FLYFRÅNBERLIN
FLYFRÅNBERLIN
FLYFRÅNBERLIN
ROMAN
PEETERPUIDE
©Peeter Puide,Aabitsproduktion, Täby 2026, puide@puide.se
Förlag: BoD· BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-921-4
Oförmågans rådlöshet
Någon ansatte mignär han steg ut på gården till dethus motsolnedgången vars molngråväggar vinden format. Pliktarbetetsspökehögg migi hälen ochsåvar aftonenredan här. Trädensusar, ochmåhändavoredagen inte så jämmerlig om inte kronornas snårskog vredgad hörts brusai kör: feläralltduhar gjorti dag!
Varskall jagnusökamitt lägerför natten? Ingentar välemotengråtande ochden jagbistodi dag skulle säga: Minhärd är trång nog redan förmig!
Dagenlång harjag fjärmatmig både från densom miglejde ochden somärjag.
UkuMasing
Ur Aerutadeshurtsikumeistriga –Enrodd medruckelmästaren, Estland 1937 –1947 ochToronto1983.
TREKVINNOR
Målningenvar mångsekeldammig, fondenvar nästan svart. Mariaoch Jesusbarnet. En av otaligakopior av LucasCranachs Gnadenbild Mariahilf. somhängeri original både idomkyrkanSt. Jakob iInnsbruckoch Stefansdomen iPassau. En kopiaavseddför tillbedjan.Den gamlamålningenhängde ramlös på väggeni mitt sovrum ochjag hade sett denvarje kväll inästansjuttio år.Fast egentligen inte sett den, eftersom jagärnärsynt ochtar av mig glasögonennär jaggår till sängs. Så gör även de somhar beslutat atthänga sig. Någon tysk mästarehadeutförtmålningen. Denhade haft en förgylld ram, menden hade jagstädatbortpåvinden. För länge sedanhademan ramatomden.Det syntes attden numera mycket mörkabaksidanavden grova,men nu spröda dukenhade blivit utvikt någragångerfrånett mindreformat. På baksidan kunde manseenreparation. En lite ljusarelinnelapp hade limmats över en reva iden äldreduken. Därunderkunde manana bottenfärgen.
Franskaockupationssoldater skulle ha kastat bajonetterpåden någon gång eftermaj 1945, närdevar förlagda iWasserburgnära Lindauvid Bodensjön.Menjaghadelärt migatt varaskeptisk.Mer ochmer så allteftersom åren gick ochjag hade gjortbekantskap medolikaarkiv isökandet efterkrigsförbrytelser.Franska soldater varkatoliker.Kastade de verkligen sina bajonetter på Mariaoch Jesusbarnet? Ochvarförbajonetter? Föratt de varsoldateroch
hade bajonetteri sinbeväpning.Men detärjubarapåhitt, följden avenvilja attalltidkunna förklara.Förklaringarför medsig frälsning. Densom inte kanförklaraärförlorad.
Skadan satt alldeles intill kanten på dentidigareramen,i vecket ochintemittpåMariasomman säkert hadesiktat påom påståendet hade varitsant. Ochbaraenenda skada? De franskastyrkorna i sydvästraTysklandvidBodensjönhadeegentligenbeståttavpilska marockaner ilånga yllekåpor.Muslimer. De gavväl blanka fani både Marior ochJesusbarn?För demhadedet mestakretsat kring våldtäkter –förlorarnas straff ochsegrarnas belöning.Blasfemi gentemot främmandegudar varintenågot somrörde dem.
Kvinnansom hade skänkt migtavlanoch återgett målningens påstådda öde vardottertillenöverste iett bajerskt kavalleriregemente.Faderns synpåfransmänkan inte ha varit positiv. Dottern hade säkert vuxitupp medskräckhistorier om hur gräsligafransmänvar. Ochnuhadedessaråskinnbesegrattyskarna förandragångenoch givetvis vanhelgat Gudsmodern.
Kvinnanvar omkringfyrtio. Jaghadeintefrågathenne om hennes ålder, menhon hade däremotoroligthadefrågatefter min.
–Duhar välfyllt femton?Det kanvarastraffbartannars.
Honnästanviskadefram sinfråga.Honvarrädd, menjaghadefyllt femton.Jag varinterädd. Jagvar arg. Jaghadeblivitberövadmitt eget erövrande,förvanskats från lejontillleksak. Honvar lika gammal sommin moroch borde alltså ha varitminst tjugo eller tjugofem år yngreför attfråganskulle ha varitobefogad, meni hennesålder ochsom frånskildvar en femtonåring något oemotståndligt, ettmirakel.Hon varblond, mendet varintemor.
Morvar brunett ochmer somensmåvuxenleopardhona,ensom andrafruktar om de begriper sitt eget bästa. Ochför densom inte
vet– pälsen på en vild leopard är strävoch hård,den serbaramjuk ut tillsman kommer nära,inom räckhåll förhandens ochgestens sanning.
Kvinnanhadefrågatmig om jagvisstehur mankännerigenen jude.Hon vändener huvudetliteoch sågpåmig från sidan, lite förläget.Hon sänkteröstenoch sneglade på migsom om hon hade invigt migi en lite genant hemlighet.
–Deras örsnibbarsitterlängrener än nästippen. Mantittar på dem från sidanoch då syns det.
Mitt femtonåriga förnuftstegradesig.Ett sådant påstående bara åtta år efterkriget! ITyskland! Fortfarande ingetvett. En medborgerlig minnesförlust.
Densommarenutnyttjadejag henne.Som en förnärmadeskort, menockså somstraff. Jaglät migbjudaspårestaurangeroch kaféer,men jagflirtade ocksåmed alla flickorjag sågför attgöra minväninna upprörd. Detvar av elakhet, minegentonårssadism. Ochjag haralltidundrat varför hon före minhemresa gavmig just en målningavMaria ochJesusbarnet.Det kanhavarit hennes förebråelse föratt ha gjorthenne svartsjuk, föratt ha varittrevlig mothennesrivaler ochdärmedvarit fylld av svek.Målningenvar inte etttecken på tillgivenhet, utan en tillrättavisning.Långt senare lärdejag migatt ityskrättsfilosofi varlagar till föratt förhindra svek,inteför atthotamed straff.Affärerna måstetryggas.
Hade hon vädjat till migfrånväggeni mitt sovrum inärasjuttio år utan attjag förstått,förränden härkvällen närjag just skulle somna ochplötsligt fick förmig attgranska Marias ögon?
Jagstegupp ochtycktemig förförstagångenverkligen se målningen. Mariatittade inte på sitt barn –hon granskade betraktaren. Blickenvar inte kärleksfull, utan nervös.Detunga ögonlockenvar månghundraåriga –och liderliga. Marias blick frågar mig:Ser du ochförstår?Ser du attävenjag är en kvinna med begäroch lustar?Ensom kanvaraobehärskadoch grym.Även egoistisk. Serduatt jagärvanlig? Förlåter du mig?
Detvar en fälla. Förlåtelsenskulle ha föst in mig blandde rättrogna,bland demsom tror utan attse. Därhar jagingentingatt skaffa.Moderskapet är en följd av denförbjudna lusten,ett av många gudomliga hyss.
Barnetsomförsökteklättranärmaremodernhadeinteettspädbarns proportioner, utan en femårings,ensom redankunde ljuga, förvrängaoch utnyttja. Pojken levde alltså redani fruktan föratt blistraffad. Kanske föratt ha ljugit, ellergjort någotutanlov. Han visste attmodern villebli av medsittbarn. Atthon villekunna straffahonom.Att honvar vanlig.Att honavskydde dendär klängande ungensom stal hennesfrihet, fjättradehenne vid moderskapets slaverioch kletadealladesskravöverhenne som giftig honung.Att honville kunna ge sonenett kokstryk om det behöves, luggahonom ochvrida om hans öra. Honanade redanatt hanskulle blisom hon,ensärling, en sominteföljdereglerna.
OchMaria visste vilket ödeandraskulle tilldela sonenoch därmed henne.Att övergebarnetvarintemöjligt.Det skulledö. Manskulle
krävaförklaringar, vilkalikafullt skulle medföraatt även hon skulle straffas meddöden.Hon skulle göras till fienden.
Mendet varockså något annat. Mästaren visste vadmörkret som omgavMaria innehöll, detsom nu varennästankolsvartrymd, fördjupadavseklernas smuts, försmuts är vadtiden förmed sig, smutsoch glömska. Cranachs Gnadenbild Mariahilf är ett kultföremålsom kunde åstadkomma mirakel. Medsin förtvivlade bönvädjarman till nådebildensundergörande kraft: Hjälpmig Maria! Menmirakletuteblir.Fortsättdåatt be –flerbönerärden enda utvägen. Menvad berman om?Förmåner? Ellerförlåtelseför en begången synd? Bestickning är detjui alla händelser,ett brott. Förmåner utan insyn. Svaret på alla bönerärtystnad.Tystnaden är meningen, trösten. Straffet harskjutitsupp.Det kanfinnashopp.
EN VÄGG ILEHNIN
1944 sågjag en byggnad, ellersnarare en hög,dubbelträvägg av omåladebräder. Denstodmittemotingångentillden lilla järnvägsstationeni Lehnini Brandenburg,sextiokilometer sydväst om Berlin.Jag varfem år gammal.Dåvisstejag inte attdet var ganska ovanligtatt vara eidetiker,men jaghar alltid kunnatseoch minnasi tredimensioner samtidigt, flyga omkringoch svävahögt ochobesvärat överdet jagsåg förminaögon ochfritt granskadet från olikahåll, olikaavstånd,skildahöjder. En enda blickräckte.
Dethelafinns ivarje detalj.
Detmetertjockautrymmetmellanytterväggarnavar fyllt av slagg, sten ochgrus. Gruset skymtade mellanväggens springor ochjag visste genast hur alltsammans skulle se ut uppifrån.
–Det är motbomberna, sade mor, mendet kanske är något annat också. Detärkanskeden bakreväggenpåenteaterdär ett skådespelpågår medanvistårhär,medan vi andasoch serpå. En teater somaldrigupphör.
Morsuckade.
–Tänkatt manfortfarande inte harsagtallalögner somman kan hittapå. Lögnertar aldrig slut.
Honvände sigmot mig.
–Fastman fårinteljuga om manärliten.Intesedan heller,kom ihåg det.
Menjag villeintevetaomdet verkligen varotänkbart attljuga därför attmor förbjödmig.Såjag lätmig iställetgripasav rådlöshetför attslippa bestämma mig.
Jag hade tittat på fotografierna iett album somlåg ienav resväskorna hemifrån Tihemetsanär jagvar ensamhemma. Bilderna varbevisen på attminaminnenintebaravar fantasier. Jag kunde vara tacksam, menjag villeintevaratacksam.Den somär tacksamärundergiven. Jagvillintevaraundergiven.Den undergivne hartagit första steget motsin vanmakt, sinoförmågas rådlöshet.
Morhadespelatamatörteater, förvandladesig då ochdåtill någon annan. Fotona visade henne iteaterutstyrsel ochmed mycket smink, kraftigtmåladeögonbryn ochläppar. Teater varpåhittat,
Andra världskriget går motsitt slut. En mor och hennes femårigeson evakueras från Estland,som snart skallbli krigszon. De hamnar iBerlin, som bombas dag och natt. Ryssarnaärväg. Modern och pojken måste bort från Berlin. Detärförbjudetattlämnadenföröddastaden.Dendesperata lösningen är att tjuvåka söderututan tillstånd och biljetter. De blir ständigt avkastade medsitt bagage, tar nästa tåg och bliravkastadeigen.Pojkenkräverständigtförklaringar.Vadär lögn,vad är sant?Moderns svar är uppfinningsrika, kanske inte ens osanna. Manmåste bekämpamotsägelser är hennes råd.Dennuvuxneberättarengranskarsinaminnennogaoch resultatetärobarmhärtigt.
Peeter Puide är född 1938 iPärnu,Estland. Diktsamlingarna Över levande (1981), Ettnät av regn (1982) och romanen Till Bajkal, inte längre (1983), kom alla på Bonniers. Romanen tilldelades Svenska Dagbladets litteraturpris. Romanen Samuil Braschinskys försvunna vrede(Norstedts 1997) behandlade morden på Estlands judar under dem tyska ockupationen 1941- 1944. Belönades medSvenska Akademiensegnamedel1998.DokumentärfilmenFemövertolv,(2000, regi Marianne Ahrne), utgick från samma bok. Från estniskan har han översatt tre romaner samt sju diktsamlingar av samtida estniska författare. Har medverkati SverigesRadio och Yleisradio som kommentator och översättare av estniska verk. Medverkat iDagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen medrecensioner, kommentareroch debattinlägg.2004 komromanen Röra vid fienden
Email:puide@puide.se (Norstedts),grundadpåenflerårigvistelseiAfrika.BoriTäby.