanstetoskopettillhenne.
–Villduhörahur en tröttgammalkirurglåter?
Honsatte bröststycket mothansbröst ochlyssnadenoga.
–Dulåter somhavet,sahon meduppspärrade ögon och fortsatte: Fast medett liteteko.
Närhon återgick till sina penslarstodhan kvarvid köksbordet, stetoskopetfortfarande varmtmot huden. Minnetav Sara kom tillbakasomenvåg somsköljeröverenstrandoch dröjer sigkvarlängreänman tror.
Helgen kom,den de båda hade längtat efter. Skogenlåg nära så de togintemed signågon packning. Ekskogentog
emot demmed ettmjukt sussom om de torragrå lövenviskadesitt välkomnande.Ljusetsiladenergenom dehögakronorna ochfläckademarkenmed skiftande mönsteravsol ochskugga.Den tunna vinterluften varkrispig mothuden ochbar en svag doft av murken ved.
Tomasgickett halvtstegbakom Elin ochsåg hurhon bar sitt lillaritblockunderarmen,tygpåsenmed pennornadinglande mothöften. Detvar något vilsamti attsehenne gå och varjestegini skogenvar somatt klivabortfrånvärlden in i en platsdär tidenintehadesamma regler.
Honhittade sinfavoritstock, täcktavvintergrönt ochsammetsmjuk mossa, ochslogsig ner. Fingrarna letade fram blocketoch hon började teckna –dehöga ekarna,englänta
därljusetföllsom ienkatedral, ochmellanträdenanadehon redankonturernaavnågot annat,något somfannsbaraihennesinrevärld.Tomas sattesig bredvid, så nära atthan kunde känna värmen frånhenneslilla kropp. Hanlutadearmbågarnamot knänaoch betraktade henne närhon ritade.Hon betlättiunderläppennär linjerna krävde extrakoncentration.
–Vad är detduser denhär gången? frågadehan.Elinlog svagtutanatt lyftablicken.
–Det är somenstig... menden slutar inte.Den bara fortsätter, förbiträden, fast ändå här. Hanföljdehenneslinjerpå pappret ochförsöktesemed hennesögon mensåg bara ekar ochljus. Ändå kändehan hur ordenstannade kvari honom, somnågot hanville förstå.Ett ögonblick satt de itystnad –bara vinden, detsvaga knäppandetfrånfrusnagrenaroch en trastsom ropade längre bort. Tomasblundade ochlät naturens ljud sjunka in.När hanöppnade ögonensåg hanatt Elin satt medpennanstillai handen.
–Ärdutrött?frågade hanmjukt. Honrycktetillsom om hon inte märktatt hon pausat.
–Baralite. Hjärtatslogsnabbt,som närmanspringer.Hon sa detsom om detintevar något särskilt. Hansåg på henne,ville ställa fler frågor menvalde attbara lägga en armomhenne.
–Vitar detlugnt en stund. Elin lutade huvudetmot hans bröstkorg. Honkände hans trygga doft, blandningenavtvåloch något hon alltid tänkte på sompappa.I denvärmenvar detlättatt vila.Desattdär tillsskuggorna blev längre. Tomaskände atthon behövde vila meränhon villeerkänna menhan sa inget. Iställetlät hanhennepackaner blocketochtoghenneshandnär degick
hemåt– steg försteg, sida vidsida, genom en skog somjust då kändessom derasegenvärld.
Detvar straxefter denhelgensom Karolin, en av operationssjuksköterskorna,ladehandenpåhansaxelefter ettsent kvällspass. Honvar en av de mest erfarnai teamet,pålitligi varjedetalji operationssalen. Tomashadealltidtyckt lite extraomhenne.Hon hade en stillhet iblicken somskapade lugn mitt iden mest krävande situationen.
–Duhar sett stel ut iflera veckor nu,Tomas. Dusitter som en krok istolenpåfikarasterna.
Hanskrattade avvärjande.
–Det är bara lite stelhet. Detgår över. Honlog kort menskakade på huvudet.
–Allt gårinteöveravsig själv. Honstack handeni fickan ochplockadeframenviktlapp. Jagkännerenmassör. Inget flum,barariktigt bra. Hanhjälpte mignär jagknapptkunde vridahuvudet.
Honräckte fram lappenoch såghonom iögonenlitelängre än nödvändigt.Blicken varintepåträngande,baravarm, mendet fanns något iden somfickhonom attstanna upp, en sortsouttaladomsorg. Tomastog emot lappenutanatt säga något mer. Namnet varenkelt:Arvid Lind. Inga titlar, inga ordsom massageeller terapi,baraett namn ochett telefonnummer.
Tvådagar senare stod hanutanför en anonym portiett gammaltstenhus.Fasaden varmörkavtid ochväder och trapphuset doftade svagtavlinolja ochgamla brev.Namnet på dörrenvar detsamma sompålappen, skrivetmed små diskreta bokstäver. Hanhöjde handenför attknackaoch märkteatthan,utanatt tänkapådet,hadetagit ettextradjupt andetag.
–DuärTomas,samannensom kom fram –lång, med gråsprängt håroch ögon sominteverkade fästasig vidhans ansikteutanvid något bakom,längrein. Hans handslag var fast meninteprövande.Dukan lägga digpåbritsen,saArvid. Vi börjarmed attduandas.
Tomaslåg på magenmedan Arvids händerbörjade arbeta långsamt, medett tryckprecisunderskulderbladet. Tomas kände instinktivtigenpunkten. Margomedialisscapulae... Hannoteradenästaberöring längrened överden bredaryggmuskeln. Latissimusdorsi,fäste motcristailiaca... Hjärnan gick automatisktigenom atlasenavmuskler,ben ochsenor somhan burit medsig ifemtonår. Varjetryck fickettnamn, en diagnos,entänkt funktion. Reflexen kom automatiskt: kroppenblevett atlasinnanden blev en kropp.Han märkte hur tankarnasprangsnabbareän händernarördesig, somom varjeberöringmåste katalogiserasför attfåexistera.
–Duäri huvudet, sa Arvidlågt, nästan somomhan svarade på något Tomasinteyttrathögt.Tomas öppnademunnen, menfanningetatt säga.
–Försökatt inte pratamed digsjälv just nu, fortsatteArvid. Låtkroppenvaraden somberättar.
Hans händergledvidareöverländryggen, trycktemjukt längs ettfäste vidbäckenet. Tomashanntänka iliopsoas innanhan märktevadArvid menade.Den inre rösten,den som ständigt sorteradeoch analyserade, gjorde sigtill. Hanandadesinför attstoppa den.
–Barakänn, hörde hanigen. Rösten varstadig, inte befallande menorubblig.
Förförstagångenpålänge tillät hanberöringenatt vara just det– beröring utan ord. Trycketimuskeln spredsig somen värmevåg,långsammare än tanken, ochi ställetför att
namnge punkten kände hanhur spänningengav vika.Det varsom om kroppenhadeväntatpåjustdet härögonblicket, attfåtalasittegetspråk utan attbehöva översättas.
–Dubär mycket här, saArvidlågtoch tryckteunder höger skulderblad.
–Kirurgjobb,svaradeTomaskort. Hanvar vanvid attanalysera,inteattförklara.Men närhändernafortsattenedlängs ryggenkände hanenmärklig värmespridasig,intebarai musklernautani bröstet. Hanmindesintenär hansenast hade andats så djupt.
Till slut sattesig Arvidbredvidbritsen ochsåg på honom närhan restesig.Blicken mötteTomas medenstillhetsom innehöllallt. Denvar bottenlös,genomträngande mensamtidigt så kärleksfull. Hankände en tyst befallning sominte kom från ordutanfråndjuparevatten –eninbjudansom inte kunde avvisas, lika självklar somenpuls. Mensedan kom ocksåorden.
–Vises igen,saArvid,nästansom ettkonstaterande snarare än ettförslag. Besökettog fyrtio minuter menkändesmycketkortare.På vägenhem kändeskroppenlättare menblicken hade etsat sigfastihonom.Den följde honom längs trottoarerna,bland gatlyktornasskenoch ljudetavhansegnasteg.Närhansatte nyckeln idörrenkände handen fortfarande,som en svag elektriskladdning, brännande meninteobehaglig.Det var meränlättnad;det varsom om kroppensjälv hade vaknat. Varjesteg, varjerörelse barennysorts närvaro, somomhan förförstagångenpålänge verkligenslappnade av ochandades. Senare,när hanlåg vakeni mörkret, mindeshan hur Arvids ögon hade sett på honom.Kanskeför atttalatillen platsinom honomhan inte visste atthan hade.Han somnade
15
förstnär hangav upp försöken attförståoch iställetbaralät denkänslan stanna kvar.
De följande dagarnarullade på iett stilla mönster. Mornarnabörjade medatt Elin satt vidköksbordetoch ritade medanTomas bläddradeigenom sina operationsfall.Hon pratademer än vanligtomdrömmarna hon haft –platser där luften varvarmoch därfärgernalyste somomdekom inifrån.
En dagringde henneslärareoch berättadeatt Elin verkat ovanligttrött,att hon ofta satt länge medpennanstillaoch stirrade ut genom fönstret.Tomas tackadeför atthon sagt till ochskylldepåenenvisförkylning. Självmärktehan att hon ibland höll en hand motbröstet närhon sprang uppför trappanhemma menvarje gång hanfrågade loghon bara ochskakade på huvudet. Dennattenvaknade hanavljudet frånhennesstegi hallen.Hon stod idörröppningentillhans sovrum,bleki skenet från gatlyktan.
–Jag drömde om stigen igen,pappa,sahon lågt.Den var längreden härgången.
Tomassatte sigi sängen, sträckte ut handenoch drog henne närmare.
–Det varbaraendröm, hjärtat. Du är hemmanu. Honvilade pannanmot hans bröstenstund ochhan kände hurhennesandetaglångsamtblevlugnare.
–Kom,sahan mjuktoch följde henne tillbaka till hennes rum. Hanstoppadeomhenne ochströk undanenhårslinga frånpannan. Sovnu, så kanduberätta meromstigeni morgon. Honlog sömnigtoch inom någraögonblickhörde han denjämna rytmen av hennesandetagigen.
Detvar en gråtisdagnågra veckor senare.Regnetstrilade motfönstren ioperationssalenoch skapadesvaga rinnande
