Av Kent Klint Engman
Ögon somlockar
Snuten på Dårön7
Automatiserad teknikvilken används föratt analyseratextoch data idigital form i syfteatt generera information, enligt 15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen (textochdatautvinning),ärförbjuden.
©2026 Kent KlintEngman
Illustration: Kent KlintEngman Korrekturläsning: Jessica KlintEngman Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-969-6
Författarens förord.
Denna bok är en fiktiv historia,liksomönGallbjäre därdet hela utspelar sigpåoch ävendekaraktärersom bor där.
Vissa offentligapersonerkan nämnas föratt förankraberättelsen meri verkligheten.
Språketibokenärsom idetidigareböckerna, bitvis dialektalt ochiblandlite grovt så detlämparsig inte förbarn.
Jaganvänderenhel delHälsingemål, mendet finns mängderav avarterpådialekten beroende på vari Hälsinglandman befinner sig. Självhar jagminarötterfrånNjutångervilketförmodligen har präglatminauttaloch mitt sätt attformulera mig.
Illustrationeravdeflestakaraktärernahittardulängstbak iboken.
Jagvill tackamin fruJessica somrättardet jagskriver,säger till närjag kommerurkursoch agerar bollplank till mina ideér.Jag är så tacksamatt jaghar henne vidmin sida underskrivandets gång.
Mycket nöjeönskasmed denna bok.
Kent KlintEngman 2026.
Kapitel1.
Dag1.Torsdag 30:ejanuari. Ge på mig dinråbock.
Markel gled saktaursin dröm därhan iklädd endast hörselkåpor ochvadarstövlar befann sigfasttejpad på en stor gummisäl ien stenig ochvild fors.
Närhan vaknade insåghan atthan lågi Leilassängpå vaktstugans övervåning, vilket varbetydligtbättreänatt åka nedströmspåensäl…eller kanske inte.
–Ja, dettyckerjag du skagöra. Gördet nu!
Detvar Leila somtaladehögt intill honom ochhon lätandfådd, vilket kanske varförståligteftersomdet varhon somrörtsig så pass atthan troddehan åkte ienilskenfors.
–Men liggstill. Va ädäduvillatt ja skagöra? mumladeMarkel något irriteratoch nyvaket.
–Gepåmig allt va du kandin brunstigaråbock. sa hon och Markel blev klarvaken.
Hontryckte stjärten mothonom ochjuckade kraftigt.
–JaRolf, precissådär.Släng omkullmig på lastbilsflaket bara.
–Vafan sägerdu? flämtade Markel ochsatte sigblixtsnabbt upp isängen.
Leila lågkvaroch juckade.
Markel tände sänglampanoch buttade henne ur sängen. Detblev förmycketför hennes dröm somintelängrekunde klamra sigfasti hennesmedvetande.Något förvånadsåg hon sigomdär hon lågpå
golvet. Dettog inte mångasekunderför henne attkomma tillbaka till verklighetenoch hon förstodallvaretdåhon sågMarkels argt stirrande blick. Sekundensenaremindeshon sindrömoch förstod hur allt lågtill.
–Oj… Jaghar visstramlatner från sängen. Jagmåste ha drömt nåt… öh…
Honavslutade inte meningenför detkändeslönlöst.Hon mindes till ochmed vadhon sagt ochhon varganskasäker på atthon sagt dethögt.
–Ja, du ha drömtatt du vill blipåsattavRåbocken-Rolf på ett lastbilsflak.
–Nähä!
–Joho!
–Nä, dethar jagintealls… ellerjag vetintevad jagdrömt för detärjättevanligtatt maninteminns vadman drömmer, så detså.
–Jafastdäsynsjui ögena dina attdumycke välminns va du drömt, så ljuginteä.
–Men jagkan välinteråför vadjag drömmer.
–Nä, mendukan rå för om du ljuger.
–Jamen om jaginteskulle ljuga så förstodjag ju attduskulle bliprecissåhär…
–Hur då så här?
–Såhär somduärnu… buttarner migpågolvetoch skrikeroch gapar.
Nu hade hennesförsvarsinstinkter tagitöveroch hon kände sig inte längreskamsen övervad hon gjort.
–Dääväl inte så konstit! Dendäjävla Råbocks-Rolf… Va fan serduhos denveligatrafikfaran då?Å lastbilsflak!Vaä dä fören sjuk jävlafantasi?”Slängomkullmäpålastbilsflaketbara”.Dää ju sjukt dä.Endär idiotenskulle inte ensfåvarai närheten av en påse sega bilarhan ä. Körhan inte ihjälungarmäplogbilensåkör hanihjäl gubbari rullstol medfärdtjänstbuss, ellersåmaroderer hanbilartill högerå vänster. Åensån vill du rumlaomkring mä på ettlastbilsflak?
Leila varnuriktigtupprördoch villeförsvarasig till varjepris.
–Men jagdrömdeju! Vadärdet du inte förstår? Mankan ju inte kontrollera vadman drömmer, ochsom du beterdig nu så önskar jagatt detvar tio styckenRåbocks-Rolfarsom stångade på migpå ettjättestortflak. Ocheftersomduredan buttaturmig ur sängenså tycker jagdufår sova vidare ensam. Jaggår nertillKatta…Adjö meddig gnäll-Markel!
Efteratt hon sagt dettog hon endast på sigett partofflor och smälldeigendörrenefter sigoch gick nertillvakteni sitt knälånga nattlinne medtrötta fiskar på.
Markel lågkvar, fast hanförstod atthan inte skulle kunna somna om…men hantänkteminsann inte klivaupp heller.
Kapitel2. Tefatoch ödlor
Detvar inte bara ivaktstugandet drömdestappert.Knujtvaknade medett ryck av atthan skrek. Hanvar svettig ochhjärtat dunkade somenhästgalopperar.
Attvakna av hemska mardrömmar börjadenuhöratill vanligheterna. Dennagångenvar detödlemänniskor iett stort blinkande tefatsom kommit nerfrånhimlenoch kidnappathans älskadeMaja. Självhadehan inte kunnat göraannatänatt se på närdetog henne förhan varinlåstienliten leksaksglassbilmed igensvetsade dörrar.
Attskrikaefter hjälphadevarit lönlöstför denplingande glassbilsmelodinhadeöverröstat hans tappra försök.
–Klockjäveln är bara 4:27! Tänk attman aldrigska kunna få sova ut ordentligtenendajädra natt.
Hankände sigarg ochfrustrerad, vilket även dethörde till vanligheternanuför tiden.
Dethadegåttenoch en halv månadsedan Maja försvunnitfrån singårddåhon parkerat bilenutanför garaget, ochenoch en halv månadutanminstaspårefter henne.
Detenda somkunde fastställasvar attdefåblodfläckar som syntsi snön kom frånMaja, mycket mervar detinte. Snön hade vräktner något jävulsktden kvällen vilket hade försvårat utredningenoch de hade inte funnitnågra spår tilleller frånhennes gård.
Majasmobilhadelegat kvari hennesbil så dethadeintegåttatt spårahenne viaden ochdet fanns heller inte några ögonvittnenatt förhöra. Detvar somomhon bara försvunniti ettpoff… ellerblivit bortrövadfrånluften, somomnågot bara lyft henne rakt upp.
Attdeutomjordiska ödlorna idrömmendykt upp varinteen slump… nejhan hade faktiskt haft flerrymdvarelser på besöki drömmarnaden sistatiden,och alla hade de tagitMajaifrån honom.
Hanvisstevad detberodde på.Det vardet faktum attbaranågon daginnanMajas försvinnande så hade dendär mytomanenReine i 10
Svackaockså försvunnit… mendär fanns detialla fall ettvittne. Kanske inte världens bästaoch mest pålitligavittne, menändå.
Dyng-Gustav varbergsäker på attReine blivit bortfördavett UFO, förhan hade självblivitbortförd… menrymdgubbarnahade tycktatt hanluktadeför illa så de återbördade honom snabbt till jorden igen
Dethelavar egentligenför overkligt atttro på mensierskan Grisskinns-Eifva,hadejuförutspåttReinesförsvinnande ochKnujt hade självbevittnat närEifva uttalatsin profetia till Reine.
Atthan befann sigpåden härförbannadeöngjordeintesaken bättreprecismed tanke på allt hanvarit medomsen hanflyttat hit. Tankenpåatt hon blivit tagenavnågra perversa smågröna gubbar frånmarsellermänniskoätande rymdödlor varkanskeintesåhimla absurd ändå.Det somvar frustrerande varatt om detvar utomjordingarsom lågbakom bortförandetsåkunde hanjuinte göraett förbannade dugg. Hanvar fast på jorden ochkände ingen somhadeenrymdraket till övers somhan kunde låna föratt leta efterhenne.
–Jävla rymdgubbar! svor hanoch insågatt detvar lönlöstatt försöka somnaom.
Någraminuter senare satt Knujtvid köksbordetoch stirrade ut i vintermörkretmedan hansörpladepådet svarta kaffet ienväldigt stor mugg medtexten”Uppe företuppen”.
Hanhadefåttden av Maja bara nånveckainnanhon försvunnit. Honhadeantyttatt om hanskulle piggna tillsåfortsom möjligt vardet välbättreatt ta en stor kopp kaffedirektiställetför attjolla medflera småkoppar. Sedandesshadehan bara använd den enorma muggen.
Detvar mycket somförändratsden sistatiden på ön. AttReine ochMajaförsvunnitvar en saksom detpratadesom, ochatt Eidolf Maschkman inte längrehadesin högrahand, Tudor Boriskov vid sinsidavar en annan. Hurhadeden därråbarkade tystlåtneryssen döttegentligen?Folkspekuleradeoch varsåklart nyfikna på vad rättsläkarenhadeför svar attkomma med.
Sten Ljungson hade gått igenom olycksplatsen… fördet varen olycksplatshadehan konstaterat. Dethan fått framvar attTudor avlidit ieldsvådan somdrabbat hans lilla stuga.Det verkadesom detbörjatbrinna vid spisen,förmodligen stekflottsom fattateld ochövertäntstuganväldigt fort. Byggnadenhaderasat samman underbrandenoch Tudorskropp hade varitväldigt illa åtgångenav både elden, takbjälkaroch bråtesom skadat kroppen.
Knujthadesuttit sompånålar de första dagarnaavrädslaatt Sten-Stenskulle hittaenmassa bevismot honom.Men tydligen hade hanintelämnatnågra spår eftersig…eller så hade Sten-Sten inte gjortensånoggrannundersökning.
Eidolfdäremot hade varitmer stingslig ochtväränvanligtoch Knujthadeenkänslaavatt Eidolfmisstänktehonom föratt vara inblandad. Detfanns dockinga konkretabevis,för Eidolfhadeinte sagt något direkt anklagande.Fastdet kunde ju även vara så att Knujtinbillade sig.
Copycatseriemordenoch NikarosArksdöd hade otroligt nog inte blivit så stortsom mankunnattro.Det varChristina Hammarbackesom fått ta smällenoch utmålats somsyndabock.
Detfaktumatt denökände seriemördarenfåttvad hanförtjänat ochnuvar död gjorde nog attfolkvar litenöjda meddet…case closed helt enkelt.
AttEidolftvingats använda sigavsjukhusetsmutarkassaför att detinteskulle blossa upp ochbli så stortvar Knujtövertygadom.
Knujt, Katta,Markeloch Leilahadeblivitbeordrade atthålla tyst,och de vardejuvanavid detvid dethär laget.
Detsom grämde Knujtvar attChristinaHammarbackehade gjorts till syndabock. Honhadejuvarit en rättvisanstjänare likt honom själv, mentack vare atthon passade så braini Eidolfs sjuka scenario så blev hon istället svartmåladsom potentiellmördare och atthon varitsjukt besatt av attdyrka galningenNikaros.
Dethelavar tragiskt ochKnujthoppadesatt hannågon gång skulle kunna rentvå hennesnamn.
Hanskulle ju vilja gå ut medhur detegentligenlåg till medallt, meneftersomhan självvar insyltadoch detvar en avgrundsdemon inblandadsågickdet ju inte.Dåskulle Eidolfbasonera ut attKnujt
inte varden hanvar ochhan skulle mista sinpolisposition, vilket skulle göraatt hanintelängrekunde vara delaktig iutredningen om vadsom hänt hans älskadeMaja.
Kapitel3. Denlockandeskogen.
Katta hade ju märktatt detvar trasselpåtrådenmellanMarkeloch Leila menhon hade inte frågatLeila vadsom hänt.Fastatt reta upp sigpåMarkelvar ju intesåsvårt,han hade välbaravarit sigsjälv ochdet kunde ju få vemsom helstatt tappa humöret.
Leila hade förstsuttitoch snurratframoch tillbakapåen snurrstolenbit ifrånKatta,hon hade muttratsurtför sigsjälv och sedanhadehon somnat.
Nu verkadehon vakna förhon sträckte på sigoch ändrade ställningpåstolen. Efterenstund satt hon helt stilla ochbara stirrade ut genom fönstret,det gjorde honi en lång stund. Kattasåg ut imörkret om detvar något speciellt somLeila tittade på,men därute syntes bara snöoch vintermörker.
–Vad sitter du ochkåsblängerpå?
Honfickingetsvar, mendäremot så resteLeila sigoch började gå ut ihallenmot personalingången.
–Ska du gå ut ibaranattlinnet? sa Kattaskämtsamt menfick fortfarande ingetsvar. Då hörde hon hur personaldörrenöppnades.
–Men va görhon?
Katta sågutgenom vaktfönstret vidluckan. Därsåg hon hur Leila gick ut barfota medmålmedvetna steg motskogskanten mittemot vakten.
–Hon måstejugåi sömnen,eller så harhon blivit knäpp… ja knäppare än vanligt.
Katta skyndade attfåpåsig skor ochytterkläder ochsprangefter kollegan.
–Leila,dumåste vakna!
Katta sprang ifattLeila ochställde sigframför ochförsöktefå henne attstanna,men LeilabaragicksåKatta fick stoppa henne genom attplacerasinahändermot hennesaxlar.Hon sågini Leilas ögon somtyckesstirra tomt rakt fram.
Även fast hon hörtatt maninteskulle väckadem somgicki sömnen så beslutadehon sigför attgöradet.Vad skulle kunna bli värre liksom?
Hongav Leila en örfilsom togrättrejältoch genast fick Leila sindrömska blickatt vakna ochhon sågsig frågande omkring.
–Oj, vilken konstig dröm jagdrömmer.Jag drömmeratt jagär på vägutisnön föratt skogenkänns så lockande ochatt jaggår barfota utan attfrysa ochatt Katta står framför mig ochslårmig i ansiktet
Katta suckade.
–Det är ingendrömLeila,jag står framför digoch jaghar nyss gett digenflatnäve. Du hargåttisömnenoch du kommeratt bli sjuk förduhar bara nattlinnetpådig ochduärbarfota.
Leila sågförvirratpåsin nattsärk ochsinanakna fötter.
–Oj! Ja,nukännerjag attdet är jättekallt.Burr, vadgör jaghär ute?
–Jadet är en väldigtbra fråga.Kom så gårviinigen.
De gick tillbakaintillvaktenoch Leilatog på signågra arbetskläder somhängde iomklädningsrummetför hon ville fortfarande inte gå upp till Markel föratt bytaom. Närhon var ombyttsatte hon sigvid Kattasom gjortordning en kopp varmtte åt henne.
–Vad vardet somfickdig attgåuti snön? undradeKatta.
–Jag vetinte. Jagvillebarauttillden mörkaskogen, den kändessålockande.Gud vadkonstigt.
–Javerkligen,det är ju creepy.Att du inte märkte attdublev kall om fötterna?
–Ja, detvar konstigt. Jagärfortfarande kall om dem…
Leila tystnade ochficknågot fundersamtöversig.
–Vad är det?
–Jag minns någralysande sakerdär ute.
–Öh, jaha…Vad då försaker?
–Jag vetintemen jagtrordet varett parögon somlyste vitt där uteovanför snödrivan motskogen.
Katta sågutmot snödrivan mensåg inga lysande ögon ochhon hade inte sett någraförut heller.
–Det finns inga ögon däroch inte tidigareheller. Du harbara drömtenkonstig dröm ochgåtti sömnen Leila.
–Men…visst frågade du migvad jagsattoch kåsblängde på?
–Jo, detgjordejag.
–Det minns jagju, så jagmåste ha varitvaken.Dåkan jagväl inte sovitoch gått isömnenheller?
–Jag vetinteriktigt hur detfunkarnär mangår isömnen, men detärmöjligtatt manbarahalvsoverför du hade ju ögonenöppna
Leila kisade ochspejade ut imörkret medett bekymratuttryck.
–Jag vetatt jagsåg lysögon därute ochdet vardom som lockadeutmig.
Leila varsåinsjunkeni sina funderingaratt hon inte reagerade på attMarkelhördesi trappanpåväg ner.