Tack
Tack till mina provläsare
Gabriele Meier och
FeliciaBergstedt
som lästigenommittmanus och kommit med konstruktivkritik, goda idéer,kommentarer,egnaåsikter samtglada tillrop!
Silver
Rantasalmi,Finland 1598
-Påvel!Påvel!Har du hört?
-Nej Jöns,vad?Vad är detsom gör digsåupprörd, min bror?
-Fjodor är död!
Påvelkände en kall rysninglängs ryggraden.Fjodor,tsarav
Ryssland, sonoch efterträdare tillIvanIV, vardöd. Ivan IV,eller Ivan denförskräcklige somhan ikalladesi viskningarkring eldstäderna, hade varitengrymman.Rysslandhadehärjats av krig ochmisär iflera årtionden. Ivan hade låtitmörda sina fienderpå löpande band, både verkliga ochpåhittade.Han hade till ochmed låtit mördasin förstfödde sonoch dennesfru.Han hade krossat bojarerna ochskänktderas enorma egendomar till lågadeln.Han hade medkrigoch terrorexpanderatlandet, ochtvingatfolkettill livegenskap. NärIvandog 1584 hade hans sjuke ochhandikappade sonFjodorfåttärvatronen. UnderFjodorsmilda styrehadeenskör fred rått iRyssland. Inga storakrig, inga blodiga utrensningar, ingenterror. Fjortonåravrelativtlugn hade gett folket andrum att läka,omänlångsamt.
Fjodorsbortgångskapade medall rätt oro. Detfanns ingennaturlig tronarvinge,och ingenkunde säga hur situationenskulle utvecklas förvarkenfolketellerlandet. En tid av kaos varmed största sannolikhetatt väntasig.Maktvakuumet skulle lockaframintriger, uppror ochkanskenya krig.Jöns kunde redanhörahovslagenav ryskasoldater, känna lukten av brinnande byar.
-Påvel minbror, vi kanintestannahär,saJöns meddarrande röst.Vihar länge talatomatt lämnadenna kargamarkoch
söka ettbättreliv förvårafamiljer.Nuärhotet från Tsarryssland större än någonsin.
-Duhar rätt, Jöns.Låt ossförbereda familjen förflytt. Vi ger ossavsnarast,innanvihar både ryssen ochmarsken över oss.
-HertigKarli Sverigehar utlovatfristad ochmarkåtdesom vågarkorsa gränsen, låtoss bege ossdit!
De skyndadehem till denlilla torpstugan. Därinne satt Jöns fru Nanna medderas lille sonRisto,enliten pojke på knappt sexår medkinderröda somhöstbär.Hon tittadeupp närdekom in genom dörren, ochhennesansikte bleknade vidsynenavderas allvarligaminer.
-Vad harhänt? frågadehon medröstenskarp av oro.
Jöns knäböjde bredvidhenne ochförklaradeallt medlågmäld röst, medanPåvel började samlaihopderas få ägodelar; någraslitna klädesplagg, en kittel, verktygoch detsista av matförrådet– torkat kött, rågbröd, ochensäckmed korn. Nannalyssnadetyst, men hennesögon fylldes medtårar.Hon hade växt upp idessa skogar.
Honkände varjestig,varje bäck.Men hon vissteatt Jöns hade rätt, Finlandvar inte säkert längre.
-Vitar hästarna,saPåvel ochbar ut byltena tillden gamla vagnenutanför.Deärstarkanog förresan,ävenomvägen blir lång ochfarlig.
Nanna restesig,torkade tårarnaoch hjälptetillatt packa. Lille Ristotittade storögt på dem, ovetande om faranmed fascinerad av uppståndelsen.
-Vartska vi,far?Frågade hanmed sinpipigaröst.
-Till ettnytthem,min pojke,svarade Jöns ochrufsade om hans hår. Ettställedär ingentsarkan nå oss.
Näralltvar klartklättrade de upp på vagnen, Jöns ochNanna med Ristomellansig,och Påvelbredvid. Hästarna frustade otåligt, som om de förstodatt något varpågång. Medett knyckmed tömmarna
satte de iväg.FamiljenHavuinenlämnade Rantasalmi bakom sig ochgav sigini detovissa.
Detskulle komma atttaveckoratt lägga denlånga vägentillÅbo bakom sig. De första dagarnagicksmidigt,men på dentredje nattenslogolyckan till. De hade slagit lägervid en frusen bäck och tänt en eldför attfålitevärme ochkunna koka korngröt.Plötsligt hördeshovslagi mörkret. Jöns ochPåvel grep sina yxor,redoatt försvara sig. Ur skuggorna steg tremän fram,finskasoldatermed marskens emblem på rockarna.
-Vartärnipåväg?morrade denfrämste,enskäggigjätte medögon kalla somis. Jöns tänktesnabbt.
-Till Tammerforsför atthandlaproviant, ljög han.
Nanna tryckteRisto närmaresig,och hoppadesatt hanskulle vara tyst.Soldatenskrattade hånfullt.
-Lögnare!Niärflyktingar, somallaandra. Ge ossera hästar, så kanske vi låtererleva.
Stridenbrötutiett virrvarravskrik ochblänkande stål.Jöns svingade sinyxa ochträffadeenavmänneni axeln, medanPåvel brottadesmed enannan. Nanna skrekavrädsla, ochförsökte skydda Ristomed sinegenkropp så gotthon kunde.Till slut,efter vadsom kändessom en evighetavkaos, lågtvå soldater döda i snön ochden tredje flydde skadad in iskogen. Mensegernvar dyrköpt,Påvel hade blivit skadad ochden enahästenhaltade illa.
-Vifortsätterdirekt, västeJöns genom sammanbitnatänder, innandet kommerfler. Vi haringetval. Nanna knöt en trasaomPåvelssår föratt hjälpligtstoppa blödningen. Sedanfortsatte de,blodiga ochutmattade, motÅbo ochhoppetomplats på en båtöverBottenviken. Familjen Havuinens resa hade bara börjat, menbandenmellandem hade stärktsavfaran.Framför demhägrade detgemensammamålet Sverige– ochennyframtid.Omdebaraöverlevde vägendit.
Denstrapatsrikaresan fortsatte hela vintern1598-1599. Vägenvar ingenriktig vägi modern mening. Snarareenslingrande stig upptrampad isnö, överfrusnamyrar ochisbelagda sjöar. Från Rantasalmi iSavolax gick färden förstsöderutgenom de djupa skogarnamot Tammerforsinnandevek av motkustenoch Åbo. De första veckorna vardevärsta. Snön lågdjup, ibland upp till midjan på Jöns ochPåvel,och hästarna sjönk ofta till bringan. Otaligagångertvingades de stanna ochgräva loss vagnenur drivorna.Nätternavar idet närmaste outhärdliga, ibland sjönk temperaturen undertrettio minusgrader ochvindenven genom tallarnaoch drev upp snön från marken istora moln.Varje kväll byggde de ettenkeltvindskydd av grenar ochsnö, därdekunde vila någratimmarundervarsinskinnfäll. Denenklakonstruktionen höllvindenborta,men aldrig värmen inne.Elden slocknade oftast långt innangryningen, ochdevaknade medfrost iskäggetoch is i ögonfransarna.
Matförrådetsinadesnabbt.Litetorkatköttoch en säck kornräckte inte länge förfyrapersoner. Jöns ochPåvel jagade medsnaror, och lyckades fånga både hararoch ripor.Aldrigtillräckligtför attde skulle känna sigmätta,men dethölldem vidliv.Men vinternvar hård ochskoningslösävenför djuren,och detvar långt ifrånalltid somdeficknågot isinafällor. Vidett tillfälle gick de utan mati tre dagar, Ristogrätavhungertills Nannalyckadeskoka en tunn soppa på bark ochdesista kornen. Jöns oroade sigständigt för både Nanna ochRisto,men de kunde inte stanna ochvila. Förvarje dagsom gick så ökade risken attmarskensknektar skulle hinna ikappdem.
De undvekdestörre byarnadär de hade varitlättare attbytaarbete motprovianteftersomdevar rädda attbli igenkända som flyktingar. Istället söktedesig till mindregårdaroch enskilda torparelängs vägen. En natt fick de bröd attäta ochficksova inne i
värmen motatt Jöns hjälpteden gamle bondenatt huggalite ved ochlagaentrasigtakbjälke.Enannangångbrast isen undervagnen mitt utepåenfrusensjö.Hästarnavrålade iren paniknär ena framhjulet gick genom isen.Påvel kastadesig framfördem och drog allt hanförmådde itömmarnamedan Jöns ochNanna sköt på vagnenmed allsin kraft. De lyckades dralossekipaget, menden redanskadade hästen haltadeännuvärre efteråt, ochnågra dagar senare tvingadesdeavlivaden.Det varenbitterförlust,och den varsåutmärgladsådet blev inte särskilt mycket matavden heller.
Eftersex veckorsresanådde de äntligen Tammerfors. Därlyckades de fylla på matförrådetlitegenom attbytaden enayxanmot lite bröd ochsaltfrånenbonde sominteställde allt förmånga frågor.
Bondenberättade även fördem attdet ryktas om fler flyktingar somsamladesi Åbo. Hundratalssavolaxare, tavastlänningaroch andrasom flydde krig ochhungersnöd. De fick ocksåhöratalas om svältistaden, sjukdomar somspreds, ochskeppare somtog höga priser föröverfarten.
Sundsjön2010
Jakob Algothson satt viddet slitna köksbordeti Valdemarshus och tittade ut genom fönstret.Det varmulet.Det regnade lite,och blåstenyrdeomkring lövenfråni höstassom småtornadoerpåden gropiga grusvägendär ute. Detbörjade skymma,trädenbakom huset stod somsvartasilhuetter motden gråhimlen.Han hade kommit tillbakatill huset någratimmartidigarenär begravningsaktenvar över. Denhadevarit kortoch sparsmakad. Prästens klarastämma hade ekat ikyrkannär hanpredikatomlivet och döden. Hanhadeförsökt hålladet sedvanligatalet om Valdemar,men tydligen vardet ingensom visstesärskilt mycket om honom förtalet varganskatorftigt. Jakob hade inte lyssnat så noga ändå.Baranickatartigt, menorden hade runnitavhonom somregnvatten. Hankände ingendjupsorg. Hurkunde hansörja en manhan aldrig träffatellerens pratat med? Hanhadelitedåligt samveteför det. Valdemar hade ändå varitennågorlunda nära släkting. En ensamgammalman somingen tagitnågon större notis om.Enman somalltidklaratsig själv. En mansom aldrig trängt sigpåellerbettomhjälp.Enman somtestamenterat allt hanägde till en brorsonhan aldrig mött.
Mendet hade varitenvackerceremoni.Det varför alldel bara prästen, Jakob,vaktmästaren, tvåpersonerfrånkommunen, och fyra människor till somhan inte visste vaddevar förnågra.Det hade varitenvackeromänenkelkista.Det lågenkrans på den medtexten”En sistahälsningfrånvännerna”, vilkanudet kunde vara.Kanskedefyraanonymasörjarna? Detstodtända ljus runt kistan,och så snartprästen talatfärdigt la alla besökarnavarsin handblomma intill kransen.
Nu satt hanhär.I etthus somluktadefukt, gammalved,och allmänt instängt.Han förundrades övervilkamärkligavändningar livet kanta. Hurlite manegentligenvet om ödetoch dess planer förens egen framfart.För ungefärenmånad sedanhadeallt varit precissom vanligt. JakobAlgothson bor ienganskarymligtvåai centralaNordingrå. Eller, så centralt detnukan blii Nordingråsom hansjälv brukarsäga. Hanbor därensam.Ingenfamilj. Ettfåtal, menmycketnära, goda vänneroch ettfastjobb iden lokala butiken.Eller, en ”tillsvidare-anställning” somdet heternumer. Hanhadekommit hemsom vanligtfrånjobbet. Hanhadeplockat medsig högenavpostinnanför dörrennär hangickini köket. Det lågalltid en hög medpostpågolvetnär hankom hem, mendet var oftast bara reklam ochiblandnågon räkning. Menjustden där torsdagenhadedet varitett brev från en advokatbyråi Karlstad också. Hanhadeförundratsliteöverdetta,och lagt detöversti högenmed räkningarbredviddatorn. Efteratt hanbyttomkläder, lagt matlådani blöt,och lagt fram middagenför upptiningsatte han sigtillrätta viddatorn. Hangickigenom sina inkomna mail,men även därbarareklamfrånolika företagsom villegehonom guld ochgröna skogaralldeles gratis om hanbaraville uppge sitt kreditkortsnummer. Somvanligt,heltenkelt.
MenbrevetfrånVärmlandvar somsagtnågot utöverdet vanliga. Hanöppnade detmed viss försiktighet, ochkonstaterade snabbt att detvar ettdödsbud. FarbrorValdemarvar avliden. Farbror Valdemar varenpersonsom Jakobaldrigträffat.Han hade känt honom enbart till namnet,och hade inte ensägnathonom så mycket somentanke på fleraår. Nu hade alltsådenne farbrordött, ochtestamenterat alla sina ägodelaroch tillgångartill Jakob.
Jakob hade tagitenveckassemesteroch begett sigsöderutför att bevittnasin näst intill okände släktings begravning och jordfästning. Detvar inte mycket Jakob fick ärva eftersin farbror. Valdemarsganskaillamedfarnahus ochalla hans ägodelar.