Dödenkommertill akademin
KarinFritzdotter
Dödenkommertillakademin
Roman
ISBN: 978-91-8097-813-2
©2025 SolveigJonssonPerjos
Förlag: BoD· BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm,bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763Hamburg,Tyskland
Medverkande
Edward Andersson (46) Prefektoch chef
Alba Karlsson (49) Vilsen sekreterare
Ingela Pettersson (52) Sekreteraresom beundrar Edward
Anette Mouanda (27) Vidskeplig receptionist med berättarglädje
Sven Persson (62) Vaktmästaresom blir skadad
Helmer Englund,(63) Vaktmästaresom längtartill pensionen
ConnySvensson (24) Ungoch tystlåtenvaktmästare
PärEk (28) Sjukskrivenkommunikatör, poet
Konrad Vinterkrona (31) Studievägledareoch miljöaktivist
NilsNermander (54) Lektor ochviceprefekt,omtyckt lärare
MarieIvebeck (40) Lektor somgör forskningskarriär
OlleSchedvar (36) Adjunkt, pysslarprivatmed suspekta ting
Knut Jansson (57) Desillusionerad lektor,bor ensami skogen
ÅsaMalm (51) Hetlevradadjunkt ochdoktorand
EvaSöder (35) Docentoch författare somsöker erkännande
JohannesWidring (37) Extraläraremed politiska ambitioner
Axel Månsson (47) Fortkörandejournalistpålokalblaskan
Erik Strandhage (61) Kriminalkommissarie iVilhelmstad
Agneta Lundin (38) Kriminalinspektöri Vilhelmstad
Dessutom giftaoch ogifta hälfter, föräldrar, barn m.fl.
Detta är en fiktiv roman,personernai handlingenärhelt ochhålletpåhittade förberättelsen.I denmån någonav karaktärerna förläsaren verkar bekant är deten tillfällighetsom inte är avsiktlig.
Tisdag 17 oktober
Hanhållerfasthenne.Enhandövermunnen, detärsvårt attandas.Det våta gräset ochmarkenkyler,hon pressas ner, inäsan denråa lukten av jord.Nuska hondö. När skräcken övergåri panikfår honheltmirakulöstsin högerarm fri. Honvevar ochslårdesperatmot förövaren.
Isamma ögonblickvaknarhon ochupptäckeratt hon liggerpåmage, medarmen lyft ochslårmot madrassen, påslakanet medtäcketinuti harsnott sigomkroppen. Ingenärdär,ingen hållerfasthenne ochändåkändesdet så verkligt.
Alba vänder sigomoch tarett djuptandetag.Lättad. Ingetdär honbefinnersig är hotfullt.Det är hennes eget sovrum.Där är fönstret.Det ljusnarutanför.Kattenhar hoppatupp på byrånmittemotsängenoch fixerarhenne medenstadigblick sombarakatterkan närdeär hungriga ellerska till attfånga sitt byte.Degulgröna ögonen bedömeravståndet ochkraften för språnget.Alba är alldeles förstorför Ebonymen imardrömmenärhon byte.Enfiendelurar idrömmen som så ofta meni natt var detvärre.
Obehaget ochångestenföljerdrömmen in idet vakna tillståndet. Närhon suttitenstund på sängkanten lägger sigdet värsta.Varför händer detigen? Skahon inte blifri från denhemskadrömmen nångång? Honandas och levermen mardrömmen är tillbaka likaskrämmandesom förut. Kattenhopparner,kommerframgnidersitthuvud mothennesbarafötteroch serstint upppåhenne.Mat.
Alba blir saktamedvetenomatt detärmorgon, atthon måstetill jobbet, vrider på huvudetoch serklockradions
grönasiffror tickaframminut efter minut. Femton minuteröveråtta. Åtta?Kvart över jävlaåtta! Honrusar upp, snor runt ochtittarigen, denvisar sammatid.Hon böjersig fram motradionoch seratt knappenäravstängd. Honärspiksäker på attden varpåi gårkväll innanhon somnade. Radion bordestartat vidhalvsju ochnuärhon försenad medentimme ochtre kvart. Vidden härtiden bordehon suttitpåjobbet. Detfinns ingenvettig förklaring till atthon stängeravväckningenoch fortsätter attsova. Nu kommer stressen ochpaniken som en knut i magen. Honfår skämmas närhon kommer in på kansliet däralla andrasäkertvarit punktligaoch jobbar förfullt.
Huvudetärintemed.Var är kläderna?Hon måsteuti badrummet. Ebonyvillhamat menhon fårvänta.Alba slängeravsig t-shirtoch trosor ochskyndar ut i badrummet. Därärkyligtoch närhon skruvarpåduschen blir vattnetknappt ljummet, honhar INTE TID.Det är klartatt dethär skahända också, menduschen fårvara! De fårstå ut medatt honluktarmänniska. Varärrena underkläder? In isovrummet, rotarrunti byrån. Jeansen liggerpågolvet, igarderobenhittarhon första bästa, den skönaste menurtvättadetoppenmed långaärmar.En varm tröjaöver, ingenska behöva se denundre.
Tröjan är säkert förvarmnär honsitterpåjobbetmen just nu kännsdet somhon inte kanfånog av värme, fattar inte varför detärsåkallt härinne? Jeansensitteraningen förtrångtför attdet skakännasskönt.Hon önskar atthon hade en annorlunda kropp, menvet attgenerna styr som de vill.Kampenmot extrakilonaärenhopplös kampdär naturenalltid vinner. Hurmycketman än satsar ochhur honberäknarsåvinnerbankeni genrouletten.
Kära mammastjockgenerger henneett extraskydd av underhudsfettsom nogkan vara brai kristidermed matransonering menjustnuanser honinteatt de fyller en funktion.Pappa är smal,nästanbenig ochhan gavalla
sina smalgenertillSebastian.Och om honiblandbeklagar sigöveratt honärtjock (hon måstestrykaordet i ordlistan),får hontill svar atthon tycker förmycketom sötsaker ochkakor,eller sägerde, föräldrarnasåklart,att honärjättefinoch brasom honär.
Honhyser en förhoppningatt honkan blismalare, snyggare ochmer attraktiv, därför cyklar hontill jobbet. Henrik,hennesex, sa atthon varvacker, hangillade hennes rundaända, hennes höfter ochbröst.Längrefram, innanallt varövermellandem,sahan sällannågot positivt om hennesutseende. Hanhadeförstås redan bedragit henneoch inlett ettförhållandemed trådsmala Vibeke.Nugör sigAlbaintetilllängre, ingenomsorgsfull sminkningsom Vibeke gör, bara litemascara på ögonfransarnaoch en blåskiftning på ögonlocken.
Honhinnerinteäta frukostmen hittar en torr kanelbulle.Hon kokarupp vatten, häller detöverett par skedar snabbkaffe.Med en skvätt mjölkblir kaffet lite svalareoch mjukare.
Detärenisandekalloktobermorgon.Cykelbanan är säkert haloch honborde ta bussen menenblick på mobilenvisar attdet inte är möjligt, förmiddagsturerna börjar efternio ochdet är mer än en halvtimmetill nästa buss.
Frostenglittrar på asfalten,liggerpåhustak, över staket ochbilrutor,har lagt sigsom en tunt täckeöver cykelsadeln. Alba skyndartillbakainför atthämta sadelskydd,vantaroch en mössaatt draöverdet yviga håret. Cykellåset är fruset,men detfinns ingentid attleta upplåsoljan. Honlutar sigfram, harmunnenalldeles nära metallen, blåser saktainden varmaandedräkten i nyckelhålet, någrasekundersenarelåser honupp.
Till en början cyklar honsakta,spanarefter isfläckar. Mellan bostadsområdet ochstanärett bälteavskog, en
blandningavtalloch gran,lövträd ochunder,sly av björk, rönn ochvide. Då ochdåsinglar ettbortglömt lövner på marken ochläggersig på mattan igult, rött ochbrunt.I dentätavegetationenuppstår promenadstigar där vuxna rastar hundar ochbarnbyggerkojor ochleker.
Medträdensom växernäraoch skyddarärcykelbanan torr ochfin.Hon ökar nu farten,kylan fårkindernaatt bli röda ochhon njuter.Mardrömmenfrånnattenförjagas somnär trollensprickerdåsolen gårupp. Så slutar skogen,bytsmot ettöppetlandskap. Ivästerstår vindsnurrornaalldeles stilla.Enmolnbanklångt bortaär på vägmed regn ellersnö mendet bekymrar henneinte, nu fyller honpåmed kraftinför vadsom än kanvänta.
Densista sträckan gårförbi högstadieskolanoch matbutikerna medennyöppnad salladsbar. Kanske ska honköpamed sigensalladi kväll?
Cykelbanan vikertvärt av vidett trädbevuxetområde, inte långtfrånsjön. arbetsplatsenskymtar,husen är byggda ifyrkant,bildarenmur somskyddar den lummigainnergården.Defräscha ganska nybyggda husen varierar istorlek,ett parstörreoch någramindre. Iett av de större finns bibliotek, studentkår,samlingssaloch kafé. Alba är på vägmot ettmindresom rymmerenav högskolans institutioneroch vaktmästeriet, hennes arbetsplats.
Husenhar en dämpadfärgskala:tegel,ockragult, duvblått ocholivgrönt. Takenär klädda med fetbladsväxter somtål alla vädretsolikaskiftningar,vind, sol, torkaoch snö. Södersidorna ochdelar av takenär klädda medsolpanelersom genererardet mestaavden el somhögskolan behöver. Hongillardet.Husen liggeri en vacker omgivningmen varjemorgonkännerhon samma plågsammaoro införvad dagenkan föra medsig.Bästatt stänga av,intekänna efter.
En ovanlig synmöter.Enpolisbilstårvid entrén.
Alldeles innanhon är framme körenambulansdärifrån medsirener påslagna.Polisbilenstårkvar. En bilmed texten Villestadsbladet rullar in på parkeringen.
Flerastudenter är på vägini huset. En av demkänner igen Alba,stannar till ochfrågarvad somhänt.
-Jag komnu. Jagvet inte,svarar Alba,sättercykelnoch låsernoga. Därärredan fullt medcyklar,intrasslade och inpackade, detäromöjligtatt förstå hurdeska kunnatas i sär. Hongillarverkligen inte denöverfulla cykelparkeringen meningen görnågot åt det. Denär likadan sommar somvinter.
Receptioneni entréhallenäröppenoch bakomdiskenstår
Anette Mouandamed glittrande ögon ochblossande kinder,hon är medelpunkten förett gäng studentersom harströmmattillför atthöravad somhänder. De vill veta varför en ambulans har kört medsirener på ochvarfördet står en polisbilkvarutanför?Har dethäntenolycka? Ett brott? Harnågon skadat sig?
Anette harnuenpublikoch de gerhenne allsin uppmärksamhet. Honnjuter av attstå icentrum ochkan inte fort nogberätta vadsom hänt.När honkommitenbit in iberättelsen kommer nyaåhörare ochdåbörjarhon om. En kort paus,några andetagoch fler spännandedetaljer. Alba blir full iskrattävenomdet förmodligen inte finns så mycket attskratta åt närambulansoch polisär hosdem.Det är ändå underhållandeatt höra Anettes berättaenhistoriaoch medenpublik mårhon sombäst. Alba stannarför attsjälv få höra senastenyttoch varför därärenpolisbiloch varför en ambulans kördesåfort. Lika braatt få informationinnan hongår in på kansliet. Anette lyfter huvudetoch vinkar.
-Hej på dig, Alba!Duhar inte hört vadsom hänt!Det är inte merännågra minutersen somdet hördes ett väldigtbrakdär uppe nånstans,vid salarna. Alla blev jätteräddaoch sprang ut ochenskrek attdet varenbomb ochett terrorattentat,att husetskullerasaihop. Jagtänkte på tvillingtornenfastvihar ju bara trevåningar… Ialla fall så blev vi jätterädda allihop. Detlät så hemskt ochsen komenstudent neroch skrekatt dethäntenförfärlig olycka.
-Usch! Vadå?Ärdet en av osssom …utropar en ung kvinna somanslutitsig till åskådarna.
-Nej,nej!Det varenavvåravaktmästare somramlade från en stegeoch slog halvtihjäl sig. Jagropadeatt vi måsteringa ambulans ochpolis ochkanskeatt vi måste utrymmahuset.Dåsahan,studenten,som hittade vår vaktis attenlärarekommitoch atthan hade larmat.Han skulle självgåutoch möta ambulansen.Alltså studenten, inte lärarensom vardär.Omniförstår…
Honhämtarandan ochfår en hostattack.Albastår kvar,likafascineradsom de andra.
-Nikan inte tromen ambulansen kommed tjutande sireneroch de sprang in härmed väskor ochgrejeroch en bår. Studentensom jaginteminns namnet på,han hade skäggi alla fall, följde meddem uppoch visade vägen. Så fort detgick, ni kaninteana!Tio minutersenarekom två poliseroch de gickockså uppmen de hittade inte rätt korridor så de komner ochdåkom minchefoch fick be denandre vaktmästaren attfölja meddem till en sal däruppedär dethadehänt. Ialla fall kom ambulansmänniskornaner ihissenhär bakomermed en båroch därlåg vårgamla vaktmästare Sven medbandage på huvudetoch alldeles blodig.Det droppade blod på hela golvet.
Alla vänder sigom mothissenför attseomdär är blod mendär finnsinget.Det ljusagolvetärrentoch tomt vid denstängda hissdörren.
-Jamen,jag tror jagsanästan, ialla fall varhan blodig i huvudet. Detvar så.Faktiskt.
Alba vill inte höra detengångtillsåhon fortsätterinpå kansliet därhon direkt upptäckeratt chefen,prefekten EdwardAndersson,ståri dörröppningentillsittrum.Han skulle säkert påpeka atthon är senomdet inte varför de tvåpoliserna ochenman medskägg -säkertstudenten somAnette beskrev- står framförhonom.Poliserna har
tydligen hittatden ansvarigeefter atttidigarehairrat runt ikorridorerna.
Edwardståri dörröppningen, nonchalant lutadmot karmen tålmodigtlyssnande medanhan hållerögonenpå vadsom sker runt om.Han gillar inte hennes sena ankomstoch honser detnär honkommer in,det knappt märkbara uttrycketavirritation.
VaktmästareHelmerståravvaktande en bitifrån.
Ingela somhar rummet bredvidAlba, försöker snappa uppvad somsägs.
-Det finns annatatt göra än attstå häroch glo, säger Helmer ochgår efteratt ha morsat på Alba.Ingelagör tecken attdeska vara tysta.
Alba låserupp sindörr, taravoch hänger uppjacka och mössa. Samtalet mellan Edward,studenten ochpoliserna är dämpat ochavslutassamtidigt somhon startardatorn. Honhör hurdetar avsked ochhur derasgrova skor gnisslar motgolvetnär de passerar ut.
Anette kommerinfrånreceptionen ochser bedrövad ut,torkarsig gång på gång över de brunarunda kinderna medenpappersnäsduk.
-Jag sågallt!
-Vadåsåg allt?Såg du närhan föll? utroparIngela.
-Nej,tok heller.Han varuppe ienavsalarna närhan ramladeavstegen.
-Men detkunde du välintese?
-Jag hördedånet närhan föll ochsen komstudenten ochsen hördes sirenerfrånambulansen. De sprang uppför trappanoch närdekom nerigenmed en bårstodjag i receptionenoch sågdem komma ut ur hissen.Svenlåg där jätteblodig ihuvudet medett förbandsom de hade satt på. Detgicksåfort, alltinghände förbaranågra minutersen.
Anette kanbaraintesläppa historienoch vill gärna berättaomoch om igen meningen vill lyssna längre.Alba funderar om honockså skafälla en krokodiltåröverSven
menavstår, hanärbaraenelakgubbe somdraräckliga skämtunder bältet förhenne ochIngela.
-Jag harredan varithär en stund, sägerAlba, ochdu harberättatför halvastudentkåren. Det är ännu längre sen somambulansenkörde.
-Jaja, sägerAnette,det välintesåviktigt medenminut hitoch dit. Förrestenska jagsägaatt minfarmor, min klokafarmorkunde läsa framtiden. Hon hade förmågan attseomenolyckaskulle följas av andraolyckor ochdöd. Ni tror inte på migmen jagvet vadjag vet. Jaghar fått förmågan.Jag sågmörkret,den svarta ängeln somalltid visarsig när…
-Hon somdog närduvar liten?säger Alba.
-Jag vartio.Hon hann lära migsetecknen.Dessutom ärverman förmågan.Den finnsi genernahos henneoch hosmig.Man måsteöva också. Dethoppade över pappa. Hanhar ingenkollalls.
Medden kommentarengår honini sitt rumsom ligger bakomreceptionen ochmed dörrar åt båda hållen. Hon stängernogaefter sigmen Alba hinner se attdet kommit nyastudenter somväntar. De kommer attfråga vadsom hänt ochAnette blir densjälvklaramedelpunkten. Hon kommer attdelamed sigomblodiga huvudenoch andra både verkliga ochinbillade saker. Undrar vadEdward tycker om det?
Anette kommer snarttillbaka ochgår in till Edward.
-Det är en journalist härute.Han hördepåpolisradion om en olycka.Jag sa ingetmen jagtroratt hanpratade mednågra studenter.
-Jag skabehonom gå,säger Edward. Vi kommenterar detinte. Ochduska inte heller pratamed honom.
Närhan femminuter senare kommer därifrån vänder hansig till Alba ochIngela.
-Jag behöverinformera allpersonalomdet härsom hänt.Vimåste undvikaryktesspridningvilket tyvärr
redankommitigång.Kan ni tvåvarasåvänligaoch kalla till ettmötenudirekt. Anette stängerreceptionen tillfälligt. Alla lärare somärpåplats skakomma ner! Alba, du gårupp ochser vilkaläraresom är här. Vart tog Helmer vägen? Ingela,dugår till vaktmästerietoch itteknikerna.
-Men …, försöker Ingela.
-Ingamen.
Ingela gårsnällt iväg menhittarinteJohan på it.Hon gårvidaretill vaktmästerietoch fångar uppHelmeroch Conny närdeprecisska ta en kopp kaffe.
-Vafan,gnällerHelmer, jaghar ju precis varitdär. Kundehan inte ha sagt detmed en gång. Alba tänker minsannantecknavilkasom är häroch visa honom. Dettatillhör inte hennes arbetsuppgifter. Hon riverlossett papperoch skriverner namnen på lärarna uppe på andravåningen:
MarieIvebeck
Knut Jansson
ÅsaMalm
EvaSöder
Olle Schedvar
Nils Nermander
Honskyndar upptill nästavåningmed papperoch penna, förstförbi personalrummet därMarie diskar sin kaffemugg underrinnandevatten.
-Dufår struntai attdiska,duska på momangen nertill vårt sammanträdesrum. Det handlaromSven. Hörde du?
-God morgon Alba!Ja, jaggickförbi sagoberätterskan därnere. Turatt vi harAnette,utanhenne skulle vi inte veta ettdyft. Jagkommer. Är allt bramed dig?
Alba nickar ochsätterenbocki kanten,skyndar vidare till Knut Jansson. Knackar, känner på handtaget, dörren är
16