MÅNSKENSMANNEN ANDERS MATTIAS ELIASSON
NÄRVANMAKT BLIR VANSINNE
MÅNSKENSMANNEN
Till de osynliga.
ANDERS MATTIASELIASSON
MÅNSKENSMANNEN
Närvanmakt blir vansinne.
©2025Anders Mattias Eliasson
Förlag:BoD ·BooksonDemand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-093-8
KAPITELETT.
22maj2024
Poliskommissarie Anders Johanssonsatthemma vidsitt köksbord ochsåg på Herrmann somlåg orörligpå golvet.Hermann hade magrat jättemycketden senaste tidenoch åt dåligt.Den gamlekämpenbörjade blitill åren ochAnderstänkteatt hannog inte hade så lång tid kvar,dåhan redansedan längeöverskridit medellivslängden förschäferhundar.Andersvar en rationellpersonsom sällan blev sentimental, men Hermannhadeenalldelessärskildplats ihanshjärta.
Hans granne,Kristina, hade lovatatt kommaförbi och hållaett vakandeöga på hunden medanhan åkte till jobbet. Mendet kändes ändå gruvsamt attåka ifrån honomi dethär skicket, trotsatt Hermannvar itrygga händer medhenne.Trots missmodet, snöradehan på sigskornaoch klappade hunden hejdå, innanhan gick motsin biloch åkte in motstan.
Närhan komingenom polishusetsentré möttehan,till sinförvåning,polisassistentKnutMånsson,som varit sjukskriveni fleramånader.
-Tjenare Knut!Ärdupåbenen?saAndersglatt.
-Jo, jagvar in ochdrack kaffe. Senbehövde jag fixa ettpappertillförsäkringskassan också.Det är ju ettheltidsjobb attvarasjukskriven idet här jävlalandet, muttrade Månssonsurmulet.
-När tror du attdukan börjajobba igen då?
-Ja, alltså jagärsjukskriven månadför månad. Mengissningsvisinteförenstillhösten. Kanske oktober, november,någon gång?
-Men rehabengår framåt?
-Nja,jag tyckte detgickbättrei början.Nuhar detstagnerat litegrann. Senhar de hittat en annangrejockså…
-Vadå? undradeAnders.
-Bråck på aortan!Flera stycken.
-Okej, mendet kandeväl operera?
-Ja, detärväl jävligtlättatt säga förnån sominte redanhållerpåatt återhämtasig från allsköns skit.Sen är detförenat medstorfaraatt operera bort de därbråcken.
-Jag beromursäkt, Knut.Det är klartatt det måstevarajobbigt.
-,Ja,det kandugedig fanpå, kommissarien.Hej på digdu! fräste Månsson.
Knut Månssongickutgenom dörren,högrödi sitt ärrade ansikte, medanAndersstodkvaroch sågefter honomenstund,innanhan ryckte på axlarnaoch knatadevidaretillsittkontor.
Dethadevarit någralugna veckor förOrmbodapolisen.
Påsken hade kommitoch gått utan någrastörre prövningar förden lokala ordningsmakten.Anderstog sinkopp; märkt, Goodcop, badcop,kaffekopp och gick iväg till pentryt, sattekoppeni kaffemaskinenoch trycktepå svartkaffepå displayen. Kaffet forsadener i koppen ochAndersåtervände till sitt kontor.När han satt sigvid datorn föratt gå igenom sinmejlinkorgfick
hanett smsfrånkontakten,Ann-KatrinDahlström Rättsmedicin:
Hej!JagäriOrmboda.
Villdusesochfikaellerså?/AKD
-Vad flinar du åt?saElinBergström,som plötsligtstodi dörröppningen, mednågot retsamti blicken.
-Nej,ingenting,svarade Anders,märkbart generad.
-Dehar hittat någotsom tros vara sperma på ett fönsterbleck på Norrskensgatan.
-Sperma? frågadeAnders.
-Ja, detärtroligtvisenfönstertittaresom klättrat upppåbalkongen.
-Hur då?Dehusen är ju svinhöga?Ärdet någon spindelman somvarit ifarteneller?
-Kul!Nej,hon somringdebor på bottenvåningen,men balkongräcketärjuändå tvåmeter upppåväggen. Så vi antaratt han klättrat upp.
-Jag skabararinga Kristina ochkolla hurdet går medHermann,ursäktade sigAnders.
-Gör så.Jag meddelar de andrasålänge.Visyns vidbilen,svarade Elin ochlämnade rummet.
Närdekom fram till Norrskensgatan visade detsig att kvinnansom larmat,bodde isamma hussom Jesper
Lundin bott ivid tidenför sindöd.Jesperhadebottpå sjätte våningen.Den härkvinnan,Sofia Claesson,bodde på första våningen,med balkongmot ettskogspartioch
en kulle, somi folkmunkalladesför galgbacken,då stadensavrättningsplatslegat därunder någraavde århundradendåman ägnade sigåtdödsstraffäveni Ormbodakommun.
De gick fram till ytterdörrenoch Elin ringde på.
-Hej,viärfrånpolisen,kan vi kommain? sa Anders närenkvinna ifemtio-sextioårsåldern öppnadedörren.
-Javisst,vihar väntat på er.Jag är hennes mamma. Vill ni ha kaffe?
-Nej,tackändå, svaradeElinartigt.
-Okej, Sofiasitterdär inne,sakvinnan och pekade på en dörr.
Detvisadesig vara ettsovrum. På sängen lågenblond kvinna i25-årsåldern- ifosterställning.
-Hej Sofia. Jagheter Anders Johanssonoch det härärmin kollegaElinBergström.Vikommer från Ormbodapolisen.
SofiaClaessonsatte sigupp isängenoch gömdeansiktet ihänderna.
-Kan du berättaliteomvad somhänt? frågade Elin.
-Det är så jävlavidrigt alltsammans. Hanhar stått ochäcklatsig därute,medan hantittatpåmig!
-Har du någonaning om vemdet kanvara?
-Jag vetinte?!Men detärnågon jävlakille som dykt uppöveralltdesenaste veckorna.Men jag harbaratänkt attdet är någonmed liknande
schema somjag själv? Jagsprangpåhonom på stan,såsentsom igår kväll.
-Trordudet kanvarahan?
-Jag vetinte? Kanske?Han är skitskum iallafall!
-Skulleduvilja beskriva hurhan serut? frågade Anders.
-Ja, hanhar mörktlockigt hår, skelar lite med enaögatoch harmustasch. Senstårhan liksom alltid ochsvajareller lutarsig mothusväggaroch så vidare.
-Svajar? Tänker du atthan knarkareller så?
-Intevet jag! Hansanågot om blodsockretförsta gången jagträffadehonom.Men jagvet inte?!
Hankanskehar någotfel på balansen också? Jaghar inte frågat!röt Sofiatillsvar.
Anders fick ettsms från undersökningsteknikern, NicolaiHøgmo,som kungjordeatt hansnart skulle vara på plats.
-Vår tekniker kommer straxoch tarett prov på fläckenpåfönsterblecket, sa Anders till Sofia.
-Okej. Vadhändersen?svarade honnervöst.
-Viskickar provet till NFC, så jämför de detmed vårt DNA-register.Det brukar gå ganska snabbt.
-Visst fårjag beskydd?
-Beskydd?Nej,det finnsinget somtyder på att detärnödvändigtjustnu. Förden härkillenhar välintevarit hotfullnågon gång?
-Vad fansäger ni?! Mamma?!ropadeSofia förtvivlat.
Sofias mamma, skyndade in irummet.
-Ja? Vadärdet frågan om?frågade hon, med andani halsen.
-Jag fåringet beskydd. Du sa ju attjag skulle få det?!svarade Sofia.
-Varförfår honinget beskydd? Ni märker välatt honärlivrädd?
-Vikan bara bedöma utifrånhotbild,inte huruvida manärräddeller inte.Polisstationen liggernäraoch skulle hankomma tillbaka,så skaduringa 112, sa Anders.
-Här harjag jobbatoch betalatskatt hela livet, svarademammanirriterat.
-Vad heterdu? avbröt Anders.
-Jag heterHelena. Helena Claesson.
-Okej, Helena.Jag förstårtillfullo dinkänsla. Jag förståratt du vill hjälpa dindotteroch attdet här måstevarit jättejobbigt förhenne,men jagkan inte trolla medknäna ochtaframresursersom vi inte haroch vi kanintesätta in personskydd på någonsom inte harenhotbild motsig.
-Jag tycker detärbedrövligti alla fall!Hon vågar inte gå in isittegetvardagsrum. Förstårniinte det?
-Vigör såhär: Jagringerhit en killefrånGävle somhjälper till attgöraenfantombild. Ochvi ordnar fram ettöverfallslarm.Fixar du det, Elin?
-Absolut,svarade Elin
-Låter detokejför tillfället?frågade Anders.
-Ja, snyftade Sofia, somåterigen, gömdeansiktet ihänderna.
-Här hardumittvisitkort också, Sofia, om det skulle vara någotdukommerpå?
DetringdepåAnderstelefon.Det varKristina.
-Jag måstegå, jaghör av migi eftermiddag, sa Anders ochlämnade lägenheten.
På vägtill bilenringdehan uppKristina.
-Dumåste kommahem Anders!Hermann spydde igen.Dumåste ta honomtill veterinären!
-Okej, jagkommersåfortjag kan.
Hansläppte av Elin utanförpolisstationenoch åkte till sitt hus, belägetsju kilometerutanför staden.Hermann kominteens ochmötte honom.
-Hej killen,hur är det? sa Anders till Herrman somåterigenlåg orörligpågolvet.
Anders sattesig bredvidhonom ochsmekteden grånade pälsen längshundens rygg.
-Har handruckit något? frågadehan Kristina.
-Nej,ingenting.Jag tror detärdagsatt hanfår somnain, sa Kristina,uppgivet.
-Ja, detverkarintebättre… suckadeAnderstill svar.
-Det hargåttsåfort! sa honmed tårari ögonen ochdarrpårösten.
-Jo, mendet gördet ganska ofta.Det kanjuvara njurarna sombörjatlägga av exempelvis.Dågår detfort. Senärhan ju gammal.
Anders försökte förgäves lockamed sigHermann ut till bilen. Till slut lyftehan upphonom ochbar honomtill baksätet,där hanomsorgsfulltplacerade hunden,efter attKristinaöppnatbildörren.
-Jag ringer sen, försäkrade Anders innanhan sattesig ibilen ochkörde iväg.
En kvartsenaresattdei väntrummet på Ormboda veterinärstation. Närdet blev derastur gick Anders fram till receptionisten ochförklaradeläget.Enveterinär skulle straxkomma ochtitta till Hermann. Anders satte sigpånytt, ochsåg sigrunt. Därfanns en hyllamed föremåldeplockat ur olikadjur. Pinnar, glasskärvor, leksaker ochannatkrimskrams. Ienburkfanns en stickningsnålsom kanske var20cmlång. Denhadede plockaturmagen på en labrador.
Veterinärenkom efter20minuter ochAnderskånkade medsig Hermannlängs korridorerna,innandenådde undersökningsrummet. Hanladeupp Hermannpå bordet,satte sigpåenstoloch sågpånär hunden undersöktes.
-Det kanvaraalltifrån cancer till njurproblem, menhan kämpar medvarje andetag. Hurlänge sedansaduatt detbörjade?saveterinären -Han harmagratunder någraveckor, mende senastedagarna hardet blivit värre.Han äter inte,dricker inte ochlyckashan göra någotav detspyrhan uppallting.
-Det enda rationella är attlåtahonom somnain. Visstkan vi röntga honomoch ta prover,men detkommerknappastledatillnågot annatänatt detkommerkosta digmassa pengar.
Anders sågini hundensbruna,plågade ögon.
-Ärdusäker på attdet inte finns någotalternativ? frågadehan.
-Ja, svaradeveterinären.
-Dåfår detbli så,dessvärre.
-Har du varitmed om dethär förut? Så du vet hurdet gårtill, menarjag?
-Jodå. Jaghar varitmed ettpar gånger förr.Men detvar längesen.Sådufår gärnaförklara?
-Jag gerhonom tvåsprutor.Ensom göratt han somnar ochensom göratt hjärtverksamheten avtar. Hankommerintekänna någonting, det kanjag försäkra digom.
-Okej. sa Anders ochstålsatte sig.
Veterinärenöppnade fönstret på gläntoch nickade medkännandeåtAnders, innanhan återvändetill Hermannoch injicerade sprutornai hundensnacke.
-Nugår jagsådufår vara ifredmed honom. En sköterskakommersen,sahan ochladehastigt en uppmuntrande hand på Anders axel,innan hanförsvannutgenom dörren.
Anders kramadeomHermann,som kämpademed andningen.
-Tack, Hermann. Tack förallt…
Hunden somnademen fortsatteandas inågra minuter, innanhan till sist blev alldeles stilla.Då kundeAndersintelängrehålla tårarnaborta.Det
kändes bedrövligt alltsammans.Efter ytterligareen kvartkom en manlig sköterska.
-Jag förståratt detärjobbigt,sahan ochlade även hanenhandpåAndersaxel, dock meden helt annanvärme än veterinärens slappa slentrianklapp.
-Hur vill du attvigör medkroppen?frågade han.
-Vad finns detför alternativ?svarade Anders och harklade sig.
-Ja, antingen tardumed dighonom ellersåkan vi ordnaenkremering om du vill?
Anders tänkte på sitt senastebesök hosdjurkrematoriet.
Dengångenhadehanskollega Stefan Lahtiförsökt attfå Jesper Lundinskropp kremerad,under förevändningen attdet varett föli lådan. Anders rystetillvid tanken.
-Jag tror jagbegraverhonom hemmapågården.
-Okej, görsåomdet känns bäst.
Anders gick ut ireceptionen ochbetalade. Sengickhan till bilenoch hämtadeenfilt, innanhan återvändetill undersökningsrummet, därhan lyfteupp hunden och lämnadeveterinärstationen. Omsorgsfullt placeradehan Hermanni bakluckanoch kördehem till huset. På vägenhem ringde han, snyftande, till Kristina och berättadeatt detintefanns annatatt göra än attavliva Hermann.
Intill uthusetgrävdehan en grop ochladened Hermann, inviradi filten.Sen höll hanoch Kristina en kort,improviseradbegravningsceremoni innanAnders täckte igen graven ochställde in spaden iuthuset.
22maj2024
KAPITELTVÅ.
Sammaeftermiddag satt fantomtecknarenHelgi Árnorssoni ettavpolisenskonferensrumtillsammans medSofia Claesson,och jobbade fram en fantombild av denman Sofia, mystiskt ofta springer ihop med. Anders satt itelefonkö till sitt försäkringsbolag föratt avsluta Hermanns livförsäkring, närhan fick ytterligareett sms.
Hallå,Anders?Hur skajag tolkatystnaden? /AKD
Anders hade helt glömtbortatt svaraAnn-Katrini och medhändelserna underförmiddagen.Han avslutade samtalet till försäkringsbolaget ochringdeupp henne istället.Hon svaradeomedelbart.
-Hej!
-Hej!Förlåtför attjag inte svarat.Det harvarit lite körigt idag.Jag vartvungen attavlivamin hund.
-Nej,vad ledsamt! Varhan gammal?
-Jo, sjuk framförallt. Detgicksnabbt alltsammans. Men, detkänns ju tråkigt, givetvis, sa Anders
-Ja, jagförstår det, svaradehon.
-Hur längeärdukvari stan?
-Jag sitter ochväntarpåtåget motSundsvall nu.
-Går detnågot senare tåg?
-Ja, detgår ettvid tiotiden ikväll också.
-Får manbjuda på middag?
-Absolut!Omduorkar detvillsäga? Jagförstår ju om du harendel annatatt tänkapå?
-Funkardet attjag plockarupp digomen halvtimme?
-Visst!
-Bra,visäger så.Hej så länge!
-Hejdå.
Anders insågatt dethär skulle blistressigt.Han gick in till rummet därfantomtecknaren ochSofia satt och kontrolleradeatt allt flöt på.Han slog ettöga på datorn.
-Den därkillenkänns bekant.Men jagkan inte placerahonom?Jag måsteivägnån timmemen jagtittarinsenareikväll. Ni kanväl lägga en utskrift imittpostfacknär ni är klara?
-Javisst,saHelgi.Viäralldelesstrax färdiga.
-Fint! sa Anders ochgicktillsin bil.
Sedanskyndadesig kommissarien in på stora Coop och samladeihopdet hanbehövde föratt laga sinparadrätt, PastaCarbonara.Inteens självaste Pastaprinsen kunde trumfa honompådet.Däreftersatte hanavmot tågstationen ochplockadeupp Ann-Katrin.
-Ovanligtmed en polissom håller tiden! sa hon närhon sattesig ibilen.
-Jodå, jaghar försovit migmånga gånger,men senbrukarjag aldrig vara,saAndersoch startade bilen.
-Såbra då!Vartska vi?
-Funkarhemlagat?
-Fantastiskt!Vad blir det? Ellervänta,låt mig gissa? Du kännsintesom en grillkille,men kanske somensån därsom är väldigtstolt över attkunna göra en bracarbonara?
-Hur visste du det?
En spermafläck på ett fönsterbleck en morgoni maj,får polisen iOrmboda att få upp ögonen förtjugofemårige Svante Berggren-enensam, fattig och förtvivlad skrivbordskrigaresom lever sitt liv utanför samhällets Månskensmannen, är den mörka och psykologiskt laddade uppföljaren till Pastaprinsen, där gränsen mellanoffer och gärningsman suddas ut, när poliskommissarie AndersJohanssonoch hanskollegor
AndersMattias Eliasson (f 1991)
är en musiker,sångareoch låtskrivare, som bor och verkar i Delsbo iHälsingland. Hans debutroman"Pastaprinsen" släpptes 2024. Uppföljaren, "Månskensmannen", komåret därpå. gemenskap, bortklippt från livet de flesta av oss lever. jagar någon som interiktigt finns.
