ODD MAN OUT
MathiasHermansson
ODDMAN OUT
©2025 MathiasHermansson
ISBN:978-91-8097-925-2
Förlag:BoD ∙ BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
Kalaset
(tidigti mars,hemma hosVera)
SIGURD:
Hurvet jagvilkenknapp jagska ringapåpå porttelefonen?Vad heter Vera iefternamn? Om jagkommersamtidigt somnågon av de andraså kanske de vet? Skajag stanna utanförportenoch väntaoch se om de dykerupp? Fast tänk om jag kommer sist ochsåhar de andraredan gått in?
Menvänta nu,det står ju iprotokollet från årsmötet, ochdet harjag ju sparat på dropbox. Jagkan ju logga in däroch kolla.
Fast därkommerdeju. Bradåordnardet sig.
VERA:
Bara hurdeställer ifrånsig skorna ihallen. Jagler sammanbitet ochförsökerseobesvärad ut. Ochsen klamparderaktini lägenheten.Destannar inte ihallenoch pratar itre minutertills manbjuder dematt stigapå, somciviliserademänniskor.Det skulle mina vännerhagjort,men inte de här, de bara stövlarinoch sätter sig. Ingensom sägernågot om hurfint jaghar detellerså.
(Reality check: Umgåsjag baramed andratjejer annars ochhar glömthur killar är?När träffadejag senast…nej,intetänka dentanken. Minnshur detvar medHarald. Nej, detglömmer vi.I jämförelse med det är detväl inte hela världenhur de ställersinaskor.)
Hursomhelst, de gårinoch sätter sig, ochjag blir nervös,och hälsar välkomna ochdukar fram maten. De tittar på migungefär som”oj,får vi matockså?”.
Somomdet inte varenfullkomligsjälvklarhet. (Vad görkillarnär de träffas?Omdenuinteäter tillsammansmenar jag? Slåssom fjärrkontrollen?)
Detblirlitestelt ibörjan. Dethademan ju väntat sig, mendeandra börjar pratamedan jagmestär nervös förhur de skagilla matenoch så där. Alltså detär alltid lite scaryatt ha hemtre okända människori mitt hem. Detvillsägainte helt okända,vihar ju träffats innan, gjortinsatserpåsjöntillsammans (och rentav räddatett ochannatmänniskoliv)och fikat ochså förståsårsmötet, mendet är inte som att jag känner någonavdem.
(Undraromdekännervarandra? Ottooch Jonah pratar iallafallsom om de känner varandra sedan tidigare.Sigurdärmer tyst,men detkan ju en delvara utan att detärnågot mermed det.)
SIGURD:
Jagkände direkt att jagintepassade in.Deandra verkadeförståvarandra. Visstdelog artigt och försökte välinkludera mig isamtalet, mendet var uppenbartatt jagintevar somde.
Jagärväl lite aspig, så jagär vanvid att detkänns så. Detärenrolljag brukar få ta.Att jagsitter iett hörn medandeandra pratar om ”ingenting”och jaginte kommer på någotallsatt säga.Jag fattar inte hurde kanviljahålla på meddet därtomma småpratet. Det är ju ibästa fall meningslöst, ivärstafalldirekt plågsamt.(Ungefärsom de därtanternaman träffar i tvättstugan ochsom tydligen måste säga att ”jaha, så du skatvättaidag?”, vilket ju är fullkomligt uppenbartsåjag förstårintevarfördemåste frågaom det, ochjag fattar aldrig vadjag förväntas svara på en sånfråga.Omdet nu är en fråga.)
Hursomhelst, jagsatt välmestoch längtade hem. Men jagmåste ju tvinga iväg mig självoch vara medpå såna härgrejor. Fast jagfår ut meravatt vara hemma ochläsaenbok än av att sittaoch prataomvem som kännervem somhar en sommarstugai Bohuslän, ellerpåvilket fancyuteställe somman kanfåden bästasangrianoch vardecoolasteinnefolkethänger. Jagmenar,kul fördem då,men vadska jagmed den informationentill?
(Undrarförresten hurmånga somverkligen tycker att detär”niiiice” att sittapåentakterass istekandesol ochdrickasvindyradrinkar,och hurmånga sombara låtsas föratt de inte vågar erkännaatt de egentligen hellreskulleviljagåtillett sunkigthak därman kan kopplaavoch ha lite trevligt istället?)
Ok.Visst.Deska inte bliminabästa kompisar.Jag ska samarbetamed demomett uppdrag. Detkommeratt blienutmaning. Hurdettaska sluta, alltså hur vi,de häroch jag, skaklara av det, detvetefaster. Utmaningar av detslagetska ju vara kul. Somnågot att besegra. Mendet härkommernog inte blijättekul, tyvärr.
VERA:
Jagkände migheltfelplacerad idet sällskapet.Inte somi ”ejönskvärd” utan mer somi ”hjälp,ska jag behöva sittahär ochprata meddehär människorna?”
Klartatt detblir lite specielltnär manärensam tjej medtre killar.Och särskilt eftersom vi ju varhemma hosmig ochjag hade ansträngtmig ochgjort fintoch köpt blommoroch gjortensalladoch bakatrågrutor, så vardet somatt ingenavdeandra ens såg det. Inget de kommenterade iallafall. De bara stövlade in och sa artigt nåntingomatt tack vadsnälltatt vi fårvara hosdig,men sensattedesig ochsattegenastigång ochbörjade prataoch skrattaoch de tackadevisst för
maten, detgjordede, meningen sa om de tyckte den vargod ellerinte. De baradrack sina öl ochpratade ochskrattade. Klartjag kändemig utanför. Kanske vardet bara en genus-grej,ellersåvar detnågot mer.
Ok de varungefär isamma åldersom jag, nånstans mellantjugofemoch trettiofem.Fastdet är ju nästan alla isjöräddningssällskapet så dethadejuvarit konstigt annars.Men där hade vi en sakgemensamt i alla fall.Ingagamlingar somskullehämta hem tonårsbarn mitt inatten,som detkan vara bland kollegorna på jobbet.Men detvar nogdet enda.
Menjag begriper inte hurvi, fyra totala nybörjarepå styrelsearbete,ska kunnaklara detta. (Visst jaghar fått en halv överlämningfrånhonom somvar ordförande innanmig,men ändå). Jagser framför migatt vårlokalavdelningkommeratt få läggas ner. De på nationellnivåkommertaoss iörat. Ellerännu värre, att någotkommeratt gå feloch människor faktiskt dör på sjön,för att vi harklantat till det.
Katastroftankar.
JONAH:
Jagskulleväl egentligen inte ha varitmed i sjöräddningssällskapet alls.Jag hamnadedär från början föratt jagskullefölja medAstriddit.Hon hade lovatatt vi skulle kommadit.Och så gjorde Astrid slut ochdrognånstansoch lämnademig kvar.Alltså honhadejuliteADHD, typisktmig att bliihopmed såna tjejer.Jag lärmig aldrig liksom.Men iallafall, så hade jaglovat att ställa uppsånär hondrogsåblev jagkvari sällskapet,och så plötsligthadejag blivit invald istyrelsen,hur nu det gick till,det vete fåglarna,och nu satt jagalltsåhär,påen middagsbjudning, blandheltokändamänniskor som kändehenne litegrannoch som nu tittadefientligtpå mig.
Huri helsickskottahamnade jaghär???Men jagkan inte dramig ur.It’scomplicated.
Ochdet är ju inte somatt jagbehövsheller. Jagmenar, Vera är ordförande,och Sigurd är…vänta,nej,det är
Ottosom är kassör,Sigurdärsekreterare,jag kan aldrig hållaredapåvem somärvad,men alltså jagär bara med. Fördet fannsnågon regelomatt detskulle vara minstfyrai styrelsen. Helstfem,men nu blev det bara fyra,sådåärjag medför att…för att göra ingenting, bara sittamed på ett hörn föratt detskulle vara tillräckligt många. Kulva?
En liten bok om utanförskap.
Om att intepassa in. universum.
Om missförstånd, vänskap, försök att hitta resonans och om nästan parallella
