KENNETH KÄMPENDAHL Länken till det förflutna rflutna en
Kenneth Kämpendahl
Länken till detförflutna
Automatiseradteknikvilken användsför attanalysera text ochdatai digital form isyfte attgenererainformation,enligt15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning), är förbjuden.
©2026Kenneth Kämpendahl
Illustration:BoD
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8097-744-9
Kapitel1
Hemma hosDennisMiller börjadeväckarklockan ljuda. Förstmed en försynt, nästan vänlig summer,som om denville ge densovande en chansatt vaknaavsig själv. Menfrånupphöjningenunder täcket märktesingenting.Det varinteförränklockan börjadetjuta medsin allramestilsknastämma somman kundemärka en antydantill reaktion.Sakta,mycketsakta,letadesig en hand ut från detmönstrade påslakanet från IKEA,stannade till ochliksomnosadeomkring sigmed spretandefingrar.Baraför attkortdärefter, medhjälp av pekfingret,få tyst på denna morgonensmarodör.
–Fankenockså.Tänkomman nångångkunde få sova hurlänge manvillepåmorgnarna,muttradehan sömnigtför sigsjälv.Baraett partimmartillhadevarit helt okej.
Dennisvisstemycketväl attdet bara vardrömmar.Arbetet på tidningenkallade ochhan visste ocksåatt chefredaktören inte tolererade någralängresovmorgnar. Så medendjupsucksatte hansig upppåsängkanten ochkisadesömndrucket omkringsig.Motvilligt begavhan sigsedan siguti köketoch kundemed fumligafingrar också lyckas medatt ladda kaffebryggaren ochtryckaigång den. Medallt detta klartgjordehan denmer ellermindreobligatoriska rundan till badrummetför attbli av mednattens överflöd.
Efteråtställde hansig vidtvättstället ochvredpåkranen. Detkalla vattnet fick honomatt vaknatill en aning. Hantittade sigi spegelnoch upptäckteatt de gråblå pupillernavar omringadeavlättrödsprängda ögonvitor. Detblevvisst sent igår,tänktehan ochkom atttänka på Sara,entjejsom hanhadeträffat förallraförstagångenför ettpar,tre år sedan. Däremotvar detfaktisktinteförränigårsom de hade varit
ute tillsammans på tu manhandsåatt säga.Han småmös försig själv.
Dethadevarit en trevlig kväll. Trevligpåväldigt mångasätt.
På tillbakavägenfrånbadrummetdroghan loss morgontidningen från brevinkastet ochögnadehastigt igenom de första sidornamedan hanåtervände till köket. Kaffethaderunnit färdigtgenom filtretoch detdoftade härligt. Hanplockadeframtvå frallorfrånfrysenoch stoppade in demi mikron.Med nybryggt kaffe, varmafranskbrödoch
Kvibilleostvar allt redo förden sedvanliga morgonstunden.
Hansatte signer ochskummadeförst igenom hela tidningen, föratt därefter läsa valdadelar meringående. Denvanligaritualen. Han stressade sällanpåmorgnarna.Han kändeatt hanbehövde denhär lugnastunden föratt komma igångmed dagen. Tankarna svävadebort undernågra kortaögonblick.Han undradehur detskulle blii framtiden. Skulle hanfortsätta få ha dessa förhonom så viktiga morgnarävenomhan blev ihop mednågon på allvar,eller skulle han tvingasändra sina vanor? Hangrubblade någrasekunderoch fortsatte sedanatt bläddraigenomtidningssidorna.
En titt på köksklockanvisadeatt detvar dags attgörasig iordning
Rasktavslutade handen andrakoppenkaffe ochreste sigsedan upp från bordet.Ensnabb påklädning ochsnart befann hansig utepå trappavsatsen. Hanlåste lägenhetsdörren ochtog siglångsamtnerför trappornamed densvartaskinnjackan ännu oknäppt.Han kändesig allt annatänpiggdenna morgon.Skönt attdet snartvar helg,tänkte hanlängtansfullt medanhan småsprangtill spårvagnen.
–Fasen vadtrött du serut, Dennis! gastadeMonique.Var dendär
Sara så på huggeti natt?
–Ah, lägg av va!svarade hannågot irriterad.
–Jamen,duser faktiskt ganska sliten ut,kontradeLasse.
MoniqueHubertoch Lars Anderssonvar Dennisnärmastekollegor på Liberala Nyhetsbladet.Kollegerförresten,deumgicks även en del på fritiden så vännervar förmodligen ettmer adekvatbegrepp.
Monique varensvenskföddtvättäktafransyska.Chefredaktören envisadesmed attförsvenskahennesefternamn ochkalla henne för ”Hubert” medett uttalat"t" på slutet,medan Moniqueoförtröttligt rättade honommed detfranska ”Ubärr”.Naturligtvis medett extra skorrande”r” på slutet.Troligtvisretades hanbaramed henne, men mankunde aldrig vara riktigtsäker.
Lasse,å andrasidan,var vadkanskemånga skulle kallaentypisk svensk kille.Omman nu kundekomma överensomvad somvar typisktsvenskt.Han vari alla fall lång ochblond ochhadeblå ögon medskrattrynkori ögonvrån.Och trotssin gänglighetvar hanabsolut ingensillmjölke. Dennis hade till exempelännualdriglyckats besegra honomi armbrytning. Medsinaslitnajeans,som merverkade varen delavhonom än ettpåhängt klädesplagg, tyckteshan vara opåverkad av modets alla växlingar. Någotman inte kundesägaomMonique.
Allt somallt arbetade ungefärett tjugotal personer på Liberala Nyhetsbladetsredaktion.EllerLNsom tidningenoftakallades. Det innebaratt de flesta fick ryckainlitevarstansdär detbehövdes. Dennis tyckte attdetta bara varbra.Dåfickhan möjlighetatt lära sigliteav varjeoch inte blienfackidiot sombaravar inriktad på enda sak.
Menöverstpåredaktionen tronadechefredaktören. Hanvar döpt till Bo-Göran Rosenkvist menkalladesför Bullen.Han hade nämligen, milt sagt,envissförkärlek till kanelbullartill arbetsdagens många kopparkaffe.Förutom en viss rondör runt midjan syntes detoftaäven på kvarvarandepärlsockerlitevarstanspåhansskjorta.Dörrentill Bullens båsöppnades ochhan närmadesig dem.
–Jag behöverenartikel från Auto PartsMässantill ieftermiddag. Vemaverfixar det? Du,Andersson?
–Absolut kanjag göra det, svaradeLasse.Kan jagtamed Dennis? Hanärockså rätt insatt ibilar.
–Tja,varförinte? nickadeBullen.
–I så fall kanväl jagockså få hängapå? försökte Monique. Kanske en separatartikel om klädstilen på biltokigtfolk?
– Detdär lätväldigt raljant, Hubert,skrattade Bullen. Menvarför inte?Gör denbaraintealltförspydig.
–Jag skaförsöka,log hon.
De lämnaderedaktionen ochbegav siguttillparkeringen.Där stod
LN:s gamlatröttaVolvo.Den varvisserligen inte meränfem år gammalmen verkaderedan ha sett sina bästadagar.Påvar sida om bilenstoddeoch dividerade en stundomvem somskullebli tvungen attköraåbäket, alltmedanMonique stod vidförardörrenoch rasslade demonstrativtmed bilnycklarna ihanden. Killarnavisstemycketväl atthon inte hade någotemotatt köra.Problemet varbaraatt isåfall hade Lasse inte åktmed,såsom honbrukade gasa på.Det blev därför Dennissom till slut fick sättasig bakomratten.
Färden genomcentralaGöteborgblevenresafylld av spännande småvardagsupplevelser. Till exempel, varjegångett spårvagnsspår passerades, skakadebilen attman kundetro attden skulle fallai bitar ochvid ungefärvarttredjetrafikljusbehagademotornatt självdö, naturligtvis samtidigtsom ljuset slog omtillgrönt.Men efterett antal likartade händelservar de till slut äntligen framme vidsittmål.Dennis parkeradebilenliteslarvigt, nästan alldeles intill Mässansentré,för att slippa ta ettstegför mycket iösregnet.
De klev ur,slängde igen dörrarnaoch gick rasktini byggnaden där de hälsadeigenkännandepådevärdinnorsom fanns bakom receptioneninnandefortsatte in till själva utställningshallarna. Bakom en betongpelare samlades de föratt planeradagensarbete.
–Såhur läggerviupp dethär besöketpåbästa sätt? börjadeLasse. Gärnaockså så effektivtsom möjligt.
–Hoppla, hoppla! Vadärdet jaghör?utbrast Monique. Jagtrodde attduville tillbringaheladan här?
Sinvanatrogenvar hennesröstfylld av henneskarakteristiska sarkasmnär detgälldeallt somrörde jänkebilar.Men Lasse varvan.
–Jovisst skulle jagdet,svarade han. Mennugällerdet jobbet ochdå hindrardet välinteatt vi planerar hurviska göra,eller hur?
Han såguppfordrande på dembåda.
–Tja,började Dennistrevande. Jagtrorjuinteatt denhär storyn kommeratt få särskilt stortutrymme itidningen.Det är ju ingen förstasidesnyhet precis.
–Nej,det hardurätti.Dåfokuserar vi bara på sånt somkan verka intressant förden större allmänheten.
–Fastdåkan vi likagärna ta osstill bilenigen, inflikadeMonique retsamt. Fördet härärjubaratill förnördar.
Menhon hade en poängdär,ansåg Dennis. Detvar en fackmässa riktad till branschfolkoch andraintresserade.Och iärlighetens namn vardet välendastLasse somkunde uppbådaett genuint intresse bland de tre, även om Dennissjälv ocksåvar mycket förtjust ibilar.Men då skulle detvaraeuropeiska, helstfranska,och gärnanågot äldre. Skulle en sådandykaupp ihansnärhetkunde hannästanbli saligoch stanna både längeoch väloch bara titta.
Även om nu Dennis inte varsärskiltentusiastisköverjustden här mässanfanns detannatatt titta på.Som väntat varMoniquesintresse försjälvautställningeni stortsettlikamed noll. Hennesuppgift var sombekantfrämstatt studerahur deltagarna varklädda ochkanske ocksåderas beteende.Dåoch då slängdehon ur sigennedlåtande kommentar över någons utseende elleragerande. Inte så högt attalla hörde, utan somväl varmer diskret. Visst kundedet verkabåde självupptaget ochytligt, mendet varsåhon varsom person.Fastdet varklart,hon varsjälv läcker atttitta på isin gula dräkt. Medkjolen utmanade kort ochjackanfigurnära skuren.Tillsammans meddet kortakorpsvartahåret,desvartapumpsen ochdet knallrödaläppstiftet såghon inte alls tokigut, tyckte han.
Moniquevände sigmot Dennis. Om honhademärkt atthan hade stirratpåhenne så visade hondet inte.Hon sade:
–Trorduinteatt vi fått ihop tillräckligtsnart,Dennis?
Hangjordeenslags tankepausinnanhan svarade:
–Jo, dettrorjag.Det börvihafått. Menhar du sett till Lasse?
– Varhan inte meddig bara förenstund sedan? undradehon.
Dennisskakade på huvudetoch de satte genast igångatt spanarunt föratt se vart hankunde tagitvägen.Men ingenLasse isikte.
–Ärdet inte typisktLasse?muttradeMonique irriterat. Dettaatt hanaldrigkan tala om vart hanska ta vägennär vi är ute.
Dennissvarade inte.Iställetgickhan medbestämdastegframtillen folkhop. Hanhadenämligen tycktsig känna igen en jeansjacka och klappade följaktligen ägaren på axeln. Hansadebarskt:
–Ärdet förmycketbegärtatt Herr Anderssonkanskenågon gång skulle kunna ha godheten attinformera sina undersåtar om vart han ämnarbegesig?
Lasse vändesig om ochmumlade:
–Jamen.Jag skulle ju bara ta en snabbtitthär.
Dennistittade honomi ögonen ochskakade sedanpåhuvudet.
–Äsch, du är hopplös.Vet du om det? loghan.Men tror du attdu harfåttihopdet du behövernu?
–Jo, ioch försig,svarade Lasse.Men jagkanskeändåskulle ta en extravända,baraför att.
–Nix,Lasse!Nufår deträcka,avbrötMonique honom. Är detbara jagsom börjar blihungrig?
Dennisnickade jakandepåhennesfråga medanLasse togsig för magtrakten.Han klämde ochpetadepåolika ställenför attliksomvisa de andraatt detfanns hålatt fylla. Eftersom hanvar mergourmandän gourmet, bordehan rimligtvis ha varitBullens överman, åtminstone vadmidjeomfånget anbelangade. Mentrots denstora aptitenpåminde Lasse meromenflaggstång än en överjäst kanelbulle,något sombåde Moniqueoch Dennis fleragångeruttryckt sinförvåning över.
–Tja,enhamburgaregår alltid ner, svaradehan till slut.
De lämnadeSvenska Mässan ochbegav motbilen.Regnethade upphörtoch dettycktes ocksåfinnasvissa solchanser.Under ena vindrutetorkaren upptäcktedeenförsmädlig lapp. Lassedroglossden ochstoppade nerden isin väska. VisstskulleBullengnällaöverderas
ovarsamhet, mendet varinget attbli särskilt deprimerad över,menade hanoch ställdesig vidden främre passagerardörren. Dennislämnade demonstrativtöverbilnycklarna till Moniqueoch ställdesig sedan visslande videna bakdörren.
–Ohnej du!Jag köristället, utbrastLasse.
–Nä, nä.Det är jagsom harnycklarna,sadeMonique kaxigt.Och förresten så är detmin tur, avslutadehon.
–Varförintelåtahenne köra?Lasse.Koncentrera du digiställetpå vadduska skriva,fortsatte Dennissmåleende
–Koncentrera mig? Hurfankenska jagkunna göra detnär honkör
Hontrorjuför fasenhon är mitt irusningstrafikeni Parisvarje gång honsitterbakom ratten.
–Äsch, du överdriver,menadeDennis. Slappnaav.
EfterenintensivtillbakaresastudsadeVolvoningenom porten till LN ochstannademed låstahjulbaranågra centimeter innanden bastanta tegelväggen. En stankavbränt gummimötte Lasse närhan likblek varden förste attlämna fordonet.Monique stormtrivdes,det syntes lång vägpåhennesbreda,vitaleende
Utanförbilenutbrast plötsligtLasse:
–Fan också, Monique! Vi skulle stanna ochkäkaockså
–Ja, tusan! Detglömdejag.Hoppa in så åker vi igen.
–Aldrigi livet! Nu är vi härsåkanskenån kantänka sigatt hämta käkmedan jagskriver klartartikeln?
–Vad skavihadå? undradeDennisoch Moniquei kör.
–Två BigMac &Company skulle sittafint, kastadeLasse ur sig.
–Inteidagigen, replikeradeMonique
–Varförinte? Detärjusåförbaskat gott!
–Har du aldrig hört talasomatt manska ätavariationsrik kost?Du fårjusnart skörbjugg, somduhållerpå. Nej, jagtyckervitar pizzor idag,sadehon bestämt. Åker du ochhämtardem,Dennis?
–Det varintemittförslag,kontradehan.
Hongav honomenuppgivenblick, sedansadehon:
– Okej,okej, jagfattarvinken. Ge hitnycklarna!
–Duhar demredan,fortsatte Dennis ochförsöktedölja ettleende.
–Flinalagom,Dennis! Jagser dignog.
Efteratt honåkt iväg ochLasse hade slagit signer vidsittskrivbord, satt Dennisalldeles försig själv. Snartvar dethelgoch hanoch Sara hade halvtomhalvt bestämtatt ätamiddaghos henne på lördag kväll. Tänkasig attdet vartvå år sedansom hanhadegåttutjournalistlinjen.
Ochnästantre år sedanhan träffatSaraför allraförstagången. Jösses, vadtiden hade flugit iväg,tänktehan medlättförtvivlan. Vadhade hangjort underdenna tid? Hanförsökteatt minnastillbaka.
Innanhan blev anställd på LN hade hanförsökt försörja sigsom frilans.Visst hade detvarit tufft.Oftahadehan fått låna pengar av sina föräldrar, mendet hade ocksåkänts betydligtfriarepånågot sätt. Han hade kunnatskrivaomsådantsom låghonom närmareomhjärtat än mångaavdesaker somhan gjorde idag.
Attvaraallmänreporter varinget somlockade honomidag. Det hade varitannorlunda då hansökte jobbetför snartett år sedan, eller inbillade hansig bara?Hadedet inte bara varittryggheten attfåenfast månadslönsom hade lockat honommest? Helstavallt ville hansyssla medundersökandejournalistik, attfågräva inågot somkändes angeläget. Tänk attnågon gång få se sitt eget namn underenverkligt stor nyhet, ettscoop,tänktehan drömmande.
Handrogsig till minnes vikariatet på Söndagsbilagan.Hansförsta anställning. Visserligen varade detbarafyramånader,men vilka lärorika månader! Chefredaktören därhadeverkligen tagithonom undersinavingars beskyddoch lärt upphonom efterkonstensalla regler.Denniskunde inte låta bliatt sändaentacksamhetens tanketill denne hedersprick. Annatvar detmed Bullen. Hanverkade inte brysig om någonting. Visst varhan kompetent, menhan saknadeglödenoch engagemanget.Väldigt få händelseri livettycktes beröra honomoch få artiklar fick honomatt enshöjapåögonbrynen. Så dåliga kundeväl vi journalisterpåLNändåintevara?
Lasse återkomtill Dennisefter atthalämnatifrån sigsittbidragtill
folkbildningen på Bullens skrivbord. Hantittade på klockan.
–Borde honintehavarit tillbakavid dethär laget?
–Jo, dethar du rätt i. Kandet ha hänt något, tro?
Lasse kastadeenförvånadblickmot Dennisoch smålog sedan.
–Säg inte attduärorolig förhenne?
–Kan välhända,men inte på detsättsom du tycksantyda, svarade
Dennisenaning irriterat.
Vidare diskussioner upphörde närMonique återkommed ljuvligt doftande pizzakartonger.Lasse närapå flög in iredaktionenslilla pentry föratt hämtaglasoch besticktill demalla.Att hanintesvultit ihjälunder dentid somhon hade varitborta,ansåg hanvaraett mindre mirakel. De andrabrydde sigdockinteomdenna dramatiska utläggningutanbörjade direkt hugga in på sinrespektivepizza. Var ochensittandevid sitt skrivbord.
Bortsett från ettvisst smaskandevar detingen somsadenågot på en lång stund. Moniquesattoch skrevi sindator samtidigtsom honåt medandeandra bläddradei någratidningar
Derastystnad brötsnär honundrade:
–Ärdet nånmer än jagsom vill ha kaffe?
–Gärna,blevsvaretfråndebådakillarna.
Honåtervände någraminuter senare medtre muggar kaffe på en bricka,satte signer ochläppjadeförsiktigtpådet varmakaffetmedan honbörjade ögna igenom landetsdagstidningar.Efter atthabläddrat igenom ungefärhalva högen, utbrasthon:
–Nämen titta här! En annons förensån därgangstercittra. Detär välensån somdualltidvelat ha,Dennis?
Hanhadesuttitdjupt inne isittläsande ochundrade förstvad det varfråganom. Dock fann hansig snart:
–Jo, detförstås.Men detärmestdrömmar, Monique. Jagkommer aldrig få rådmed en B11:ai skapligtskick till rimligapengar.
– Detstårvisserligen ingetprisutsattpåden här. Mendet står att denbehöver säljas snabbt ochärett fint renoveringsobjekt. Så den kanske kanvaravärdatt kolla uppändå?
Utan attslösa någontid,tassade Dennis över till Moniques sida och lutade sigöverhennesaxel. Medstigandeintresseläste hanigenom annonsen mendet märktesatt hanblevbesvikennär hanupptäckteatt denstodi Blekinge Läns Tidning.
–Den är ju inte inärhetenprecis, sade hanmoloket.
–Dukan väländåringa?försöktehon
–Jag vetinteomdet är lönt,muttradehan.Det är säkert ett sönderrostat vrak.Det brukar detvara.
–Var nu inte så jävlanegativ!utbrast Lasse irriterat. Detvet du ju inte förrändukollat. Ring förtusan!
–Jaja, jagska ringa. Tjatainte!
Hantog medsig tidningentillbakatill sitt eget skrivbordoch sträckte sigefter sinmobil.Knappadeinnumretsom stod iannonsen, ettvanligtnummer, ochväntade spänt.
Detknastrade iluren medansignalenletadesig fram längsotaliga metrar telefontråd, till personen somsattindenna annons på Dennis potentiella drömbil. Hanväntade rastlöst medandet ringde förtredje gången,fjärde. Detärnog ingenhemma,tänktehan närden sjätte signalen plötsligtavbröts.
–Jo, goddag. Mitt namn är Dennis Miller, börjadehan artigt.Det gäller annonsen.Ja, just det, en CitroënB11.
Iandra ändenhadeenäldre damsvarat. Åtminstone lätdet så.Hon lätävenvänlig ochintealls somnågon typisk försäljare.
–Nikanskekan berätta litemer om bilen, fortsatte han. Skickoch pris ochsånt. Detstodvisst någotomfintrenoveringsobjekt.
En stunds tystnadtog vidför Dennisdel föratt låta damenförklara. Detgjordehon,bådeutförligt ochväl ochvad hanockså uppfattade somuppriktigt.Det fick honomatt bliännu merintresserad.
Länken till det förflutna
Det här är första boken om Dennis Miller –en journalist somsnubblar över ettmysterium han inte kansläppa.När hanköper en gammal Citroën följer
ettoväntat föremål med: en guldlänk somvisarsig bära på en historia långt störreänhan kunnat ana.
Spåren leder honomtill 1950-talets Sverige ochju närmareDennis kommer kärnan,desto tydligare blir detatt någonvill stoppa honom.Till varje pris.
Länkentill detförflutna är en roman om relationer, hemligheter och konsekvenserna av valsom ekar genomårtionden. En spännande ochlättläst berättelsedär detförflutnaslår tillbaka–hårdare än någonkunnatana.
