normalt?
Är dethär normalt?
AvDjeniferDimbu Aristidou
FÖRORD
Dethär är inte en guide.
Om detvar detduletadeefter harduredan varit på internet.
Du hargooglatsamma frågaflera gånger.
Fått samma svar.
Ochändågooglatigen.
Denhär bokenärtillför digsom harstått meden bebispåbröstet,entelefon ihandenoch tänkt: Jaha.Dåvar detnormalt igen.
Normaltatt en bebisbajsarfem gånger om dagen.
Normaltatt en bebisintebajsaralls på fleradygn.
Normaltatt en bebisbarasover på någon.
Normaltatt vara vakenhelanattenoch ändå fungera,pånågot sätt.
Detärinteinformationen somsaknas.
Detärkänslan av attdet härfaktisktärrimligt sominteinfinnersig.
Jagskrev denhär bokenmitti allt.
Mitt itrötthetensom inte gåratt vila bort.
Mitt ianalyserandet av bajs,sömnoch varför ingenriktigt förberettenpåhur märkligt dethär är.
Dethär är inte råd.
Detäringalösningar.
Detärabsolut inga scheman.
Detärbarasmå berättelserfrånden första tiden.
Sådana somkänns väldigtprivata tills maninser attdeärheltallmänna.
Du kanläsaboken från början till slut.
Ellerslå uppden på måfå närbebisen harsomnatpådig ochduhar en hand ledig.
Om du kännerigendig ochtänker“okej,det är inte bara jag” –bra
Om du skrattar ibland –ännu bättre
Ochomduundraromdukommerklara dethär så är svaret:ja.
Detkommerdu.
Precis somalla mammorföredig. Ochallaföredem.
DEL1 –Den första tiden
Är dethär normalteller håller han på atttömma sigsjälv?
Detbörjaroskyldigt.
Lite mjölki mungipan. Lite på axeln.
Jagtänker: Gulligt.
Seneskalerar det. Hanrapar.
Ochkräks. Inte lite.
Detärinteenfläck. Detärett flöde.
Detrinnernerförmin tröja, armen, soffan ochvidaremot någotsom eventuellt varrent förfem minutersen.
Jagsitterheltstilla. Medbebisen ifamnen. Ochmjölk överallt.
Hanärnöjd. Leende. Helt oberörd.
Jaggooglar: “Kräks bebismycket”
Svar: Normalt.
Jaggooglar: “Hur mycket är förmycket”
Svar: Så längebebisen mårbra.
Hanmår toppen.
Jagmår…sådär.
Jagbyter tröja. Hankräks.
Jagbyter igen. Hankräks igen.
Jaginser attjag nu planerar outfits efterhur mycket kräk de kanabsorbera.
Jagrapar honomförsiktigt. Hankräks.
Jagrapar honommer bestämt. Hankräks.
Jagslutarrapa. Hankräks ändå.
Jagbörjarmisstänka atthan inte kräksför atthan måste.
Utan föratt hankan.
Jaggooglar: “Refluxbebis”
Jaggooglar: “När slutar bebisarkräkas”
Jaggooglar: “Kan bebisartömma hela magen”
Hansomnar. Medhuvudet motmittbröst.
Jagvågar inte röra mig.
Inte föratt väckahonom.
Utan föratt inte trycka ut mer.
Ochdär,kladdig,mjölkdoftande ochheltslut, tänker jag:
Hankräks inte uppallt.
Hankräks upplite.
Väldigtofta.
På mig.
Ochtydligenärdet normalt.
Gas(en livsstil)
Jagvissteinteatt gasskullebli en så stor delavmittliv.
Inte sombegrepp. Somhuvudsyssla.
Minbebis hargaser. Inte lite knip.
Utan gasersom påverkar stämningen ihelahushållet.
Honäter. Sernöjdut.
Jaghinnertänka: Dethär gårjubra. Senbörjardet.
Honspännersig. Lyfter benen.
Serdjupt kränkt ut av sinegenmage.
Jagåkerdirektner på golvet. Inte föratt leka.
Utan föratt börjajobba.
Jagcyklarbenen.
Masserar magen.
Görrörelserjag aldrig sett en vuxenmänniskatidigare.
Jagpratarlugnande: –“Detärokej… släppbara…”
Honstirrarpåmig. Somomhon tänker: Jaggör mitt bästa.
Detkommerett pruttljud.
Litet. Försiktigt.
Jagblirorimligtglad.
–“DÄRJA!”
Jagfirar somomvivunnitnågot.
Femminuter senare är detdagsigen.
Jaggooglar: “Gas hosbebis”
En igenkännande bok för nyblivna föräldrarsom undrat om de ärensammai sinafunderingar.
Denhärbokenbeståravkorta berättelserfrån
Småögonblicksommångaföräldrarkännerigen. denförstatidenmedbebis.
Berättelsernaärinspireradeavvardagliga situationer,tankarocherfarenhetersomdelas mellanföräldrar-Isamtal,grupperpåsocialamedier ochiförbifarten.
Såntmanoftatänker,iblandskrattaråt,mensällan sägerhögt.
Värmeoch småglimtar av humor- mitt ivardagen.