FÖRORD
Dethararintebaraenbok om hjarnan. Detarenbok om attforsta sigsjalv.
Underlang tidforsokervilosa problem genomatt tankamer, prestera mer, pressa mer.
Menkroppenfungerarintesa. Densignalerar.
Denanpassar.
Denforsokerhelatiden skapabalans.
Narviintelyssnar –blir signalerna starkare.
Denharboken handlaromatt borjalyssnaigen.
Inte pa ytan.
Utan pa systemet.
Pa signalsubstanserna.
Pa nervsystemet.
Pa detsom faktiskt styr hurvimar.
Ochkanskeviktigast av allt:
Attforsta attdet inte arnagotfel pa dig.
Detarsystemetsom behoverforstas. Nardugordet, forandrasallt.
INNEHÅLL
Kapitel1
Kapitel2
Kapitel3
Kapitel4
Kapitel5
Kapitel6
Kapitel7
Kapitel8
Kapitel9
Kapitel10
Kapitel11
Kapitel12
Kapitel13
Kapitel14
Kapitel15
Kapitel16
Kapitel17
Kapitel18
Kapitel19
Kapitel20
Kapitel21
Kapitel22
Kapitel23
Kapitel24
Kapitel25
Efterord
Om forfattaren
OM FÖRFATTAREN
Denharboken arskriven ur en viljaatt forsta. Attforsta vadsom hander ikroppenvid stress, utmattningoch forandring.
Ochatt oversatta komplexneurobiologi till nagotsom faktiskt garatt kannaigeni vardagen.
Bakgrunden till arbetetarbade personligoch vetenskaplig.
Genomegnaerfarenheteravneurologisk paverkan harbehovet av attforsta hjarnan blivit konkret. Dethararintebarateori. Detarenkombination av kunskap, erfarenhet ochett forsokatt gora detbegripligt.
Maletarenkelt:
Attgedig verktygatt forsta digsjalv battre.
Ochdarigenomskapa forandring som faktiskt haller.
KARAKTÄRER
Andreas
Roll: Huvudperson
Yrke:Journalist
Andreas sökerefter sanningen.
Hanifrågasätter, gräver ochkopplar ihop detsom inte verkar höra ihop.
Närandraaccepterardet nya normala,börjarhan se mönster.
Handrivs av attförstå– även närdet blir obekvämt.
Laila
Roll: Polis /utredare
Yrke:Kriminalinspektör
Funktioni storyn:
Laila arbetarmed konkretahändelser.
Honbehöverbevis,struktur ochlogik.
Närmänniskor börjarbetesig !förkorrekt”, märker hon att någotintestämmer –men detgår inte attbevisa.
Honrepresenterar systemetsordning… tillsden börjar spricka.
Lisa
Roll: Forskare
Yrke:Neuroforskare /specialistpåstressoch nervsystem
Funktioni storyn:
Lisa förstårdet somhänder– ellerärnärmast attförstå.
Honser förändringari hjärnanoch kroppensom andramissar.
Honkopplar:
•HPA-axeln
•nervsystemet
•beteendeförändringar
Menhennesinsikterärsvåra attacceptera –ävenför henne själv.
Systemet
Roll: Antagonist
Funktioni storyn:
Ettsjälvreglerande system sompåverkarmänniskorsbiologi ochbeteende.
Detskaparstabilitet– mentar bortvariation, känsla och återhämtning.
Detfungerar perfekt.
Detärdet somärproblemet.
KAPITEL1 –SIGNALEN
Terminal 5PÅARLANDA varredan full närhan komfram.
Detvar dendär sortensmorgondåallt rördesig samtidigt, men utan attriktigtflyta. Människorpressadesig fram genomutrymmet medsmå,stressade rörelser.Rullväskorslogmot golvet iojämna rytmer.Kaffemaskiner fräste ibakgrundenoch blandadesin ånga med doften av nybakatbrödoch för starkespresso.
Hankände detdirekt.
Inte somentanke.
Somenförskjutning.
Somomnågot inte stämde –men utan atthan kundesätta ordpå vad.
Hansaktade ner.
Inte för atthan bestämde sigför det.
Kroppengjordedet åt honom.
Ettsteg.
Sedan ett till.
Lite långsammare än resten av världen.
Hantittadeupp.
Avgångstavlan blinkade till.
Zürich.GateC38.
Boarding om fyrtio minuter.
Allt varnormalt.
Allt sågutprecis somdet skulle.
Ändå kändes detfel.
Handroginluftgenom näsan.
Försökte fokusera.
Mennågot ikroppensvarade inte somdet brukade.
Somomsignalenfrånhjärnan inte riktigtnådde fram.
Hanbörjade gå igen.
Stegen varstabila.
Mendevar inte synkade.
Försttanken.
Sedan rörelsen.
En halv sekund försent.
Hanstannade igen.
Denhär gången helt.
Människor rördesig runt honom,irriterade över atthan stod i vägen. Någonmuttradenågot närdepasserade.
Hanhörde detknappt.
Trycketbakom ögonenbörjade byggas upp.
Inte somhuvudvärk.
Inte somsmärta.
Somett motstånd.
Hanblinkade.
Ljusetförändrades.
Inte istyrka.
Ikvalitet.
Somomallt fick en tunn, kall ton.
Hantittadener på sinhandled.
NeuroBand.
Displayen varaktiv.
Pulsen steg.
92. Hansvalde.
Kändehjärtat slåhårdare.
104.
Inte oregelbundet.
Inte stressat.
Exakt.
118. Hanhöllandan.
Detvar någotisiffrorna somintekändesrätt.
Inte bara attdeökade.
Hurdeökade.
Försnabbt
Förkontrollerat.
Hanförsöktetänka.
Stress?
Nej.
Hanvar inte stressad.
Inte meränvanligt.
Hanförsöktetaett steg framåt.
Kroppensvarade.
Menför sent.
Somomnågon lagt in en fördröjning.
Hankände hurbalansenförändrades.
Inte försvann.
Försköts.
Golvet lutade.
Eller så gjordehan det.
Hanvissteintelängre.
Hanblinkade igen.
Ljuden runt honom drogs ut.
Somomtiden tänjdes.
En röst ihögtalarna blev långsam.
Otydlig.
Avlägsen.
Hantog ettsteg.
Missade
Knät veksig.
Hanföll.
Slagetmot golvet varhårt, menkändesavlägset.
Somomkroppeninteriktigtvar kopplad till honom längre.
Hans blickfastnadepåhandleden.
NeuroBandblinkade.
08:17:03.
Siffrorna stod stilla ettögonblick.
Sedan började de pulsera.
Inte itaktmed honom.
Itaktmed någotannat.
Trycketbakom ögonenexploderade.
Inte somsmärta.
Somsignal.
Ren.
Elektrisk.
Okontrollerbar.
En sistatanke passerade genomhonom.
Dethär kommerintefrånmig.
Sedansvartnade allt.
Någrameterbortstannadeenkvinna.
Hon hade sett honom falla.
Försttrodde hon atthan snubblade.
Sedan såghon kroppen.
Hurden inte rördesig.
Hurden bara lågdär.
Hon togett steg fram.
Tvekade.
–Hallå?
Ingenrespons.
Folk började saktaner runt dem.
Någontog framsin telefon.
Någonannanbackade.
En manböjde signer.
–Hör du mig?
Ingetsvar.
Hantittadepåhandleden.
NeuroBand.
–Ärdet där…?
Hanhanninteavsluta.
Bakomdem stannade en annanperson.
Sedan en till.
Ochentill.
Ingenförstod varför.
Inte än.
Mennågot hade börjat.
Ochdet spredsig
Somensignal.
