I ustrerad av Ma ias Andersson
GIFTIGT VATTEN
av Karin Erlandsson & Mattias Andersson
1. Vänner
Jag springer det fortaste jag kan. Ut ur
Baldersbo och upp för trappan till mitt och mammas hus. Mitt hjärta dunkar och tusen oroliga tankar snurrar i mitt huvud.
Dricksvattnet på Norvika är förgiftat.
Innan jag gick till skolan i morse var inte Hamlet som vanligt. Nu förstår jag varför. Han hade druckit av vattnet.
Han är förgiftad.
– Det är kanske inte så farligt, hör jag
Oskar ropa bakom mig. Hundar kanske klarar sig!
Han säger så för att vara snäll, det förstår jag. Och jag vill tro honom.
Människor kanske blir sjuka, inte hundar.
Jag lyckas intala mig det tills jag hittar
Hamlet under min säng. Han ligger med huvudet mellan tassarna, alldeles stilla.
– Hamlet, säger jag.
Jag är så orolig att jag knappt får fram orden.
– Hamlet, det är jag, Xen.
Jag ålar mig in under sängen och lägger handen på hans rygg. Han andas!
Jag tar tag om honom och drar ut honom på golvet. Han gnyr lite men rör sig inte.
– Oskar, ropar jag. Jag har hittat honom, kom!
Oskar kommer in i mitt rum. Han bär på en kanna med vatten. Vattnet är inte klart utan skiftar i grönt.
– Balder har rätt, säger han. Lyktfolket har gett sig på vattnet.
Det är därför folk på ön Norvika
är sjuka. Först sprängde lyktfolket fiskfabriken. Nu har de förgiftat vattnet.
De låter katastrof efter katastrof drabba
Norvika. De kommer inte sluta förrän
Norvika-borna slutar att fiska glasfisk.
Det värsta av allt är att människor försvinner. Varje år när glasfisket börjar
tar lyktfolket en ny person från Norvika.
Hittills har elva personer försvunnit.
En av dem är Oskars tvillingbror, Tim.
Han var den senaste som försvann.
– Tror du att du kan hämta tillbaka någon ny från nätet nu? säger Oskar. Kanske Tim?
Han ser hoppfullt på mig. Jag känner mig inte lika hoppfull.
Efter attacken mot fiskfabriken tillät lyktfolket mig att hämta den första som försvann, Fjalar. Det verkar som att lyktfolket vill att vi ska byta. En försvunnen person för varje attack.
– Lyktfolket tillåter bara att jag hämtar dem i ordning, säger jag. Det måste ske tio attacker innan jag kan hämta Tim. Innan
dess går Norvika under.
– Du kommer lösa det, säger Oskar. Det måste du. Du är ju speciell.
Speciell. Jag tycker inte om det ordet, men det står i en bok om Norvika som Balder har. Där står att det är jag som ska rädda Norvika. Det är så Balder förstår det.
Hamlet gnyr.
– Håll ut, säger jag. Hamlet, du måste hålla ut, jag ska fixa det här. Lova att du håller ut!
Han svarar inte. Hundar kan inte prata, men det har alltid känts som att jag förstår vad Hamlet menar och han förstår mig.
Jag tänker på hur det var då jag dök ner till lyktfolket. De gjorde tecken men jag förstod ingenting.
De har ett språk jag inte kan.
– Det skulle vara enklare om vi förstod varandra, mumlar jag.
– Vad sa du? säger Oskar.
– Vi måste förhandla med lyktfolket.
Vi måste få dem att sluta. De måste förstå vilken skada de gör.
Jag borrar in ansiktet i Hamlets päls.
– Håll ut, säger jag. Jag ska göra dig frisk igen.
Så reser jag mig upp och vänder mig till Oskar.
– Jag måste hämta tillbaka nästa person från nätet, säger jag. Kan du stanna med Hamlet?
Oskar nickar, precis som vänner gör.
De ställer upp för varandra.
2. Hos lyktfolket
Lyktorna står kvar på klippan vid havet.
Det är många, kanske femtio, men bara en går att röra på. Den här gången vet jag hur jag ska göra. Jag går till lyktan som står närmast vattnet och vrider på den. Först lyser den röd, sedan grön. Det är en signal. Jag behöver inte vänta. Ute i vattnet ser jag genast en arm med en lykta. Det är en grön lyktvarelse som kommer för att hämta mig. Den väntar ute i havet och lyktan svajar precis ovanför ytan.
Jag kontrollerar att armbandet jag fått av Balder sitter säkert på min arm. Tack vare det kan jag andas under vattnet och när jag vrider på den röda pärlan förflyttas jag till Balders bibliotek.
Jag tar ett steg framåt på klippan och dyker.
Vattnet är varmt och jag omges genast av lyktvarelser i olika färger. De simmar runt mig hela vägen till nätet.
Där hänger de allihop, de försvunna.
De flyter som sjögräs som vajar i takt med havets rörelser.
Jag ser Jan och jag ser Tim. Jag ser den lilla pojken i sjömanskostym och alla de andra.
Men jag simmar inte mot nätet, istället vänder jag mig mot lyktvarelserna.
– Hamlet, försöker jag säga. Han är sjuk.
Ni har förgiftat Hamlet, ni kan inte hålla på så här.
Lyktvarelserna ser på mig och vaggar med sina lyktor. Jag skakar på huvudet.
Nej, det får inte bli som förra gången. Då kände jag mig hemma bland lyktvarelserna, jag ville stanna.
Hamlet är sjuk! Det är allt Xen kan tänka på. Runt om på ön har både människor och djur blivit förgiftade av dricksvattnet.
Det är lyktfolket som fortsätter med sina hemska attacker mot öns befolkning. Xen måste få veta hur hen kan göra alla friska igen. Hen måste prata med lyktfolket. Men hur ska det gå till?
Giftigt vatten är den tredje delen i serien Havets väktare. En spännande berättelse om naturens balans, girighet, kampens regler och att våga göra det rätta.
