Evigheten ärenmycketlångtid
Evighetenärenmycketlångtid
A.T. Jonsson
Evighetenären mycket lång tid
Automatiserad teknikvilkenanvänds för attanalysera text ochdatai digitalformi syfteatt generera information, enligt 15a, 15boch 15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning),ärförbjuden.
©2025A.T.Jonsson
Illustration: Författaren
Förlag: BoD· BooksonDemand, Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige,bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee 273, 22763Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8114-245-7
L1
Förmänniskorna
Måsteockså jagdö? Blilikalivlössom
Enkidu?Hur skalljag kunnabära denna sorg somgnageri mitt hjärta, denna fruktanför dödensom rastlöst
driver migframåt? Kundejag bara finna dennaendasom gudarnagjorde odödlig,dåkunde jagfråga hurdöden skallövervinnas.
Gilgamesheposet
Tolv år före
Norminabreddeutsinavingaroch lätsig saktasjunkaner mot brofästetdär hontänktetaplats på en stålbalk föratt vila en stund. Honhadevarit iluftenganskalänge nu ochmusklerna somhöllvingarnautbredda börjadekännasansträngda. Honlog inom sigsjälv.Att flygai en duvaskropp varenmycket annorlunda upplevelse.Det härvar första gången ochhon tänkte attdet nogsäkertskullebli fleragångerefter dethär.Enduva; detvar nästan irriterandeatt honintegjort detförut;låtit sig överförastillenduva. Detvar ju redanlänge sedanavatarcentret lanserat möjligheten, mendet hade liksom aldrig blivit av och
Norminahadeväl ocksåvarit lite skeptisk till tanken.Kanske beroddedet på attdet var så stor skillnad mellan duvors och människors kroppar. Detkrävdes en heldel ”omskolning” av hjärnanför atthon på ettheltigenomäktasättskullekunna upplevaduvanslemmar somsinaegna. Detmotoriska systemet måstemanipuleras till attacceptera attdet somvanligtvisvar hennes armar, nu istället skulle fungerasom vingar.Benen var en betydligtenklare del; därbehövdesintesåmycketnya kopplingarävenomdet togett tagatt vänjasig vidde annorlunda signaler somduvansben skickade till detperceptiva systemet ihenneshjärna.
Mennär allt detta en gång varavklarat, dettog ungefären halvtimme,såkände honsig verkligensom en duva –eller åtminstone somhon kundeföreställasig attenduvakände sig.
Attdet sedanfanns en kostnadi form av en ganska jobbig avprogrammeringavhjärnan föratt kunnakomma tillbaka till denegnakroppenigen, en historia på dryga halvtimmen det också, detvar ingetNormina villegrumlaupplevelsenmed just nu.Vem vill sitta ochgrubbla över notannär manavnjuteren godmåltidpåenrestaurang? Nu närhon äntligen lyckatshitta
någotsom faktiskt kändes nytt ochganskaspännande.Det var verkligen på tiden.
Detvar ju bara så synd attavatarcentret inte tillät längre vistelseri denfrämmande kroppenänentimme.Samtidigt kundehon förstå det;det fanns nogenuppenbarriskatt återgången till denegnakroppenskullebli mycket svårareom manstannade längre.Hon kunderedan kännahur hennes förnimmelser ochtankarbörjade vänjasig vidatt ha en duvas kroppatt hanteraiställetför denvanliga människokroppen, och dettillengradatt honnästanbörjatglömmaborthur hennes vanligakropp kändes.Det varkusligt mitt ialltdet spännande.
Honsattkvar på brobalkeni femminuter innanhon togsats föratt flygavidare. Detvar dags attåtervända till centret. Hon bredde ut sina vingar ochstartadeupp iluftenigen. Efternära en timme medduvanskropp tyckte honatt honbörjade få ganska brakollpåstarterna.Det hade iallafallblivitgradvis mycket bättreunder tiden.
Norminakände luften bära undervingarnaigenoch kunde rent av känna någotsom påmindeom tillfredsställelse.Såhär på slutet av turenskullehon försökanjuta av detsåmyckethon kunde. Honhöllutvingarna; försökte sträckautdem lite merän detegentligengicksom föratt få extrabärkraft. Attglidflyga utan attbehövaflaxa föratt hållahöjdvar helt enkelt underbart ochNormina fick plötsligtenidé:nästa gång skulle hontesta att vara en trana. Då skulle honkunna leta rätt på en termikblåsa, en osynlig”ballong” av varm uppåtstigandeluftsom honkunde liggaoch cirkla iför attheltutanansträngningkomma allt högre, så somhon sett Tranor göra ibland.
Honhadekanskehundrameter kvar till landningsplatsenvid centretnär en skugga plötsligtkom svepande bakifrån.Innan honhannreagera fick honett kraftigt slag över ryggensåatt hon tumladerunti luften.Det kändes som atthon skulle störta rakt neri marken,men medett frenetiskt flaxande medvingarna lyckades honrätaupp sigigen. Honsåg uppåtmot himlen och
fick synpåduvhökensom attackerat henne. Densveptevidarei en vidbågeuppåtoch verkadegörasig redo föratt anfallahenne på nytt.Normina vändeblickenmot landningsplatsen men konstaterade snabbt atthon inte skulle hinnadit innan duvhöken varredoatt slåhenne på nytt.Hon togsatsoch flög förallthon varvärdner motlandningsplatsenoch tryggheten, menhon förstodatt honskullebli tvungenatt göra upprepade plötsligaundanmanövrer föratt komma undanduvhökens attacker.
Skuggankom svepande igen menden härgångenvar Norminaberedd. Iprecisrättögonblickkastade honsig hastigt åt vänster. Duvhöken missademed en hårsmånmen enaklon rispadetag iNorminashögra vingeoch kastadehenne brutalt framåt ienroterande rörelsesom fick henneatt förenstund tappa orienteringen. Honandades häftigtoch förett ögonblick kändes panikennära; somomhon verkligenvar en duva på riktigt.
Förtvivlat söktehon runt föratt lokalisera landningsplatsen. Närhon hittat denkom duvhökentillbaka; dentänkteintegesig. Norminakastade sighit ochdit,vek ihop vingarna föratt störtdykaoch flaxadepånyttför attvinna höjd.Hon lyckades hållaundan menbörjade bli trött.
Arvan– ge dig,tänktehon frustrerat. Om detärdusåräckerdet nu –för detärväl du? En vågavskräckblandad irritation drog hastigtigenomNormina.
Duvhöken slog till igen menNormina kundeävendenna gång vika undani rätt ögonblick.
Dettog Norminadryga tiominuter av häftiga undanmanövreroch fleranärkontaktermed duvhökensklor, innanhon komfram till landningsplatsen.Hon togmarkoch kastadesig in underdet skyddandetaket ochvidareini avatarcentret. Välinnestodhon en lång stundoch flämtade och försökte återfå kontrollen över sigsjälv ochandhämtningen. Efterenlångstund varhon redo attkliva in
överföringskammarenför attåtergåtillsin normalakropp. Precis innanhon klev in ikammarensåg honi ögonvrån duvhöken landapåenlandningsplatsintill. Arvan? tänkte honinnan honsteginoch kammardörren stängdes bakomhenne. Dethär skadufåför. Duvanslocknade.Återföringsprocessenstartade. Underden följande halvtimmenupplevde Norminahur hennes människokroppgradvis på nytt togplats imedvetandet.
Vingarna förvandladestillarmar;duvansben blev hennesegna igen;i ansiktet försvann långsamt känslanavatt ha en näbb och ersattesavden tvådeladeförnimmelsenavennäsaoch en mun. Kroppenblevtyngre. Detvar en sällsamupplevelse ochden var extrapåtagligden härgångeneftersomskillnadernamellan hennes vanligakvinnokropp ochduvan varsåstora.
Närdet varklart vaknadehon upptillavatarfåtöljens stilla hummande närden saktaöppnadesig ochsläpptesittgrepp runt henne. Honsåg sigomoch kändesig märkligt noglite överraskad av attfinna sigsjälv sitta hemma ilägenhetenigen. Efterenstund restehon sigmödosamtupp ochkonstateradelite förbryllatatt honkände sigyrvaken ochväldigt trött. Hon skakadepåsinaarmar ochben ochundrade om denfysiska ansträngningen från duvans äventyrmed rovfågelnverkligen kundeföras vidare till hennes egen kropppådet härsättet. Hon skakadepåhuvudet –nej –det varfysiskt omöjligt.
Ändå varhon trött; nästan utpumpad.
Saktagickhon fram till fönstret isalongenoch sågutöver staden 173 våningar längre ner. Det verkadevaravarmt ute. Luften vardisig somden blir närdet är varmtoch fuktigt. Hon hade inte tänktpåatt kännaefter hurluftenkändesnär honflög omkringsom en duva.Hon hade varitalldelesför upptagen av känslanavsjälvaflygningen. Ettkortögonblickfickhon lust att ta hissen nertillmarknivåoch gå ut självför attkänna den fuktigavarma luften omkringsig,men honslogundan tanken snabbt.Det varintesåoftanumerasom Norminafannnågon
anledningatt lämnabyggnadensom hennes lägenhet fanns i. Detmesta fannsjuinomhuset.
Honvände sigprecisinmot lägenheten föratt gå till köketoch laga till en kopp te närlägenhetenmeddelade attArvan varpå vägupp ihissen.
”Skall hansläppasin?”frågade lägenheten på sitt stela formella sätt. Frågan irriterade alltid Normina. ”Det bordedu veta viddet härlaget”, nästan fräste hontillbaka, ”han är alltid välkommenin.”
Fast om honskullevaraärlig så varhon rätt irriteradpå honomden härgångenoch en litentanke om attfaktiskt temporärtporta honomflögsnabbt förbii hennes medvetande.
Ettpar minutersenarekom Arvanklivandeingenom hennes entré.
”Arvan dingalning –vad flög deti dig?”muttradehon med en suck.”Du höll ju nästan på atthaihjäl mig.”
Arvanstannade uppi hallen ochsåg förvånat på Normina utan attlåtasig nedslåsalltför mycket av Norminas buttra välkomnande. ”Hej –jag villebaraatt detskullevararealistiskt”, sa hanoförstående.
”Realistiskt?” frustade Norminaoch skakadeännuengångpå sina armarsom om de inte villevakna riktigt. ”Och du gavdig inte heller –var du hungrigeller?”
Arvanskakade intensivtpåhuvudet ochsåg förebråendepå henne. ”Men Norminadå– attäta sinbästa vän. Vadtrorduom mig?”
”Duvar en duvhök ochduglömdevisst bort dig… ” ”Äsch”,vinkade Arvan. ”Duöverdriver.”
Sedangickhan medsnabbastegborttillköksbordet, drog ut en stol ochsatte sig. Hanladearmarna framförsig på bordet och sågsedan uppmot Normina.
”Jag villebaraatt detskullebli lite spännande. Nåntingnytt.”
NorminabetraktadeArvan längeunder tystnad– så längeatt Arvantillslutbörjade skruva på sigoch drog tillbaka armarna
ochladedem ikorssamtidigt somhan lutade sigbakåt på stolen. ”Det är välinget felmed det? Va?” Arvanhadeenliten ovanaatt läggatillett extra, distinkt ”Va?”när hanställtenfråga föratt på detsättetpåett uppfordrande sätt krävaett svar,helst ienlighet meddet hanväntade sig.
Norminafortsatte atttitta på Arvanutanatt säga något, men Arvanvar vanvid dennapsykmetod,som Norminai sintur hade förvanaatt användanär honville avkrävamotparten en slagsreträtt ochtittade baratillbakapåNormina en stund. ”Vill inte du detdå?”sahan sedanoch fortsatte stirra tillbaka.
Norminasuckade ochsläppte Arvanmed blicken. ”Jovisst –kanske det. Elleri varjefallintressant. Detvillviväl alla.Men måstedet blifarligt fördet?Och förresten…”Normina gjorde en paus ochgickoch satte sigvid köksbordet mitt emot Arvan innanhon fortsatte.”Om du så gärnavill ha detlitefarligt föratt blistimuleradkan du vältaegnarisker– inte riskeraandrasliv ochhälsa.”
Arvantog fram händerna igen ochladem på bordsskivan medanhan gestikuleradeåterhållet. ”Jag tycker iallafallatt du överdriver.Hur skulle detkunna bli någonriskför dig? Du satt ju häri dinavatarfåtölj– hemmai dinlägenhet, detvar dinavatar jagattackerade. Föratt göra detlitetrovärdigt– vårt lillaäventyr –var detintesåvisa? Va?”
Norminareste sigurstolenmen stod kvar vidbordet. ”Jo, jag vet. Menjag blev faktiskt riktigträdd. Nästan på riktigträdd. Somomjag verkligenvar dendär duvan.”
Sedanvände honsig om ochgickmot serviceenheten iköket ochbörjade plocka medbestick ochporslin.”Vill du ha en kopp te?”
”Visst”, ropade Arvanglatt tillbaka,lättadöveratt duvhöksdiskussionenverkade vara över
”Men detärskapligtändå”,fortsatte Norminamedan hon ordnademed teet.”De blir bättreoch bättreavatarerna. Detär somomman verkligenvar där– ikroppen.”
”Vikanskeskall testadet nästagång?”Arvansröstlät plötsligt nästan entusiastisk,vilket fick Norminaatt haja till.Det varlänge sedanhon hade hört honomuppspelt över någonting. ”Duvet”, fortsatte Arvan, ”att överföra sigheltoch hållet till avatarens kropp. Verkligenvaradär.Föraöver ditt eget medvetande.Det kundekanskevaranåt.Ennivåtillliksom.”
Norminasatte igångtekokaren.”Detskullenog kunnabli onödigtspännande”,svarade honsedan.”Ochhandenpåhjärtat –hur stor skillnad skulle detegentligengöra– jagmenar –vihar ju precis upplevtdet själva hurrealistiskt detvar viaavatarerna också?”
”Jo, menman vetaldrigNormina.Man vetaldrig– vi harju inte riktigtprövatpådet på riktigt. Vi vetjuintehur detäratt vara ienannankropp –alltsåvaradär –i den. Inte bara uppleva det somom manvar där, genomavatarernas sensorer,utan verkligen vara denkroppenpåriktigt.Skulleintedet vara det optimala?Va?”
Norminakom tillbaka medenbrickamed tvårykande heta koppartesom honställde nerpåbordetoch satte sig. Honsåg på Arvanmed en lätt bekymradmin.”Mendet är ju attutsätta sigför onödigarisker –ellerhur?”
Arvansåg inte riktigtutatt förstå.
”Jag menar… ”, fortsatte Normina. ”… då kanjufaktiskt nåntingriktigt allvarligtinträffa –med detsom då verkligen är dinegenkropp. Mankanskedör rent av,oåterkalleligt. Onödigt farligtomdufrågarmig.”
”Sant”,nickade Arvan. ”Tryggastmed avatarer.Såärdet ju. Men… tja…”
Norminasåg bekymrat på Arvanmen vågade inte frågavad detsista ”tja'et” egentligen betydde
De sippade båda saktaoch eftertänksamtpåsittteunder en stunds tystnad.
”Ska vi åkaner till TheNut på plan 100 ochtaett glas.”,sa Norminaplötsligt.”Vi kanbehövapigga upposs lite.”
”Glas? –Javarförinte?”svarade Arvanmen utan attvisa någondirektentusiasm.
De svepte sina tekopparoch restesig föratt ta hissen nertill plan 100 ochpuben TheNut.Normina gned sigbekymratpå högerarmen somömmadepåett märkligtsätt.
KA PI TE LT VÅ
Sjuttonårföre
Adam stannade till medsnöskoternoch togupp kikaren. Framförhonom bredde denkritvitasnövidden ut sig. Idag var detäntligenliteklart ochsoligtigenoch detkändesfantastiskt befriandeefter de senasteveckornas evigagråvädermed snöbyar, omväxlande lätta ellermer intensiva, men ständigt återkommande.Det frekventasnöandethadelagtlandskapet mjuktinbäddati ettlager av fluffignysnö ovanpå denkompakta ochisiga gammelsnön
Dettryckande molnlocket somlegat över demsålänge fick alltid
Adam på dåligt humör, mennunär solenöstesittintensiva ljus över detvitatäcketoch fick detatt gnistra, kundeAdaminte annatänatt njuta. Dethär varden bästasortens väder; klarblå himmel;kallt,runttio till femton minusgraderoch mjuk härlig snösom målade hela världenvit.
Adam vändeansiktetmot solenoch drog ettdjupt andetag innanhan satte kikarenmot ögonen föratt spanabortmot horisonten.Det toghonom inte lång stundatt hittadet hanletade efter. Utepåenuddepåandra sidanenisbelagdvik stackden upp, förtillfälletinbäddadi nysnö, vilket Adam konstaterade varett tydligtteckenpåatt denvar ur funktion.Normalt skulle barriärantennens energi vara tillräckligt föratt smälta bort snö, även om detvar betydligtkallare än detvar idag.
Hansänktekikaren ochstoppade nerden isittfodraloch startade skoternigen. Innanhan drog uppfartengjordehan ett kort anropi radion.”Jagser antennen –den verkar vara helt död –kall. Jagåkerdit.”
Sedangav hanvarvpåskotern ochsusadeivägmed nysnön sprutandeefter sig.
Denurgamladrömmen om evigtliv.
Redan ivärldens kanske äldsta litterära verk Gilgamesheposet,ärtemat detta. Imodern tappning uttrycks det blandannatgenom transhumanismen,enligtvilkenmänniskan, med hjälp av vetenskapoch teknik skallövervinna döden.
Norminas storarädslaäratt bligammal och sjuk. Närhon erbjudsenmöjlighet attundvika ålderdom ochdöd genom attlåtaöverförasitt medvetandetillenkonstgjordkropp,tar hon därför chansen, trotsatt hennesbästa vänValeria inte får sammamöjlighet. Norminalockasför mycket av deteviga livetför attavstå,ävenomhon därmed svikerett heligt löftedegett varandra: Att alltid stå vidvarandras sida –helalivet.
Iden hemlighetsfulla Kolonin, som gömmer sig förrestenavvärlden bakomenelektronisk signalbarriär,lever Evaoch Adam som längtarefter attfåtillståndatt bliföräldrar.Eva är prästi en församlingsom utövar sintro på en Skapareoch hoppetomett evigtliv efter döden. Adam är tekniker ocharbetarmed underhåll av signalbarriären.
Någon iEvasförsamling spriderenmyt om en stadnågonstansutanför kolonin därmänniskor sägs leva ievighet. Myndigheterna anar etthot mot säkerheten ochgemenskapeni kolonin ochkräver atthon avslöjarvem detär. Igengäldskall de få tillåtelseatt skaffa dethettefterlängtade barnet.
Men då måsteEva svika sitt förtroende som församlingsledare.
A.T. Jonsson (kallad Totte), född1958i den lilla hälsinge-byn Viken, utanför Alfta, är numera bosatt iGävle.Tillvardags arbetarhan somlärarevid HögskolaniGävle därhan undervisari digitala verktyg för visualisering.
Förutom romanerskriver hanockså noveller. Författandetkretsar ofta kring samhällsaktuella ämnensåsom AI,DNAmanipulation medmera.
Läs merpåhansblogg atjonsson.se
