Roger Skagerlund
Sektor
14 –del 2
Projekt Nadir
©Roger Skagerlund 2025
Omslagsbild: ChatGPT
Omslagsbearbetning: Roger Skagerlund
Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-960-3
“När sjurösterklingar imörkret skallportenöppnas.
Då skallköttoch kodförenas, ochdesom en gång skapades åter vändasig motsinaskapare.”
—Ur LexAeternum,Domstolenssjätteartikel
Topografiskkarta över region Djupheden.
Prolog
Detsista försvinnandet
Snön föll stilla över Djupheden.
Stora, tungaflingor,såtätaatt världenverkade upphöraredan efternågra meter.
Detvar densortens tystnadsom bara uppståri riktig kyla –när varjeljudfryserinnan dethinnerlämna sinkälla.
KarinNyström stannade på trappanoch drog uppjackans dragkedjahelavägen till hakan.
Hela sitt livhadehon bott här, idet lillahuset på Tallstigen,där skogen börjaderedan bakomstaketet.
Honkände till varjeljudoch lukt iden härbyn.Efter alla år vardet ingetsom varhenne främmande.
Åtminstone fram till nu,för denhär kvällenvar annorlunda.
Detvar inte bara tyst på ettsättsom honinteupplevt tidigare.
Detvar …väntande.
Tystnadenvar så påtaglig atthon kundekänna deni luften –som om någotgömtunder marken höll andan.
Hontvekade någraögonblick extra, mengickändåutpåvägen. Snön knarrade högt understövlarna,ett ljud somkändesfrämmandei dendovastillheten.
Förförstagångenunder alla sina år iDjupheden kändeKarin det somatt hongjordeintrång.
Menintrång på vad?
Lyktstolparnas sken skapadenatriumgula öari detvitamörkret, vilket gavupphovtillmärkligastroboskopiskaeffekteri dettätasnöfallet.
Allt annatvar skog,tystoch svart.
Långtborta hördes ettsvagt,elektrisktbrummande.
Försttroddehon attdet kanske varvindensom lektemed ledningarna,men detvar ingenvindatt tala om.
Brummetkom istötar. Somhjärtslag
Dunk …dunk …dunk.
Konfunderadsåg honmot horisonten,där ljuset från gruvan brukade synas.
Nu vardet borta.
Hennessökande blickfannbaramörker.
Honrynkade pannan.Sedan komden därlukten– svag mentydlig. Sombränt gummiblandat mednågot kemiskt, nästan sötaktigt.
Denpåminde henneomengångnär en transformatorexploderade utanförelstationen.
Menden härdoftenvar …levande på någotsätt.
Medenalltmer nervös blicksåg honsig omkring.
Ingetavvek från detnormala.Alltsåg ut somdet brukadegöra. Hennesgrannes skoter stod parkerad somvanligt,brevlådorna var täckta av snö.
Ochändå– detvar någotsom skavde.
Honbörjade gå nerlängs vägen, motdet lillaförrådetvid skogsbrynet.
Detvar därifrån lukten kom.
Varjesteglät förhögt. Varjeandetag ekadeklanglöst genomnattens stillhet.
Närhon nåddeframsåg honspåreni snön.
De varintestora –men väldigtfel.
Spåren varavlånga,sneda.Djupare imitten, somomnågot tungt menoformligt hade släpat sigfram.
Blickenföljdedem,meter förmeter.Deledde fram till förrådsdörren, sedanbara… upphörde de,som om densom gett upphov till spåren helt plötsligthadegåttupp irök
Där, mitt isnön, lågnågot somliknade en skugga.
Detvar inte ettföremål,intehellernågon vätska –mer somom marken hade blivit mörkare.
Nyfikenböjde sigKarin ner.
Ytan varlitesom glas,men mjuk,nästanelastisk.
Närhon rördeden medhandskendrogden sigundan,som hud somryggartillbaka.
Överraskad av effekten drog Karinefter andan. Bakomhenne lät detsom om snön rördesig.
Detvar en långsam, prasslande rörelse. Medkallsvettenpumpandeurporerna snodde honrunt.
”Hallå?”
Rösten darradeoch lågnågon oktavför högt.
Ingensvarade.
Allt sommötte hennevar tystnad. Sedan– ettsvagt ljud,långt borta. Sommetallsom slår motsten.
Etteko från gruvan.
Karinreste sigpådarrandeben.Luftenkändesmed enstjock, sträv, somomvarje molekylbar på elektricitet.
Närhon togupp mobilenför atttända ficklampan börjadeskärmenfladdra.
Linjer.Symboler. En kod, flyktig, somomnågon skrevden irealtid.
Honhannbaraläsaenrad innanskärmen dog:
Vita sanguinis... XIII...
Vaddet betyddehannhon inte förstå,för just då förändradesluften.
Allt omkringhenne börjadevibrera.
Detkändesintesom en jordbävning– mersom om luften självfått puls.
Snön underhennesfötterbörjade röra sig. Förskräckt toghon ett steg bakåt. Sedanett till.
Mörkretvid skogsbrynettycktes tätna. Detvar inte bara skuggor, utan någotsom trängdeframurdem.Som om själva skogen försökte ta form,manifestera sig.
En rörelse, lågoch bred,nästanljudlös.
NärKarin höjdeblicken såghon ögon.
Detvar tvålysande punkter, svarta somobsidian, medenglimt av reflekterandemetalli djupet.
Hela hennes kroppstelnadetill, lamslagenavfasa. Desperat försöktehon skrika,men detvar somomljudetintevillelämna hennes strupe.
Honkände etttryck motbröstet –först svagt, sedanvåldsamt.
Snön virvlade upp. Lyktstolpenblinkadetillnär en skugga slet sig loss från marken.Den rördesig snabbt,som ettstyckenattsom fått eget liv.
Detvar droppen.
Medett gälltskrik snodde honrunt. Benenvar somtrumpinnar. I galopp rusade Karinnedförgatan,inpåtomtenoch kastadesig in i huset.
Detsmällde till närdörrenslogigen.
Meddarrandefingrar låstehon eftersig innanhon backadeini hallen,blicken fäst på dörren.
Sedan– en skugga på andrasidan.
Detknakade om dörrfogarna.
Medhandenför munnen kvävde honett nytt skrik, stapplade bakåt.
Där… därvar toaletten– hennessista tillflyktsort.
Karinkastade siginoch drämde igen toalettdörrenefter sig.
Ljud hördes utei hallen,hasande steg,ett knarrfrångamla golvtiljor.
Temperaturen föll drastiskt, Karinbörjade skakaavköldens plötsliga grepp. Förtvivlat sträckte honsig efterfönen,fingrarna darrade. En svartskuggasom till ochmed syntes genomden stängdadörren.
Ögonblicketdärpå ettljudbakom henne.
Strömmengickoch allt blev svart.
Närlampornasåsmåningom tändes hade stillheten återvänt till stugan -Karin Nyströmvar borta.
Utanförhuset la sigsnönöverspåren, ochalltvar somvanligt igen. Detendasom vittnade om attnågot hänt varett svagt, mörktskimmerpåmarken, ochett surrande ljud somlångsamttonadebort, likt etthjärtasom slutadeslå
Kapitel1
Djupheden
Denförbannadesnönlåg kvar somett tunt,saltatskinn över marken, fast almanackan hade klivit in imaj.Vindenfrånfjället gick ikorta, hårdastötarsom fick de torragranarnaatt gnisslaoch kvida.
NärOlofRautioparkerade singamla gråV70 vidvägen nermot bynoch klev ur,luktade världenjärnoch kalltvatten. Densortens luft somsliparbortorden ur en människa.
Denäldre delenavDjupheden.Fyrabostadshuspårad ochett femtelitepåsned, en igenbommadlanthandelmed bleknadskylt, ettgaragesom blivit lagerför skoterdelaroch gamladäck. Längre bort:gruvan. En rostig port,ett stängsel somengångvarit rött –numera bleknatoch urvattnat. En askgrå slagghög,som vittnadeom svunnatider,liknade en frusen våg. Ifjärran en kungsörn somgjorde vida cirklarunder de blygrå molnen.
Allt varstilla. Allt väntande.
Samtalet hade kommitstrax eftergryningen.Enkvinnavar anmäld saknad.Dörrenlåstinifrån.Det fannsingasynliga brytmärken.Inte heller någraspåri snön.Man hade inte enshittatkattskitpågården, sompolisen iandra ändanuttryckte det. Detvar lite av detklassiska låsta-rummet-mysteriet.
Försiktigt stängdeRautiobildörren, somomhan inte villeväcka någontingsom inte bordeväckas. Hanhöllhandskarnai enahanden ochdrogjackkragen närmarehalsenmed denandra.Maj,eller inte maj– vinden varfortfarande somvassa nålarmot huden.
Fingrarnagickreflexmässigt eftersnusdosan ibröstfickan,men hanlät denligga.Snönknarradelågtnär hanmed småsteggicköver denfrusnavägrenen. Bakomhonom rulladeennyare polisbil in,vit
ochblå ochmed ljusrampen släckt.Den stannade på behörigt avståndoch motorn dogmed en suck.
”Rautio?”ropadenågon
Hanvände sigom. En ungman klev ur denandra bilen, försiktigt, somomhan varräddför atthalka.Håret varmörkt,kindernaröda.
Blickeni detungaansiktetropaderookie.Namnskylten sa Jokela.
”Jaha,”saJokelaoch torkadenäsan medbaksidanavhandsken.
”Läget är …ja, lägetärtyst, somdunog märker.”
De skakadehand. Jokelashandvar varm,litefuktig.
”Tamig dit,”saRautio.
De gick in mellan husen. Någonhadehängt uppensnöskovel på en spik videndörrsom om vårenvar på vägoch mandärförinte längre behövdeden.Rautioskrattade lite åt optimismen.Skyffeln svängdei vinden ochslogrytmisktmot panelen. Detlät somen långsamhjärtklappning.
KarinNyströmshus låglängstin. Rödmålat medvitaknutaroch en gammal,spruckengrund.Påenliten farstukvistlåg en sönderblåst julkrans somnågon lämnat kvar.Det fannsfotsteg isnönpå uppfarten. Tvåspårintillytterdörrenoch sammatvå spår tillbaka från närJokelaoch en kollegaknackat på första gången.I övrigt fannsdär inget. Inte ensfåglarnas småpiktogram.
”Hon jobbadeskift igruvaninnan de stängdeigen. Efterdet var detlanthandeln ochposten,”saJokelaförklarande.”Karingicki pensioni fjol,men honhjälpte sinfar tillshan dogi höstas.Pratade inte så mycket medfolk, menman såghenne iaffären varjetorsdag.”
”Vem slog larm?”
”Det varpostbilen.Hon hade ettpaket somskullesigneras, men ingenöppnade.Grannen hade reservnyckel.” Jokela vred på axlarna.
”Dörrenvar låst inifrån, medsäkerhetskedjan på.”
Rautio gick upppåfarstukvisten.Träet knarrade en tonhögre än snön.Han kändedoftenredan innanhan öppnade: kalltkaffe, gammal el,och någotsom inte hördehemma iett kök. Sombränt
socker,blandat medozon. Hankände igen toneni denlukten, som ettgammalt minneavett rumdär någonjustsläcktenbågsvets.
Jokela halade fram en nyckelknippa ochlåste upp. Förstkärvade cylindern, mengav medsig närman lyftedörrenlitei gångjärnen
De gick in ochstängde eftersig.Huset svalde ljudet somsnö sväljer blod.
Iköket stod kaffekoppenkvarpåbordet, en halv klunksaknad.
Denmörka ytan hade frusit ientunn, sprödfilmsom sprack när Rautio nuddadekoppenoch lätden gå tillbaka motbordsskivan.På spisen stod en kastrull medvattensom frusit isinaegnabubblor.
Andedräktenlasig somrök framförderas munnar.
”Elementen stod på när vi kom,”saJokelalågt. ”Termostaterna visartjugoen,men …ja.”Han gjorde en svepande gest.”Detärsom attkylan är någotannat härinne.”
”Har du rört någotmer än dörren?” sa Rautio.
”Nej.Eller…jo. Jagdrogundan gardinen.Dumåste se själv.”
Jokela leddehonom bort motfönstret. Karmarna varmåladeför längesedan.Den blekafärgenvar krackeleradi småskärvor,som fiskfjäll. Själva rutornavar täckta av en tunn hinnafrost sominte bordefinnasi maji etthus medfungerandevärme.Mittpåfönstret, på insidan, idet kristalliserademönstret, hade någonritat.Intemed ettfinger, förytanvar obruten—detvar somomfrosten isig lagt sig så.
Detvar en symbol.Enspiralsom inte bara snurrade inåt,utan tycktesvikasig över sigsjälv itre nivåer.Små hakarutfrån huvudlinjen, somkrokar. Ochi centrumenliten triangel,upp och ner.
Detvibrerade till somi tinningarnanär manreser sigför fort.En rysninggickgenom kroppen, en somhademindremed kylanatt göra,mer medminnetavett konferensrum på polishuset därman i låstadörrars sällskap tittat på utskrivnafoton från fjällvärlden. Fotspårsom inte varfotspår.Skrik somspelats uppoch somfick väggarna attkännastunnare.
Hansåg på Jokela.
”Vem visste attviskullefådet här?”
Jokela sågutsom en pojkesom smugit in iett mörktrum ochtrott attdet bara fannsmöblerdär
”Ingen,” sa hantillslut, rösten darrade. ”Det vartomtnär vi kom. Alltså …tomtoch så här. Kaffet.Frosten på insidan. Tystnaden. Och …”
Hanpekademot hallen.
”Det tredje.”
Rautio gick efterhonom.Hallenvar smal,enskohyllamed tvåpar kängor ochett pardansskori orimligsällhet.Påhatthyllanlåg en stickadmössa,vit medblå rand.Enväggmed krokar.Det varen märkligtomhet, somomallaytterkläder varbortplockade. Dörren till badrummetstodpåglänt.
”Jag öppnadeden,” sa Jokela dämpat.”Detlät …konstigt.”
Badrummetvar litet, blåmålat,med en gammal plastmatta, duschdraperi medbleka havsanemoner.Spegeln varfortfarande immig, medcirklar somomnågon ståttför nära ochandatsenstund. På golvet,precisvid duschbrunnen,fanns någotsom sågutsom fjäll.
Tunnareänlökskal,gråvita flagor somkrusade sigi luftdraget.
Rautio böjdesig ochstack in handflatan medhandskarnapå. Med pannan rynkad plockade hanupp en flaga. Denvar torr,nästan viktlös. Närhan höll denmot ljuset tycktesden vara genombruten av mikroskopiskakanaler.Den smulades sönder mellan fingrarna medett ljud somtorkadmajs.
”Hud?Eller någotannat?” sa han.
Jokela nickade.
”Kanske. Kriminalteknikerna fårtaprov. Ochså…”Han valdeord. ”Det är märkligt medlåset.Det finnssmå reporpåinsidan,runt kedjan,som om—ja, somomden rört sigutanhand. Ochfönstren… ingenpåverkanfrånutsidan.”
”Ingaljud? Grannar?”
”Ingenting.Ingen somsåg något. Ingenhörde något. Jagtroddedu skulle säga attdet varett vanligtförsvinnande. Mendet här… Det härärintevanligt.”
Rautio sågpåflagornaigen. Detfanns fler,under tvättstället,i små vädringsvirvlarlängs sockeln. Hanöppnade skåpet underhandfatet medbaksidanavknogenoch lätljusetsjunkain. Tomma flaskor. En brändhårtork,plasten bucklig. Kablarna iväggenhadesotat lite kringkontakten.Som om någonförsökt värmasig iett rumdär värmen inte längre lydde.
”Vitar hitkriminalteknikerna. Du sertillatt spärra av ordentligt.”
Hansåg på Jokela.”Draigendörren. Lämnafrostfönstret orört, tack. Lägg ingetpapperdär.Ingen tejp.Okej?”
”Absolut,” sa Jokela.”Självklart.”
De gick tillbaka till köket. Rautio stod en stundmed händerna på stolsryggenoch sågpåden halvfullakoppen, på denspruckna kaffespegeln.Han kändevibrationerna ibyn,interiktiga,inteljud, mersom en ryckning iluften. Detvar somnär manstårpåsjöis och hörden tala.
”Det härärinteden första somhar försvunnit härifrån,” sa hantill slut.
Jokela blinkade.
”Nej,det stämmerfaktiskt. Vi hartre fall till sedanjanuari.En pensioneradgruvarbetaresom boddeövergaraget,eni detgula husetlängrener på gatan, ochenpojke …” Rösten sprack.”Pojken bara försvann på väghem från skolan.Han gick av bussenprecissom vanligt, någonsåg honompåvägen ochsedan …ingenting.Ingaspår då heller.Viknackadedörri hela samhället, vi söktemed hjälpav Missingpeople.Snöstormenkom sammanatt. Detfanns ingenchans attgrabben klaradeden natten,men vi hittadealdrignågot.”
Rautio sågpåden uniformerade polisenmed bister blick.
”Och ingenkom på idén attringa migdå?”
”Det var…”Han tystnade,tog sats ochbörjade om.”Detvar chefen somklevini detfallet. Hanvilleintehamer uppståndelse än
Sexmånader hargått sedanljusetslocknade över fjällen. De treöverlevande trodde att mardrömmenvar över –att varelsen de stredmot vardöd. De hade fel.
Närmänniskor börjar försvinnaspårlösti ett isolerat gruvsamhälle iNorrland dras löjtnant Isak Strindmark åter in ienkamphan svurit att aldrig merutkämpa.
Tillsammansmed majorTorman, Rautio ochden gåtfulle Kael Vorr ställs han införenverklighetbortommänskligförståelse:
Jorden är inte ensam. Denärövervakad,manipulerad –enresursi ett intergalaktisktspeldär människanärråmaterial.
Djuptunder dennorrländska berggrundenväcks någotsom aldrig bordeha rörts. En kod, en röst,endom somkan skriva om allt liv.
Ochi himlensmörkerväntarenflotta.
Närgränsen mellan människa ochmaskin, trooch fördärv, ljus ochmörker suddas ut –måste Isak väljasida.
Förjordens ödeska beslutas.
