”Bonusrunda?”
EerasBöcker
C Café Luggn n
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch datai digitalformi syfte attgenererainformation,enligt15a,15b och 15c§§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning),ärförbjuden.
©2025Eeras Böcker
Illustration:ArtByEera
Korrekturläsning: Eera
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-965-8
”Enligtforskning är människan oförmögenatt drömma om någothon aldrig upplevt, alla personligheter vi möteri våra drömmarärnågon vi träffat. Varjeansikte är ettvisetti verkligheten.Varje känsla är en vi redankänt.”
Luciafortsatte attdiska kaffemaskinensalladelar medanAmanda pratadehögtför attöverrösta oljudethon skapade.
”Fastdet kanintevarasant!”Gormade Amanda medanhon torkadeav borden icaféet.
ÅnganfråndiskmaskinenfickLuciashår attlocka signågot.Hon svettadesoch denannars så söta doften från caféet doldes bakom diskenskemikaliska ochmetalliskatoner.Amandakom in med skurtrasan viftandesframför sig.
”Omdet vore sant skulle detintefinnasnågon fantasitillgänglig föross, hurkan mandåförklarakonstnärer? Författare?” Fortsattehon sitt utlägg.
Amanda kastadetrasanhon hade ochlyckadesprickavaskenså diskvattenstänkte uppmot Lucia.
”Demåste välhalevtmånga liv.”Svarade Lucia.
”Likatrovärdigtsvarsom påståttfakta.” Amanda hoppade uppoch sattesig på bänken,hon varklädd iarbetskläderna, precis somLucia.
De hade uppsatthår ochbar mörkblåknä långaklänningar, svarta skor ochsvartastrumpbyxor.
Över dethadedeljusblå förklädendär detstod Lugn på medsnirkliga bokstäver. Caféet varett litetkrypinmed inte särskilt mångasittplatser.
Detlåg ikällarenpåett gammaltrådhus, vägg iväggmed ettantikvariat
somockså delade detutrymmet. Antikvariatetägdes av en äldredam vidnamnEvina.
Luciabrukade alltid lägga undanliteavdet somblivit över efter dagsförsäljningennär honjobbade eftermiddagsskiftetoch ge dettill henne efterstängning.Det fick de inte göra.Det somblevöverskulle frysas nedoch säljas dagarnaefter.Amandasåg roat på fatetmed en chokladbiskvimed smak av mint ochenstorkardemummabulle.
”Varförgör du det? Tycker du inte attdet luktar konstigt därinne?”
Amanda hoppade nedfrånbänkenoch börjadeplockautdiskmaskinen somäntligenvar klar
”För atthon verkar ensam. Ochgamla böcker harenspecielldoft.”
”Det varinteböckernajag menade.” Amanda höjdeett ögonbryn mot Lucia.
”Sluta,hon luktar inte illa!Evina är väldigttrevlig.”
”Duborde försökaumgås medsådanai vårålder mer, då kanske du inte skulle grubblasåmycketoch roadig mer.”ManadeAmandapå medett leende.
”Jag grubblar inte mycket!”
”Inte? Du funderar säkert på detjag pratadeomtidigare. Ellerhur?”
”Det är fascinerade! Om du kunde, skulle inte du viljakontrollera dina drömmar?”Frågade Lucia.
Amanda fick sitt slugaleendeoch hennesögonsmalnadenågot sedan skrattadehon högt ochLucia kundeintelåtabli attfnissahon med.
”Din hjärna bordevarabarnförbjuden!”
Amanda nickadestolt ochskrockade nöjt medanhon ställdetillbaka bestickhållareni diskmaskinen.
”Klar?”Amandavar färdig förstmed sina sysslor.
Luciahängdeupp handdukenhon använt.Hon togsin väskaoch ställde nedenliten termos iförklädetsficka ochplockademed sigfatet.
”Jag menardet,voredet så otänkbartatt göra någotkul efterjobbet någongång?”Amandatog armkrokoch drog lätt iLucia.
”Jag harkul efterjobbet, menjag lovaratt följamed.Enannan gång.”
Amanda låstedörrenbakom democh gick bort till busshållplatsen medanEvina bara gick någrastegborttillnästa dörr.Det varsom alltid upplåst. Dethängdeenliten skyllt somdet stod öppetpåi dörrfönstret ochnär honöppnadehördesenslitenmässingsbjällra.
Luciagillade detljudet. Honklevinoch lognär honhörde bjällran igen närdörrenstängdesigen. Detkändessom attresatillbakai tiden. Inget digitalt ljud.Baraendörroch en bjällra. Sedanvar detdoftenavgamla böcker,demassiva bokhyllornaoch stenväggarna.
Detvar en säregendofti antikvariatetmen Amanda hade fel. Det luktadelångt ifrånilla. Honblundadeoch andadesinden.Caféethette kanske Lugn mendenna lillabokaffärhadeenatmosfärsom caféet inte kundetävla med.
Vant gick honmellandehögaoch djupabokhyllorna.Destodtättoch gick från golv till tak. Detgickknappt atturskiljastenväggarnamellan dem. Längst in irummetfanns en gammal soffgrupp.Soffans tygvar fläckvis slitet ochmer rosa än rött mendet passadesåväl in.Deböljande formerna ochträramengav möbeln en känsla av svunnenlyx.Tillsoffan fanns tvåfåtöljer.
Denena hade blivit omkläddoch målade.Den hade en mycket skarpare rödfärg. Luciasattaldrigi denfåtöljen, hontycktedet kändes fel. Som om mantagit charmenoch själen från möbeln närman renoveratden.
Evinasattintedär.Lucia dukade uppfikat ochgicktilldet lillaköket somfanns bakomdiskenför atthämta koppar. Dethördesljudfrån lagret på innanför köket. Luciaställde neddetunna porslinskopparna ochgickinför attseomhon kundehjälpatill. Evinasattpågolvet, halvt gömd bakomtvå travar medböcker.
”Men inte skaduväl sitta på golvet?” SkrattadeLucia.
Evinavar gammalmen vägradeerkänna det. Honenvisades medatt honslutade åldras vidtjugo.Hennessvaga leder, rynkigahud och tunnavitahår vara bara bagateller somhon förnekade.
”Omman sitterpågolvethar mandet störstabordet. Varför är du här så tidigt idag?Har dethäntnågot medLugn?”
Luciahukadesig nedbredvid Evinaoch synade böckerna somhon plockatfram.
Honläste titlar som ”Den evigalyckansdrog”, ”Sommarnättervid havet”, ”Min älskares hemlighet” och ”Bortomhorisonten”.
”Kännerdudig lite kärlekskrank Evina?”Retades Luciaoch plockade uppden överstaboken.
Honbläddrade de tunnagulasidorna ochdesvartabokstäverna susade förbiutanatt honhannläsanågot.
”När görman inte det? Mendeendakarlarsom serpåmig medåtråi blickenärsåförbannatgamla.”
Luciaskrattade högt ochladened bokenpåsin platsi högen. Motvilligt från Evinas sida fick Luciahjälpahenne upp.
”Vad blir detför gott idag?” FrågadeEvina nöjt ochlunkade ut från lagret
”Biskvioch bulle.”
Dethördesenliten suck från Evinasom älskadewienerbröd. Lucia skrattadeåtdet ochtog medkopparnasom stod ochväntade på köksbänken.Innanhon komutdärifrånhördesbjällrantvå gånger. Luciasatte sigi denslitnafåtöljenoch väntade. Evinaskullegesin fulla uppmärksamhettillkundensom honalltidgjorde. Vilket kundetaett tag. Visavtidigareerfarenheteravatt behöva väntainEvina,plockade Luciaupp sitt skissblock från sinväska.Hon lade benenöverena armstödetoch lutade sigbekvämt bakåt.
CaféLugns personal kanjämföras med pusselbitar.Nivet ett sådantpussel där inga bitar liknarvarandramen de passar ändå ihop. De kanvaralikavassa som de kanvaramjuka. Unikapåett sätt som göratt de inte kan ersättasmen som även göratt de vore
Visst kanenskildapusselbitar vara fina. Bara som de är.Men när vilsna och övergivnapusselbitar hittar sin plats skapas en helhet som är
beundransvärd.
Lucia är pusselbiten imitten. Den vars varje liten ytterkant klickar perfekt med nästa. Arbetet på
Lugn är en av hennes få trygga platser. Därallt barafungerar. Medan Anton är en sådan pusselbit som blivit naggad ikanten.Han har blivit hårt pressad föratt passa in på ettsätt
Fårman ha fötterna isoffanoch hur många bonusrundor behövs föratt förklara sina känslor förnågon man tycker om?Lägg pusslet ochfölj medpåenresadär tvångstankar blandas med malplacerade utanför Lugn.
som inte varmöjligt.¨ talsvårigheter.