CitateturWilliam Shakespeares Stormen på sidan4 är hämtat frånBengt Anderbergs översättning.
ISBN:978-91-8097-889-7
©2026KreutzerWesslund Översättning Pernilla HofferJansson
Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
Omslag:DesignavNancy Salchow, Bildkällor: Privatafoton av Kreutzer Wesslundoch:#492398927© byeyetronic, #228330938© byinsima, #547459550© bywijhatun, #309784416© byezstudiophoto
Allgrafikmed standardlicensärköptfrånAdobe Stock: https://stock.adobe.com/
En mordotter-hållbarhetsodyssey genom Europa
Detfinns trevliga människor ochmindretrevliga. Riktigtkloka ochlite dumma.
Mycket starka ochganskasvaga.
Detfinns de extremtmodigaoch så finns detde somoss:äventyrshungrigafegisar.
Simone ochLinnéa
Detförflutna är prologen. Shakespeare
»Seupp«, ropade denungemannentillmig.
Försent, jaglåg redanpladask mitt iden knähöga vita prakten. Jagvar verkligen inte beredd på snö. Majstodför dörren. Jagkände hurfuktig lera sipprade in iminaröda sneakers ochminastrumporblevblöta upp till vristerna. Motvilligtreste jagmig,borstadebortdet fuktigasnöslasket från mina allvädersbyxor,rättade till denstickadelånetröjanoch tittade nervöstnerförberget. Mitt hjärta rusade ochjag kände migkissnödig.
»Gå'ntesånärakanten«, hördejag sammaröstprata med migigen.
Davidhaderedan brettutden blåvita skärmenbakom oss. Denförstakarbinhaken klickade på platsoch sedanentill. En hjälmtrycktesi minsvettigahand. Vadgjordejag häregentligen?
Mindottersattpåhuk på denendasnöfriastenenoch plockade nu uppsin telefon, redo attförevigadetta ögonblick.
»Fästblick'n på en punktvi' horisonten.Sir du kjörkan?«
Jagsåg hårfinaserpentinlinjer ochmånga småfläckar mellanljusgröna ängaroch mörkaskogar,i dalen. Kanske kunde en av punkternavaranån slagskyrka.Jag fixerade blickenpå denoch nickade. Detvar högt,förbaskat högt. Ettusenfemhundrasextioniometer trodde jagatt jaghadelästpålinbanestationen.
Något framåtböjd,lite orolig,kikadejag neri dalenigen, från berget Hochries.Sedan blundade jag. Jagmindesåkturernamed berg ochdal-banan imin barndom. Detman inte såg, varintehellerfarligt.
»Du måst'titta nu«, upprepademin följeslagare nu mycket nära bakom mig, menkyrkanblevsuddigframför mina ögon hela tiden.
»Du måst'hålla idai ordentlit.«Han pekade på remmarna vidsin sida.»Ochglöm'nte, bara hopp isittpåsen.«Dåmenade hanantagligen densovsäcksliknande barnstolen som hängde vidmin bakdel. »När jagropa' SPRING,dåspring' du så fort du kanmot avgrunden«, varhanssista ord.
Hanropade,jag sprang.
Detöverdimensioneradekorsettronade på toppenavberget. Jagförsökteminnashur jagegentligen hamnat idenna våghalsigasituation ochvarför.
Vi måsteförst hoppa, föratt kunnalanda.
Vi måstefalla,för attkunna resa ossupp igen.
Vi måsteövervinna rädsla,för attbli modiga.
Vi måstehatilltro,för attkunna växa.
Se,för attförstå.
Förlora, föratt vinna.
Närmyror ochkvinnor harbråttom,hotar alltid en jordbävning. Konfucius
»Jag vetinte. Egentligen villejag tågluffa genomEuropa medryggsäck«, komdet från andrasidan linjen, »men jaghar inte hittat någonsom vill följamed migännu. Mina vänner harredan börjat studera ellermåste arbeta.Tja,och ensam...«
Egentligen ställdejag bara en retorisktmenad mammafråga:
»Vad vill du göradesista månadernainnandinastudier börjar, Linnea?«
Mendet honjustsafickmig attlyssnatill. Jagkände hur mina myrorlystrade, framför allt drottningen. Honsatte sigi beredskapsposition, bläddradeigenomminamöten ihuvudet, vägde för- ochnackdelar ochtvingademig slutligentilldet enda möjligasvaret:
»Jag kanjufölja med!«
Självklarthademyrdrottningenåterigenöppnatmunnen alltförspontant,men kanske ville hon bara se hurhennesmotpart på FaceTime reagerade. Modigvar honi alla fall.
»Varförinte«,var detliteoengagerade,men framförallt helt överraskandesvaretfrånLinnéa, min20-årigadotter.
Därser man,flinade drottningenför sigsjälv. Detförsta hindret varövervunnet.Väljnudittmål medomsorg.
Honvissladetillbakasinaarbetareoch jagåtervände till min vinterdepression.Såvar deti slutet av januari iSverige. Detvar kalltoch mörkt. Inga lövpåträdenpåtre månader ännu ochingetljusi slutet av tunneln. En semesterresa med mindottergenom Europa,i solen, ivärmen, bara vi två. Det skulle verkligenvaraenvälkommen omväxling. Ellerhade jagprecisöppnat Pandoras ask?
För23årsedan utvandrade jagfrån Lübeck till den svenskaträbyggnadsmetropolen Småland.Jag hade studerat
träkonstruktion ochville bygga trähus,i ettlanddär sådana inte betraktadessom usla bungalows.Men sedansmittades jagav passivhuskonceptet.
Jagfickuppdragetatt utveckla passivhusåtensvenskhustillverkare föratt lanseras somenhit iTyskland. Detvar så jagförst komi kontakt meddet tyska PassivhausInstitut i Darmstadt,frånSverige.Jag blev genast eldoch lågor, som en majbrasa.Byggnadersom varsåvälisoleradeatt de knappt behövde nånenergiför uppvärmning– det varframtiden!Så skulle manbygga.Såmåste manbygga.Såoch inte på något annatsätt.
Ingetoch ingenkunde hindra mig. Mig, den27-åriga, ambitiösa, blonderadetyska ingenjören.Jag visste exaktvad jag skulle göra,trampademinanya chefer på tårna, ifrågasatte svenskaträbyggartraditioneroch gjorde mig riktigt impopulär ibyggbranschen imittnya hemland.
Närjag sertillbakaförvånardet mig attjag inte utvisades somenlandsförrädiskbråkmakare. Mendet är inte så de är, svenskarna.Desäger ingentingovänligt, åtminstone inte rakt iansiktetpådig.
Nu varjag straxvid denmagiska åldern femtio ochbörjade medvemod blicka tillbaka på mitt liv. Hade jagblivitenensamvarg?
Förtolvårsedan grundade jagmittegetpassivhusföretag. Sedandessreser jagöverhelalandetliksomen missionär,föreläser, byggerpassivhusskolor ochhar haft ganska stor framgång imittyrkesom energisamordnare.
Idag bor jagmed min manTommy iett runt passivhus som vi byggtsjälva, mitt iskogen.
Vårfamiljblevstörreför tioårsedan,med vårson Leon. Egentligen bordejag vara lycklig, precis häroch precis som detärnu. Ändå tvivlade jag. Kandet verkligen vara allt?Något saknades.Behövde jagett nytt äventyr? En sistastorresa?
Eller hade mitt tågredan gått?Var jagredan förgammal, kraftlös ochstelnad?
Närjag varenung kvinna varjag atletisk ochhade, liksom minmor ochmormor,enlångdistanslöpareskropp.Idag, 30 år och15frodiga kilo senare,räckermin kondition bara precis till förenklayogaövningar.Jag klipptemitthår nyligen –trots minålder blev detendjärv P!nk-frisyr. Menminatunna, blonda hårstrån hängde bara överdet rakade nedrehårfästet ochgav inte riktigtden önskade rebelliska effekten.
Dessutom är jagen verkligfegis.Rädslaärenavmina svagheters styrkor.
Detbörjade redannär jagvar tonåring.Efter varjediscobesök, ochdet varmånga,var någon väntvungenatt följamed mighem.Engångövergav en bekant migför sitt livs kärlek. Jagrusadedetre kilometernahem frånungdomsklubben, som om jagsprangför en olympisk medalj. Spring, Simone,spring.
Närenflickai mitt område blev misshandlad av en man somlåtsadesvaraelektrikeroch togsig in ihenneslägenhet, fick mina rädslorverklig grund.
Detskrämmermig än idag attsovaensam ivårthus vid skogskanten.När Tommyärute ochreser måstemin lillason Leon alltid sova ipappassäng. Somomden lillakrabaten kunde rädda migfrånalltont imörkret.
Jagladetilloch medutlegoklossari hallen en gång. Jag troddeatt detta skulle få potentiellainbrottstjuvar, somnaturligtvis på svensktsätttog av sigskorna närdekom in ihuset, attgesig iväg medsmärtande fotsulor.
Simone ensamhemma.
Jagplågasständigt av rädslanatt misslyckas,att inte leverera,att inte räckatill. Trotsatt likarättigheterför kvinnor betonasi Sverigeärbyggbranschenfortfarande en manlig domän.Jag fick jobbadubbelt så hårt föratt få hälftenså mycket erkännandesom en man.
Ibland är denrätta vägeninteden enklaste vägen.
Destomer överraskad blev jagnär jagför någraårsedan hörde vadjag skämtsamtkalladesavminamanliga yrkeskollegor: järnladyn.
Tydligen spelar jagrollensom den tuffa,självsäkraaffärskvinnanbra.Enrobust fasaddöljerden mjuka insidan. Endast ettfåtal känner till denömtåliga, känsliga kärnan ochännu färrekännertilltriggern.
Förnågra år sedandrabbades jag, precis sommånga andra kollegor ibranschen före mig, av utbrändhet somhelttömde mina energireserver.
Jaghar blivit lugnare,användermin energi mermedvetet ochlåter verklighetenskrivasin historia på egen hand. Även om jagfortfarande harmassormed myrori mitt huvudsom inte vilarutansätterfartpåmig så jagvisstehur jagskulle hålladem ischack... fram till dethär ögonblicket. Derasspontanitetöverrumplademig igen.Nusåg de sinchans. Resmed dindotterruntvärlden,ropadedeupprymt.
Jaghar ettstarktbandtillmin dotterLinnéa. Honärmin svenska prinsessa, min pärla.
Atthon leverärett litetmirakel ochinteallssjälvklart. Det varensvårförlossning för20årsedan somslutade medett akut kejsarsnitt. Kanske vardet dessa17timmarfulla av dödsångest somknötoss så hårt till varandra.
Inte alla band imittliv varlikavaraktigasom dethär.Så blev ocksåLinnéa, liksomjag,ett skilsmässobarn.Sedan sju årsålder harhon botthos mig ienvecka,mitti den småländska skogen, ochsedan en veckahos sinpappa,i staden. Vi varvanavid korta separationeroch ärligt talat, de gjorde ossockså gott. Jagtänktetillbakapådet oändliga antaletigensmällda dörraroch de dussintals gånger hon ilsket sprang ut iskogenför attfly från sinirriterande mamma.
Egentligen borde jagvaragladöverdet geografiskaavståndet vi hade förtillfället.
Sedanfem månaderärLinnéai Darmstadt, 1000 kilometerfrånmig.Det är första gångensom honärhemifrånensam undersålångtid.
Efterexamenfrångymnasiet ville hon absoluttaenpaus från studierna. Honville tjäna sina egna pengar,uppleva lite äventyroch praktiserautomlands.
Jagskaffadehenne en intervju på Passivhaus Institut och hon accepteradeensex månaderlång praktikpåiPHA, den internationellapassivhusföreningen.
Nu saknadevivarandra, även om vi träffadesi september förenworkshop på Irland,och jagbesöktehenne iDarmstadt inovember ochsjälvklartfiradeviockså jultillsammans. Bortsett från detfår jagcirka 10 till 20 textmeddelanden varje dag.
Linnéaärenflockmänniska ochflockmänniskor behöver en flock. Hennesflock är stor.Den består av tvåoberoende familjer, många vänner ochett stortsocialt nätverk. Hon skulle helstvilja ta hand om alla.Hon harambitiösa måloch vill alltid göra alla nöjda. På så sätt sätter honsig självständigt underpress.
Dessutom är Linnéaockså en fegis. Tyvärr fördejag vidare denna onödiga talang till mitt barn.
Honvillintevaraensam på natten,intehemma,intepå hotelloch inte ensi sinlägenheti kollektivet,i Darmstadt. Gårdet inte attundvikalämnarhon ljusettänti hela lägenheten, även om hon inte kansomna närdet är ljust.Linnéaär ocksåjätterädd förinsekteravallaslag. Spindlar,skalbaggar ochmyror är rena fasanför henne. Närhon serett sånt kryp i närheten skrikerhon alltid somom Norman Bates hade dykt upp medenknivbakom duschdraperiet.
Ochhon harbeslutsångest.Alla beslut måsteförst accepteras av hela hennes flock, helstenhälligt. Mitt barn är konstant underpress.Hennesstressnivåkan översvämmadiken grävda förårhundradetsstörsta översvämningar.
Linnéaärkänslosam ochkänslig,precissom innebörden av hennes namn beskriverhenne.Hon är en linnea, Smålands landskapsblomma.
Minömtåligalilla växt harsnövithud ochbrunt,axellångt hår. Hennesögonärenblandning av gröntfrånmig ochbrunt från hennes far. Honärensmal, nästan tunn tjej,något kortare än mig, menmed lika starkvilja ochstorambition.
Så tvågenerationerskullenuresatillsammans.Vihade sammamål.Men hade vi ocksåsamma väg?
Jagtillhör densåkallade GenerationX. Jagvar ettnyckelbarn somficknjuta av överflödssamhälletefter murens fall, utan konsekvenser.Jag är helt klarten akademiskarbetarklassunge. Punkrockaren lurarfortfarande imig,förkläddtill en korrekt ingenjör.Minagamla myrorkommerfråntvå olika samhällsstrukturer.Devillhabåda: social rättvisaoch ekonomisk tillväxt.
Attväxaupp iöstra Tyskland innebärockså attjag knappt kantalaengelska. Ochminafåvännerpå Facebook känner jagfaktiskt personligen.
Linnéaärendel av Generation Z,där livsstiloch utseende avgörsavinfluensers.Enpersons värdeberäknasutifrånantalet likes och följare.Ensplittrad generation vars konsumtionsbehovärlikastort somderas rädslor. Vissaklistrarfast sigpågatorna medsuperlim tillverkat iKina,andra handlar kläder femför priset av fyra, från sammadiktatur.
På Fridaysfor Future demonstrerar de på gatorna, de andrasex dagarnai veckan saknar de inriktning. Extremaåt båda hållen.Svårt atthitta rätt iensådan värld, specielltdär allt,absolut allt, firaseller dissas på socialamedier.
Menvi, moroch dotter,har ocksåmycketgemensamt som regelbundet sätter vårsamvaro på prov: envishet,otålighet, en känsla av rättvisa, självtvivel, rädsla ochmyror,många myror.
Föross är allt främmandeförknippatmed osäkerhet. Dessutom finns rädslanför attintekunna leva upptillallade förväntningarsom förmodligeningenhar på oss. Denyttre fasadenmåste uppehållas så attden inre kärnan inte avslöjas ellertilloch medskadas.
Dessutom är Linnéa ochjag stadsbor.Naturligtvisälskar vi naturen, mensnarare på säkert avståndoch absolutintemitt inatten. Tommyvar denförstesom lyckades övertalaoss att åkapåcykelturer,campingresoroch längre vandringardåoch då.
Föreslog jagfaktisktjustatt moroch dotterskulletågluffa ifrämmande land? Varjag helt tröttpålivet?Jag lågvaken hela natten ochövervägde återigen fördelarna ochnackdelarnamed en resa genomEuropa tillsammansmed Linnéa.
Fördelar:
-Linnéaoch jagtillsammans dagoch natt, -Fly dengrå vardagen, -Träffanya människor, -Äntligenläramig engelska, -Resagenom Europa,
Nackdelar:
-Linnéaoch jagtillsammans dagoch natt, -Lämna minman,Leonoch min hund ensamma, -Lämna mitt tryggahem iskogen, -Lämna mitt företag, -Lämna över mina pågående passivhusprojekt, -Inga inkomster, -Höga kostnader, -Farhågor.
Detvar helt klartför månganackdelar, meddeladejag mitt besvikna myrfolk ochmotstod uttryckligen,den natten,en ytterstmissnöjddrottning.
Menden somliksomjag harhuvudet fulltavmyror och rumpan full av humlor vetatt så snabbt gerdessa nyttiga insekter inte upp.
Redannästa morgon hade myrdrottningenskickat sinaffärsplan till migmed rekommenderatbrev.
Görmor dotter-resantillenofficiell studieresa,sahon. På så sätt kandulösadet finansiella. Övervinn erarädslor tillsammans, föreslog hon. Resekologiskt, medtåg genom Europa. Övernatta ipassivhus.Ätoch kläerpåett miljömedvetetsätt. Ochdelamed digavdinaerfarenheterfråndin hållbarhetsresa till hela världenpåInstagram:#PassiveVoyage.
Hade myrdrottningen imitthuvud precis klurat ut en mästerligplan? Varden härresan vårsista chansatt tillbringa tid tillsammans? Om jagplanerade detväl,förutsågallt, inte lämnadenågot åt slumpen, skulle vi kanske kunnaklara det tillsammans.
Hållbarhet handlarintebaraomatt byggaoch bo, utan om så mycket mer. Kläder,mat,resor,helavår inställningtilllivet. Jagfunderade.
Attklä sighållbartvar möjligt. Jagtänktepådeplagg av träfiber somvipresenteradepåenkonferens tidigare.Med bara en T-shirtspararman cirka1 000 litervatten, 150milliliterkemikalieroch 75 procentkoldioxidjämfört medenkonventionell T-shirtavbomull. Detkom jagihåg.
Förmånga människor är detredan normalt attheltavstå från kött. Inte föross.Jag gladde migåtatt vi kunde provapå detvegetariska köketiEuropapåvår resa.Viärbådaduktiga ochpassionerade kockar ochglädeross alltid över attfåny
inspiration. Menskulle Linnéa gå medpådet?Två månader helt utan kött?
Fler tankar dök uppi mitt huvud, somnusvärmadeavmyror. Varförinteockså avståengångsförpackningaroch hitta alternativ?Vikunde packatermosaroch matlådor ochförsöka fyllapåvårtproviantförrådpåett hållbart sätt.
Varför inte faktiskt rapportera om våra reseupplevelser ocksåpåsociala medier?Kanskekunde vi träffa klimataktivister,journalister ellerpolitiker?Viskulle förmodligen lära ossjättemycket ochkunna dela medoss av vårinlärningsprocesstillandraoch inspireradem.
Låtoss visa Europa de goda exemplen,lösningarna och klimatframgångarna.Det finns så mångabra sakersom väldigt få människor känner till.Kanskekan vi verkligen göra skillnad medvår resa?
Jaghadelåtit mina myrorjagaupp mig så attjag glömde allt omkringmig ochbarahadeett mål.
Motalltförnuft villejag resa medmin 30 år yngredotter Linnéai tvåmånader.Träffafrämmande människor,sefrämmandeländer, uppleva främmandetraditioner, prova på främmandeboenden,talafrämmande språk.
Jaghadeverkligen förlorat förståndet.
Planeräringet.Planering är allt. Eisenhower
Det är så de är,monarkerna,defattarstora beslut.Efter det lämnar de allt arbete till fotfolket.
Så jagbörjade planeraplaneringen. Förutsattatt Linnéa tycker attmin idéärbra,vad skulle vi behöva föratt genomföra vårhållbarhetsresa?
Attlämna allt åt slumpen, attbaraåka iväg utan en plan, låginteför migoch mina energireserver varheltenkeltinte längre tillräckligt fyllda förnågot sådant.
Egentligen skulle jagundvikaall stress,bådenegativ och positiv,och försöka se varningssignalerna tidigt. Jagborde ägna migåtsåntsom kvinnorsom närmar sigfemtioårsåldern uppmuntras attgöra: Stickning, trädgårdsarbeteoch meditation. Absolutingasådanavisdomartagna från veckotidningar förkvinnorstodpåprogrammeti en hållbarhetsresa. Detsatte igångdevälbekantavarningsklockorna hos mig. Se upp! Sakta ner! Undvik stress! Om de bara hade ringt lite högre och kommenderat myrarmén till tapto.
Jagvet hur jagäroch jagvisstevilkenpress jagkunde sätta på migsjälv ochLinnéa.
Vi vartvungnaatt dela uppplaneringen mellanoss.Det fanns ingenväg runt det. Dessutom behövde vi tydliga stopptecken föratt säkravår mordotter-relation. Grönt, gult,rött, föreslog jagsom en regeli regellistanför beteenden. Vardet överdrivet?
Jagskrev nervad honoch jagskullegöraföreresan,under resanoch efterresan.Dagen därpåpresenteradejag mina resultat förenförbluffaddotter, 1000 kilometerbort.
»Vad tycker du?«
»Sådumenar verkligen allvar?«
»Gör inte du det?«
»Jo, jo,det är klart.«
