HONFINNS ÄNNU INOM DIG
MARIEENGLUND
AndratitlaravMarie Englund:
Vingklippta2024
ISBN:978-91-8114-312-6
©Marie Englund2026
Omslagsbilder:Pexels
Formgivning: MarieEnglund
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee273,22763 Hamburg, Tyskland
Till
Maj1669
Prolog
Detsticker upptuntfjuni vecken på denmjukastefilt Vibeke hann ta reda på.Flickans lockigahårstrånreflekterar månens kallaljusmedanendoftavrök driver in mellanträdenoch fårhenne attlyfta blickenmot mörkret. De måstehärifrån. Vibeke kanintegörasom sinmor vill längre.
Ögonen tårasnär bilderna från henneshem tvingarsig fram inombords. Halsen retasavtunna rökstrimmori slyskogenomkring dem. Trotsatt båletsläcktesför ettdygnsedan liggerfortfarande sur rökfrånvårensblöta virkeövernejden. Björkenintillhenne seri det närmastelemlästad ut.Karlarnahadeintekunnatfåfyr fort nog.
Torrtvirke fann de aldrig.Röken från denblöta vedendrogmot Elin därhon stod bunden.Hennesljusblåablick hade sökt sigrunt cirkelnavåskådare. Händerna rördesig metodisktbakom ryggen. Ettblekt leende.Sedan slöt hon ögonen. Bröstet hävdesig krampaktigt underytterligarenågra plågsamma sekunder.Strupensväsandeficktiden attstanna närVibekemindesförstagångenhon hörthennesröst. Vissthadehon självliknatden blonda kvinnanvid en häxa,redan då.
Vemhon sökteefter hann Vibeke aldrig förstå.Hon kanbara hoppas attElin svimmade av rökeninnanelden intoghenne.Skrikenuteblev från denfastsurrade kvinnan. Dentjockatystnaden låg somett lock över gläntan. Minsta rörelsekändesförbjuden.
Arildsröstdäremot,kunde hon inte ta mistepå.
Hon hade bett honomatt hålla sigdärifrån. Förklarade attdet inte skulle hjälpa någonomhan bevittnadedet oundvikliga. Han hadeintelyssnat ellervelat förstå.
Vibekesfar,Fredrik,hadetrots allt känt hennesvän imer än tio år.Han varbereddpånärvaron. Isittstadiga greppförsöktehan lugnaden unge mannen. ”Jag önskarinteskada dig, pojken min.”
Arildsvackraansikte vredsomnär detmörkblondahåret sveptes ur pannan. Sparkaroch slag veni luften medanhan vrålade.
”Niärdjävlar,allihop!”
Hantog ny sats,fickinenspark på Fredriks smalbenoch rusade över markenstallbarrmot brasan.Allt saktadeinrunthonom. Sedan, somdeförutsåghansankomst,ficklågorna förnyadkraft med ettdån.Elden slet idet vita klänningslivet.Röken virvlade motden nedåtgåendesolen.Slingornadansade hånfullt motdeförsamlade närgnistorna muntertknastrade ivirket.
Hans röst sprack närhan ropade hennesnamn, ettljudsom Vibeke aldrig hörtfrånhonomförr.
”Elin!”
Vibeke höllandan medanhon tvinnade en ljusbrunlockrunt fingrarna. Måtte haninteväcka henne.Döden varoundviklig,låt henne åtminstone inte känna närden infaller.
Sekunden därpåfickFredriksnärmasteman,Krog, fatt iArilds tunna kläder ochdroghonomtillbaka. ”Arild,besinna dig.”
Skogen tystnade abrupt närluftenvibrerade medåskådarnasandetag. Eldensprakade. Smaskade.Förtärde. Ingenkunde se bort. Kanske lättade Krog handlaget, medveten attArild varutomsig av sorg.Ellersåvar detelden,dåden irasande fart omslöt kroppen, somhypnotiserade alla.Ögonblicketdäreftervar Arild på vägmot skogensdunkel.
Vibeke iakttoghanssteg.Hon såghonomsjunkaner på stenen därträdentätnade.
Detvar över.Nuvar eldenbaraenbrasa.Förtrollningenvar hävd.Vilken makt kvinnanänhaftvar bruten.
Arild sågbortfrånelden,mot skuggornadär Vibekeshem låg. Innanhan upptäcktehenne.Hållningenförändrades näraxlarna skötsbakåt.Hakan höjdes ochdetjockaögonbrynenantog en
välbekantkrökning. Oron börjadepyrainom hennenär hankom på fötter medförnyad kraft.
”Vibeke, flickanmin?” Fadernsord söktesig nära.
Dvalansdimmorskingradesinombords. Arild stelnade till. På denkorta stundhon vred sigför attsökafadernhannArild sväljas av vegetationen. Vibeke slöt darrandehandenomsmycket runt halsen. Fingertopparna rördevid de tunna silvertrådarna ochdåhon snuddade vidden vita ytan kändehon en ilning mothandflatan. En tunn strilavhetta trängdeini hudenoch hon förnam dess resa mot hennesinre. Ikvällens sprakandeljudkulisskände hon igen gökens lockrop.
Ettgnyende från filten drar tillbakaVibekemot nuet.Hon höjer hakan. Ögonensmalnar då hon lystrar. De kastar uppmärksamhet från stam till busketill minsta tuva.Hon försöker finnadet som bryter av.Tystnaden är tillbaka. Densom omgärdadedem efterElinsdöd på bålet.
Tomheten,avsaknadenavliv sompulserar.
Detärnågot somintestämmer.
September2017
1.
”Kom igen Sara!Vet du,jag trodde verkligeninteatt du kundevara så jäklasjälvisk!”Hedda rörflera varv medskedeni sincappuccino innanhon slutligen serupp. Detblondahåret liggerslätt över axlarna. Kinderna blossarnär de storaögonenblänger tvärsöverbordet.
Sara drar handen över sitt fräkniga ansikteinnanhon lyfter den vita koppentillmunnen. Denpustsom undslipperhenne gårutmärktatt kamouflera somett försök attsvalkadet heta kaffet.Samtidigt hinnerhon samlasinaansiktsuttryck.
Självisk? Densved.
Sorlet ilokalen döljerHeddasutbrott närSarasätter sigtill rätta icaféetsmjuka fåtölj. Lädret knarrarmotvilligt underhenne.Hedda kanvaraförbaskat dramatiskfastmindreblessyrerbrukarSarabara viftabort. Le ochnicka är melodin. Endast ettfåtal gånger behöver väninnanhandgripligen hjälp.
Atthon kallarSarasjälviskäringet nytt.
Dethände varjehelgdevar på pubensom studenter. Heddaville beställa in ännu en rundamedan Sara protesterade föratt hinna med sistabussen.
Nuförtiden kanHedda betala taxinhem åt hela sällskapetom hon vill.Dådyker öknamnen uppomSarabehöver åkahem tidigt föratt orka jobba dagendärpå.
Jobbnörd. Tråkmåns.Nykterist.
Saraskaffekopp töms långsamt.Slutligen måstehon svara. ”Jag försöker inte vara taskig.Vet bara inte om detärenbra idé.”
”Varförinte?”Heddasmörka ögonbryn skjuts ihöjden. ”Du kännermig somingen annanoch vetexakt vadjag vill ha.Vibehöverknappt sesför planering.”
Fnysningen lämnar oförberett Sara ochhon försöker dölja det bakomenhostning. Meningslöst. Väninnan litar ungefärlikamycket på denhastigt påkomnaförkylningensom Sara på hennestvärsäkerhet.
Hedda är en av de mest ombytligamänniskor hon känner.Det varåratalsedan honanammadeenåsikt ochhöllfastvid den. Är hon säkerpåvad hon vill ha försorts bröllop, från starttillmål,ska Sara ätaupp sinfarfars gamlamössa.
Hon vill helt enkelt inte planerabröllop förvänner.
Detärför mångarelationeri riskzonen. Krav somintekan uppfyllas. Familjepris eller kompisrabatt somendasttillhälften sägs på skämt.
Hon sluter de gröna ögonen ochandas in.Söker en ny formulering.
”Det blir förmycketpress. Jaghar alltid mitt anseende atttänka på ochjag vill inte riskeranågon av mina relationer föratt detföds en bridezilla.”
”Jag kommerintebli en sådan.”Hedda viftar avvärjande med handen.
”Det sägeralla.Men vetduvad?Det blir de alltid,påett eller annatsätt.”
Sara drar slingoravden långa, kastanjebrunaluggenbakom öronen. Detkryperi benen. Varför kanHedda inte förstå?
Istället håller honupp handen ochräknarpåfingrarna föratt bocka av sina bekymmer. De nedbitna naglarna stirrarblekt på henne,enefter en.
”Budgeten motsvararinteförväntningarna.Det blir felvitanyanspåklänningen.Brudtärnorna gårintei takt.Musikerna är för glada, ellerarga. Någons avlägsna släkting svarar inte itid så bordsplaceringenblir helt fucked.Tro mig, jaghar varitmed om allt.”
Heddastomma kopp sättspåbordetmed en dovsmäll innan hon räcker över ettbeige,strukturpräglat kuvert.
Sarashandtvekar, menfingrarna avslöjar henne därdespretar i luften.Sekundendärpå stickerHedda kuvertet ihenneshand. Skriften lyserhotfullt. Sara.Hedda ochAdams bröllop. Juli 2018.Strand& Slott.
”Kolla igenom det. Sedanhör du av dig.”Hedda flinar närhon fällerner de vita solglasögonenfrånhjässan. ”Vill du fortfarande inte planerakan du anse digsjälv oinbjuden.”
Sara tvingarframett leende från de torraläpparna. Är Hedda hård så kanhon spelasamma spel tillbaka.Det blir minsanninget besked idag.
Oktober2017
2.
Oscarger porten en sistablick närden faller motdörrfodret. Den tungasucksom hörs då dengår igen speglarhanssinnesstämning.
Hanoch dengamla lägenhetenärnog lika fantasieggande just nu
Detmörkbruna håretärett resultat av denmissade klipptiden. Skäggethar hanintebrytt sigomatt ansa.Jackanärotvättad. Den luktar därefter.Han hardragitpåden över svettiga träningskläder fleragångerutanatt tvätta denemellan.Nuärstanken permanent.
Nej, hantar tillbakaallt.Lägenhetenärmer charmerandeänvad han är.
Adam,hansbästa vän, lovade somtur varatt skjutsahonom idag så hanslipperåtminstone förpesta kollektivtrafiken medodören.
Hedda,Adams fästmö,blirtroligeninteimponerad av denvänligagesten.Förhoppningsvis kanbilenlämnasinpårekondi helgen så hon inte märker något. Honvet inte ensomatt Adam är med idag.Trots detska Oscarfåboi derasvilla inågra veckor,tillshan hittar någotegetigen. Vart hanska ta vägenvet haninte. Detspelar mindre roll.
Hanmåste bara härifrån.
En ilskentutafår Oscaratt hoppa till medhandenpåpassagerardörrenshandtag.Han försöker svälja nerklumpen ihalsennär han långsamt vänder sigom. Grannenstirrar tillbaka, höjer långfingret ochvarvarmotornpåsin löjligaToyotaCorolla.Sedan körhan,med ännu ettvarvpåtutan föratt markerasin poäng.
”Tackför hjälpenidag. Detärriktigt schysst.”Oscar knäpper bältet då hanbefinnersig ibilenstrygghet. Hakansjunker tungtmot bröstet så attspänningarnastramar genomnackkotorna.
Adam skakar på huvudet. Förenkortstund vill Oscarbefriahonom från löftet atthjälpatill. Hanvillintebelasta honommer.Det fårräcka nu.
Handen är redanpådörrendåsvaretkommer. ”Den därjävla idioten. Viktor harvarkenallahästarhemma ellerspeciellt rent mjöl ipåsen.”
Oscarandas ut ochsjunker tillbakamot ryggstödet.”Mm,det är nog så.”
Viktor bodde ilägenhetenunder ochhansfestervar förlivliga föratt bara innehålla alkohol. Hanhar inte berättat något, menför ettpar veckor sedanhittade hanenzip-påsemed pulver iendold glipai hissdörren.Snacket om mjöl är inte långsökt,hur oavsiktligt träffandedet än var.
Hanhadestirratpåpåsen iett parminuter innanendörröppnadespåvåningenunder.Darrandestoppade hantillbakaden.Det var inte lägligtför honom attkopplas samman medsådant. Hanhade bekymmersådet räckte.
En villkorlig domäringen säkerhet.Snarare en hotfullskugga.
”Du, är detheltokejatt jaghängerhos er etttag?Det blir inte strulmed Hedda?” Hansneglar på Adam.
Adamshuvudskakning är inte övertygande.Rösten är däremot stadig.Oscar undrar om detför honom ellerHedda somsvaret övatsini förväg.
”Hedda haråkt på semester treveckormed någrakompisar. Sara, Amanda ochnågon till. Honärdistraherad ochbehöver inte oroa sig.”
”Hon behöverinteveta”, läserOscar in mellanraderna.
Hanhar aldrig frågat hurstorkontantinsatsenvar på villan.Såvitt hanvet tjänar Adam brasom verkstadschefhos denregionala bilhandlaren. Trotsdet hade hanaldrigkunnatspara ihop summanpå
egen hand.Fästmön,eller snararehennesfar,ansvarade nog fören stor del. Etthus icentrum medtvå våningar ochvälskötttomtsåldes knappast förmindreänfem miljoner.
Oscars egen budget är rimligarei relation till inkomstoch behov.
Detärinteett sådant hemhan letarefter.För mångarum skulle bli ödsligtefter atthabotti flerfamiljshusentid.Grannarnasom härjade vägg ivägggav ingenro, däremotenvisstrygghet.
”Dukan ha prylarna därinne.” Adam pekarigenom hallen. ”Hedda tyckeratt vi skahagästrummetdär.Vihar visserligeninte fått iordning än,enligthenne.” Adam lersnett innanhan rycker på axlarna. ”Jag tyckerdet är fullt tillräckligt, menhon harinofficiellt fått ansvar förhusetsinre, yttreockså kanske.Jag skaklippagräsmattanoch häckarna.Hon pekar, jagutför …” Rösten tonarbort närAdamskyndar sigdärifrån.
Oscaröppnarenmörkdörrför attöverblicka sintillfälliga bostad.Väskornahamnarpågolvet. Hankan packaupp efteratt ha landat idet hela.Landatpåsängen, isin nyatillvaro.
Hanhar inte bottmed någonannanefter detatt hanflyttade hemifrån drygttjugo år tidigare.Hur görman?Måste manäta frukost tillsammans?Finns detmer än ettbadrum?
Dethär medatt bo tillsammans mednågon är inte hans grej,men Adam är inte tvingadatt erbjudahonomenfristad.Han behöver göra sitt bästaför attintemissbruka vänligheten.Speciellt medtanke på attHedda inte vetalltän.
Munnentorkarut. Svettdroppar bryter fram underdet oklippta håreti nacken.Han sersig tvivelaktigt omkring. Förhonom är det tillräckligtmed en bäddadsängoch ettsängbord. Härfinns även en tråkig designlampaoch en byrå medenmärklig vasfullaveterneller. VadtyckerHedda saknas?
Nåja,han harintetagit hitsinaprylarsåhan kaninteförstöra inredningeninnanhon återvänder.Dåärhan förhoppningsvis på vägut.
”Har du någonplanpåvar du skatavägen?” Adamsrop är dämpatfrånrummetintill.
”Nej,jag fårväl se hurmånga ragg jagkan få slagga hos.” Oscar kommeravsig.Han kansvära på attentungsuckpenetrerarväggen.
Trettioårs vänskaptilltrots,slinker inte allhumor friktionsfritt förbi längre.
”DuOscar.Jag skulle ta detjävligt lugntomjag vardu.”