Öppnagrinden Marie!
Pia Arnesson
Öppnagrinden,Marie!
PiaArnesson
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data idigital form isyfte attgenererainformation,enligt15a,15b och15c upphovsrättslagen (text- ochdatautvinning), är förbjuden.
©2026Pia Arnesson
Illustration:© Pixabay
Förlag:BoD BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273,22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8114-240-2
PiaArnessonheter jagoch jaghar alltid haft skrivandet ochlitteraturen medmig.
Novelleroch sagor, dikter ochfritt berättande
Historia är ocksåett stortintresse. Kvinnors livi olikatider haralltid varitensporrei mitt skrivande.
Livethar gett miginspiration iövermåttoch eftersom jagärensocial varelsemed känsloroch fantasihar jagvarit somenpannå där människoroch derasöden, livserfarenheter ochintryck,målat ipalettens mångafärger.
Konstärockså ettstort intresse.Ävenegetskapandeinomdet området.
Medlem ienförfattarfamilj medöppen ochlivfull atmosfär,
Uppvuxen iStockholmssödra delaroch utbildad iKalmar.
Blev Förskollärare1973. Senjobbpåflera orter.
Vidareutbildat migpåHögskolor ochUniversitet.Litteraturvetenskap ochpedagogik.
Symbolpedagogblevjag 2004.
Healingutbildningar harjag ocksådeltagiti.
Jaghar tvåbarn. En sonsom bori Göteborg ochendottersom bori Stockholm. Trebarnbarnfinns ocksådär
Miljön iSödra Sandsjöhar inspirerat migmycketinför dennabok.
Detärsom attkvinnornas liv finnsi skogarna ochvattendragen.
Ideövergivna stugorna ochsilvernötta lagårdsväggarna.
Därfanns en bundenhetsom både mänoch kvinnorfickfinna sigi
Menintehindradedet atthär ocksåfanns gemenskapoch sinnlighet, starka familjebandoch stor kärlek.
Givandeläsning önskar jagDig
PiaArnesson
MARIE1
Kapitel1
Mammavar nogledsen. Nu varmormoroch morfar borta.
Perförstod det. Hangjordesittbästa föratt allt skulle blibra.Hjälpte till att packaoch även om detintevar mycket de hade,såtog detnågra dar.
Attflyttakändesstort.Att flytta till mammas barndomshem. Dithadedet inte varitroligtatt komma förut. Mormor ochmorfarhadeintetyckt särskilt mycket om sinsvärson ochsin dottersfamilj.
Mest hade de tigitoch denkylasom fannsdär hade oftast hållit demborta.
Barnen hade varitartigaoch tystanär de någongångvarit tvungnaatt vara medpåbesök.All livsglädje kundevändasmed en fnysning ellerenironisk kommentar.
Nu vardeborta.Katarinavar ledsen menändåglad. Glad attdefickflyttatill en stor gård ochslapp vändapåslantarna mer. Glad atthenneslivliga barn fick platsatt röra sigpåoch glad atthennesälskade Benkefickennystart medrättvisaremöjligheter.Arvet varintelitet.Demörka åren kändes både nära ochlångt borta.
Dennya ägaren till torpet,där de bott,skulle flytta in veckan efteroch nu var allt ifullgång.
Katarina ochBenke hade till slut fått uppallapynglen på kärran ochmed inlånadhästgicknusista lasset iväg.Det varlångt attgåoch skulle ta merän halvadagen.Med lite rast så barnen fick någoturden enklamatsäcken.
Dennyfödda kalven fick ocksåplats på en avdeladdel av vagnsflaketoch
medKlara gåendesbredvid gick deti någorlunda godfarttilldet nyastället. Därfanns en finlagårdmed flerakalvkättaroch gott om platsför Klara. De kanske skulle köpa fler kortroddePer.Nuhadedefåttdet bra.
Marievände på signär de närmadesig sistakurvaninnan storskogen.
Vi harväl ändå haft detbra där, ellerhur mamma? Katarina nickade.
Noghadedehaftmånga fina stunderdär.Skogenvar barnenslekrum. Nog föratt de varduktiga atthjälpatillnär detbehövdes. Närdevar lediga var skogen derasandra hem. Nu väntadeandra skogar.Egnaskogar.
Nu fårvidet bättre,Marie.Stort ochfint. Skogar ochängar.Viärinte fattigalängre. Ochvihar ju varandra. Per, somlyssnadepådem nickade.
Somvialltid haft,eller hur? Jo,Katarinanickade.Nog hade de kivats ibland ochvarit rejält osams. Menalltid blivit vänner efteråt. Hontryckte Maries hand.Min lillatös,tänkteKatarina. Så gudaglad jagblevnär jagfick henne. Detmörka håretoch denenvisahakan.Sålik sinpappa.
Marielog mothenne.Brödernakallade henneför mammagrisiblandmen honbryddesig inte.
Pervände sigomdär hansattpåsittbrädan. Hankände hurglädjen bubblade uppinomhonom.Äntligenskulle livet förändras. Äntligen skulle de få det bra. Knoget på torpet hade varittröstlöst ochatt se pappas glädje infördet nyaboendet kändes somhärliga blixtari blodådrorna.
Till ochmed Settan verkadegladdär honsprangbredvid vagnen.
Mormor hade avskytthundar. Nu vardet andratider även förhenne.
Benkehölli tömmarna ochBlendavar snälloch gick somhon skulle.Han
tittade lite bakåtoch mötteKatarinas gladablick. Honnickade lite ochhan logtillbaks.
Detdröjdemånga timmar tills de varframme. Vägengicklängs de gamla hagarnaoch skogspartierna därstenmurarna visade gränserna.
Drängapina ochpigagråt, så kallade minfar dem. Detvar en träldomoch ingetannat.Ett evigtslitmed dessastenar. Benkesuckade menbörjade sen vissla en glad melodi.Nuvar detbättretider på gång.Bättretider förhela familjen.
Motkvällningensyntesdet storarödahuset nedanför backen.Ronny hade åkti förväg ochnuhöllhan ochgrannenLasse på attbäraindefåmöblerna från torpet.Avdegamla möblerna somalltidfunnits idet storahuset fick de flesta ändå duga.Tidsnog skulle de köpa nya.
Lagården varrensadoch städad senentid.Dehadehaftnågon veckapåsig.
Djuren varviktiga.Den nyinköptagrisengickredan isin ingärdadedel vid
lagårdsgavelnoch de få hönornavar idet lillahönshuset de fått snickratill.
Peroch Ronny hade ordnat det. Klarafickett fint båsi lagården därhon kundehålla till medkalven. Detverkade båda vara nöjdamed halmen de lagt in ochden lille diadegenastivrigt.
Vi fårskaffa häst ochannat så vi klarar oss, tyckte Ronny.
Kanintelånatill allt.Eller hur? Jo,Benke höll med. Nu hade de rådoch kundeköpainvad de behövde.
Nåtstörre jordbruk blir detnog ändå aldrig.Vihar mängderavskogatt skötaomoch behöverintebli fattiga.
Denförstakvällendådeallavar isittnya hem. En konstigkänsla.
Nu är allt inflyttatoch Lassehar gått hem. Jaglovadebjuda honomoch hans frupåmiddagpåsöndagsom tack förhjälpen.Blir detbra tror du?
Benkevände sigtill Katarina.Hon nickademen tillfogade;
En slantärintehellerfel,ellerhur?Grannsämjaärviktigt.Han harvarit härnästanhelaveckanoch hjälptill. Om hanhjälper till fleragångerfår vi inte hellerglömma det. Rätt skavararätt.
Benkenickade.Att utnyttjasnälla grannarvar ingenbra början på boendet. Katarina vändesig till barnen.
Jaghar förutstädatnedervåningen menövervåningentar vi nånavde närmstadagarna.Nipojkarfår sova däruppesen.I natt fårnisovapå madrassernahär nere.Här är varmtoch skönt.
Benkegickenvända medSettanoch närhan komtillbakahadeKatarinaoch barnen sett till djuren.Han stannade en stundpågårdstunet. Långtborta hördes bruset från fallen vidStrömmarna. Hanhadegåttden vägenmånga
gånger,längs denslingriga vägenoch upppåkullen. Vattnet därnere glittradeoch brusadei sineviga färd.DåhadeKatarinaoch hanvarit fästfolk.
Dethadeintevarit lätt attfåhennesföräldrarsgodkännande.Men till slut fick hansin Katarina.Enhärligkvinna. Denendaför honom.
Hanlog försig själv. Detvar mångaårsen nu.
Ochnuhadetorparenblivit bonde. Detvar inte oävet.
Ihuset hade detdukatstillenkel kvällsmat. Alla vartröttaefter denlånga dagen. Detvar inte mycket prat
Marievar densom förstgicktill sängs. Detlilla rummetunder trappen kändes redansom hennes egen lillavrå.
Snartvar sovplatser ochsängarklara ochdet blev tyst.
Settan gick en rundaoch nosade omkringinnan honrullade ihop sigvid fotändan på Pers madrass. Månganya lukter,mycketatt upptäcka.Här kundebli bra.
Detvar familjen sombetydde så mycket.
Maries familj.Hennesbröderoch föräldrar.
De fickenchans att flyttafrånfattigdomen till ett bättre liv. En ny miljömed ny framtid.
Denyngsta, Marie,upptäcker annatänden fysiskaomgivningen.Ennärvaro somhon inte kanförklara. En närvarosom gerhenne nya erfarenheteroch minnen.
Ungdomskärlekenlämnarmånga frågetecken.
Mariesöker sina rötter.
