Denosynligehärskaren
©2026CarlNaeselius
Alla rättigheterförbehållna.
Gourmedia Editorial™Baleares, Espana
Omslag &typografi,LateBloomerLab StudioProduction©
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-968-9
Denosynligehärskaren en romanav Carl Naeselius
ingentingbörjar densom lyssnar, näralltettystnar hörbrisen förevigt
Prolog
Middagarnabörjade blygsamt.Några kurskamrater, vin, öl ochenkla rätter.Men ryktet spredsig.Colton hade vuxitupp ienvärld därmåltiderbetydde gemenskap. Hanlagademat medsamma självklarhet somandra vässadepennan. En grytakunde dofta Schweiz, ett bröd bakassom hemmai Patagonien,en kryddstark soppasmaka somhelakontinenter.
Kvällarnaväxte iomfattning.Filosoferandetyskar, italienska medicinstudenter,franska språkvetareoch svenskautbytesstudentersamlades. Diskussionerna växladefrånImmanuelKanttillCount Basiei en handvändning,frånallvar till skratt.Vinet gjorde sitt, mendet varColtons sätt som fick gästerna att kännasig hördaoch delaktiga.
Detvar inte bara studiekamrater somkom på fredagarna.Enoch annanprofessor börjadetittainefter julledigheten,lockadavryktet. Härvar hierarkierna avskalade. En lärare satt högljudd bredviden nyinskrivenstudent,bådalikaengageradei intensiva samtal om världspolitikoch vetenskap.
Ibland dökkärlekupp. Flyktiga blickarsvepte genomrummen, en hand dröjde sigkvarunder bordet. Mötensom sträckte på kvällarna. Närgästernaoftasentomsider stappladehem nedför stentrappornastannade andrakvarnatten igenom. Stunderdåsamtalenblevlågmälda, mernärvarande. Vänskapknöts fördecennier.Här lärdehan sigatt lyssnaoch förstå världengenom andras ögon.
Detvar där, ihansstudentlägenhet vidWürzburg Universitet, somtalangenatt samlamänniskor runt sig börjadetaform. En färdighetsom skulle tjänahonom genomlivet.
Femtiofemårsenare
Hansåg ända nertillbotten.Intillhonom vajade höga grässtrån, ochutmed strandkanten vilade stora, varma, slätastenar. Precis somunder uppväxtenkände hanav en läkandeenergiunder fötterna.När denmjölkvita sanden pressadesmellantårna sköt en tidlös medvetenhetupp genomhelakroppen.Platsen vittnade om absolutfrid. Hurkunde dettaske?
Närdevaknade lågdepåasfaltsuppfartenutanför huset. Solenvärmde. Luften varfylld av havssalt,och vinden prassladei trädkronorna.
Colton öppnadeögonenoch detvar somatt han aldrig hade lämnat ön.Emmareste siglångsamt, sträckte upparmarna iluftenoch togett djuptandetag.
"Jippie",viskade hon.
Ulrike satt intill medbenen viktai kors ochblickade ut över detvidsträckta havet.
"Så, vadhändernu?"frågade Emma.Hennesröstvar lågmäldsamtidigt somhon tittadepåColton.
"Nugör vi middag ochpratarigenomdet här", svaradehan.Sedan toghan Emmashandoch började gå motytterdörren,med Ulrike tätt bakom.
Casa Player
Genomtonåren fick jaghittamig självi minegentakt. Hansåg till att jag fick detutrymme jagtycktemig behöva,trots att vi inte barpåsamma ursprung.Och tromig,när så behövdes demonstreradejag livligt. Visade missnöjeöppet,utanatt egentligen saknanågot. Tvärtom, faktiskt.
Sedandagen hanlät migbli en delavhansfamilj, förstdåfannjag ett hemjag inte visstefanns.Idagärjag nyexaminerad arkitekt.
Vi brukar ha kontaktminst ett pargångeri veckan, viatextmeddelanden ellerper telefon. Mennuhadejag inte fått någotsvarpåmer än en veckaoch beslöt mig därför förattflyganer till hans nyahus på Menorca.
Att pratamed Ursomvar jagkunde hittanyckeln varsom att pratamed en stolpe.Jag fick dessutom dra ur honomvar husetlåg.Han måstevarastressadavalla barnen.
"Jag harbaravarit därengång,"upprepadehan två gånger ochbetonadeatt jaginteskulle flyttapånågra prylar.Dåskullejag få höra det.
Efterensmidig flygning från Kloten nertill Medelhavsöntog jagentaxiframtillCasaPlayer, eller rättaresagt, en bitdärifrån. Colton hade alltid hävdat att manaldrigska ange denexaktapositionen. Varhan hade fått dettänketifrån,vet jaginte?
Närjag kröp omkring på knänaoch letade efter nyckelnvar detsvårt att slitablicken från fasaden. Syrener, murgröna ochmånga andra, förmig okända plantor, klättrade iklasaruppför densandvitaväggen.
Fasadensom sträckte sigmot väster varfylld av färgsprakande, berusandevackrablommor.När jag stod ochbetraktadehusetsskönhet slog detmig att väggengivetvisintevar ett slumpverk.
En koreografluradei vassen,som hanbrukade uttryckasig.Coltonlät ogärna tanklösheten ströva fritt.
"Bättre att låta kreativitetenfåfritt spelruminnan bekvämligheten tarplats," brukadehan säga.
Självtyckerjag att detlät litepräktigt.
Jaglyfte på en liten rund sten ochmöttes av en solblekt pappersbit. Efterlitebesvärkunde jagtillsluttydaatt detstodskrivet,olåst.
Varsamtladejag tillbakastenen, restemig,tog ett steg närmaredörren, grep tagi handtagetoch öppnade.
Samtidigtsom jagklevini hallen komjag ihåg att underallaårjag känt honombrukade hanaldriglåsa dörrar,vilket fick migatt le inombords. Mennär jagväl stod på insidanvredjag om nyckelnoch förvissade mig om att ytterdörren varordentligtlåst.
Tystnadenden senasteveckanväckteenvissoro inom mig. Jagvisstejuintehellervad jagskullemötai huset. Detvar förstefter att hansåltradhuseti Zürich och flyttat nerhelabohaget till Medelhavet somjag insågatt hanmenadeallvar. Hanbehövde förändring.
Adeliasbortgånghadetagit hårt på honom. Glädjen varborta.Den djuriska glöden iögonenlikaså. Han hade alltid hävdat att allvaret trivsbästunder jord. Förändringen varuppenbar.Kontakten mellan osshade varitinnerlig från första stund, mentrots detfanns alltid en faderlig distans. Hanvisadeomtanke långt innanjag togplats ihansfamilj.
Dethadepasseratövertjugo år sedanminabiologiska föräldraromkom ienbilolycka. Misstanken att ett bråk ibilen orsakattragedinlevde kvar länge. Jaghade redantillbringatlånga perioder hemmahos familjen Player före olyckanoch vardärförredan bekant med Adelia,Beatoch Urs. NärColtonfrågade om jagville flyttainhos demtvekade jagaldrig. Från dendagen förändradesmitt liv dramatiskt.
Betygensteg, jagträffadenya kompisar ochbörjade åkaskidorpåhelgerna. På vardagarna simmadejag ofta medColtonbaratio minuterbortmed cykelfrån Saatlen. OchpåZürichsjönlärde hanmig segla Europajolle tillsammansmed grabbarna.
Husetdoftade gott.Jag slogsavhur rent detvar.Jag gick igenom alla rumoch kundekonstateraatt inget otäckt inträffat.I köketvar allt avstädat,vilkettydde på att hanförmodligen inte lämnat husetförhastat.För han varnoggrann. På gränsentillmegapedant.
Närjag passerade förbiarbetsrummetvalde jagatt inte klivain. Jagkände på migatt då skulle jagbli kvar. Förstvillejag leta igenom hela huset, detfanns ytor kvar att utforska.
Nästastopp blev miniträdgården bakom köksväggen.Jag hade aldrig sett liknandeväxter. Försiktigt klev jagalltdjupare in iden lilladjungeln. Jagville låta migberusas av denvisuellaatmosfären ochdeförföriskadofterna. En blandningavkryddig, sötoch friskaromavslöjade omsorg ochomvårdnad. Timjan,rosmarinoch basilikaväxte ismå krukor utmed väggarna. Detdoftade ocksåblommande jasmin och kaprifol.Jag kundeintelåtabli att sträckauthanden ochröravid de glänsandegröna bladen,dränkta i
citronverbena. Detkändesverkligen somatt jaghade kommit hem.
Denlilla djungelsom Colton anlagt vägg iväggmed köketbestodavenlabyrintavexotiskaväxteroch blommor, till synesperfekt arrangeradeefter både färg ochstorlek.Platsen utstrålade en utomjordiskharmoni.
Somomjag befann migi alla palmersinnerstasköte strålade frodigagröna blad bredvidbuskaravlavendel. Storakrukorfylldamed blommori alla tänkbara exotiska nyanseroch skepnader.
En upphöjdrabatt innehöll hibiskus och bougainvillea, vars blommorglöddei skenet från det strilandeljusetsom föll genomdet gyllengula glasfibertaket.Enmagiskverklighetpulserade oavbrutetinifrån dettaparadis.
Vilket privilegiumatt få befinnasig här, tänkte Ulrike.
Längst inne iett hörn skimrade ett limefärgat ljus. Detmjuka,grön-gula skenet spredenhelig aura.
Intrycketbjödinbetraktaren till eftertanke ochinre kontemplation. Ulrike vågade inte röra viddeintensivt lysandebladen. En profan energi närvarade. Honvisste att honskulle återvändatilldenna nyfunna oasmen nu kändehon sigtvingad att ätaliteoch laddabatterierna.
Intill detheligahörnetfanns en pytteliten kryddträdgårdsom bubblade av liv. Ulrike plockade en kvistrosmarin, rulladebladenmellan fingrarnaoch doftadepåden starka,nästanträigaaromen. Honlade till någrafärskabladavmynta ochett partimjankvistar ihanden, samtidigtsom minnena dökupp från när hennes faranväntjustdessa kryddori matlagningen.
Nu tänkte hongöralikadant.
Utmedena långsidanavdjungelnlåg en litendamm, omgivenavbambuträd ochsmå,släta stenar.Vattnet varklart ochfärgsprakande fiskar gled omkring. Ett par näckrosor flöt vilset runt,och densvaga brisen från ventilationshålen fick bladen att ständigt skifta position. Ulrike slog signer på en av de storastenarnavid dammens kant.Helarummettycktes andas, somom platsenbar på en egen själ.Den magiskakänslan förstärktesavatt mångaväxteroch exotiska blommor varplacerade ihuvudhöjd.
Trätrallarna på betonggolvet visade tydligti vilken riktning manbäströrde sig. Innanför dörrkarmen,i riktning motköket,satt dessutomenliten träskylt uppspikadmed skissenavennaken fot. Typiskt Colton,tänkteUlrike.
Detvar somomhon plötsligtinsåg varhon befann sigoch allt kändes högtidligt.Försiktigtvek honundan varjestjälkför att undvikaminstaåverkan.Hon blev allt mermedvetenomallt arbete somlåg bakomdenna exotiska uppenbarelse.Solljuset spredett perfektsken in genomventilationshålen.Hon fick försig att hanfrån början inte hade tänktlägga ett taköverden lilla djungeln,för att frestelsen att skapaett växternas paradisförmodligen blev förstort.
Genomdetvå rektangulära öppningarnai ytterväggarnacirkulerade densalta havsluften.Han ochsinauträkningar,tänktehon.
Detinitialaobehaghon känt från detpulserande, limefärgadehörnetvar nu borta, troligtvis föratt hon litade blintpåträdgårdsmästaren.
Bara ett parveckorinnanhon klev in ihallenhadehon fått beskedet att honblivitgodkänd på utbildningens
examensprov. Dessutom lågett stormigt förhållande bakomhenne,sådet varegentligen förstnusom hon fått chansenatt kännasig självständig ochvuxen.
Hennesprojekt hade gått till finalpåfakultetenoch hon avslutadeterminenlyriskt.Idénansågsbanbrytande, att skapaförutsättningar förencivilisationunder havsytan.Den nödvändiga logistiken ochstrukturen varhypermodern.Men nu villehon bara glömma allt bakåt, ochhittafar.
Honslogsig neri en högträstol somstodplacerad mitt idjungeln. En skapelse hansannolikthadesnickrat ihop själv. Förstdäreftervar detdagsatt grottaner sigi arbetsrummetoch låta sigförförasavall magi som redansvept in över henne. Honvar alltmerövertygad om att honhamnati ett heligt paradis.
Känslanvar svår att beskriva.Att bara sittamitt ien skönhet, lyftaupp fötterna,titta, andas, tänka, detvar underbart.
Närhon lite senare togplats iarbetsrummet fastnade blickenpåenbuntkuvertsom lågintillen stapel böcker mitt på detstora bordet.Högst upppåen brev höglåg ett gult nothäfte fast häftat meden nedskriven sifferkombinationpå. Siffrornaliknade ett telefonnummer, mendet varför sent att ringanu. Tanken fick vänta.
Rummetvar fyllt av en till syneskontrollerad oordning. Böcker,rapporter ochritningar låghullerom buller.Påskrivbordet låghögar av gamla, gulnade papperoch böcker medhandskrivna anteckningar i marginalerna.Påväggarnahängdemindre oljemålningar, varoch en medmotiv ochsymboliksom nogbaraColtonbegrepsig på.
Fotografier på maskindetaljer låginfogadebland färgstarka skisser, troligtvis både från gamlaoch nya projekt. Brev ochhopviktadokumentvar placeradei prydligarader på en hyllautmed enaväggen. Några hade små, handskrivnaetiketter,antagligen ditsattaför längesedan.
Bokhyllornasom täckte väggarnavar fyllda till bräddenmed både klassiskaoch modernaverk, vissaså gamlaatt de kundeklassas somantikviteter. Irummets bortre hörn stod en massiv bokhylla av ek,överfylld medpapperoch magasin. Lutandemot möbeln vilade en uppsättning oljemålningaroch skisser, delvis inrulladei vita plaströr.
NärUlrikesporadisktbläddrade igenom materialet insåghon snabbt att konstverkenbar uttryck som tydligtbeskrev delaravColtons kreativa framfart genomåren. Fleraoljemålningar föreställdedramatiska landskap medomgivande mystiska ljusspel.Andra visade detaljeradeskisser av byggnaderoch föremål somhon inte riktigtförstod vaddet var.
En målningfångade särskilt hennes uppmärksamhet, ett gigantiskt underjordisktlandskapfyllt medlysande kristaller, stjärnformadeimpulser, vilkadrogiväg hennesfantasi till en annanvärld.
Efteratt ha bläddrat inågra magasinoch böcker för att få en första överblickgickhon till sovrummet, där honplockadeframunderkläder ochenträningsoverall ochladepåsängen. Hontänkteatt efterenlång, varm dusch fick kvällenklivain. Efterdagensallaintryck kändes deträtt att sedanslå signer iarbetsrummetoch börjaöppnaupp alla hemligheter.
Efterden godastemiddagenhon minnsbörjade Ulrike bläddrai ett litethäfte somlåg inutien nostalgisk läderpärm. Denslitnautsidan väckte känslor närman tittadepåden.Tidensrepor,lädrets blekta brunaton ochden säregnadoftengjordeatt honknappt ville släppa taget.
På pärmensinsidakunde manurskiljaenunderskrift ochläsatexten, Häri förgångenaktivitet meni minne lagrat.Hon anadeatt detvar Coltonsmorshandstil.
Försiktigt tittadehon igenom de första tunna bladen ihoppomatt upptäcka doldaberättelser. Pappretvar så ömtåligtatt detnästankändesobehagligtatt bara hållai det. Honhadedärfördragitpåsig ett parvita tyghandskar, ett tillvägagångssätt somColtontydligen använt sigavrutinmässigt.
Underbordetstodnämligen en liten rottingkorg, halvfylld medlikadanahandskar. Att drapådem på händerna spredenkänslaavvördnad,som om varje blad krävde en tyst gest av respekt.
På detförstaläsbara stycketkunde honurskilja, Trötta, allt kommed.Skeppet,enlabyrint. Stål.Rör överallt.Motorerna skakar om skrovet. Kaptenen erfaren. Kabinenkompakt.Väggsängar, nedfällbart bord,liten stol.Hermann somnadedirekt. Besättningen ung. Burkmatmed inlagda grönsaker. Torrtbröd. Ett ping från sonarenpåminneromhavetsoändlighet. Kolvarna vaggarro. Hurska jagklara av allt utan att kunna se ut?Därefterladehon ifrånsig häftet ochsjönk nerdjupare iden läderklädda,gröna fåtöljen. En känsla av förväntanbörjade byggas uppinom henne.Arbetsrummet, garaget, trädgården,köket,allt
varsom ett museum fyllt av hemligheter, skatter som väntadepåatt bliupptäckta.
Mentrötthetennärmade sig, ochgäspningarnakom allt tätare.Hon visste att detvar ett sundhetstecken, dagenkunde likagärna ha fört medsig någothelt annat. Nu hade ett lugn landat inom henne, ochhon var övertygadomatt snart finnalösningen till varför han lämnat hemmet utan ett ord.
Närhon ögnade igenom ett av breven somlåg högst uppi en av buntarna fastnade honvid en sifferkombinationnedtecknadlängstner.Med en säregenhandstilstoddet nedskrivet,3/sep/44. Att läsa brevet fördehenne tillbakai tiden.
DetdramatiskaskeendetruntKarin,när hon antecknade händelserna, måstehavarit omvälvande. Ändå uppfattadeUlrikeminnesanteckningarnasom förvånansvärtsammanfattande ochodramatiska.Och honkunde inte skönja någrateckenpåstressbakom orden.
Mitt på detväldiga arbetsbordet lågäven flera mindre nothäften. Ulrike plockade uppett av democh bläddradeigenominnehållet. Alla tycktestillhöra Karin, menett häftestack ut,för detvar skrivet meden helt annanhandstil, förmodligenavhennesman Hermann. Hans stil vardistinkt, kortfattad,och datumenstodlängstupp på sidan, imotsats till Karins brev därdealltidskrevslängstner.Dessutomvar budskapenkortare,nästankoncisa.Ett brev löd.,3/3 djuren anlänt ihamn. Skeppetförsenat. Fint väder. Tur. Magenkrånglar.
NärUlrikeför första gången sattesig nerpågolvet kändes detsom att honträtt in ienvärld därtiden
nästan stod stilla.Högar av böcker,tidskrifter och dokument täckte inte bara hela bordsytanutanstörre delenavgolvet. Genomfönstrenstriladekvällsljusetin, ochdoftenavgammalt papperoch träskapade en överväldigande,nästanmagiskatmosfär. En växande förväntansvällde uppmellangäspningarna. Rummet självt verkadekalla på uppmärksamhet, somomdet önskadeatt honskulle dyka allt djupareini historien.
Honplockadeframett gulnat brev ur en brevhög liggandemot fotenavdet massivaekbordet. Brevet var skrivetavKarin,ställt till Hermann, från tidendå Colton ännu varenliten pojke. Ulrike lästelångsamt ochsög åt sigpassionen ochkärlekensom flödadeur varjemening. Karinbeskrev derasförstatid iChile,de vidsträcktaslätterna iPatagonienoch derasdrömmar att bygga uppendjurfarmi klassisk glansoch prakt. Ochstolthetendebar efterden dramatiskstora förflyttningen från Europa.
FörUlrikeöppnadesennybildavColton, en grabb, stöpturenhårdoch äventyrliguppväxt ivildmarken. Långtifrån bilden av denföretagsledarehon vuxitupp medoch lärt kännasom vuxen. Honkunde känna den råa, äkta ochotygladekärlekhan delade meddjuren ochförstod alltmervarförColtonalltidtalat medenså djup respektomnaturen.
Sedanhittadehon tidningsklipp, allt från affärstidningar till vetenskapligatidskrifter.Reportage sombeskrev Colton Playersinsatserinomkemiindustrini Schweiz, därhan ansvarat förstora affärsprojekt ochforskningsinitiativ sombidragittill BASF koncernens framgångar.Enartikel ienavaffärs magasinenbeskrev honomsom en visionär,enman