Krusbärssylt ochandra berättelser
Krusbärssylt
och andraberättelser
Krusbärssylt ochandra
berättelser
Gustaf Berglund
©2026GustafBerglund
Redigering ochkorrekturläsning: SolveigHalvorsen Kåven
Layout:GustafBerglund
Omslag:GustafBerglund
Omslagsbild: www.freeimages.com
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8097-997-9
MO RG ONB AD
SANDRAVAKNARI GRYNINGEN.
Nej, hon är inte förstatt vakna. Någonstans blanddevitkalkade huseni kvarterethållernågon familj höns,och tuppens hesa stämma förkunnardagsljusets återkomst. Menannars är dettystöverallt.
Bredvidhenne soverJonas. Honknuffar litepåhonom,men han bara grymtarnågot ochvändersig på andrasidan.
Ochtuppengal igen.Och en gång till. Tydligen hargrekiska tuppar föga förståelse föratt mankan viljasovautpåmorgonen, närman harsemester.
Efterdet sjunde hanegälletdrarSandraendjupsuck, ochreser sigursängen.
Bikininoch badlakanet hänger kvar på torkställningenpåbalkongen,fortfarande litehalvfuktiga efter gårdagenskvällsdopp. Det harknappt börjatljusna, menluftenärljummen, på gränsentill varm.Och Medelhavets vågorhörsrulla in motstranden.
Sandra ochJonashar förengångs skullvågat bokaensemester ut idet okända.Barnen, sombörjarhavuxit ifråncharteranläggningarnas juniorklubbarmen inte harålderninne förnattklubbslivet,ärmed litelåtsadmotvilja (och säsongskortpåsommarlandet vidSiljan)inkvarteradehos mormor.Och själva hardehittaten grekiskö utan charterturism, utan allinclusive ochparaplydrinkarvid poolen,utanklämkäcka reseledare ochderas lärakännavarandralekar. På egen hand, medreguljärflyg, hyrbil ochden ordinariebilfärjan hardetagit sigtillden härgrekiskaön.
HotellägarenMikis arbetari Atheni veckorna ochkommerutpå helgerna, menhansmamma Kyriakihar tagithandomdem vidan-
komsten ochvisat demtillrätta.Pågrekiska– hennes engelska ordförråd kaninteomfatta mångaglosor!
Från tanketill handlingärdet inte långt. Sandra drar påsig jeansen ochblusenfrånigår, ochrullarinbikinin ibadlakanet. En hastig blicki spegeln, honsamlarihop detbruna håreti en sedesamhästsvans. Lägger en lapp påköksbordetatt hon gåroch badar. Hon tassar nerför trappanoch stickerinfötterna ibadtofflorna, somstår kvarinnanför ytterdörren.Nyckeln gömmerhon ienavdeamforaliknandealoevera-krukorna utanför.
Uteärdet alldeles tyst,frånsett havsvågornaoch tuppensgalande. Idet svagagryningsljusetkänns detnästanlitespöklikt. Hongår förbihuset medskylten
Kentro Xenon Glosson, kandet ha medfrämmandespråk attgöra? På tomten intill står lyxiga båtaruppställda på trailers.Enenorm gummibåtärförsedd meddubblatvåhundrafemtiohästarsSuzukimotorer. Till vänster harhon denuttorkade flodbädden. Längre ner motstrandenhar tvåhyrbilsfirmor sina parkeringar.
Sandra fortsätter.Hon tvärar överden dammigaasfaltvägen till Vourkari,och dentorra fotbollsplanen medderostiga målställningarna. Inte en människa syns till, menett parbuskarpå stranden fårför säkerhetsskull utgöra insynsskydd, närhon tarav sigblusoch jeansoch drar på sigbikinin.
Vågornasköljer emot henne,när hon gåruti vattnet. Honfår kämpalitenär vågenrullarinåt, menfår liteextra skjuts framåt,när densköljer tillbaka. Honförsökerräkna till sju– någonstans harhon läst attvar sjunde vågska vara extrakraftig –men tapparhelatiden räkningen.
Ivilket fall är vattnetsalt, lagomvarmt ochväldigt skönt.Vågorna är alldeles förhögaför attSandraska våga sigpåensimtur, isynnerhetnunär hon är ensamnerevid stranden medanJonas snarkari hotellsängen, menhon gåruti vattnetett tjugotal meter,sålångt hon bottnar.
Honlåter Medelhavet omslutasig ochtänkerpåkärleksgudinnans födelse. ”Den blonda Venusstegurhavetsskum” skrevHjalmar Gullberg
–varförlät hanintehenne behålla sitt grekiska namn Afrodite, i ställetför attdra till medromarnasVenus?
NärSandrai skyddavbuskarnatar av bikinin, märker hon atthon inte är ensampåstranden. Dethar börjatljusnaordentligt, och längst bortnärmarsig tvågestalter.Hon serdem inte tydligt,men känneratt hon inte harnågon överdriven lust attmötadem.Snabbt torkar hon av sigoch drar på sigkläderna. Så följer hon stranden åt andrahållet, mothamnenoch restaurangerna.Där bordehon väl vara skyddad?
Vidnågra övergivnaroddbåtar stannar honoch vänder sigom. De båda mörkagestalterna står numittbland buskarna,där honnyss bytte om.Enavdem böjer signer.
Vilken turatt honhanndärifrån!
Ettdikehindrar hennes fortsattavandringpåsandstranden. Hon tvingasupp på denojämnaasfalten,som göront genom badtofflornas sulor. Återigen vänder hon sigom. Honser nu attdet är två pojkar, kanske iövretonåren, somverkarförföljahenne.Deärbetydligt närmarenu.
Honfortsätterlängs radenavkaféeroch restauranger,som kantar kajenändauttillfärjans angöringsplats.Pånågot vismåste hon vika av någonstans,innan hon kommerdit ut,såmycketförstår hon. Därute kommerhon attvaraohjälpligtfast, om inte någonkommer till undsättning.
Mellan tvårestaurangergår en smal grändupp till vänster.Kanske hinnerhon smitaindär,innanförföljarnakommerifatt henne?
Grändenslutarefter trettiometer iett T. Högerellervänster? Honväljergränden åt vänster,den lederåtminstone åt rätt håll, mot hotellet.
Precisinnanhon skasvängarunthörneti slutet av gränden, hör hon steg bakomsig.Sandraökartakten så mycket somdeflapprandebadtofflornatillåter,och kommerutpåkajen igen,precisi börjanavden långaraden av matställen.Nuvill honbarahem,till Jonas ihotellsängen. Honpasserarmarmorstatyn, minnesmärket över Simonides, menägnar ingenuppmärksamhetåt
denklassiske skalden. Hanmåhavarit öns stolthet hurmycketsom helst, detstruntarhon ijustnu. Solenhar gått uppnu, menfortfarandesynsingen människatill. Ingenförutom förföljarna. Stegen bakomhenne kommer närmare, panikenstiger.
Oj,ärdetta verkligenrättväg tillbakatill hotellet? Sandra rusarpå. Badtofflorna flapprarunder henne. Honpasserarett postkontor ochenbokhandel.
Nej, härkännerhon inte igen sig. Honhar nog missat atttaavtill vänster någonstans.Förföljarnakommerallt närmare, hon vågar inte titta.
Straxföreengråbrun stenmurgår en vägtillvänster.Det är ialla fall åt rätt håll,någotsånär. Detfår gå på vinsteller förlust, Sandra vikerinpåden härvägen,som till höger kantas av kusligaresterav byggnaderpåett övergivetindustriområde. Dörrar medavflagnad färg hänger på trekvart,och fönsterrutorna är sedanlänge krossade. En ödslig fabriksskorsten står mitt blandruinernaoch pekarmot zenit.
Inom synhåll inte en människa, förutomförföljarna. Hurdum får manvara? Varför gick honhit?Här kanjuvad somhelst hända! Ochtelefonenliggerkvarpåsängbordet, bredvidJonas, somväl fortfarandesnarkar tungt.
Nu hör hon förföljarnaropaockså.
–Madam,skriker en av dem.
Sandra ökar takten ytterligare.
–Madam,pleasestop!
Aldrig.Hon skyndarvidare, gårsåforthon kanmed de obekväma badtofflorna,nästansmåspringer.
De skaintefåtag ihenne.Släpa in henne blandruineroch råttor, tvinga nerhenne på rygg,slitaavhenne jeansen…
Mennufår honkramp också. Dethuggeri mellangärdet, som knivar.Hon vikersig nästan dubbel, menstapplarvidare.
Nu hör hon förföljarnaflåsa alldeles bakom.
Honkommeraldrigatt hinna sättasig isäkerhet. Ochdet hugger imagen,för varjesteg.
Nu måstehon ändå stanna,dubbelvikt. Detfår gå somdet vill.
Honstårdär vidstenmuren, medhuvudet nästan nere vidknäna.
En hand knackarpåhennesaxel.
–Madam,isthisyours?Wefound it on thebeach,säger en röst på bruten engelska.
Sandra lyfter huvudetoch tittarpåden framsträckta öppna handen.Där liggerett föremål, somser välbekantut. En nyckel.
Nyckelntill hyrbilen, somdehämtatutpåflygplatsen.Bilnumret står på nyckelbrickan.
Denmåste ha trillaturjeansfickan,när hon bytteom.
Sandra är nära attfalla sina förföljare om halsen ochtacka dem på detdalmålhon fått medmodersmjölken.Men honnöjer sigmed attstamma,påsin bästaturistgrekiska:
Eucharistå poli, tack så mycket.
Skräcken harsläppt.Och hon fårtvå bredaleenden ochett samfällt
Parakalå!, Varsågod!till svar.
FR ED AG SK VÄ LL
DET ÄR EN HELT VANLIGFREDAGSKVÄLL imittenavmaj.Den här fredagskvällenska livet ta en annanvändningför någramänniskor i en helt vanlig liten stad vidkusten.För någonska dethelttaslut. Sambandetmellandessa händelserärintesjälvklart.
Lena rysertill, därhon står viddiskbänken. Detdär ljudetfrånen ölburk somöppnaskännerhon bara alltförväl igen.Numerakänns detmesti kroppen, någonstans mellan skulderbladen, somomnågonsticker in någotvasst.Ärdet fjärde ellerfemte burken ikväll?
–Hörru gumman, skaduintekomma ochsätta dej, du också?
–Jag är inte klar meddiskenän. Ochförresten harjag ingenlust.
Honhör direkt på hans röst närhan hardruckit.Man kanintebeskylla Perför attmisskötasig,absolut inte,han drickeraldrigi veckornaoch haraldrigfirat från jobbet. Möjligtvis harhan välgjort bortsig på någonfest, menvem görintedet? Nej, detärbaradet härstillsamma ölandetframför teven på fredagskvällarna.Stillsamt ellerinte, så står dethenne uppi halsen.
–Diskenkan välför fanvänta.Vikan välhalitemysigt?
–Jag harjour, detvet du.Dessutomtyckerintejag attdet är särskilt mysigt,när du drickeröl.
–Fan vadduhar blivit tråkig.
Lena drar en djup suck,medan hon görren såssnipan.Kanskehar hanrätt– så roligtkan detintevaramed hennesjourveckor. Visserligen kanhon röra sigganskafritt,hon behöver inte vara på akuten förrän inom tvåtimmar, menhon harändåsvårt attslappna av när hon är jour.Och sittaoch hålla honom sällskap,där hansitterfram-
förteven ochglorpåden därsportkanalen ochbliralltlulligare,nej, någotnöjekan hon inte finnai det. Så om hantyckeratt hon verkar uttråkad,har hannog rätt idet. Fast iärlighetens namn är haninte särskilt spännandesjälv dessafredagskvällar.
OchMatildaärborta hosenkompisnågonstans.Omenfemtonåringhar tråkigthemma en fredagskväll, finnerhon på råd.
Lena diskar ur de sistakastrullerna, sköljeroch drar ur proppen.
Så torkar hon av diskbänken,innanhon släckeri köket.
–Du, jaggår ochläggermig ochläser.Hoppasdeinteringeri kväll. Låtbli attväcka mig, om jaghar somnat.
–Närå. Sovgottdå.
–God natt.
Bokenäregentligenspännande,men Lena harsvårt attkoncentrera sig. Skahon få liggakvari sängen,eller skaentelefonsignaltvinga henne attgåupp igen,klä sigoch åkain?
Hontränger undantankarnaoch läserpliktskyldigast någrasidor iboken,innanögonenfallerihop. Mentelefonsignalenfår henne klarvakenpåett ögonblick.
–LenaEkström.
–Ja, hej, dethär är Ingrid på akutmottagningen.Visst är detdu somhar psykosociala jouren denhär veckan?
–Ja, detärdet. Vadärklockan?Jag gåravvid midnatt.
–Dåärvipåden säkrasidan.Fem ihalvelva. Jagvill attdukommerin. Dethar varitenmopedolycka, medenflicka född 2010.Hon är allvarligtskadadoch de hållerpåatt operera henne,men vi vet inte hurdet går. Föräldrarnaärpåväg in itaxi.
Flicka född tjugohundratio? Lena stelnartill.
–Vad heterflickan?
–Fåsenu, härstårdet. Sara Andersson. Varför frågar du det?
–Jag villebaraveta, mindotterärockså född 2010. Jagkommer.
Namnet sägerhenne absolutingenting,trots attstadeninteärså stor.I värsta fall är detnågon av Matildas kompisar,tänkerhon medanhon snabbt drar på sigjeansen ochentröja.Enhastigblick
ispegeln,hon fårdugaomålad, turatt frisyren är lättskött, bara att rufsatill lite.
På vägförbi vardagsrummetkastarhon en blickpåPer,där han sitter isoffan. Hanser simmig ut på ögonenoch verkar inte ta någon större notis om fotbollsmatcheni rutan.
–Jag måsteåka in,det är en mopedolycka. En tjej är allvarligt skadad.
–Vafan,dukan väländåinterädda livet på nån? Vadska du där ochgöra?
Dendiskussionentänkerintejag ta meddig nu.Jag fårsenär jagärtillbaka. Se till attdukommeri säng innandusomnar. Hejdå!
Persvararinteens,utandrartystupp en ny ölburk.
Hontar bilen, fast detbaraärenkilometer till sjukhuset. Ibland händerdet attman måsteåka ut på hembesök till chockade anhöriga mitt inatten, ochdet kanvarakrångligtatt ordnaframentaxirekvisition. Bättre då attkörasjälv.
Ibilenbörjartankarnasnurraför henne.Vad fårhenne attutsätta sigför dethär?Per harrätti dethär också, hon kaninterädda livet på någon. Honkan bara finnasmed,sitta ochprata medchockade anhöriga, kanske vara medi visningsrummet, närnågon dött.
Helt ideelltärintearbetet iden psykosociala jouren.Ett litet anslag lyckades sjukhusets förrachefkurator mjölka fram,såenjourveckakan ge någontusenlappovanpå bruttolönen. Om maninte blir inringdförstås.I så fall räknas detsom beordrad övertid, ochdå fårman litebättrebetalt.
Inne på akuten fårLenaensnabb orienteringavIngrid. –Flickanblevpåkördavenbil borta eftervägen motÅs, detvar kanske trekvart sedan. Tydligen komhon bara upppåvägbanan från en sidoväg, menvivet inte idetalj hurdet hargåtttill. Bilföraren larmadeambulansenfrånsin mobiltelefon. Honliggerpåoperation nu,men detendavivet är atthon harförloratmycketblod. Vi har
fått tagpåföräldrarna,och de är på vägin. Vill du ha kaffeinnande kommer?
Lena nickar.Ingridförsvinnerenminut ochåtervändersedan medenkaffekopp.
–Socker?
–Nej,det behövsinte. Finnsdet någonläkarejag kantalamed?
–Jag tror inte det. Detärkirurgjouren, menhan är fullt upptagen vidoperationsbordet. Ärligt talatsåg hon illatilltygad ut.Det såg inte braut, om du förstårvad jagmenar.
–Jag förstår. Varkan jagsitta meddem?
–Dufår ta konferensrummet, vi haringet annat.
Trångt är detpåakutmottagningen, ochalla utrymmen utnyttjas maximalt,det är självklart. MenLenatyckerändåinteomatt användadet fönsterlösaskrymsle, somgår undernamnetkonferensrummet. Medlysrörsbelysning, sammanträdesbordoch whiteboard är rummetlångtifrånden miljösom människor ikrisbör ha rätt till.
–Ja, jagtar väldet då.Men ni kanväl tänkapådet därmed rum nästagångnibyggerom?
–Visst,det skavigöra! Ingrid lerironiskt, detfinns ingenanledning atthanågra illusioneromnågon bättre arbetsmiljö.
Lena gårinoch inspekterar rummet. Ibland liggerdet kvarglömda sammanträdespappereller läkemedelsreklam framme,såilla fårdet inte se ut.Hon sertill attdet finns pappersnäsdukar ochgår ut ipentryt ochhämtarplastmuggar ochentillbringaremed citronvatten. En ljusstake kanockså behövas,var finnsden någonstans?
Hongår ut ikorridorenigen. Ingrid kommer emot henne.
–Deärhär nu.Kan du visa in dem?
–Ja, detärväl inte så mycket annat attgöra.
–Desitteri väntrummet.
Detärintesvårt attsevilkahon skaträffa, trotsatt detsitterganska mångamänniskor iväntrummet. En medelåldersvälmejkad kvinna meduttryckslöstansikte ochenkepsförsedd man, somser ganska
Krusbärssylt
ochandra berättelser
Till vemkokar Ullabrittkrusbärssylt? VågarGunilla stanna i detisländska hällregnet?När skaAngelicavakna,och när kommer färdtjänsten?
Historiernai denna bokger svar på de härfrågorna, och mångaandra.
Leksandsförfattaren Gustaf Berglund är tillbaka medenny novellsamling, somliksomden förraboken Spelöppningoch andrahistorier ångaravenoemotståndlig berättarglädje.
