Väktarensnyckel
MattiasIsaksson
Automatiseradteknikvilkenanvänds för attanalysera textoch data idigital form isyfte attgenererainformation,enligt15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen (text- ochdatautvinning), är förbjuden
©2025Mattias Isaksson
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg 1, 11442
Stockholm,Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee 273, 22763Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-748-7
”Ingen kommer ihåg en fegis” -okänd
1–
Spiraleni dimman
Solens strålarstack somnålar iögonennär Klemensöppnade dem. Hanvissteatt hanbehövde resa sigfrånden alldeles för sköna soffani personalrummet. Dagens sistalektion krävde egentligen meränensnabb tupplur.Trots atthan känt sigtrött efter ännu en sennattvar detta detendasättet attfåenstunds vila,ävenomden inte gavnågon riktig energi.
KlemensBerg, 35 år,såg äldreutänhan egentligen var. Hans mörkblonda hårvar alltid lite förlångt ochrufsigt,och de mörka ringarna underögonenhadeblivit permanenta efterför många sena kvällaroch tidiga morgnar. Skäggstubben varnoggrant trimmad, mengav honom ändå ettslitet intryck,som om han levdei ettständigthalvtrött tillstånd.
Trotsdet hade Klemensenstilsom varoväntat genomtänkt Hanbar en svartt-shirt medett tryck av Kaneda från mangan Akira,tryckti skarpa färger somstack ut motdet svarta tyget. Tillsammans medvälsittandejeans ochrena, välskötta sneakers från detjapanskamärket Onitsuka Tiger gavhan intrycketavnågon som, trotsvardagens slit,bryddesig om detaljerna.
Sandskogsgymnasiet, därKlemens jobbati snartett år,låg i utkanten av Ystad, därstadengledöveri skog.Sandskogenvar tätoch gammal, medkrokiga tallar somdoftade kåda ochsaltfrån havet. Cykelvägen ditslingrade siggenom dimma somofta rullade in från Östersjön ochbäddade in staden iett spöklikt sken. På sommardagarnai början av juni värmde solen, ochdimman vartunnoch nästan skimrande.
Sista lektionengicksom vanligt. Eleverna iårsk2ritadei marginalerna,skickadelappareller pratadesåtystsom detgick medanKlemens lästehögtur Saganomdetvå tornenavJRR Tolkien. Hanälskade berättelserna, meniblandvar detsom atthansröst bara svävadeovanför elevernashuvud utan attriktigt fastna.När klockanringdeförsvannklassen snabbt,och hanblevensam kvar iklassrummet.
Hangickframför attdra nerpersiennerna, menstelnadetill.
Fotbollsplanen nedanför varinbäddadi dimma,som om marken försökte gömma sigfrånomvärlden.Mitti detvitastod en figur. Lång,smal, orörlig.Kläderna, om detnuvar kläder,såg vita ut,nästansjälvlysande. En känsla av obehagspred sigöver Klemensryggrad ochhan kändehur håretlängstmed armarna restepåsig.
Hanöppnadefönstret. Trotsatt detvar tidigsommarvärme i börjanavjunikändesden fuktigaluften somett kyligtsvepmot huden. Gardinen fladdradetill, ochnär hansåg ut igen var gestalten borta.
Hanstodkvaroch försökte skratta åt sigsjälv.Trötthet, inget annat. Menlängrebortvid skogsbrynetglimmadeett varmtljus, somfrånengammaldagslykta.Mitti stillheten hördes svagatoner från en flöjt. Sorgsnamen lockande.Tonernaförsvanni korridoren närelevernas skratt ochrop bröt tystnaden.
Denkvällenstannade Klemenskvarsentsom alltid. Kollegornahadegåtthem ochskolanlåg ödslig.Ventilationen surradedovtmedan hanrättade skrivuppgifter. Närögonen började svidareste hansig föratt hämtanågot kallt från personalkylen,och detvar då hanhörde det: ettsvagt knackande ljud.
Hanföljdeljudetgenom denlånga korridoren,där lysrören blinkade ovanförhonom.Knackandetledde honomtillbakatill sitt klassrum.Dörrenstodpåglänt.
På skrivbordetlåg ettpappersom hanvar säkerpåatt haninte lagt där. En skiss. Enkelmen detaljerad.Enbro över mörkt
vatten,dimma somvirvladerunt, ochlängstframenlång, vit gestalt. Ihörnetfanns en symbol:enspiralmed tresmå prickar runtom.
Klemensstirrade på bilden.Han kändeigenplatsen,broni Sandskogen,baranågra hundra meter från skolan.
Hanstoppadener bilden isin väska, menkunde inte släppa denursinatankar. Cykelfärdenhem varsom iendimma;när han välvar framme mindes hanknappt hurhan tagitsig dit. Allt snurrade somenkaotisk virvelvind.
Hans hemvar en liten tvåa iett gammalt trevåningshuspå Österleden. Fasadenvar ljusgul, menfärgenhadebleknat och flagnatpåflera ställen, särskilt runt de vita fönsterkarmarna. Balkongräckenai smidesjärn hade börjatrosta på sina ställen, och innergårdenvar liten,med en ensambänkunder en krokig syrénbuske. Husetägdes av FruLindgren, en äldrekvinnamed alltid välkammatvitthår ochglasögonsom hängde iett pärlband runt halsen.Hon stod idörröppningennär Klemenslåste upp.
”God kväll, Klemens! Jobbatsentigen?”frågade hon medett leende.
”Ja, litelängreänplanerat,”svarade hanoch drog in doften av kvällsluft ochsyréner.
”Dumåste komma ihåg attvilaibland,”sahon ochrynkade lätt pannan. ”Elleråtminstonetaenkopp te hemma.”
”Jag skaförsöka,” sa Klemensmed etttrött leende.
Närhan steg in ilägenhetenhördesett dovt,nästansjälvsäkert jamande. Kastor lågutslagenöversoffryggenmen kikade mot honommed en blicksom sa meränord.
Medsinadryga tiokilovar Kastor en imponerande syn, en katt somman lade märketill så fort hanklevini ettrum.Trots storlekenvar haninteklumpig,tvärtom rördehan sigmed en smidighetsom överraskadedeflesta.
Hanvar inte direkt tjock, bara en modell större än andrakatter. Pälsen glödde idjupa nyanseravkopparoch rost,och ögonen lystesom bärnsten.När hansattupprätt ifönstretsåg hannästan ut somenliten lejonstaty,stolt ochsjälvklar isin närvaro.
”Så, harduhaftenlångdag,va?”saKlemens medlåg röst.
Kastor spannoch rullade på rygg,tassarnai luften. Lång?Du menarden där lillastunden då du inte är häroch passarupp mig?verkade katten säga.
”Exakt.För detärjumittendasyfte på jorden,att passaupp dig, fördukan omöjligthagjort någotkonstruktivt idag,eller?” fortsatte Klemensoch satte ifrånsig väskan.
Kastor gavhonom ettlångsamt, nästan misstänksamt blinkandeoch sträckte sigsedan elegantöversoffryggen. Jag observeraroch bedömer, tycktes hansvara. Ochiblandrättarjag till saker… tyst,förstås.
Klemensskrattade lågt.”Vi harverkligen ettfungerande partnerskap, va?”
”Detskulleman kunnasäga,” jamade Kastor medensjälvklar pondus,innan hanrullade ihop sigigen, fortfarandemajestätisk trotssin övervikt.
Inutilägenhetenspeglades Klemenssjälv.Den varpåsamma gång noggrantutvaldoch fullständigtkaotisk.Vardagsrummet varenblandning av japanska influenser ochbohemiskt vardagskaos. På väggarna satt affischerfrån Akira och Ghostinthe Shell,bådai välvårdade ramar, medanskrivbordet underdem var överbelamrat medhögar av rättningspapper, PepsiMax ochlösa pennor.Enlåg bokhyllalängs enaväggendignade av böckerom nordisk mytologi,folktro,manga ochjapansk konst. Småfigurer ochsamlarobjektträngdesbland böckerna– en handmålad samuraj, en mini-Godzillaoch ettlitet trätroll från Dalarna.
Golvet varintesmutsigt, mendet fanns alltid någotliggande framme,enhoodie på en stol,entom läskburk,enhalvfull matkasse lutadmot väggen.
Detluktade svagtavthaimaten från igår ochbokpapperoch i hörnetstodenliten bonsaisom Klemenskämpatmed iflera år, en symbol förhansförsökatt skapaordning ilivet,ävenom resten av rummettaladeett annatspråk.
Klemensvar trött, alldeles förtrött försittegetbästa,men när hanladesig föratt sova låghan vakenlänge.Bilderna från skissen vägradeförsvinna,och skogen kändes plötsligtnärmare än någonsin,som om densträcktesig in ihanstankaroch väntade på honom.
Telefonens skarpa signal fick Klemensögonatt spärrasupp medett ryck.Efter en snabbblick på skärmenvisstehan vad samtalet gällde. Hanhadeförsovitsig.Som turvar händedet nästan aldrig,men pinsamhetenoch trötthetenbrändeändåsom dåligtavtorkade händer iögonen. Detvar skolansadministratör Eleonor somringde.
”Duhadetänkt dyka uppidag, va?Din starttid varför en halvtimme sedan, ochdin lektionbörjarom… 15,nej förlåt,14 minuter,” sa densammetslena menändåbestämdarösten.
En delavhonomville protestera:”Du harringt fel, du måste ha ringtfel,det är någonannan här.”Men hanvissteatt även den härtjurenbehövde tasvid hornen.
”Kan du vara denfantastiska ängelsom bara du är ochsläppa in vilddjuren isalen?Jag är därommax 20 minuter.”
Svaret komblixtsnabbt:
”Jag antaratt du ocksåvillatt jaghållerkollpådem tills er höghetanländer?”
”Har du tid?”klämdeKlemens fram,lagom bedjande men medett försök till charmi rösten
”Mmm, egentligen inte, mendufår jalladå,”svarade hon.
Hansatackoch lade på lurenutanatt kontrollera om Eleonor hade hörthonom.
DärstodKastor. Den10kilotunga katten,som inormala fall lågutspriddsom en levandehinderbana, mennuverkade ha fördubblat sinviktför attgöradet så svårtsom möjligtför Klemensatt ta sigut.
”Kastor, snälla…kan du flytta på dig?”saKlemens meden röst blandatavuppgivenhetoch stressad irritation.
Kastor blinkade långsamt,ladehuvudet på sned ochjamade somomhan sagt: Varför bråkamed perfektion?Jag är perfektprecis här.
”Jag vet, jagvet,men jagmåste iväg”, mumladeKlemens
Kastor sträckte på sig, gäspadeoch lade sigsedan lite bekvämareöverdörrmattan, nästan somomhan tänkte: Inte en chans, kominteförbi migi dagheller.
Medenkombination av smidigasteg,hoppoch en ochannan försiktigknuff på Kastor lyckades Klemensäntligen ta sigut genom dörren,med bara någrasekundertill godo innantiden blev katastrofalt försenad.
Detfinns tillfällendåman önskaratt manhadeenelcykel, sedanfinns dettillfällendåman önskaratt manhadeencykel av äldremodell. En varm junimorgon, då manredan varsen,var en elcykeldet optimalavalet.Klemens ägde ingensådan.Han ägde detsenare: en gammalmilitärcykel från sent 70-tal.Nyoljad kedja ochi braskick visserligen,men knappast detbästa om manville känna sigfräschvid ankomsten.
Fördelen medengammalmilitärcykelvar dock attingen elev lade märketill den. Ingenförsöktesno den, varken vidlägenheten ellervid skolan,för ingentyckteatt denvar värd ensenblick. Så denstoddär,tryggtparkerad, ochväntade.
Cykelturen gick förvånande smidigt, inga pensionärersom verkadeförvirrade,ingastressade elever ochframför allt inga snigelcyklande turister.Dessa dökinteupp förrän om kanske en månad, då staden förvandlades till ettpottpurri av förstoch främst stockholmare,danskar ochtyskarsom hade en förkärlek till attvarai vägenalldelesför ofta.
Lagomflämtande ochsvettiganlände Klemensutanför klassrummet. Dörren varstängd. Hanladeförsiktigtsittöra mot dörren föratt höra ljudinifrån,total tystnad.Det runda, frostade fönstret gavingen ledtråd. Hanknackadetvå gånger,tog ettdjupt andetagoch gick in.
Inne isalen möttes hanavenöverraskning:ett helt klassrum fyllt av tysta,koncentreradetredjeårselever.Framför skrivbordet stod Eleonor. Hon varyngre än Klemens, inte jättemycket, men tillräckligtför atthan,vid tidigare samtal,insettatt sakersom han tycktehände ”förra året”faktisktvar långtinnan Eleonorknappt vartonåring.
Eleverna gavhonomknapptenblickoch återvändesnabbttill sina böcker.
Klemensnickade tacksamt ochgickframtill henne.Eleonor lutade siglättmot katedern, derashuvuden nära varandra.
”Tack”,viskade Klemensoch gavEleonor ettförsiktigt leende iett försök attvisaatt hanfaktisktskämdes över sin försovning.
”Det är lugnt, fräsching”,sahon medett leende sompånågot sätt värmde honom inombords. ”Litevarmt attcykla idag,va?”
Eleonor Anderssonvar långtifrån oattraktiv, snararetvärtom.
27 år,alltid snyggt klädd, alltid medsittblondahår ienfrisyrsom passadesin outfit.Klädernavisadevuxenhetutanatt någonsin bli tantiga. Hon sminkade sigalltid, menlagom ochdet somibland fick Klemensatt undraomhan kanske varlitesmåintresseradav henne,var hennesögon. Stora, medenfärgsom hanalltid glömde:gröna,blå,ellerkanskenågot däremellan?
De gavvarandraett kort,nästanosynligtleendeinnan Eleonor vändesig motdörrenoch gick ut föratt fortsätta medsina administrativa uppgifter.
Klemenstog ettdjupt andetag, lutade sigmot katedernoch mötteelevernas blickar.
”Okej, kära treor”,sahan ochlog.”Nu körvi. Ni kansluta läsa,för idag skaviskrivaenkortreflektionomnågot av era tidigare favoritminnenavsommaren”.
Eleverna lyftesinahuvuden,liteförvånade mensnabbt tillbaka till sina böckernär de insågatt derasriktiga lärare äntligen varpå plats. Klemenskunde känna hurstressenfrånmorgonensakta rann av honomnär hanbörjade undervisa, ochden gamla militärcykeln, svetten ochmorgonens kaos blev bara en liten, snabbt förflutenepisod.
Lektionenrullade på ijämntakt. Eleverna skrevsina reflektioner, Klemensgickruntoch gavsmå kommentarer, ibland medett lätt leende åt derasoväntat kreativa formuleringar. När klockanringdeoch lektionenvar slut,kände hanenlättnad –och en känsla av atthitta Eleonorför atttacka henne en gång till Hangickgenom korridoren ochsåg henne vidhennes skrivbord, omgivenavhögar av papperoch en datorsom surrade lätt. Hontittade uppnär hannärmade sig.
”Hej igen”, viskadeKlemens.”Tack föratt du hoppade in imorse.Jag vetatt jagvar lite sen”.
Eleonor log, precis detdär leendetsom varvänligtmen med en liten gnista somfickhonom attkänna siglitevarmi magen.
”Ingen fara alls”, sa hon medenlättnick. ”Jag vethur detkan vara ochduvet ju,jag klarar kaoset”.
Klemenstvekade en sekund,sen lutade hansig litenärmare.
”Förresten…igårnär jagvar imittklassrumoch tittadeutpå fotbollsplanen…såg jagnågot konstigt.Som en vitspökliknande skepnad. Jagvet inte om jaginbillade mig, mendet kändes verkligt”.
Eleonorsögonglittradetill, ochhon lutade sigframmed ett snettleendesom hanförst inte riktigtmärkte.
”Spöken”, sägerdu? viskadehon, nästan lekfullt,men medett snabbt ögonkastmot fönstret bakomhonom. ”Det skulle vara litekusligt, menkanskespännande också”.
Klemenskände ettlättrodnandeunder bröstbenet.
”Jag vetinte… detkändesbara… somomnågot…tittade på mig”, mumladehan ochlät blickenvandramot detsvaga ljuseti korridoren.
Eleonor nickade, fortfarandemed detlilla leendetkvar, och återvändesedan till sina papper medendiskret elegans, somom ingetsärskilthadehänt.
Klemensgickdärifrån, menpåvägen tillbakatillsittklassrum kändehan hurhennessmått flirtiga tonhadefastnat ihanstankar. Hanundrade tystför sigsjälv: Vardet ettvanligt leende ellervar det lite flörtigt,eller inbillade jagmig bara?
Just denfunderingen fick hans hjärta attslå litesnabbare,trots attmorgonens stress redanvar ettminne blott
Klemensgicktillbakatillsittklassrum, tankarna fortfarande kringEleonoroch denovanligamorgonen. Hanstannadevid katedernoch tittadeutgenom fönstret motdimmansom sakta började rulla in över fotbollsplanen igen.Något fick honom att rysa,inteavkyla, utan av en känsla av igenkänning ochiakttagelse.
Närhan vändesig om lågnågot på hans skrivbord. Inte en papperslapp denhär gången,utanett litet,glänsande föremål. Hanböjde signer ochplockadeupp det. Detvar en liten, vit knappformadsymbol –enspiralmed treprickar runtom,exakt somden på skissen.
Innanhan hann reagerafylldes rummetavett svagtsusande ljud, somomvindenhadeträngtingenom väggarna.Hjärtat bultadehårtnär Klemenskände en kall närvarobakom sig. Han vändesig hastigt, menklassrummet vartomt.
Knappenvibrerade svagti hans hand.Precisdåblinkade ljuset till ovanförhonom,och en skugga,långoch vit, syntes ett ögonblickmot persiennernas fladdrande sken,innan den försvann likaplötsligtsom denhadedyktupp.
Klemensstodstilla,osäkerpåomdet hansettverkligen existerade,men spiralen ihanshandglöddesvagt.Någonstans långtdärutehördesett flöjtliknandeljud, lockande ochsorgset.
Hanvar säkerpåensak,detta varintebarabörjan.