RE SA N
Dengodhjärtade krigaren
resersig
En oändlig resa –som med hjärta ochsjällär unga att genom kamp föds styrka ,genom rädsla växer modoch genom hopp finnervikraften attresa oss. SKRIVENAV SAMYAN IBRAHIM
Copyright ©2026 av SamyanIbrahim Alla rättigheterförbehållna.
Ingen del av denna bok får reproduceras, lagras iett informationsåtervinningssystem eller överföras inågon form eller på något sätt –elektroniskt, mekaniskt,genom fotokopiering, inspelning eller på annat sätt –utan föregående skriftligt tillstånd från förlaget, med undantag för korta citat som används irecensioner eller artiklar.
Denna bok är ett verk av facklitteratur/memoar.Vissa namn och identifierande detaljer kan ha ändrats föratt skydda privatlivet.
Omslags- och inredningsdesign av LanaMohammed Första upplagan, 2026
Tryckti Sverige
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-855-2
För tillstånd, förfrågningaroch mer information, vänligen kontakta: ibrahimsamyan@gmail.com
minfars minne
Tack
Jag vill rikta ettstort och varmt tack till min gamla rektor
Patrik Franzén, som trodde på mig redan under gymnasietiden ochgav mig stipendiet som blev en viktig symbol för hopp och förtroende.
Tack också till alla fantastiska lärare –Moa, Maria, Malin, Kadim, och till denfina personalen på boendet, Julia och Ako, som med sitt tålamod, sin värme och sin omtanke hjälpte mig hitta rätt väg ilivet.
Ett särskilt tacktill Dennis Nebo, som alltid stått vid min sida. Från lärare, till vän, till någon jag idag ser som familj –ditt stödhar betytt enormt mycket.
Till alla nära och kära, och till hela min släkt –tack för er kärlek, era böneroch er tro på mig.
Till min mamma, för hennes kärlek, styrkaoch alla böner som följt mig genom livet. Och till min pappa, som inte längre finns medoss –jag vetatt han ser mig, att han är medveten om min framgång, och jag hoppas att han är stolt.
Och till alla andra lärare och personal som jag inte har haft möjlighet att nå –jag hoppas ni mår bra och att ni en dag får läsa den här boken med samma tacksamhet som jag känner för er.
Den här boken är inte bara min resa, utan vår! Med djup respekt och tacksamhet,
Samyan Ibrahim
INNEHÅLL
FÖRORD
Denhär bokenvar aldrig menadatt skrivas. Denväxte fram ur minnenjag försökte glömma ochenstyrkajag inte visste attjag hade.
Jagskrev deninteför attimponerapånågon ellerlåtsassom att minväg harvarit lätt.Jag skrevden föratt jagvet attdet finns unga människor somstårexakt därjag en gång stod –rädda, ensamma,missförstådda ochett enda felbeslutifrån attförlora allt.
Om ensenendapersonläser dessa sidor ochkännersig sedd, ellerhittarmodet attförändrasittliv,dåhar varjekapitel ett värde.
Dethär är inte en berättelse om perfektion. Detärenberättelseomförsoning,disciplin,tro ochförvandling. En påminnelse om attvar du börjar ilivet inte behövervaradär du slutar.
Jagerbjuderdessa sidormed ärlighet ochtacksamhet –till landet somgav migenandra chans, till lärarnasom sågpotential ienpojke somintekunde se deni sigsjälv,och till de unga människor jaghoppasska bära vidare de lärdomar jaglärde mig denhårda vägen.
Dethär är minresa. Menomdubehöver den– kanden hjälpa till attforma din.
—SamyanIbrahim
INTRODUKTION
Detkommerenstund ivarje människasliv då manstårvid ett vägskäl– Denena vägenärbekantoch mörk,den andraosäker menfylld av möjligheter. De flestatalar aldrig om denstunden: rädslan, förvirringen ellerden tystakampensom pågåri hjärtat.
Jagminns mintydligt.Jag minns tomheten ibröstet närjag insåg attlivet jaglevde skulle förstöra mig. Jagminns människorna somsträckteutenhandnär jagintehadenågot attgetillbaka. Jagminns första gången en lärare sågpåmig –intesom ett problem, utan somenmänniska.
Denhär bokenbörjari mellanrummetmellanden jagvar och denjag valdeatt bli. Du kommer attfölja miggenom barndom, migration, ungdomshem,klassrum ochkampenför attbygga en framtidmedan jagbar på etttungt förflutet.Dukommeratt gå medmig genommisstag somnästanknäckte mig– ochgenom dendisciplin,tro ochreflektion sombyggdeupp migigen.
Menden härberättelsen handlarintebaraomdet förflutna –denhandlar om möjligheter. Denärför varjeung människasom kännersig fångad av sina omständigheter,för varjeföräldereller lärare somförsökerförståentonåringstystnad,och förvarje vuxensom harglömt attutvecklingfortfarande är möjligt.
Minresaärett bevispåenenkel sanning: Även närvärlden tryckerner dig, kanduresadig –varsamt,kraftfullt ochmed mening.Omdukännerdig vilse, låtdessa kapitelbli en kompass. Om du känner digtrött,låt dempåminna digomdin styrka.Och om du kännerdig ensam, vetdetta:någon hargåttden vägen före dig– ochöverlevt.
Välkommentill resan.
Må denhjälpadig attbörja dinegen.
xiii
KAPITEL1 – VÄGARTILL
UPPVAKNANDE
Språketjag aldrig hört
Närjag hördesvenska förförstagångenkändesdet somatt jag hamnat ienheltnyvärld.
Ordenlät mjukaoch konstiga,nästansom en sång jagintekunde förstå.Jag stod stilla ochlyssnade.
Jaghadebarahörtarabiska, kurdiskaoch lite turkiska.Det här språketvar helt annorlunda.
Jagförstod ingenting, menrytmenfastnadei mig.
Jagföddes1996 iett land därdet fannskrig. Jagväxte uppbland ljud av orooch rädsla iluften.
Medanandra barn gick till skolan ochdrömdeomframtiden, lärdejag migatt överleva.
Jagfick växa uppsnabbare än jagborde ha gjort.
Närjag var15årbörjade minresa. Jagvissteintevartjag skulle, bara attjag måstelämna detliv jaglevde.
Jaghadeingastora planer –baraendrömomtrygghetoch frihet.
Jagtänkte: ”Omjag inte lämnar denna platsnu, kommerjag kanske aldrig få chansenigen.”
Vägen genommörkret
Resanbörjade iTurkiet.Där samlades människorfrånmånga olikaplatser,alla medsamma mål: attnåEuropa. Någrahadepengar, andrainte. Vi varfrämlingarför varandra, mendeladesamma hopp –att få leva ifred.
Vi färdades ilastbilar,gömda undervaror.Luften därinnevar tung ochkall. Jagförsökteandassåtystsom möjligt, somom varjeandetag kundeavslöja oss.
Ibland stannade lastbileni timmar,iblandi flera dagar. Ingen visstevar vi var.
Fleragångerblevvitagna av gränspolisen.Dåhamnade vi i förvar.Viväntade.Dagar blev till veckor.Men närvifick chansenförsökteviigen.
Jagvar rädd, menjag hade inte rådatt ge upp.
Efter ungefäråttamånader hamnadejag ienlastbil mednågra ungdomar ochenkvinna i35-årsåldern.
Smugglarna hade byggtett gömställe undervarorna.Jag visste att detvar farligt, menjag hade ingetval.
Jagtänkte: ”Den härgångenska jagklara det!.”
Mellan skogoch himmel
Efter fyra dagarfick lastbilenproblem.Vifick byta fordon.
Dennya bilenhadeingasäten därbak.Visatthopträngda, nästan ovanpå varandra.
Jagminns lukten av rök, damm ochsvett. Ingensanågot.Alla bar på sinegenrädsla.
Till slut stannade bileni en skog.Där fanns etthus.Enung man från Indien togemotoss.
Hanlog svagtoch gavoss mat. Förförstagångenåtjag indisk mat.
Kryddornabrändei munnen,men smaken fastnade imittminne. Detvar en ovanligkänsla– mitt iallt mörker kände jagmig mänsklig en liten stund.
Vi sovdär itre dagar. Sedankom en lyxbil.Degav ossrena kläder ochsmå väskor.
Jagtittade på migsjälv ispegeln.Jag sågentrött pojke– men ocksånågon somhadebörjatbli starkare.