STILLTIGER SKOGEN
BiaBerg
STILLTIGER SKOGEN
BiaBerg
Copyright:© 2026 BiaBerg
Förlag: BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm Sverige bod@bod.se
Tryck:Libri Plureos GmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg Tyskland
ISBN: 978-91-8097-954-2
Kapitel1
Bilens strålkastare skar skivor imörkret, upplystastråk somfickomgivningen attmista sina sistaresteravljus. Svarta murarlängs vägensträcktesig mothimlenoch begränsade minvärld till en vägbana, somominget annat liv fanns.Vägen jaghadesvängtinpåvar glest trafikerad även på dagenoch nu nästan ödslig. IradionhördesenVivaldikonsert.
Cirkafem milkvaroch ögonen redantrötta. Jag bordeintehastannat så längei Norrköping, bordehainsettatt detskulle innebära
mörkerkörningliteväl lång tid, menvihade haft så trevligt,min barndomsvänLisaoch jag ochtiden hade gått så fort!Jag hade tycktatt detskulle passabra attses en stundnär jag passerade hennes nyahemort. Honhadebakat på morgonen ochvihadefikat medfärska bullaroch pratat ochpratat. Närjag till slut gav migiväghadeskymningenredan kommit och denfickmig attförståatt tidenrunnitivägmer än jaganat. Lisa hade propsatpåatt skicka
medenpåsebullarsom färdkost ochnutänkte jagatt detvar kanske detsom kroppen behövde, en bulleoch lite Coca Cola medan ögonen kunde få en stunds vila.
Jagkörde in till vägkantenoch stängdeav motorn,letadeframcolan ochbullpåsen och lyssnade på tystnaden. Manborde välrörapå sigliteockså föratt piggnatill, tänkte jagoch öppnadebildörrenoch plötsligtvar detinte tyst längre.Blåsten revi trädkronorna ochfick dematt tjutaoch bensträckningenfickanstå. Kvickt gled jagini bilenigenoch stängde dörren.
Hurhadejag tänktegentligennär jagsparaten semesterveckatillnu? Inte attblåsa bort ialla fall ellergenomdränkasavregn. Nej, jaghade nogsettframför mighur jagi tidiga morgnari kristallklar luft satt på trappentilltorpetoch intogmittkaffe medanjag njöt av denvärme somsolen spred. Förövrigtvar välanledningen litenyttobetonadockså.Det fanns tre äppelträdsom skulle plockasav.
-Ja, ja,det hinnerändra sigoch detregnarjui alla fall inte!
Merhannjag inte tänkaförränvindrutan uppvisadeett prickmönster,som ganska snart omvandladestillrännilar.
-Bästatt ge sigiväginnanvägbananblir halkfarlig.Nuärjag ju ialla fall nästan framme.
Regnet tilltogoch efternågon milslog regndropparnasom trumslag motbiltaket och sikten varnästintillobefintlig.Jag tvingadestill attkrypköraför attefter någonkilometer inse attdet nogvar bättre attstannatilloch invänta attregnetskulleupphöra elleråtminstone minska iintensitet. Så fick detbli ettnyttstopp ochnågra nyaslurkar ur colaflaskan.
Detregnade ochregnade.Hur kundedet finnas så mycket vatteni molnen ochhur kundede fortfarande sväva? Närvar ettmolnfullt egentligen?Funderingarna fick inga svar,såjag lämnadedem ochtänktei ställetpåvad som skulle göras. Plocka äpplen förståsoch lite
skogspromenaderoch efterdet härregnet bordedet finnas en heldel svamp. Trädgården behövdenog ocksåendel skötsel. Visserligen vardet inte så mycket trädgård idag sompå mormorstid,men iallafall. Därnågonstansi funderingarna slumrade jagtill. Närjag vaknadeigenvar detommöjligtännumörkare, menregnethadeupphört ochblåsten bedarrat någotoch jagkunde fortsättafärden.
Efterenstund passeradejag denlilla orten Hultfors sombestodavenkyrka ochpar hundratalshus,alla nu medsvartafönster, menliteutebelysninghär ochdär ochnågra gatlyktorgav kontur till samhälletdär allt för övrigt lågi träda. En världpådagen en annan på natten!
-Alla soveri godanrooch detska jagockså göra snart, mumladejag förmig självoch efter någrakilometersvängde jaginpåmin väg, gräsbevuxenoch fördagen dekoreradmed vattenpölar.Gräs, vissna blåklockor och prästkragarsträcktesig mothimlenvid
vägrenen ochsamsadesmed några senkommandeblommor somgav färg åt dikeskanterna. Så skymtade jaghuset ochklev ur bilen. Detluktade begynnande höst och öronen fylldesmed ljud från rasslandelöv och gnyendeträdgrenarnär vinden drog genom grönskan.Mörkret färgadeskogensvart och fick migatt stanna uppenstund förögonenatt vänjasig.Molnenhadelagom till nu börjat skingras ochi en glipaanade manmånen som speglade sigi vindsfönstretsom en bordslampa ochvägleddemig fram till husetsom vilade stadigtpåsin stenlagdagrund ochsom inga utbrottfrånvädergudarnakunde rubba. Där hade detöppnat sinfamnför släktled efter släktled ochskullesågöra.
Togkassenmed mati enahandenoch väskan meddet nödvändigastei denandra och suckadelättad -Äntligenframme!
Detvar litekyligtinomhus,interåkallt,bara snudd på,men detfanns ju både vedspisoch
elelementatt tillgå,sådet skulle nogordna sig. Bestämde migför attsovai kökssoffanoch börjadebädda därmed medhavda sängkläder efteratt jagtänteld ispisen. Jagplockadein mateni skafferiet,gjordemig en smörgåsoch kokade en kopp te ochtyckteganskasnart att stugvärmen börjadeinfinna sig. Efterenstunds bläddrande ientidning släcktejag lampan och vyssjadestillsömns av blåstens sista ansträngning medatt bjudaupp grantopparna till dans.
Kapitel2
Morgonen därpåvaknade jagvid sjutiden itron attjag varhemma ochskulleupp ochivägtill arbetet. Jagkundehöragrannarna slåi skåpdörraroch hur ytterdörrengnisslade när de lämnadesin lägenhet,men närjag slog upp ögonen insågjag attdet inte varnågra grannar jaghört. Jagvar ju på torpet.Nej,grannarna i stan kunde detintevaraoch grannarnahär fanns förlångt bort.Droghastigt på migmina jeansoch en tröjaoch gick till ytterdörren, ifall detvar en knackningjag hört.Jag öppnade den, menkunde inte se någonoch fortsatteut på trappenoch sågdåenavdörrarnatillladan ståoch slåi blåsten, idet lilla somfanns kvar av ovädret. Jaggickdit ochreglade dörren ordentligt ochbannade migsjälv föratt inte ha låst ordentligt vidmittsenaste besök, men hade svårtatt ta in attdet kunde vara så. Konstigt!
Gräset varfortfarande vått efternattens utfall menskulle välsnart torkai detbegynnande
solskenetoch lättad över väderomslagetsåg jagframmot mitt morgonkaffe på trappen.
Efterenstund satt jagdär medkaffetoch ett parsmörgåsar ochvärlden börjadeleigen.
Solenvärmdefaktisktoch fick gräsetsalla pärlor från nattensregnatt skimra.Naturen lystefortfarande grön,men liteavden kommandefärgförändringenkunde anas i toppenpåett parlönnar. Detvar en stillhetens tid. Flyttfåglarnahadegettsig iväg ochde kvarvarandepustade ut eftersommarens idoga letandeefter mattillsig själva ochtillungarna. Trädensgrenarrörde sigsvagt istormens efterdyningaroch itallenenbit bort jagade två ekorrarvarandra. Jaghadegjort rätt som sparat en veckatills nu!
Detvar sköntatt sittahär på trappanoch blicka ut över trädgården.Såg atthallonensom numerabodde idet före detta potatislandet behövdefågamla grenar bortklipptaoch jag sågockså attdenya skottenvar på väguti gruset.Mormorbrukade säga atthallonvar
Linneahar åktner tillSmålandtillden gamla släktgården hon ärvteftersin mormor.Vifår följa hennes förehavandenoch funderingar kringfråganomhon skaflytta ner för gott.I huset hittar hon en dagbok från mormors ungdom som får henne att vilja veta mer. På bygden sker konstiga,mystiskasaker och Linneablir meroch mer indragen ilivet på den lilla orten Hultfors.
