RAYLINDAHL FRÅN LJUSNARSBERG
Från Ljusnarsberg till Enköping,en resa mottillfrisknande
RAYLINDAHL
Från Ljusnarsberg till Enköping,enresa mottillfrisknande
©Ray Lindahl 2024
Förlag:BoD ·Books on Demand,Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8097-665-7
FÖRORD
Ingenäroumbärlig –utomRay Lindahl. Alla är ersättliga– utom RayLindahl.«
Dessaord yppadesavenöverste isamband medeninternationellledningsträningsövningdär Rayänengångvar kommendant.
Uttalandet är naturligtvis tillspetsat mendet ligger någotidet.Den som någongångträffat Rayglömmer det aldrig ochden somnågon gång jobbat medhonom tackar sin lyckligastjärna.
Jaghade förmånen attgåskuldravid skuldra medRay underplanering och genomförande av sjuinternationella ledningsträningsövningar spriddaöver femår. Jagvar då samordnare viddåvarande FörsvarsmaktensLedningsträningscentrum vidLedningsregementetoch Raykommendantpåsamma regemente. Det fina medRay varatt hanvisadeenbländande professionalitet, en godhumor ochett storthjärta. Någotsom gick hand ihandför honom.
Vi är mångasom minns hans övningsgenomgångar somrev nersamma skrattåskorårefter år.(Trotsatt detoftavar både sammaskämt ochsamma övningsdeltagaresom återkom.)Genomgångar somskedde på hemsnickrad engelska medtydlig småländskaccent.(Vi somsetthonom samverka iandra sammanhang vetatt hani själva verket talarbetydligtbättreengelska än så,men allt förshowen.) Rayhävdade ocksåatt hans uppgift utöver attsäkerställaatt varje övningsdeltagare fick bästamöjligaservice,ävenomfattade attskapa godstämningoch få allaatt må bra. Hanvisadesig oöverträffad ibådadessa hänseenden. Rayoch jaggav ossoftautpå längre promenader ochpratade om allt mellan himmel ochjord, om stortsom småttmed sammasjälvklarhet. Inte minst fick jagglädjen attavnjuta en aldrig sinande strömanekdoter. Jagminns att jagvid ett flertaltillfällen sade: »Ray,du måsteskrivaenbok!« Jagärmycket
glad över attnuhaboken imin hand ochatt få se flera av dessa anekdoteri skrift.Jag är ocksåytterst hedrad av attRay bett mig korrekturläsaoch redigera manus. Någotjag försöktgöramed försiktighet ochtrohetmot Rays röst.
Om jagska anmärkanågot på bokenäratt de anekdotersom fått utrymme härhade kunnat varamånga fler.(Detkanskekommerinästa volym?) En personlig favoritärnär en amiralunder en övningundraromdet gåratt få fram en Försvarets hudsalva. Ray, somredan harensådan vilandei fältjackfickan,går runt hörnet, vänder ochgår tillbakaoch räckerframsalvan medorden, »Jag beromursäktatt det toglitetid«. En annanärnär hanhar en stundatt slåihjäl på Luftsstridsskolan iUppsala ochryckertag ienför honomokänd överstelöjtnantsom råkarpassera:»Jaghittarsådåligt sedan ni hargjort om härpåLivgardet.« Denförvånade ochsäkerligenbekymrade flygvapenofficeren upplyser Rayom attdebefinner sigpåheltannan garnisonoch ort. »Dåliggerjag illa till,ska jagsäga, förjag skavarapåmöte klockannio!« (Vilket ioch försig varmed sanningenöverensstämmande, menmöteslokalen lågbaraett parhundrameter från skådeplatsen.)Han fårsedan den blåuniformerade mannen attbeskrivavägen till gardet.
Även om våra samtal varväldigt öppenhjärtigaberättade Rayintesåmycket om sin barndom. Detärdärförsärskiltgripandeatt få ta delavden skildringen. NågotRay alltidvar desto öppnare medoch tidigt berättade om, varhansAlkoholismoch livsom nykter alkoholist.Han visade,och visar fortfarande, ocksåett stortengagemangiandra somdrabbatsavdenna vedervärdiga sjukdom.
En julringdeRay ochberättade atthan varitnykteriprecisfem år.Samma tidfem år senare ringdejag ochgrattadehonom på tioårsdagen. Snartkan jaggratuleratill de tjugo.
Så, käre Ray, somduså ofta sagt –Sit stillin theboat!
UppsalaJuldagen2023
Joakim Svartheden
Reservofficer ochfdgarnisonssamordnare
PROLOG
Sidan 1avmånga kommande sidor
Attskrivaenbok om sitt liveller sig självärväl inte helt enkelt. Menjag göri alla fall ettförsök. Bokenblirenresagenom tidoch rum. Denkommeratt behandla allvarliga saker, sorgligasaker,ledsamma saker, roliga saker, dråpligasaker,spännande saker, äventyrligasaker.Om en trupp- utbildares äventyr,omenkommendants äventyr,kanskeom filtvikningoch alldeles helt vanligasaker.
Varför skriverman då en bok? Ja,det kan manjufråga sig.Det blir väl någonformavtestamenteeller bokslut till eftervärlden. Ettvittnesmålfrån en svunnentid.Genom attjag skriveroch delarmed mig kanske någon annankan lära sig attintegöraomsamma misstag.Eller kanske attgöra rätt från början.
Detviktiga attkomma ihåg närman så småningomläser denna bok, är attalltärsettfrånminaögon. Ochhörtfrånminaöron. Ochförstått efter mitt förstånd.Den spänner, somsagt, över en lång tidsrymd,från attjag föds tilldagsdato.Av hänsyn till nu levandepersonerkommerjag ge dem delvis andranamn. Självfallet kan inte varjeäventyr eller ledsamhetomnämnas,dåskulleboken blisåofantligt tjockoch därmed kanske förlorasittvärde.
En boksom inspirerade mig varSvinalängorna av SusanneAlakoski. Närjag lästeboken träffade den migsom ettknytnävslag.Och första gångenjag såg filmen fick jagtitta på den styckevisoch delvis,för jag klarade inte av attsehelaiett sträck.Och jagkan skriva under på attSvinalängorna, de finnsoch de finnsöverhelaSverigesland. Tyvärr.Kanske dags attbryta uppdetta mönsteroch ge människor denverkligafriheten? Ja,det kommer atttatid,men om vi inte börjar nu kommer det ta ännu längre tid. Vemvar YngveFrejeller vemär RayLindahl?Det är kanske detresan handlarom?
Så, då är det nogmed förord.Nubörjarresan,hängmed om du vill.
KAPITEL 1
Inledningen –Deförsta ljusaåren
Jag föddes 21 oktober1958 på Ljusnarsberg BB iKopparberg.Avoklar anledningkallades det attman föddes på anstalt, så står detimitthälsokort från den tiden. Enligtmin morvar det en svår förlossning, om det varbra eller dåligtfår jaglämna osagt. Nåväl, 4130 gram tung och54 centimeter lång varjag iallafall. Jagskrek rätt högt närjag togmittförsta andetag ochbarnmorskan sade »Den därkommersäkertatt blisångare«. Minfar varav finskhärkomst, från Tammerfors (eller Tamperesom det heterpå finska)i det vackraTavastehuslän.Såmittnamni begynnelsen vardet finska efter min farToivo,Ray-Åke Kaura-Aho blev det. Tyvärr kommer jagbaraihågfragmentav min fardåmin moroch hanskildesig rätt tidigt. Efter detta träffade vi aldrig honommer igen, vilket jaghar känt en stor sorg över,men jaghar somtur är ettfotobevarat efter honom. De få minnen jaghar av honomär atthan verkaderättsnäll.
Närjag vartre år bodde vi iHällefors iNärke.Där lyckades jagengång smita från barnflickansom passademig.Jag togmig nedtill järnvägenoch lektedär.Som välvar hade jagrödabyxor på mig, så hansom kördeloket upptäcktemig itid ochkunde därmed stanna.Jag är omnämndför detta äventyr iHälleforstidningen. Se vadsom kanhända närbarnlämnasutan uppsikt.
Vi flyttade från Hälleforstill etthus somhette Lerbrotorp ochligger mellanSvartåoch Åtorp. Vi bastade ienutomhusbastu, en vedeldad bastu. (För finnar gillar ju somnivet attbasta.) Efter bastun, om detvar vinter, togman sig självfalletutoch rullade sig isnön. Jagskullejuintevarasämre utan for, somjag kommer ihåg det,uti deniskalla snön ochvirvladerunt så litenjag var. Kalltsom bara den vardet.
Jaghar en storebror, Tony,det är tvåårmellanoss,och ensyster, Ann-Christin, somkom tvåårefter mig.(Senarei livetkom en halvsyster, Malin.)Vi flyttade av någonanledningrunträttmycketvid denna tid, varför vetjag inte.Som jagkom ihåg det varde första åren trygga ochpräglades av mycket kärlek.Varje kvällläste vi aftonbön, »Det gårenängel kringvårt hus, hangår därmed förgylldaljus«. Sedan fick manengodnatt puss av moroch somnade tryggt.Vigickockså isöndagsskolan.
Jag fick följamed min morupp tillskogendär honarbetademed att barkaträd.Vi åkte mopeddit upp. Jagkommeränidagihåglukten av ny barkade träd.Hon var flitig ochföretagsam, honvillejugeoss det därlilla extra. Hondrackunder dennatid ingenalkohol,vad jagkommerihåg. Hon varväldigtnärvarande så vad jagminnsprägladestillvaron av lugn ochro. (Vilketjag tror attallabarnbehöver.)
En påsk hade jagoch min bror gjortpåskkortoch klädde ut osstill påskkäringar.Jag cykladeföremen fastnadehos första bästa, Edvinmed familj. Därgav jagbortallakort. Minbrorvar vällitegramsepåmig,han tyckte vi hade kunnat besöka några fler ochfålitemer slantarikaffekitteln som vi hade medoss.
Närdet gjordes sockerkaka fick vi varamed ochsmaka på smeten. Jag kundeintesägasockerkakssmetsåjag sade kocki-smet.Vid bullbak(kanelbullar)fylldes husetavenhärlig doft av nybakade bullar.Sedan fick man varmabullarmed ettglasmjölk.Dåkändesdet nästan somomman vari himmelriket.
Vi plockadeävensvamp.Det fannshur mycket kantarellersom helsti skogen precis bakomdär vi bodde.Jag hittadebland annatdet somkallas en häxring, hurmycketkantareller somhelst,sålångt ögat kundenå. Då kanman tala om sann glädje.
Vidfem årsålder lärdejag mig läsa ochkunde då läsa Degerforstidningen. Självfallet förstodjag ju inte allt jagläste menjag varoerhört vetgirig. Jagpratade ochförklaradeför alla ochenvar om olikasaker ochhändelser.«Den därblirnog prästnär hanblirstor«,sademan,«hanhar ju talets gåva«. Nåväl, somnikommeratt se ikommandekapitelblev jagintedet utan militär. Ochdet blev rätt bradet också.
Närjag fyllde femår fick jagenfemkronorssedel.Det varmycketpengar på den tiden, menjag varinteså förståndig ochkunde inte inse värdet.Jag
vartilloch medlitearg.Såjag eldade uppsedeln. Minmor blev lite förtvivladöverdetta,men jagförklaradeför henneatt dettavar ju inga riktiga pengar.Riktiga pengar skramlar.Då fick jagennyfemma, dennaväxlade jag in till 1- och2-öringar ochsålades dessa ienpåse. Jaggickoch skramlade medpåsen ochkände mig hurrik somhelst,nästansom Joakim vonAnka.
Ja,nikanskekan se synennär FarbrorJoakim badarisinapengar?
En gång skulle vi åkatillmin mormor iSmedjebacken. Då åkte vi det somkalladessnälltåg. Jagtycktenamnetvar så fascinerande,att det varjust ettsnällttåg.Ikupén satt en manmittemotoss.Jag sågatt hansmusslade mednågot ochkände en lukt av något. Hanhadeenläskoch ettglas. Sedan gömdehan sig bakom tidningen ochgjordenågot.Lillgammalsom jagvar så uttrycktejag mig såhär:
»Jag vetnog vadfarbror görbakom tidningen.«
»Jaså«, sade han, »vad görjag då?«
»Jag tror faktiskt attfarbror drickersprit.Och det skajag säga,det ska manvaraförsiktig med. Detkan faktiskt vara farligt,ska farbrorveta.« Min morskämdes vällitegrannavmin rättframhet, menmannenskrattade lite.
»Det varmig en litenklurigkrabat. Härskall du få en femma, menlova attduinteskvallrarför konduktören.«
»Jag lovar“,sade jag.
Resanframskred medlitelättsamtsmåpratande,jag varjusom sagt vetgirigredan itidig ålder.Min mormor ochmorfarhadeett hussom hette Knapptjärn,enlugnidylliskplats somlåg inbäddad skogen.Min morbror Kalle, somvar en filur, lurade mig en gångatt tanedett getingbo ienlada. Jaggjordedet mengetingarna komraskt efter ochstack mig.Jag försökte kommautifrån ladanmen Kallehade stängt dörren,såjag fick påkallauppmärksamhet genomatt ropa högljutt.Till slut hördemin mormor dettaoch fick uppdörren. Ögonen varheltigensvullna efter detta tilltag och fick åka tillsjukstuganiSöderbärkedär jag fick allergimedicin. Efter dettaäventyr harjag utvecklatallergi motgetingstick ochnumer harjag autoinjektor och allergimedicin medmig ifalljag skulle blistucken.
Detdär varett litetaxplock från den tidiga barndomen. Mångaandra äventyr händeockså mensom sagt,inledningen av barndomenvar lugn ochtrygg.Och tack ochlov fördet.
FörfattarenärföddiLjusnarsberg, vilket då är Kopparberg, somtillhör södraDalarnaslän.
Författarentar er medpåenlivsresa somlöper över tid. Med en barndomsom till viss delvar en utmaning.
Författarenhar undersittliv verkat somofficer, därhan då börjadepådet somhette Kungliga Kronobergs RegementeI11. Därhan då vartrogenändaframtillnedläggningen 1992.
Författarenhar tjänstgjortvid FN -skolansom sedan bytte namn till Swedint. Hanverkade därunder 12 år.För
attsedan flytta till Enköpingoch börjadepådet somblev Ledningsregementet.Där hanjobbade ända fram till han slutadei Försvarsmakten.
Författarenbeskriver både glädjeämnenmen även sorgliga sakersom harskett underresansgång. Denbeskriver även då en resa motett tillfrisknande,vilketbildenpåframsidanfår symbolisera. En bild tagenframför katedralen iSantiagoDe Compostela,efter avslutad pilgrimsfärd.
Författarenvillockså förmedla attdet finns etthopp. Även om detkan se mörktuti livet. Ochatt alla somvillkan tillfriskna.
Bokeninnehållerockså mycket humoroch värmeoch glädjen till livet.
Författarenbörjade skriva bokennär detnärmade sighans pension. Somett arvtilldeefterlevande. Ochtilldesom fortfarandelider.
