1 - B R Ö L L O P S F E S T E N
2 6 M A J
Sandra märkte att honvar iakttagen.Försiktigtsnegladehon åt sidan igen ochinsåg att detintevar någontvekanomsaken.Enavbröllopsgästerna stod lugntoch sågpåhenne.Deövrigavar upptagna medatt fotograferabrudparet på kyrktrappan,men denhär killen hade uppmärksamheten på henne. Samma sakhadehäntinnan de gick in ikyrkan. Hanhadestått ochtittat på hennedåockså.
Honignoreradekillenoch granskadeiställetbrudparet.Det gick inte att förnekaatt hennes kusinLinneavar väldigtvackeri denpåkostade brudklänningen.Den enorma kjolen böljadeomkring henne ochdet baraxladelivet vartäckt medbroderadspets.Sandras moster ochmorbror hade inte snålat inågot avseende vadgälldebröllopet.Varkenvad gällde brudklänning,gästlista ellerbröllopsfest.
Tålmodigtväntade honpåatt ståhejet utanförkyrkanskulletaslutså att gästerna skulle kunnabegesig till denväntandemiddagen. Redan hade honhunnitångra att honhadefallitför sinmammastjat, ochtackat ja till kusinens bröllop. Hennesmamma älskadeatt träffasläktingarna. Sandra varbetydligt merkallsinnigtillsläktträffar.Vilketförmodligen berodde på att honknappt kändesläkten.Mostrar ochmorbröder gick välan, menkusinerna varsnarast ytliga bekanta. Bruden varett parår yngreänSandra, ochdehadeinteträffatsmånga gånger underuppväxttiden.Hon antogatt hennes kusinerkände varandra betydligtbättre än de kändehenne.Devar allihopuppvuxnai Stockholm. Detvar bara Sandrasföräldrar somför mångaårsen flyttat från stan.
Linnea hade valt pingstbröllopoch honhadehaftenväldigtur med vädret.Solen sken från en klar himmeloch värmde skönt. Detkändes somhögsommar fast detvar slutet på våren. Fortfarandesåblommade en delavvårensblommoroch björkarnas grönskavar skir.
Festlokalenlåg så nära att gästerna bara hade en kort promenad dit från kyrkan.När Sandra gick syntes dettydligt att hennesnyinköpta långklänning varslitsad ända upptilllåret.Det hade fått hennes mamma att tittamissnöjtpåden.
Honhadefallit förden häftigabaraxlade designerklänningen så fort honsåg deni dendyraspecialbutikeni Falun. Även om honvar kusinen från landet,såbehövde honinteseutsom det. Denklarblå klänningen satt helt perfektoch honvar väldigtnöjdmed den. Ivanliga fall skulle honhavaltelfenbensvitt somgjordesig så bramot henneslånga mörka hår, menintepåett bröllop. Dentillhörande bolerojackan hade kompletterat klänningen ikyrkan. Utei sommarvärmenbehövdesden inte
Underpromenadensloghon följemed sina föräldrar. Förorten hade ännu inte lyckatsträngasig på kyrkans omgivning. Gamlahus från den ursprungliga lantliga bebyggelsen fanns fortfarandekvaroch honkunde även skymta jordbruksmark. Festlokalenvar belägeni denursprungligaherrgårdsliknande byggnaden.Gårdens storaträdgårdhadegjorts om till park.Påden storaterrassen serverades välkomstdrinkenoch gästerna spredutsig ismå grupperruntomi parken
Sandrasmamma hittadesnabbtsinasjälsfränderbland släktingarna. Honmärkteinteens att dotternstodlitevid sida av ochknappt enslyssnade.Sandrasåg sigförsiktigtom. Honfunderade på att försökaprata mednågon av kusinerna, menbeslötsig snabbt föratt avståfråndet.De hade ingentinggemensamt förutomsläktskapet.Dessutomvar honden enda av kusinernasom vardär utan sällskap,såvitt honkunde se
Utöver hennesegnasläktingarhadehon inte en aningomvilka de andragästernavar.Brudgummenhadehon varken träffat ellersett före bröllopet. En grov gissning varatt de äldresom honintekände igen troligen varsläktingartill brudgummen. De yngrekunde lika gärnavara vännertillbrudparet sombrudgummens släkt. På nytt undradehon vad hongjordedär
Detblevintebättre av att hon fick synpåkillensom så oblygt tittat på henne utanförkyrkan. Han hade blickenåthenneshållnumed,trots att hanstodoch pratademed ett äldrepar.Hon mindes att parethadepresenterat sigsom brudgummensföräldrar
Detvar en lång bredaxladkille somdet varlätt att lägga märketill.
Mest föratt hanavvek så väsentligt från resten av bröllopsgästerna.Han
sågväldigt ungutoch hans ljusahår varlångt på ett sätt sombara fick detatt se ovårdatut. Honkunde inte beskriva detbättre än att hansåg ut somnågon somheltenkeltglömt att gå till frisören på ett år ellerså. När hongranskade honom komderas blickaratt mötas. Haniakttog henne verkligen.Hon förstodintevarför. Aningenstörd av denoönskadeuppmärksamheten vändehon honomryggen, ochinledde ett meningslöst samtal medsin pappa.
Brudparetdök upp, ochett intensivtfotograferandebörjade igen Närdet hade lugnat nersig blev detdagsför gästerna att ta platsvid middagsbordet.Planschen medbordsplaceringenstodi entrén till matsalen. Framförden råddefullträngsel. Sandra avvaktadei väntan på att trängselnskulleavta. Till slut komhon fram till tavlan.
Borden varplacerade på traditionelltvis.Ett långbord medbrudparetpåmitten ochsen fyra bordstungorutfrånlångbordet. Honsåg direkt sina föräldrars namn utplacerademed olikapartnersvid bordet längstillhöger.Det verkadesom att alla de äldresläktingarnavar samlade där. Vidnästa bord hittadehon kusinernas namn,men förvånande nogintesitt eget
Medenstigandeoro ögnade honigenomnamnenvid de följande borden.Hon hittadesitt namn vidbordetlängsttillvänster.Dessutom längst ut vidänden.Henneshumör sjönkytterligare.Hon varplacerad så långtbortdet gick att komma.Hon kändeinteigenett enda av namnenvid detbordet. Oavsett om honville ellerintesåskullehon vara begränsadtillatt pratamed sinbordskavaljer.Hon lästenamnet: Peter Nilsson.
De flesta gästerna hade redangått in imatsalennär hongjordedetsamma.Hon komini en stor vacker saltydligt prägladavatt husetvar väldigtgammalt.Fönsterna hade djupanischer ochtaket påkostad stuckatur. Bortavid hennesbordsände vardet nästan helt tomt.Enung killeoch en lika ungtjejslogsig nerpåplatserna mitt emot Sandras. De verkadekänna varandra,och derassamtalföreföllheltobesvärat.Hon gick bort till sinstoloch hälsadepådem.Depresenteradesig,för att sen återgå till att pratamed varandra.Stolenbredvid hennes varfortfarande tom.
Nästan alla gäster varpåplats runt borden närhon fick synpåden långhåriga killen. Förbluffad såghon honomkomma åt henneshåll. Av
alla gäster på bröllopet, vardet verkligenmöjligt att detvar hansom skulle vara hennes bordsgranne? Honkunde inte trodet.Sånthände inte.Hon hade räknat medatt få någonhalvtråkigtyp till bordet somdet skulle vara enkelt att kallprata medomneutralasaker.Iställetfanns det en akut risk att middagenkunde blienriktigt pinsam historia.Varför hade hantittat på henne? Oroadsåg honhonom närmasig.Med ett lugntleendekom hanframtillhenne ochpresenteradesig.
”Peter.”
”Sandra.”
Lite reserverat svaradehon.Han slog signer bredvidhenne.
”Tillhör du släkteneller vännerna?”
”Jag är kusintillbruden. Tillhördubrudgummens släkt?”
Honantog att en så ungkille sannolikt måstevaraenyngre kusintill brudgummen.
”Nej.Jag är bara en gammalkompis. Vi växteupp på samma gata ute isödra förorterna.”
”Sådutillhör vännerna?”
Förvånad såghon på honom. Dethadehon inte trott.Släktskap skulle bättre förklaratenuddagäst. Honhadesvårt att troatt dennågot snobbiga Linnea skulle uppskattaden härkillenbland makens vänner. Lika förvånad varhon att hansagtgammalkompis. Hansåg betydligt yngreutänbrudgummen.
”Nja,jag vetinteomjag direkt kanpåstå detheller. Klasse ochjag har knappt haft någonkontakt på senare år.De flyttadetill finare kvarter. Mina föräldrarbor kvar.Men en gång itiden varKlasseoch jagbästa kompisar.”
Påståendet levereradesmed ett ironiskt flin
”Själv är du inte kvar iförorten?”
Honreagerade på att hansagtatt detvar föräldrarnasom bodde kvar,och därmed indirekt uteslutitsig själv.
”Nej,jag harkommitöverenlägenheti innerstan.”
Hanbytteämne.
”Såförutom brudgummen ochhansföräldrar så tror jagknapptatt jagkännernågon av de andragästerna.”
”Ungefär somjag då.Jag kännerknapptminaegnakusiner,och definitivt inga av brudparets vänner.”
Hongav honomett artigt leende.Tydligenvar hanlikamalplacerad somhon
”Okej. Då fårviförsöka göra detbästa av dethär.”
Ordenföljdes av ett varmtoch snällt leende.
”Deal.”
Hennesleende blev betydligtmer naturligtänhennesförstainledande varit. Snabbt reviderade honsitt första intryckavhonom.Han var inte bara en killemed en bedrövlig frisyr.Han hade en behaglig ganska mörk röst,charmigamörkt blågrå ögon ochett vänligtleende.Kanske varhan inte så illa trotsallt. Detvar bättre medentrevlig hippieänen tråkig snobbunder en långdragen middag.
”Var börjar vi?Förväntas jagfråga vaddusysslar medeller nåt sånt?”
Hanställde frågan nonchalant,som om svaret varoviktigt. Snabbt tänkte honöversituationen.Hon villeintehamna idiskussioneromvad hongjorde. Varken medhonom ellernågon annansom satt nognäraför att höra.Ironiskttänktehon att dethadevarit bättre medett alldagligt jobb,eller ett merdiffust.
”Spelardet någonrollvad jaggör?”
Försiktigt försökte hontaredapåomhon verkligen behövdesvara, elleromhan bara frågat förartighets skull.
”Nej,det gördet inte.”
Hanskrattade, ochhon tyckte att detkändesväldigt befriande.
”Ska vi göra en överenskommelse? Du behöverintetalaomvad du gör, om jagslipperberättavad jagsysslar med?”
”Okej. Passar migbra”
Lättad loghon mothonom.Han fortsatte.
”Rentstatistiskt så hinnerde flesta medtre helt olikayrken undersitt yrkesliv.Därförärdet märkligt hurstorviktendel läggervid vadman jobbar med.”
”Jag kaninteannat än hållamed.”
Hongillade hans inställningatt yrketintedefinierademänniskan, utan varnågot somde flesta bytte.
”Jag harlitesvårt förfolksom serumgängetsom ett sätt att stärka densociala ställningenoch karriären. Åandra sidansåhar jaglitesvårt förkarriäristeröverhuvudtaget.”
Frågande såghan på henneigen.
”Det är helt okej.Jag harsjälv förvanaatt umgåsmed vänner, och inte nyttigabekantskaper. Ochdubehöver inte oroa dig, jagärintenågonkarriärist.”
Detsista la honleende till försäkerhets skull.
”Själv harjag bara hunnit medett byte.Hur mångaavdinatre byten harduhunnitmed?”
Hanhöllenskämtsamton
”Inget alls.Jag gillardet jobb jaghar.Fastjag kännerentjejsom började medatt sittai kassanpåICA,däreftervar honpersonlig assistent, senjobbade honpåbruketoch nu körhon lastbil.”
”Jobba på bruket?”
Hansåg förvånad ut,och flinadesen.
”Låter somett citatfrånengammal film,där detbarafanns en självklar arbetsplats.”
Att hangjordesig roligöverhenneshembygd fick henneatt svara kort ochonödigt vasst.
”Ursäkta.Stålverkethar fått nyaägare ochbytt namn meränen gång.Iställetför att hållaordning på nyanamnsånöjer vi ossmed att säga bruket.Det är ju en gammalbruksort.”
”Duärintefrånstan?”
Nu såghan ännu merförvånadut.
”Nej.Jag är född här, menbor isödra Dalarna.”
Honantog att detgjordehenne mindre intressant ihansögon. Stockholmarevar dryga.Alltför ofta hade de en omotiverat nedlåtande attitydmot resten av landetsbefolkning.
”Saknardustan?”
Förhonom kundestanbaravaraStockholm.Hon ryckte på axlarna.
”Nej.Jag varsåliten att jaginteminns.Jag trivsbra utepålandet.”
Derasdiskussionavbröts av att en servitör kommed varmrätten.De serverades någonvariant på bakadlax,och till detvitt vin. Sandra smuttadepåvinet.
”Hur är vinet?”
Peterställde frågan innanhan togsitt eget glas
”Jag är ingenvinkännare. Jagtyckeromdet.Det är ivilketfallinte denvanliga torraChardonnaysom manbrukarfå.”
Hanprovade vinet.
”Intesåtokigt. Så digska manintebjuda på Chardonnay?Vad bjuderman digpådå? Chablis?”
”Dukan dethär medvin?”
Hans kommentar förvånadehenne.Skrattande förklarade han.
”Nej.För längesen försökte någonläramig.Men jagvar inte särskilt intresserad. Ett ochannatnamn, ochlitefånig terminologikommerjag ihåg.Bemig inte beskriva vadChablis är förvin.Jag minns bara att det varvitt ochdyrareänvanliga vineroch att detskullevaramärkvärdigt på någotsätt.”
Honskrattadeåtsättet hansadet på,och uppskattadehansärlighet.
”DugillarinteChardonnay. Så vaddricker du förvin?”
Frågande såghan på henne.
”Gärna tyskaviner.Jag vetatt detanses lite udda menjag gillar Moselviner.Omdet skavaravitt.”
”Omdet skavararött?”
”Dåväljerjag gärnalitemustigare viner. Just nu harjag ett spanskt vinsom favorit. Förr köptejag ofta sydafrikanskt. Ellersåtestarjag sydamerikanska.”
”Inteklassiskt franskt?”
Hansåg glatt överraskad ut
”Jag targärna ochprovarandra.Deäroftamer prisvärda. Vadföredrar du då?GillarduChardonnay, somallaandra?”
”Får jagvälja,såtar jaghellreöl.”
Han flinade, ochhon kundeintelåtabli att skrattaåthonom.Det var definitivt inte svar på hennes fråga.
”Jag omformulerar frågan.Var finnsbästa ölen?”
”Hemma hosmig.”
Retsamtsvarade han, menblevsen seriös.
”Den bästaölenärden engelska alen.Tjeckerna ochtyskarnagör ocksåbra öl.”
Detvar väldigttydligtatt hanvisstevad hanpratade om.Försiktigt komhon medenkommentar.
”Jag blev bjuden på belgiskt öl en gång.Det varingen favorit.”
Detvar en underdrift.Hon hade inte alls gillatdet.
”Det är okej.Belgisk öl är speciell.Jag lovaratt inte bjudadig på det.”
Någonreste sigför att hållakvällensförstatal.Meningenvar att det skulle vara roligt. Sandra tyckte att deti bästafallkunde beskrivassom pinsamma avslöjandenombrudparet.Merparten av gästerna skrattade väluppfostrat.
”Intedin typavskämt?”
Peterhademärkt att honinteskrattat.
”Nej.Det varpinsamt,och pinsamtärinteroligt.”
”Såomduhadehållit talettillLinnea, vadhadeduberättat då?”
Hon fick tänkaefter innanhon kundesvara.
”Jag tror att jagskulleberättat om vadsom händepåett släktkalas närmin morbrorfylldefyrtio.”
”Nugjordedumig nyfiken. Berätta.”
Peters ögon glittrade till.
”Det serverades stor buffé. Linnea vartre år ochnådde precis uppför att kunna försesig från detsom varuppdukat.Hon hade hittat en god kaka somhon gick omkringmed,med handen högt iluften. En annan gäst hade medsig en litenhund. Hunden följde Linneaoch kakantills den fint ochförsiktigtkunde befria hennefrånkakan.Först närhunden ätit uppkakan förstodLinneavad somhänt. Istället föratt bliledsenså gick hontillbakatillbuffébordetoch togenskiva rostbiff ochgav till hunden.Den följde Linneasom en trogen vän, ochåtskilligaskivorrostbiff hann försvinnainnan någonvuxen upptäcktevad detvar somhände.”
Peterskrattadesåatt andravid bordet vred på huvudet.
”Det varenunderbarhistoria. Hurdesmå hjälpervarandra, ochde storamärkeringet.”
”Nuärdet dintur.Vad skulle du berättaomKlasomduhållittalet?”
”Åh, detmåste isåfallbli dengångenKlasseskullevisavilkenduktigfotbollsspelare hanvar.”
Peter flinadeironisktoch Sandrasnyfikenhet väcktes.
”Det vill jaghöramer om.”
”Okej. Härkommerhistorien.Klassespappa hade just lärt honom hurman skruvarenboll. LängestodKlasseoch tränademot derasgarageport.Tillsluttycktehan att hanhadefått till det, ochkunde placera bollen inom en halvmeterfråndit hansiktade.Nöjdmed hurbra det gick hämtadehan sinpappa.Vigrannpojkar medpapporingickockså i
beundrarskaran.Klassetog sats ochklipptetill. Medfullkraft skruvade sigbollenförbi garageporten,och träffadeiställetett källarfönstermed sånkraft att glasskärvornayrde. Varken Klasse ellerhanspappa varsärskiltnöjd.”
Sandra fnissade ochförsökteatt inte skrattahögt.
”Inteheltsnäll,men mycket,mycketbättre än taletsom hölls.”
”Din varnästanliteför snäll, alltförgullig. Menenbra fest förden jycken.”
”Dudå? Om någonhöllett talomdig,vad skulle de då avslöja?”
Detvar en trevareför att se om hanskulleviljadelamed sigavmisstagellerinte. Peterförsökteseförfäradut, men flinet avslöjadehonom
”Åh, nej. Detskulle ta hela middagen, ochdeskulleändåinteha hunnit medalla de värsta tabbarna.”
”Jag hargott om tid.”
Honlog menandeoch antydde att honville höra mer. Derassamtal fick pausanär detena taletefter detandra hölls. Föratt tommatallrikar skulle bärasutoch ny matbäras in.Tiden bara rann iväg.Hon måsteerkännaatt honfaktiskthadeväldigt trevligt.Han varförvånansvärt snabbtänkt ochslängdi käften.Ävenomhon hade åsikteromhansutseende,såvar detinget somhelst felpåhanshumor.Devar på precis samma våglängd
Middagentog slut,och gästerna börjadebryta uppfrånborden. Sandra gjorde sigingen brådska. Honhadegärna fortsatt att pratamed sinudda bordskavaljerett bratag till.Vad honnuskullegörahadehon inte en aningom. Honkände ingenlustatt anslutatillrestenavsläkten.
Peterkom medett förslag.
”Det skulle vara sköntmed friskluft. Vill du göra migsällskap?”
”Gärna.”
Snabbt grep honräddningsplankan. Så längehon hade sällskap med honomsåbehövde honintebry sigomsläkten,och honskulledessutom slippa att andrakillarstöttepåhenne.Devandradeivägi parken.Det varsvalt ochskönt.Defortsatteatt prata. Honhuttrade till trotsboleron. Hanmärktehennesofrivilliga rörelse.
”Fryserdu? Skavigåin?”
De vändeom, ochupptäckte att andragästersom ocksåhadegått ut, redangått in ellervar på vägin. Rasktpromenerade de tillbaka.
De varbland de sistaavgästernasom komupp till övervåningen, därpresenterna skulle öppnas ochtårtanserveras. De andragästerna trängdes föratt se själva öppnandetavpresenterna.Sandravar inte överdrivet intresserad. Hennes mamma hade ordnat medpresent inte bara från sigsjälv ochSandras pappa,utanävenenfrånSandra. Hon hade itelefon berättat vadhon skaffat.Sandrahadeintesett presenten själv. Honvar säkerpåatt hennes mamma hade skaffat någontingsom varväldigt lämpligt.Sådet gjorde ingetatt honhamnade idet bakreledetavnyfiknagäster. Petervisadeintehellernågot intresse förpresentöppnandet.
Nästapunkt på programmetvar denimponerande bröllopstårtan Detvar en elegantoch vacker skapelse ifyravåningartäckt medvit sockerpastaoch meddekorationersom sågutsom vita rosor. Detvar rent löjligthur mångasom skulle fotograferanär brudparetskarden första biten. Alltinglugnade nersig så småningom, ochallagästerinklusive Sandra ochPeter fick sintårta.
De sågsig om efternågonstansatt slåsig ner. De enda lediga platserna hittadedevid ett bord medvännertillbrudparet somuppenbartkände varandra väl. Ointresserad lyssnade Sandra medett halvtöra på derasinterna skvaller.Bådehon ochPeter ignoreradesavdeövriga.
Tillsvännernaoväntat ochhastigt lämnadebordet. Inte bara de,utan större delenavgästernalämnade rummet. Sandra hördenågon nämna bröllopsvals närdepasserade.KvarblevSandraoch Peter.
”Vilkentur att ingenavdem varmin bordsdam undermiddagen.”
Hansyftade på tjejerna somnysssuttit vidbordet.
”Pratade du någotmed tjejen på dinandra sida?”
”Varförskullejag det? Detvar mycket roligare att pratamed dig.”
Honkunde inte annatänskrattaåthonom.Uppenbarligen visste han vadsom förväntadesenligtetikettensregler. Samtidigtsom hanstruntade blankt idet.Desatt ochpratade,medan andragästerkom ochgick. Oväntatkom hanmed en fråga.
”Villdudansa?”
”Okej.”
Lätt överraskad antoghon hans propå. Honhadesvårt att minnas närhon sist hade varitpåenfestdär dans ingick.Det varlänge sen. Ett annatliv ochenannanumgängeskrets.
Honföljdehonom nertilldansgolvet. Nu märktesdet hurmycket längre än hennehan var. Eftersom honendastvar drygt 1,60 så hade hon alltid högklackadeskordåhon skulle vara fin. De honhadenuvar rejält höga.Pågränsen till vadhon tyckte varokej. Trotsdet så kundehon inte se över hans axel.Hon gissadeatt hansäkertvar minst1,85 lång.När honvar yngresåhadehon ogillatatt dansamed så långakillaroch undvikitdet om detbaravar möjligt. Nu varhon äldreoch detdär med längdspelade inte längre så stor roll.
Någonstordansörvar haninte, menhon hade dansat medbetydligt sämredanspartners. Närhon hade vant sigvid hans dansstil,upptäckte honatt detfaktisktvar kulatt dansa. Honkunde följahonom lätt ochledigt utan ansträngning.Dedansade fleradansernär de ändå höll på. Senursäktade hansig ochantydde att hanskulleletarätt på en toalett.
Tillsammans lämnadededansgolvet. Honhadeför avsikt att göra detsamma somhan ochgickmot närmaste damrum.Inteoväntat var detködär.När honkom ut därifrån hördehon sinmammasröst.
”Men därärdujuSandra. Dinpappa ochjag är inte så unga längre, så vi skadra osstillbakanu. Harduhafttrevligtpåfesten?”
Trotsfrågansåväntade honintepåsvar, utan fortsatteutanavbrott. Hennesröst fick en tydlig tonavmissnöje.
”Men vadvar detför hemsktyp somjag sågdig dansamed?”
”Det varmin bordskavaljer. Sågduinteatt jaghadehonom till bordetunder middagen?”
Denskenbartoskyldiga frågan varSandras sätt att pika sinmamma Varför honhadeövertalat Sandra att följamed varobegripligt.Hon hade totalt ignorerathennesexistenssen festen börjat.
”Nåja. Detslipperman ju inte undan.”
Utan vidare kommentarer byttehon ämne.
”Det är lika braatt jagsäger hejtilldig nu.Din pappa harbråttom hemimorgon.Vihar förmodligenätitfrukost ochåkt innandukommit ur sängen.”
Sandra påpekade inte försin mamma att honvar vanatt gå uppbetydligttidigareänsinaföräldrar.Iställetsahon godnatt till sinmamma ochbad hennehälsa Sandraspappa
Hennesmamma fick gärnatro att honskullevarauppeoch festa länge. Honhadeingasånaplaner, meninnan honlämnade festen ville
honsägahej till Peter. Hanhadevarit alldeles förschystoch trevligför att honskullesmita utan att säga något. Saktastrosadehon runt bland de andragästernai hopp om att få synpåhonom igen.Hon hittadehonomborta ibaren.Han sken uppnär honkom.
”Hej.Vad vill du ha att dricka?”
Drinkarvar inte hennesstarkasida. De få gånger hondrack något medstarkspritsåbrukade detvararen skotsk whisky medbaralitevatten, aldrig medis. Detvar definitivt inte rätt sakatt dricka nu.Hon tittade på hans glas.
”Jag kanprova detsamma somdu.”
Honglömdeatt honegentligenhadetänkt lämnafesten. Direkt ordnade hanenlikadan till henne.Försiktigtprovsmakade hon. Vaddet än varsåvar detgott.Hon dracklitetill.
”Märkligtatt dethär är vadde flesta tjejer drömmerom.”
Hansåg förbihenne ut ifestlokalen.
”Vad då?”
Honförstod inte vadhan menade.
”Ett stortbröllop.”
”Gör de?”
”Ja, jaghar detfrånsäker källa. Du är inte en av dem?”
Hangav henneett ironiskt flin
”Definitivt inte.Det häräringet förmig.Jag vill varken ha storteller bröllop.”
Hennessvarkom medeftertryck. Förvånat ochfrågandesåg hanpå henne.Hon kändeatt honbehövde förklara sig.
”När jagnutillsluthar fått till livetsom jagvillhadet,såtänkerjag inte låta någonkillekomma ochlägga sigi.”
Även om honvalde ett ironiskt tonfall, så lågdet åtskilligt medsanning idet honsa.
”Äntligenenförnuftig tjej.Förhållandenhar tyvärr en förmågaatt ställa till betydligtmer än de är värda.”
Hans cyniskaord avlevereradesmed ett leende fylltavsamförstånd. Föratt direkt följas av någotheltannat.
”Villdudansa igen?”
”Väldigt gärna.”
Lättad svaradehon,tacksam föratt hansläppt ämnet.
