SaraochTheo Återkomst Å
Sara ochTheo Återkomsten
A.T. Jonsson
Sara ochTheo Återkomsten
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data idigital form isyfte attgenererainformation,enligt15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning),ärförbjuden
©2026A.T.Jonsson
Illustration:Författaren
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8097-996-2
Till mina älskadepojkar
Danneoch Sander
Sara satt på en bänki solenoch funderadepåsin situation. Hennes närmaste väni livet, humanoiden Theo,hadetagit sig friheten attavvika från hemmeti PalatinusAlpes ochavalltatt döma begett sighit till stadsdelen Aventinen. Närmaste vän förresten, hanvar ju trotsalltenhumanoid, inte en människa av kött ochblod, menSarahadeför längesedan insett och accepterat attTheofaktisktvar hennes närmaste vän. Hanhade ju funnitsvid hennes sida understörredelen av livet; honfick honomsom födelsedagspresent närhon fyllde sexår. Sedan, när mammaLaura fick sitt mentalasammanbrott ochförsvannini dendrogdimma somtillsluttog hennes liv, ochpappa Maxweel ovanpå detblevanklagadför mord på Laura, så blev Sara lämnad ensammed Theo.Frånden stundenvar Theo inte längre Sarasleksak, inte heller hennes betjäntenbart, utan också vårdnadshavare ochvän.Endel av hennesövrigamänskliga bekantavillegöragällandeatt hanockså blivit hennes älskare närSarakommitupp iden ålderdåsådanabekantskaperkunde bliaktuella.Det vardocknågot somhon ihärdigt förnekade.
Nu hade Theo alltså på eget initiativoch utan Saras medgivande,begettsig till Aventinenoch detendarimliga skäl somSarakunde komma på,var atthan gett sigavför attsöka rätt på Beyron,enmänskligvän somSarahaftentid viaväggen, mensom genomett vådligtäventyr medklättringar ihisschakt medolyckligutgång, försvunnit.
Vadvar detegentligenTheovelat åstadkomma meddet?Det varSaras gåta attlösa, ochför attkommanärmare ettsvarsåvar hontvungen attfölja efteroch leta rätt på honom.
Så nu befann honsig här, istadsdelenAventinen,långt hemifrån iett desperat försök atthitta denförrymda humanoiden Theo.Hennesvän ilivet.
Efteratt ha suttit på bänken föratt vila en stund, gavsig Sara iväg på sinvandringför attsökaefter Theo.Det varfortfarande lång vägatt gå föratt kommatillCityparken, menSaravar fast besluten atttasig ditävenomhon inte alls kundevarasäker på attdet vardär hanbefannsig.Allteftersomhon funderadepådet så blev honsnarare meroch merövertygadomatt detegentligen knappasvar troligtatt detvar därhan fanns. Tvivletansatte henneallthårdare ochstegenblevtyngre.
Mensedan visade sigden gamlasvartklädda damen inför hennes inre synoch detsamtalhon alldeles nyss hade haft med henne.
Du skallsökadin Theo —han finns därute någonstans.Han väl värd attsöka. Du kommer attfinna honompånågot sätt …
Sara fick på någotvis nytt modoch lyftehuvudet en aningför attmed bestämdhet gå vidare.Visst är hanväl värd attsöka, repeterade honför sigsjälv.
Mendet vardet därsista: på någotsätt,som honsamtidigt oroandehenne.I värsta fall behövde detjuintebetydanågot bra.
Medanhon gick börjadehon tänkapåBeyron. En ny attack av ångeroch ångest angrep henne. Honkämpade föratt försöka skakaavsig denskuld förhelahändelsen somenvistklistrade sigfastpåhenne.Frågornavar svåraatt undvika: Hade de klarat klättringeni hisschaktetomdeintepressatstillatt sätta ett rekord ochomdet inte hade varitsåmycketpengarpåspel; pengar somhon ochhennesvännerlockade med? Hade Larshen, Beyronsnärmasteoch kärastevän,fortfarande varitvid livi så fall?
OchBeyron… hurmådde hannu? Hade Theosplötsligaresa ut till Aventinenbortfrånhenne,bortfrånPalatinen,något med Beyron attgöra? Ja —det måstedet ju ha.Det fannsheltenkelt ingenannanrimligförklaringtillatt hanskullegesig av på det sättet. Theo varute föratt leta efterBeyron. Villehan hjälpa honompånågot sätt? KundeTheoverkligen ha en sådan agenda?
Sara skakadeuppgivet på huvudet. Theo hade överraskat förr; honhadekänthonom nästan hela sitt liv, ända sedanhon varsex år,och på någotsättkändesdet somatt även han, liksom hon, hade utvecklats under de år somgått.
Ja —varförinte. System somlär sigvar en gammalteknik; den vari själva verket grundentillatt eSlavar, ellerhumanoidersom Theo,överhuvudtagetgickatt utveckla.
Menmoral,etik, altruism?Varifrånskulledet ha kommit iså fall?Sarablevtvungen atterkänna försig själv: detvar ivarje fall ingethon hade lärt honom, inte avsiktligt och… nej, dethöggtill iSaras bröstnär honinsåg det: knappast oavsiktligtheller.
Handlade detomgottgörelse?
Gottgörelse. Sara smakadepåordet.
Attförsöka återställa —görarättsom en slagskompensation förnågot mangjort fel. Vardet detta somTheovar uteefter en slagsgottgörelseexpedition?Rädda Beyron?
Meni så fall vardet ju Sarashandlande hanförsöktegottgöra. Ocksådet skulle isåfallvaraför henne. Hangjordealltför henne. Sara skakaderesigneratpåhuvudet.
Theo stacki hemlighet, utan attprata medhenne.För första gången underdenärafemtonårsom hanhadevarit hennes humanoid,alltidredoför henne, så gick hanemothennesvilja, elleri varjefallgjordehan någotsom inte varhennesuttalade vilja.
Varför gjorde handet?Varifrånkom förmågan till densortens initiativ?
Sara fortsatte medstegsom hela tidenväxlade mellanatt vara tungaoch sorgsnaena stunden, ochlätta ochfrimodiga den andra.
Närhon gått en bitvidarestannadehon till ochtittade bekymrat på någotsom pågick längre fram.Engrupp människor varsamlade runt någonoch ettslags kalabalikverkade pågå.
Sara gick nyfikenmen försiktigt närmaremedan honhörde sirenernärma sig.
Leon väcktessom vanligtkl. 06:45. Hanhalvlåg isin vilstoloch tittadeupp itaket.Hansblick vandrade långsamtlängs taklisten på väggen vidfotändan. Denstannade till ochzoomade in på en insekt somkröppåväggenpåsin vägupp mottaket.Ennärmare analys visade attdet varenvanlighusspindel. Ingenfarlig varelseoch inte heller någonsom kundehotaatt ställa till någon skadalängrefram. Leon lätden vara.
Somvanligt gjorde hanensnabb genomgångavvad den föregående kvällens sessionpåföljarväggenhadegivit.Det var somalltid: mängderavmänniskor från världens olikadelar som roadesig,arbetade, träffades, resteoch allt vadman kundehitta på,som mandessutomvar angelägenomatt dela medsig av. Ochdet kundeverkligen vara allt.Iblandblevhan tvungenatt byta kanalsnabbt– detblevheltenkeltliteför mycketav beredvillighetenatt dela med sigavalltman företogsig isittliv. Mendet hade gett mycket användbarinformation om världen, ochdet varjudärförhan satt så mycket på kvällarnavid väggen.
Leon vred sigupp isittandeställning ochsatte fötterna på golvet.Enlättknuff medhändernahjälpte honomupp till stående. Sedanstodhan stillamedan hanlät morgonensuppstart gå färdigt.
Meniställetför attdärefter genast sätta igångmed förberedelsernaför dagen, så blev hanstående somparalyserad På väggen mitt emot honom satt en spegel ochLeonstuderade nu mycket intensivtbilden av sigsjälv iden.Spegeln hade alltid suttit därsåvitthan kundeminnas, mendet varförstagången hanverkligen sett denoch reflekteratöverdet hansåg.
Dendär figurenäralltsåjag,tänktehan ochfortsatte studera avbildningen.Sedan fördehan saktaena handen mot en kind ochströk på den. Bilden av handen motkindensom hankunde se ispegeln;känslan av handen på kinden.
Leon rynkadepannan.
Detta är alltså jag, tänkte hanigen, somomhandenmot kinden varett experiment sombehövdesför attövertygahonom om det.
Hanfortsatte experimentet:drogi håret; klappade sigpåaxeln ochvredpåhuvudet medanhan behöllblickenriktadmot spegeln.
Hanförblev ståendeenlångstund,stirrande.
En signal från väggen löstehonom ur låsningen. ”Leon?”En röst flöt ut irummeturväggensamtidigt sombildenavhonom somkallades’Mentorn’ flimrade upppåden.
Leon vaknadetilloch gick snabbt fram till stolen vidväggen ochsatte sig.
”Gomorron”,svarade hanoch lyckades nästan låta lite sömndrucken.
”Jahaja, jagundrade just vardublivit av –dusattintepå stolen närjag anropade –som du brukar.Var fanns du?”
Leon skruvade på sigbesvärat. ”Ja… jagvar visstlitesen upp.”
”Jaha? Hm.Nå– då så.Då är du kanske redo atthöraom dagens jobb?”
”Javisst.”
Mentornrättade till sigi sinstoloch togsats: ”Det här uppdragetärspeciellt –det finnsriskatt detblirstökigt.”
“Stökigt?Påvilketsätt… ochvarför?”
“Dukanskevet attdet idag är dagenför detårligasläppetav åretsMerces-vara?”
Leon drog diskretefter andanoch undradevarförallahans timmar vidväggenändåhademissatdet. ÅretsMerces-vara?
”Eh… jaa”,försöktehan osäkert.
Mentorndröjdeenstund medfortsättningen.
”Det kommer attbli mycket folk.Räkna med bortemot tiotusen,kanskemer.Duansvararför en grupppåetthundra väktare, eSlavar. Ni är vidöstra flygelnavvaruhuset.Den entrén
är huvudentrénoch detär därsom varuhuschefenkommeratt tillkännagevilken produktsom blivitårets Merces.Det kommer attvaraväldigt mycketfolkdär ochallakommeratt viljavara längst fram så detblir mycket arbete.Duhar full beslutsrättöver dingrupp av eSlavar. De lyderdig till punktoch pricka.”
”Kommerdet attbehövas våld?”
Mentorns blicksmalnadeensmula.”Detärdessvärre inte otänkbart. Mendet skallgivetvishållastillett minimum. Men detfår absolutintebli upploppoch kaos.Det måsteundvikastill varjepris.”
”Hur mångaväktare finnsdet atttillgåtotaltpåplatsen?”
”Femhundra fördelat över hela områdetplusett femtiotal poliser.”
”Räckerdet om detskullebli ettallmänt upplopp?”
”Det finnsmöjlighet attkalla in förstärkning.Men detmåste skegenom dig. Du fårinteöverlåtadet till eSlavarnasjälva.”
Leon skruvade på sigenaning istolen. ”Hur hardet varit tidigare år?Har dethäntnångång attdet blivit problem?”
”Det är inte vanligt. En gång hardet inträffatett större intermezzo.Vid en av sidoentréernatilljustdet härAra Maxima varuhusetblevdet problemför tvåårsedan.”
”Vad hände?”
”Det hade blivit ettmissförståndomöppningstiden så närde övriga entréernaöppnadesåförblev denhär entrén stängd ien halvtimme till.När folk somköade utanförfickvetaatt andra redanströmmade in viadeandra ingångarna ochbörjathandla, så blev manräddatt Merces-varan skulle hinnataslut. Då försökte manstormadörrarnaoch brytasig in.Folkvar riktigt uppretade. Detblevhotfulltett tag. Mendet redde ut sig.”
”Hur snabbt kanförstärkningvarapåplats om detbehövs?”
”Inomnågra minuter.Deäraldriglångt borta.”
Leon rättade till någoti sinklädedräkt. ”Ärdetta en högriskhändelse?Det härsläppetmenar jag.”
”Ja, detfår man nogbetraktadet som”,nickade mentorsgestalten långsamt medenbistermin.”Dethär årliga släppteavMerces-varanhar väldigtstorbetydelse förfolk.”
”Varfördet?”
Mentornrynkade på ögonbrynen.”Ja,säg det. Lite konstigt är detallt.”
Leon försökte bearbeta informationenmen kundeintefåihop logikenheltoch kundetydligeninteförväntasig någonhjälp medförklaringfrånmentorn heller.
“Okej”,samentorn sedan. “Duvet vadduhar attgöra. Vidare instruktionerfår du på plats. Se bara till attduhar utrustningen iordning.Lycka till idag.”
Mentornförsvannoch skärmenslocknade.
Leon gick till redskapsrummetsom vanligtför attplockafram sinutrustning. Närhan monterat chockvågspistolens hölsteroch stuckitner vapnet,det lätta,ställde hansig framförspegeln igen ochtestade hela setetgenom attdra vapnet snabbt.Tre gånger somvanligt.Men efterden tredje gången blev hanstående igen ochtittade sigi spegelnoch betraktade sigsjälv iden något ovanliga klädseln.Han drog vapnet en fjärde gång ochstirrade förundratpåsig själv. Eftertänksamtsatte hantillbakavapnet ochvek jackan över,som om hanlångsamtvillestudera varje litendetaljavhur hans hand greppade pistolhandtagetoch hur mynningensakta försvann neri hållaren.Sedan drog hansakta uppvapnetigenoch riktademynningen motsig självi spegelbilden.Tillvaron stannade förLeon. Blickenfokuseradepå skjutvapnets mynning somhotfulltpekaderaktemothonom själv. Plötsligtslogs hanavenmärklig ochnästanoemotståndlig impuls atttryckaav. Denvar så starkatt detbörjade ryckai avtryckarfingret.Envansinnig tanketog form ihanshjärna. Vad skulle händaomjag tryckteav? Kanmin spegelbild förstöra mig? En inre kamp utveckladesi Leon.Tänkomjag tryckerav? Tänk om spegelfigurentrycker av?
SedanförflyttadesLeons uppmärksamhettillvarelseni spegelnoch plötsligtinsåg hanatt hanbefannsig underhot. Gestalteni spegeln, väldigtlik honomsjälv,umgicks uppenbarligen medtankarpåatt avfyra sitt vapenmot honom.
Leonsavtryckarfinger reageradeimpulsivt –han tryckteav.
En kraftigljusblixt lämnadeLeons vapenoch återkastadesitt våldsammaskeni hans ansikteenmikrosekund innanspegeln, till ljudet av glas somförvandladestillsmåskärvorinnan dessa i sintur förångades ochupplöstes iintet.
Leon stod paralyserad, förblindad av denöverbelastningsom energiutbrottetorsakat på hans synsensorer; paralyseradav insikten av vadhan hade gjort; paralyseradavdet obegripligai atthan hade gjortdet.
Synsensorernaladdade om ochåterficklångsamtsin funktion. Medfrånvarande blickstirradehan på detuppbrändahål i väggen somvar allt som återstod av denplats därspegeln hade suttit.
Oändligt långsamt börjadeockså resten av hans hjärna att arbeta igen.”StoreAliqua”,tänktehan.”Dethär vapnet skall användas motmänniskor –det skallslå omkull bråkstakar, aggressiva demonstranteromden blir hotfulla.Men dethär?” Hanvände uppvapnetmot sigoch tittadepådet med uppspärradeögon. ”Det härbedövar inte –det dödarintebara, detförintar. Densom träffasavdet härupphöratt existera –förintas.Utanspår. Utraderashelt. Och dethär är detlätta vapnet.” Leonsinresensorerbörjade larma. ”Varförhar jagett sådant vapen? Vadhar de tänktsig attjag skallanvända dettill? Vadärjag egentligen?”
Sedantog en merpraktiskfråga över.Han stirrade bekymrat på de brända kanterna kringdet håli väggen sommarkerade var spegelnhadesuttit: ”Hur skalljag förklara dethär förmin mentor –och husvärden? De kommer inte attbli glada.”
Leon lade ifrånsig pistolen ochgicklångsamtoch sattesig på en stol.”Vådaskott?”Leonskakade på huvudet. ”Det vore att
erkänna ettoförlåtligt slarvmed vapnet.Sägasom detvar –att jagfickenförsvarsreflexmot minegenspegelbild?Det vore väl om möjligtännu värre.”
Leon ruskadefrustreratpåhuvudet.Han måstebestämma vadhan skulle säga,hur förklaringen skulle se ut.”Kanske jag skulle kunnaljuga ochsägaatt någonannan,för migheltokänd person,kom in ilägenhetenoch sköt på mig? Nej– detäralldeles förgenomskinligt,mentorn skulle aldrig tropådet.Dessutom skulle detgenereraenmassa följdfrågorsom jagomöjligtskulle kunnaredaut.”
Uppgiven infördet krassa faktum atthan helt enkelt inte skulle kunnaförklaradetta på ettbegripligtsätt, restehan sigoch knäppteupp spännettillpistolens hölster. Sedankrängde hanav sigdet ochladedet bredvidpistolen. Innanhan till sist checkade ut ur lägenheten kastadehan en sistablickmot vapnet och hölstret somförblev liggande på denlilla bänken ihallendär han lagt dem. Hanskakade resignerat på huvudet, öppnadedörren ochgickutför atttahissenner motgaraget därden nya, anonymabilen väntadeför attförahonom till dagens uppdrag. I hissen på vägenner fick hanåtersyn på sigsjälv ihissens spegel sompånyttsatte igångenbesynnerlig försvarsreflex somhan hade svårtatt kontrollera.
Hissen stannade ochdörrarnagickupp. Leon stod kvar en litenstund extraoch dröjde kvar medblickenpåfiguren i spegeln. Hansträcktefundersamtuthandenmot spegelfiguren ochderas händer möttes. Sedanskakade hantillmed kroppen ochgickuturhissenoch bort motbilen.
Sara harlevthelasittvuxna livtillsammans med humanoidenTheosom hon fick ifödelsedagspresentnär hon fyllde sexår.
Theoärriggadför attalltid göraalltför Sara,utanatt ifrågasätta det,men en dagfår Sara anledningatt fundera över om Theo ändå haren egen agenda.
Sara måste, trotsvarningar, begesig ut på en resa till en annan delavstadendär tryggheteninteärdensamma somi hennes egen stadsdel.
Varningarna honhar fått visar sigvaraberättigade.
A.T. (Totte)Jonsson, född 1958 iden lillahälsingebyn Viken, utanför Alfta, är numerabosattiGävle.Till vardagsarbetar hansom lärare vid Högskolani Gävle därhan undervisari digitala verktyg förvisualisering.
Dethär är den andra delen av två,omSaraoch hennes humanoidTheo.
Den första delen "Saraoch Theo" finnsutgiven på Books on Demand,BoD.se
Förutom romanerskriver han också noveller.Författandet kretsaroftakring samhällsaktuella ämnensåsom AI, DNA-manipulationmed mera.
Läsmer på hansblogg atjonsson.se
