Issuu

Kapitel1

Detåkteenröd nytvättad Volvo244 på vägenfrånMalung, på landsvägenner motHovfjället.Åretär1984. Ibilen satt två pensionärersom varpåväg föratt få en ny naturnäraupplevelse ilugn ochro. Dameni sällskapet hetteSelma ochvar sextiofem år ochhennesmakevar sextioniooch hetteGöran.Paret vari godformmed tankepåderas ålder, bortsettfrånatt mannen hade opererat en bruten höft.Han varnumeraiblandtvungenatt använda en käpp, om mest förbalansens skull. Båda tvåvar gråhårigaoch Göranhadeenstor, ocksågrå yvigmustasch. Han varganskasmaliansiktetmed en krokignäsa. Hanvar allmänt glad ochkändsom trevligi störstaallmänhet. Selmavar också en trevlig, väldigtomtyckt person.Hon sågutsom om hade haft ettdockansikte somung. De satt ochsmåpratadesom vanligti bilen. Närdekom fram till parkeringsplatsenvid Hovfjälletsfot, plockade de ur varsin mindreryggsäck ur bagaget. De var packademed mackor,kaffe ochdricksvatten. Dessutomfanns kniv,elddon, varsin filt ochvarma kläder förombyteomså skulle behövas. Ochsånaturligtvis, en Röda korset-förpackning. Förutseende somdealltidvar.Desatte på sigvar sintunn, nästan självlysande rödtunnare dunjackai densvala morgonbrisen.Det varjuentanke av säkerhet attsynasväl.Nu vardepåväg upp föratt njutaavutsiktenfråntoppen. De kom till lift-kuren somOttoskötte,bådesom maskinistför linbanan ochbiljettförsäljningen. Otto varengammalman somvar närsynt ochluktadefrånengammalsur pipa somhängde i mungipan. Hanvälkomnade demmed ettnästantandlöstleende ochsa,

"Välkomna,niser ut atthatur medvädretidag. Ni fåren strålande utsikt idag,kan jaglova", sa hantillmötesgående.

"Tack fördet,javifår hoppasatt dethålleri sig. Är det mycket folk häruppeidag?", undradeGöran.Trots attdet inte fanns någraandra bilarpåparkeringen.

"Bortsettfrånertvå blir dettomtdär uppe till en början, verkar detsom", sa hanmed sitt tandlösaleende.

"Men detkommerkanskeflerunder dagen?", sa Selma.

"Troligenblirdet så.Vifår se.När du kommertill avstigningsplatsensåtadet försiktigt medkäppen. Detvar en herresom fastnade medenlikadan ienspringa förra året.Han

släppteintetaget på käppen, ochsåslogs hanikullnär han träffadesavnästföljandeliftkorg. Hanfickåka ambulans härifrån".

"Otäckt, mentack förvarningen",saGöran. De sattesig ikorgenoch Otto släppteupp frikopplingenpå vajern ochkorgenåkteiväguppåt. De passade på attnjuta av utsikten från korgenpåvägen upp mottoppen. Görantittade åt väster ochsaatt detvar fantastisktatt se ut överskogen, den verkadesträckasig så långt de kunde se.Avstigningengickutan problem.Degicksista bitenupp till absoluta toppen, därdefann en parkbänk somdesatte sigpå, ochbaranjötavden vackra utsikten.Selma lutade sigmot Göranoch frågade, "Kommerduihågnär vi satt så härförstagången?".

"Jodå,det varden 7juni 1939,visatti stadsparken. Sedan gick vi på biooch sågenfilm somjag inte kommerihågnågot av.Jag minns bara attduvar så vacker idin gulaklänning. Det vardåvikysstes förförstagången",sahan utan tvekan, samtidigtsom hanladearmen om henne.

"Ah, du minns.Jag blir så glad", sa hon.

"Klart attjag minns,det är denlyckligaste dageni mitt liv. Hurskulle jagkunna glömma det",sahan ochkysstehenne på kinden.

"Tänkatt vi levt tillsammans så många år,utannågra större gräl ellerbråk. Jagtyckerdet är fantastiskt",tyckteSelma.

"Tålamod, respektoch kärlek.Det harviklaratoss bramed", svaradeGöran.

"Jadet harvi. Vi harpengarpåbanken, tvåungarmed barnbarn ochviärfriska. Vadmer kanman önska sig?", sa hon förnöjt.

"Och vi harupplevtendel tillsammans på våra resor. Detär nogintemånga somhar haft detsåbra somoss",sammanfattade Göran.

"Hoppasbaravifår någraårtillpåoss attnjuta av livet".

De satt kvarytterligare en stund ochsmåpratadeomalltmöjligt på bänken.

"Vad säjerdu? Skavigåneråt iensväng? Detfinns säkert något spännande attseneråt skogen",tyckteGöran.

"Javisst,tid harviju",saSelma ochskrattade.

"Dessutomblirdet lättareför migatt gå om detinteärså brant".

"Men visst,det blir intressant", sa Selma. De togpåsig ryggsäckarnaoch började traska runt denövre delenavtoppen. Straxfanndeensmalstigsom inte sågalltför brantut, ochgav sigavneråt.Efter en timmes vandringkom de nertill slät mark ochvar nu nästan iutkantenavskogen. De stannade upp ochviladesinatröttaben etttag.Självaspåretsom de följthadeförsvunnit, menterrängenvar nu ganska slät och detgickganskasmidigtatt vandra ändå.Precisvid skogsbrynet hittadedeenstock frånenvindfälla somvar lagom högatt sitta på.Här stannade de föratt återhämtasig liteoch ta en fikapaus. Selmadukade fram kaffeoch mackor ur ryggsäcken,medan Göransatte sigför attvilahöftensom blivit ansträngd av attgåi nerförslutet.Sedan sattedesig neri tysthetoch fikade.Devar ganska hungriganuoch de koncentreradesig på attäta.Plötsligt hörGöran något somrörde sigenbit längreini skogen. han vände sigomoch kikade.Bland träden tyckte sigGöran se en stor älgtjursom gick saktainne blandträden. Göransträcktesig långsamtefter kameransom lågi ryggsäcken.Han böjde signer föratt nå den, samtidigtsom hansäger,

"Jag tyckte jagsåg en älgdär inne.Jag skagåini skogenoch seromjag kanfåenbildpåden".

"Gör det. Jagordnarmed disken så länge,sågåintesålångt", skrattadehon.

Görangickinenliten bitbland träden.Plötsligt hördesett skottfrånett vapensmall.Skottetekade iskogen, Selmaföll baklängesöverstocken ochförsvannner bakom den. Ifallet drog hon medsig termos muggaroch bestick. Göranvände sig om ochsåg hennesfötterförsvinna bakom stocken, vände tillbaka till henne så snabbt hankunde föratt hjälpa henne på fötterna igen.Han sågSelmassista skräckslagna blickett ögonblick. Hanhörde ettstönnär livslågangickurhenne,sedan låghon livlös på marken ochhennesögon stirrade förbihonom, helt tomma.

"Jävlar",skrek hanhögt ochsåg sigomkring, mendet verkade inte finnasnågon somkunde se ellerhörahonom inärheten. När hansatte sigförsöktehan,trots vetskapenomatt hon vardöd, ett halvhjärtatförsökatt återupplivahenne.Han sågatt hon var träffadi halsen,blodetfrånhalspulsådern hade redanslutatrinna ochdödenmåste varitnästintillomedelbar.Han ropade, "Hjälp,hjälp någon här?", Hanlyssnadenoga,men hörde

ingenting.

"Det finns nog ingeni närheten", sa hantillsig själv. Dethördesinteett ljud. Även älgenhadesäkerligenförsvunnit viddet härlaget,tänktehan.

"Såhur skajag görnu?", frågadehan sigsjälv högt.Han antog atthan vartvungenatt lämnahenne härsålänge.För attbära henne till bilen, somhan inte varriktigt säkerpåhur hanskulle hittatilljustnu, varingetsom hanskulle orka med. De hade ju gått litepåmåfå. Hanvissteatt hanmåste lämnahenne på platsen. Hanförstod atthan måstemarkera platsen. Detkunde blifel om någon fann hennebaraliggandeshär.Han togav Selmajackan ochhan satte upp på toppenavenliten björksom hanlyckadesböjaner.Nusattjackan somenflagga på nästan tre meters höjd.

"Det fårduga".

Hanplockadeihop alla saker, meninnanhan gavsig av så satte hansig bredvidhenne.

"Tänkdu, attdet skulle slutasåhär", viskadehan.

Hanreste sigupp, togderas sakeroch gavsig av motbilen. Detbleventung ochmödosam vandring. Närhan äntligen kom fram till bilenoch kuren,hademannenredan gått hem. Så han sattesig ibilen ochkörde raka vägentillMalungs polisstation. Hanvar ju tvungenatt anmäla mordet.

Därinne satt EinarOlssoni receptionen. En ung mansom var alldeles förtjock ochovårdad föratt inge ettgottförtroende. Hanvar blek ochhansbruna hårhängde ovårdat neri ansiktet.

Detspelade ingenroll, menGöran varnaturligtvis tvungenatt pratamed honom.

"Hej,jag vill pratamed er chef", sa hanbestämt.

"Vad gäller saken?", orkade hanmed attfråga.

"Det gäller ettmord".

Einartittade på honom ochrynkade pannan.

"Ett mord säjerdu, då skajag försöka kontakta chefen direkt".

Detverkade inte somomynglingenvar intresseradavatt ta hand om ettmordsjälv,eller någontingalls, vaddet beträffar. Men hanlyfte micken tillkomradion.

"StationentillAndersson",sahan en gång.

"Sitt neroch vänta, detkan ta etttag förhan är utepåett ärende". Hanlyfte upp dentidning somhan läst ioch fortsatte attläsa.

"Visst,men skaduintetaenrapportundertiden?",undrade Göranförundrad.

Einarböjde signer medensuckoch började leta efteren blankett ilådorna.Efter lite letandeoch bläddrande fann hantill slut rätt blankett.Han spenderade tvåminuter på attfåner blanketten iskrivmaskinen.

"Såvad heterdu?".

"Göran Turesson".

"Född?", frågadehan slött.

Så gårdet saktaframåtgenom hela blanketten tills de kommer till själva händelsen. Lagom kommerdet in en mansom fyller hela dörrhålet.Rakryggad,kraftfull mörktvälkammat hår, med en mustasch så liknade hani stortTom Selleck.Med bestämda steg gårhan fram till Einar.

"Vad harvihär då?",säjer hanoch nickar ursäktande åt Göran.

"Jo, jagärhär föratt anmäla ettmord",säjer Göranlite försiktigt.

"Ett mord?",säger kommissarie Andersson. Hanvändersig motEinar ochundrar medenvresigstämma,

"Varförhar du inte anropatmig på radion?", sa hanmed kraftfullstämma.

"Men jagbörjade…"

"Mordkommeralltidförealltannat,det borde du veta", sa han ilsket.Han slet ur pappret ur skrivmaskinenoch sa till Göran, "Följmed härsåvifår ordning på allt dethär", sa hanvänd mothonom.

Hangickföreoch visade in Görani ettlitet förhörsrum.

"Vänligensätterner,för dethär kantaett tag. Harninågot emot om jagspelarinsamtalet?".

"Absolut inte", sa Göranförsiktigt. Anderssonstartadeinspelningenmed tid, datum, namn och ärendet, ochslutade medatt förklara attdet inte varett förhör utan anmälan.

"Såkan du börja medvar dethelaskedde ochsedan tarvioss genom själva förloppet",sahan ochlutadesig tillbaka.

"Vivar uppe på Hovfjället. Ja,fruganoch jag. Vi togliften upptilltoppen. Sedangickviner på baksidan längs en stig. Sedankom vi framtillskogenoch därhittade vi en stocksom vi satteoss på föratt fika.Jag harförresten,märkt ut platsenmed en jackasom vimpel iett träd.När vi satt därsåsåg vi en älg

inne iskogenoch jagskulle gå ochseomdet gick attfåenbild på den. Sedansmall detbara. Närjag vände migomlåg frugan skjutendöd på marken därhon suttit.Hon hade träffats ihalsen av skottet. Vi varken sågellerhörde någon jägare undertiden. Detärdet hela egentligen", förklarade Göranmedan blicken sänkte signer motbordet.

"Såduhörde inga steg ingenbil ellerannatfordon?", undrade Andersson.

"Nej,det varhelttyst".

"Duhörde inga steg?".

"Nej,baraälgen".

"Dusåg ingenperson?".

"Nej,inget",suckade han.

"Men du skulle hittatillbakatillplatsen?".

"Ja, medhjälp av vimpelngår detnog".

"Var detmånga bilaruppe vidliften?".

"Nej,vivar därförst av alla,och jagvar inte tillbaka vidbilen innanliftmannenhadegåtthem.Men frugans kropp liggerkvar på platsen. Jaghar brutit höftenför en tidtillbaka, ochorkade inte bära henne tillbaka".

"Dåså, jagska ringa efterräddningshelikopternsååkervidit". Hantog upp lurenoch ringde till räddningstjänsten.Förklarade anledningenoch attdeskulle träffaspåstartplattanomtio minuter.

De sattesig ienpolisbiloch forivägtillräddningstjänsten. När de kom ditstodredan helikopternstartad på plattan. Göranoch Anderssontog platsoch de lyfteoch följde de instruktionersom Görangav dem.

"Nukan detintevaralångt kvar. Leta efterenröd jackai en litenbjörk".

En stor strålkastare underhelikopternsattespåoch detblevett havavljus. Menhur de än letade så fann de inte jackan.Efter att sökt itvå timmar så vardetvungna attavsluta sökandet.

Anderssontog beslutet attdeskulle samlafolktillskallgång i morgon istället.Göran fick åkahem övernatten, då hani dagslägetintevar misstänktför något brott, ochäventillhans inte allt förringa åldertogs ocksåenvisshänsyntill.

Tidigt på morgonenefter gjorde hansig iordning. Hantog på sigrenaklädersom varanpassade föratt vandrai naturen, föratt

hanantog attdet skulle vara nödvändigt.Sedan gick hanutoch togbilen till polisstationen.

"God morgon. Du serväldigt sliten ut.Klockan nioska skallgångensamlasute på parkeringenvid Hovfjället.Niåkerdit medAndersson",sakvinnansom satt bakom disken.

"Gåinoch ta en kopp kaffeoch en kaka ifikarummetsålänge.

Detärallt vi haratt bjuda på här, tyvärr", sa hon leende.

"Tack", sa hanoch gick in ,tog en kopp ochsatte sig. "Kaffe", sa hantystför sigsjälv närhan smakat på det. "Skulle vara straffbart attbjuda på sånt här".

Anderssonkom in ifikarummetoch undrade, "Vad tusandricker du detdär för? Vi harkaffebryggaren bakom hörnet".

HangickframtillGöran ochtog abrupt muggenifrån honom ochhälldeurkaffeti slasken. Sedanhälldehan upp en mugg från kaffebryggarenoch gavtill honom.

"Det härärkaffe", sa hanbara.

Göransmuttadeförsiktigtpåinnehållet imuggen.

"Det varenrejäl skillnad.Varförhar ni denandramaskinen?", undradehan.

"Den är fördekriminella",saAnderssonmed ettbullrande skratt.

Kommissarien gavGöran ettplastlock ochsågickdeiväguttill bilen. Välframmevid Hovfjälletentimma senare,styrde Anderssonupp hursökandetskulle gå till.Det blev tvågrupper på fyra man. En grupp fick iuppgift atttasig ungefärtillden platssom Göranhadeuppgett somtrolig på kartan.Den kvarvarande gruppenmed Andersson, Göranoch Bodén, som verkligensåg ut somenkraftig brottare iuniform,med en skalle utan frisyr.Örnnäsa ochkraftigtnäsben. Ytterligareen kriminalreporter somhette Bjarne Elofsen, togliftenupp mot toppenför attfölja denstigsom parettroligen hade använt sig av.Göran visade vägensom de gått dageninnan, även om det varmed stortobehagi höftensåkämpade hanpåsåsnabbt han kunde,utanatt beklagasig.Väl nere iskogsbrynetbörjade han se sigomefter kännetecken.Han följde instinkten föratt avgöra hur de hade gått.Men trotsdet togdet fyrtiofemminuter innan hanvar säkerpåatt detvar rätt ställe.Han hade stannatenliten bitfrånstocken.Anderssontog befäletigenoch gick igenom vad de skulle söka efteroch hur de skulle gå tillväga om de fann

något.Kriminalreportern började medatt sättabandomett stort område.AnderssonliksomGöran varförbryllade överatt jackan inte satt kvari trädet.Någon måstehavarit däroch plockat undanallt.

"Ärduriktigt säkerpåatt detverkligen är rätt plats?", frågade Andersson.

"Hundraprocent.Jag minns dendär stockenoch därär björkendär jagsatte upp tröjan", sa hantvärsäkert.

"Jag måstebarafråga.Duärsäker på atthon varavliden?", frågadeAnderssonförsiktigt.

"Tyvärr ja", sa Göranoch tittade storögt på Andersson.

"Bodénoch Bjarne,nitar ochgår runt utanföravskärmningen föratt se om ni hittar något somvisar på attnågon kanhavarit häri efterhand. Sedangör ni sammasak,med en större sväng inne iskogen, klart?".

"Glasklart", svaradeBodén. Denandragruppenkom fram till platsen.

"Duhörsöverhelanejden",skrattade Västberg."Vi harinte behövt kartan än enda gång",retades han.

"Duhållertrutenoch börjargöradig förtjänt av dinlön", svaradeAnderssonmed ettstort leende iansiktet. Västberg var lika stor ochkraftig somAndersson. De hade börjatsamma år på polishögskolan ochjobbatihop sedandess. Deraskommentarer hade ofta deneffektenatt få folk konfunderade.Den ända skillnaden mellan demvar attVästberghadeett Samiskt ursprung, vilket avslöjades enbart av detkorpsvartahåret.

"I alla fall så harGöran här, pekatutplatsen somdådet skedde på.Allaställer sigpålinje här",sahan ochpekade.

"Niska nerpåallafyraoch leta eftersåntsom inte hör hemma häri skogen. Dessutom måstevisäkerställa alla spår sombrutna kvistar,nedtrampatgräs, slirspår på tuvor ellerdragspårefter en kropp ellerliknande.Har alla förstått vikten av detta?",undrade Andersson.

Ingenifrågasatteordernutanallagickner på knä ochbörjade leta.Defickgörasamma saki treomgångarför atttäcka hela detavgränsade området. De fann lite spår efterstövlar,eller vandringskängor.Annars fanns detinga spår efterkroppenkvar, inte en enda litentrådefter kläder.Det enda somegentligen tydde på attnågon varitdär varspåretdär Selma suttit ochglidit nerfrånstocken ochmärkeni gräset därhon landat. Dessutom

fanns detfläckar blod ochefter kaffet hon spilldei fallet.Men märket på stockenskulle kunna varitgjort av ettdjureller en annanperson, fastslog Västberg.Allting markerades noga,och anteckningarmed fotografitogs av varjefynd. Görans ögon var tårfylldanär hanundrande frågadeAndersson, "Men vart harhon tagitvägen?".

"Jag haringenaning,men vi skabörja leta inåt skogensåfår vi se om vi hittarnågot spår där",sahan medenbetänksam min. Nu började manmed sammauppställning somtidigareoch försvann in iskogen. Efteratt ha täcktnästanhelaområdet hade manfunnitett enda litetavtryck,som mantrodde skulle kunna vara eftersamma stöveleller marsch-känga,som fanns vid själva platsen. Mankoncentreradesig på attförsöka hitta ytterligarespåravsamma typ. De hittadeett otydligtspårefter en hälstrax efter. Dettydde på attnågon hade lämnat området. Mensedan fanns inte ettendaspårsom kunde informeraom riktning ellervem detkunde vara.

"Västberg, du är ju jägare.Trorduatt du skulle kunna dölja dina spår så härväl?",undradeAndersson.

"Den somgjort detärskicklig, väldigtskicklig",sahan eftertänksamt.

Anderssongickframtill Västberg ochfrågade tyst,

"Jag vill se vadprovetpåblodetsäger.Det kanske inte ensär kvinnans blod".

"Trorduatt gubbenhar ordnatenskenmanöver? Menhar han kunnatklara av städandet?".

"Myckettveksamt",han togsig om hakanoch fortsatte. "Tänk om detbaraärett villospår ochkvinnanliggerpånågon annan plats. Somhemma,tillexempel,eller kanske ibilen ellerpåett helt annatställe",föreslogVästbergoch tittadepåAndersson.

"Enintressantteori.Men vi haringenatt skicka iväg på ett sånt uppdrag nu. Vi harintefolktill det".

"Hur lång tidhar vi kvarhär tror du?".

"Det tarentimme attsammanställaalltoch litemer sökning, ochett partimmaratt komma tillbaka till stationen, vadtänker du?".

"Jag tänktepåMora, de är välnärmast.Omdekunde skicka överenman bara förensnabbtitt?".

"Vibehöverenhusrannsakan först, jagtrorintetiden räcker. Menabsolut,vigör deti morgon. Menvikan inte hållahonom

längre, så vi fårsläppahem honom menhållerhonom under uppsikt",bestämdeAndersson.

De samladesammanallapåsar medfynd, närdesöktigenom detaktuellaområdet.Tog sigsedan tillbakatillbilarna ochde åkte tillbaka tillstationen. Reportern samladeinallasina anteckningaroch gick nerför attframkalla filmen.Andersson skickade ut Bodénför atttaförstapassetför övervakningen. EinarNylund fick ta nattpasset från klockantvå.Göran fick åka hemi eget fordon efteratt de hade kontrolleratden.När hankom hembörjade hanmed attringa släktingaroch vänner. Dettog honom tillsläggdags.Det hade varittungt attbådeberätta och föratt inte säja,förklaravad somhänt. Undernattenskeddeingetsom varmisstänksamt, så den bevakningenvar fruktlös. Einar, somhaftnattpasset, kom inte ensintillstationen, trotsatt hanföljt efterGöran dit, föratt rapportera av lägetutannöjde sigmed attringa närhan kommit hem. Anderssonvar inte säkerpåvad hanskulle göramed Göran. Detfanns ingenantydanpåhistoriensriktighet, mendet fannshelleringa bevissom visade på motsatsen. Hansatte Bodénoch Västberg på kolla upp trädgården,medan hansökte tillståndfråndomareför husrannsakan.Bodénvar kortbredvid Västberg,men väldigtmuskulös.Han varvälrakadpåhuvudet ochhadeenmustaschundernosen.Det enda spektakuläramed honom varatt hanbar glasögon. Undertiden så satt Andersson ochpratade medvissa uppehåll medGöran föratt se om han kunde finna en läckai hans berättelse.Men ingetdök upp. Han varäveninne på om detfanns någraovännersom hantillskansat sigunderåren. Diskuteradeeventuelltarv ocharvtagare.Inget gavnågot.

"Nej du, herr Turesson. Nu harjag gått igenom allt jagkan komma på,och inte funnitnågot konstigt.Bortsettfrånatt vi inte harnågon kropp. Detärliteotäcktför vi kanintebortsefrånatt du är skyldigtill dinfrusförsvinnande.Det ställeross ien konstigsituation. Du kommer härmed attsläppaspåfri fotmen medförhållningsregler.Jag måstebedig om atthålla dig någorlunda kontaktbar dennärmastetiden", sammanfattade Andersson.

"Jag förstår, frisom en fågeli bur.Ja, jagska ingenstans just nu.Jag haringenlustatt göranågot längre. Detärbarasåtomt", sa hansorgset.

En äldre dam och hennes manärute inaturen,när kvinnan dödasavett skott. Mannen går till polisen och anmäler händelsen själv.Därifrån uppstår en mängd frågor runt olika förvillande spåroch händelser som ställer till det, och gör fallet meroch merinvecklat.GustavEvertsson blir till slut inkopplad,och blir mer involverad än han någonsin kunnat ana.

9789181143508

Dolt undan ljuset

DOLT UNDANLJUSET.

Kapitel1