©2025 Weronica Andersson Förlag:BoD ∙ BooksonDemand, Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8097-914-6
Förord
Detfinns en stundi decembernär världenbliralldeles stilla.
Närsnön faller tyst ochljusenglimmar imörkret.
Stjärnljus på gården är en berättelse om tresyskon, ett förlorat ljus ochenliten nissesom försöker hitta vägen heminnan julnattenfaller.
En saga om värme, modoch denmagisom tändsnär hjärtatminns julens ljus.
Kapitel 1-Glimmandeljuset
Snön föll stilla över gården.
Eldensprakadei spisen,och doften av pepparkakor blandadesmed lukten av gran.
Ljusenfladdrade ifönstrenoch kastadevarma skuggor över väggarna. Mammanynnade tyst medanhon la upp
kakorpåett fat, ochpappa sträckte sigför atthänga densista halmstjärnan igranen.
Allt varnästanfärdigt,nästan.
LilleEmil, tvåår, satt vidfönstret.
Hans småhänderpressades motglasetnär hanförsökte fångasnöflingornasom virvlade förbi.
De smälte till småblankaprickar på rutan.
Maja,sju år,sattvid bordet medenröd pennai handen.
Hon skrevsittnamnlängstner på en önskelista somnästan glittradeavförväntan.
Isak,tio år,sattpågolvetframför spisen.
Hansåg in ilågorna ochföljdehur gnistornaflögupp som småstjärnor ochförsvann.
”Dutrorväl inte på tomten fortfarande?”frågade han menutanatt låta elak.Majalog bara.
”Man behöverinteseallt föratt veta attdet finns,” sa hon.
Utanförbörjade vinden ta i. Denficksnönatt dansaöver takenoch viskamot fönstren.
Ettmjukt ljud,nästansom småbjällror, hördeslångt bortifrån.
Eldenknäpptetill, ochEmillutadepannanmot rutan.
”Titta!” ropade hanplötsligt ochpekade.
”Det glittrar därborta!” sa Maja ochsprangframoch kisade motmörkret.
Därlängstute vidskogsbrynet,blinkadenågot till ettlitet ljus, somenstjärna somramlatner.
”Det däräringen stjärna,”saIsak.
”Det rörpåsig.”
De tresyskonenstodtättihop vidfönstret.
Ljusetblinkadetillengång, tvågånger, ochförsvann sedaninbland träden.
Kvar blev bara mörkretoch snön somföll.
Maja höll andan. ”Imorgon,” viskadehon lågt, ”ska vi se vart dettog vägen.”
Eldensprakadetill, vinden sjöng iskorstenen,och
någonstans långtborta klingade detigen– somom någontingjusthadevaknat.
Kapitel 2-Ljus isnön
Morgonengrydde långsamt över gården.
Snön lågtjock ochglittrande,och alltingvar tyst.
Maja stod vidfönstret ochtittade ut.
Därute fanns bara snö, träd –och minnet av ljusethon sett kvälleninnan.
”Trordudet varenlykta?”
frågadehon närIsakkom in,rufsigi håret.
Hanrycktepåaxlarna.
”Kanskenågon somgåttvilse.”
Menhansröstlät osäker.
Efterfrukosten sprang de ut isnön.
Luften varkalloch klar,och varjestegknarradesom musik.
Maja gick först, Isak efter, ochEmilvingladebakom med sinlilla nallei famnen.
”Här!” ropade Maja plötsligt.
Utanförgrinden syntes någoti snön små, rundaspår.
Inte efter fåglar.
Inte efter människorheller.
De sågutsom småstövlar,jättesmåstövlar
”Trordu…?” började hon.
Isak nickade. ”Degår motskogen.”
De följde spåren försiktigt över gården.
Snön gnistrade, ochvindenbar medsig doften av rökfrån skorstenen.
Detvar tyst, förutomdet mjukaljudetavderas andetag.
Närdekom fram till skogskantenstannadede.
Mellangranarnafladdradenågot till,ett litetsken, somrörde siglångsamtlängrein.
Maja togEmils hand.
”Det är ljuset,”viskade hon.
Isak sågpåhenne,sedan på ljusetsom försvann bakom en stubbe.
”Omviföljerdet,måste vi lova atthålla ihop.” sa hanlågt
