Somensnöflingapå svartasfalt
Anna Håkansson
Tillägnad
denfinaste människanpåjorden
föratt du finns
ochandas tillsammans medmig
Hurkänns detatt ståpåbottenavengropoch sträckasig efterljuset, menintenådet?
Hurkänns detatt varjenattjagaenstjärna,men inte hinnafånga den?
Ochhur är detatt inte veta vadden därstjärnanfaktisktbetyder?
Hurkänns detatt dagligen få hårdaord kastadeemotsig?
Attvarje daggåtillskolanmed en klumpi magen?
Attbli jagadaveninrelitendjävul?
Hurkänns detatt må så dåligt attduöverväger attdödadig själv?
Attbli behandladsåilla ochintebli troddpå, så attdet enda du vill är attskrikaav ilskaraktut?
Hurkänns detatt efterflera år få diagnosen bipolärsjukdom ochsen lära sigatt leva medden?
Detta är bokenommittliv.
Bokenomhur detäratt vara trasig inombords.
Bokenomett samhälle somsätterskygglappar förögonenför attslippa bemöta en trasig själ
Bokenomhur detäratt undermånga år behöva slåssför attbli troddpå.
Bokenomatt lära siglevaett nytt livoch sedanförsöka hittasig själv.
Detfinns en världovanför molnen En världdär ingentingäromöjligt.
En vacker,rofylld ochljusvärld.
Därsolen alltid skiner,fåglarna alltid kvittrar ochallamänniskor är dendem utgersig föratt vara.
Denna världkallasDrömmarnas värld.
IDrömmarnas världfinns våra fantasier, våra drömmaroch visioner.
Härfinns änglar somsträckerutsinavackravitavingar ochomfamnar ossnär livetkänns svårt.
Som en silkesmjuk smekningmot vårhud känns vingarna ochdem suddar ut allt detgråaoch tunga ivår vardag. Torkar våra tårarsom vätervår kind ochfår ossatt le igen
IDrömmarnas världärdrömmar alltid drömmar. Ingendrömärden andralik.
Härfinns inga hinderför någonting. Ingentingkänns omständigteller svårt.
Detfinns alltid en lösningpåvåraproblem där.
Detfinns alltidnågon attfråga om rådoch detfinns alltid något nytt attläradär
Därfinns matoch husrumför densom är fattig
Vård förden somärsjuk. Därfår alla lovatt vara denman är. Ingenmänniskaärmindrevärd.
Ja,jag vill iallafalltro så Liksom jagvill troatt tidenläker alla såroch attefter regn kommer detsolsken.
Meningentingärsåenkelt.
IDrömmarnas världärlivet alltid sommjukglass. Iverklighetendäremot,den riktigavärlden
Är livetnågotheltannat.
Attsätta ordpå
”Dumed dina erfarenheter bordeskrivaenbok om hurdet är attmåpsykisktdåligt.”
Detvar en soligseptember-dag ochjag satt ipersonalmatsalenihopmed minkollega ochvipratade om minbipolärasjukdom närhon plötsligtsadetta till mig. Minförsta tankevar:
”Oj, vadsvårt.”
Förhur berättar mannågontingsom bara kännsoch finnsi ensegnakropp?Hur beskriverman sina känslor? Hursätterman ordpånågot somför mig är en delav mitt vardagliga liv? Vart börjar manoch vadvillman egentligen berätta? Hurmycket klarar denandra av atthöra? Förandrasproblem kanjuväckajobbiga tankar och känslor, göraatt manmår dåligt ochintelängreorkar leva.Och detärjuinget som jagvilllocka framhos mina medmänniskor,men somjag troligtvis ändå kommeratt göra,med detjag vill berätta, om jagskulle berättadet.
Så minförstareaktionvar attförsöka slåbortdet honhadesagtgenom attavfärda henne.Det fannsinteenchans ivärlden attjag kundegemig in inågot sådant.Jag skulle troligtvis lockaframalldelesför mycket känslorbådehos mig självoch mina medmänniskor ochdet vardet inte värt.Såsvaretkändesenkelt.
”Nej,jag tror faktiskt inte det.”
Menändåkände jagnågot underliggandesug efteratt få berättamin historia.Delge allt somlåg däroch gnagde inom mig. Jaginsåg attjag varnog bara rädd.Räddför attsägafel saker, rädd förvad omvärldenskulletro ochhur de skulle bemöta allt jag hade attberätta.Och jagtrormin osäkerhetlyste igenom förkolleganfortsatte:
”Varförinte?”
Minreaktionpåhenneskommentar blev attjag skrattadenervöst åt henneoch sa: ”Vem skulle viljaläsaomminaproblem?”
Kollegan tittadeenstund på migoch jagkände migärligttalat lite dumför jagvisste ju såklartvad hennes svar skulle bli.
”Jag, svaradehon.Duhar mycket ochberätta.Det skulle kunnabli en hjälpför många. Du kanbli rikoch kändis på köpet.
Vi skrattadegotttillsammans ochjag tänkte attsåblirdet noginte.
Atttabeslutetomatt skriva en bok
Resten av dagenhängdesig tanken på en bokkvar. Tanken ochnyfikenhetenhade somsagtfunnits därförut ochkollegans ordväxte signustarkareinom mig. Kanske hade honrätt. Kanske vardet dags atttaitu medoch avslutavissa smärtsamma kapiteli livet, göra en nystart. Kanske behövde deninreilska somjag hade byggtupp undersåmånga år komma upptillytan. Kanske behövdes detenbok, så samhället förstodoch fick uppsinatrångsyntaögon.
Förlångt därinommig hade jagjutröttnatpåhur samhälletbehandladeoss med psykiska sjukdomar ochohälsa. Jagvar tröttpåatt aldrig blitrodd på,trött på att ständigt behöva slåssför mina rättigheteri samhälletoch ståupp gentemot alla fördomar somsamhället hade.Jag villeatt samhälletskulleöppna ögonenoch förstå vidden av dettaproblem.Att vi sommedmänniskordäruteskullebörja se varandra medöppna, varma, klarareögon. Se varandra förvåraolikheter ochvisavarandra respektoch kärlek,visaatt vi varberedda attstöttaoch ståupp förvarandraoavsett vilkaproblem ellersjukdomarvihade.
Så efterjobbdagenssluthadeett beslut lagt siginommig.Det måstetillen förändring på problemetoch kundejag vara en delavdet så vardet värt ettförsök. Så mitt beslut vartaget.Jag skulle skriva en bok. Hursvårt detänskullebli. Försvårt insågjag ju attdet skulle bli.
Menhur gjorde mandå? Hurförklarademan iskriftvad somförsiggicki hjärnans innersta rum? Hurförklarademan apatin somgjordeenförlamad, rädd och paralyseradnär ångesten kom? Ellerkaosetoch oredan somuppstod närmanin slog till medfullkraft?Hur skrevman nerdet iord?Hur förklarade mandetta ärligt och uppriktigt,såandra förstod?
Detta varfrågorsom jagvände ut ochinpåunder mångasömnlösanätteroch långa promenader ochtrots detta blev jaginteett dugg klok.Fanns detnågot svar?Gickdet egentligenatt förklara förandra?Gickdet attgörariktigt rättvist?
Dagarnaoch veckorna gick ochjag tänkte mycket på dettamed boken, Vissthadeväl minkollega rätt.Detta medenbok varnog inte helt dumt trotsallt.
”Jag tänker skrivaboken.” sa jagtillmin kollega. Menjag vetintehur jagska förklara så andraförstår?”
Kollegan tittadelänge på mig.
”Gör detenkelt, ärligt ochpådittvis” svaradehon ochlog sen.
Ochsåfickdet bli.
Så dethär är historienomlillamig.Omensjälsom gått igenom en heldel motgångar
ochgåttsönder.Detta är historienomhur detkänns attstå på botten av en grop och sträckasig efterett ljus menintenådet,men även om hurdet är attfådiagnosen bipolärsjukdom ochlärasig attlevamed den.
Detta är historienomenvardagsom pendlarmellanvittoch svart. Om berg-och dalbanor somaldrigtycks ha någraändstationeroch därfartenpåmotorvägen överskridersin hastighetmed flerakilometer itimmen. Menävenomhur detäratt försökafånga livets småstunder av meningsfullhet ialltdet hopplösa grå.
Detta är historienommig!
Jaghar valt attskrivaden på mitt egna vis. Meddem pusselbitar jagvaltatt ta med. På detsättsom jagminns mitt liv, medminakänslor,minatankar, mina ord. Fördetta är minhistoriaoch minbild av dethela, inte din.
Senärdet upptiller, varoch en om ni vill läsa deneller inte
En bländandevit dataskärm
Så då satt jagalltsådär medett Word-dokumentsom blinkade skrämmandevittmot mig. Medenräddhågsen litenkanin somhoppade jämfotai magenpåmig ochsom undradevad dengettsig in på.
”Hur skriverman en bok?” frågadejag mitt inre tvivlandejag.
”Vad vill du berätta?” kontrade jaget.
”Jag vet inte”, svaradejag nervöst, fullständigt klar medvad jagville ha sagt,men varinförståddmed attljuga vardet somjag varallra bäst på attgöra.
”Sluta ljugaför digsjälv.Det vetduvisst.Har du inte ljugit tillräckligt fördig själv nu?Ärdet inte dags attsluta vara elak ochbörja ta hand om digsjälv?”.
”Men jagvet inte vadjag vill berätta....”.
”Jodå, du vetmen du vågarinteberöradet ”, svaradedet inre.
”Det kommer blirätttufft detta va?” frågade jagoroligt ochkände migmed ensen aningens ledsen
”Det blir ingenenkel resa,men du kommer må bättre närduärfärdig. .”
Minandning blev tillnärmelsevisytlig,nästansvåratt hantera, klumpeni magen växte. Kanske vardetta atttasig vattenöverhuvudet trotsallt. Kanske bordejag lyssnattillmig självoch insett attdet skulle bliför tufftoch inte lyssnat på min kollega.
Skriva en bok?!
Vemtroddehon attjag var?
CamillaLäckberg?Astrid Lindgren? Jagkunde ingentingomsådanthär!Läsaböckerkunde jag. Jagplöjdeigenomböcker somenbondeplöjdeenåker. Menskriva – hurgjordeman det?
Panikengrepmig!Med ettknapptryckstängde jagner dokumentet igen,stirrade på bakgrundsskärmen. En skrattandeoch leende LillaMy, minabsolutafavoritfigur, ifrånToveJanssons Muminvärld.Hur gjorde Tove Janssonnär honskrev böcker? Hade honhaftdet lika svårtsom jagförstagången?
Jagsatte på lite skön musikpåSpotify,lämnade datorn ochgickuti köket, gick igenom posten.Räkningar,räkningar ochåterräkningar,brevfrånolika låneföretag ochengammaltidning,Kalmarposten. Bryggdelitekaffe,satte migi soffan och bläddraderastlöstigenomtidningen menkände migganskafortuttråkad, detvar mest bara reklam iden blaskan. Tänkte återigen attden därboken kanske inte varensån dumidé trotsallt.
Sattemig viddatornigenoch öppnadeett nytt textdokument.Träddepåmig ettpar hörlurar ochlät tonernaavAlanWalkerflöda in iminaöron. Stirrade en stundpåden
tommadataskärmen ivad somkändessom en helevighet menplötsligt vardet som attvrida på en vattenkran.Orden rann genomfingrarna ochutpåden vita skärmen ochblevtilltio ord, tvåtusen ord, femtontusen ordoch plötsligtkundejag inte längre stilla minskrivarhunger.
Plötsligtbarakom dettillmig.Plötsligt vardet så enkelt ochjag insågatt detdär med attskrivaenbok verkadeintevarasåsvårt trotsallt!
Detvar ju bara attsätta signer ochbörja.
DEL1
Tårarärord från hjärtat, sommunnen inte klarar av attsäga