av Alexandra Dahlberg
1. Ingen vet
Det är första dagen efter höstlovet och det brukar inte vara någon stor grej. Det är ju mitt i terminen och man har bara varit borta en vecka. Man
hinner typ binge-kolla en serie och sedan är man tillbaka i skolan igen. Som att inget hade hänt.
Men i år är inget som det brukar.
Jag sitter i NO-salen, bredvid Tindra och Davyd.
För de andra i klassen ser det nog helt normalt ut.
Davyd, Tindra och Ingrid tillsammans, som vanligt. Men de vet inte vad som hände innan lovet. Att
min nästan-pojkvän Ghani dumpade mig efter att jag och Tindra stalkade honom. Och de vet inte heller att Tindra sedan erkände att hon var kär i mig.
Efter det är inget som vanligt mellan oss.
– Är du helt frisk nu? frågar Tindra mig.
Jag nickar bara. Då känns det inte lika mycket som att jag ljuger. För jag var egentligen aldrig sjuk. Det var något jag hittade på när Davyd var borta över lovet. Jag och Tindra försökte hänga bara vi två, men allt blev så awkward. Så jag sa att jag hade halsfluss resten av veckan.
Men så länge Davyd är med kan vi ändå umgås.
– Ska du till din pappa idag? frågar han Tindra.
Tindra suckar och jag får en klump i magen.
Skilsmässan mellan hennes föräldrar har skapat massa drama. Jag skäms, för jag vet att hon är ledsen över det. Och ändå lämnade jag henne ensam hela lovet.
– Egentligen, svarar hon. Men han ska på dejt, så vi får vara kvar hos mamma till imorgon istället.
Hon är skitsur för att han inte förvarnade.
– Men va? säger Davyd. Det är ju en hel vecka sen ni sågs.
– Jag vet. Det känns inte som om han saknar varken mig eller syrran, säger Tindra.
– Idioter, säger Davyd och klappar Tindra på ryggen.
Hon lutar sig mot hans axel. Hon brukade luta sig mot mig också, förr. Luta sig, slå, kittla och krama. Men inte längre.
Nu rycker vi till om vi råkar nudda varandras ben under bordet.
Jag vet varför jag fick sådan panik av Tindras avslöjande. Det är en sak att ha en kompis. Man kan tjafsa, bråka, bli ovänner och sedan bli vänner igen nästa dag. Det är lugnt. Man kramas och blir sams, precis som Tindra och jag gjort tusen gånger.
Men när en kärleksrelation tar slut är det skitsvårt att gå tillbaka till att bara vara kompisar.
Kolla bara på Tindras föräldrar! Jag skulle dö om det blev så mellan oss två.
Så när hon sa de där orden: jag är bara så kär i dig, då bara visste jag. Jag kunde inte göra något som riskerade att sabba vår vänskap. Det var inte värt det.
Men nu är vår vänskap sabbad ändå. Tindra kanske sitter bredvid mig i matsalen som vanligt, men hon hade lika gärna kunnat vara tusen mil bort.
Tänk att man kan sakna någon som är precis framför sig så otroligt mycket.
2. Sjukt draining
Det är hemskt, men det känns rätt skönt när det
är dags för språk. Jag och Davyd går till franskan, Tindra går till sin spanska.
När vi kommer till franska-salen får vi veta att läraren är sjuk.
– Åh nej, vilken tragedi! säger Davyd ironiskt.
Vi går till skolans café istället. Vi köper varsin kexchoklad och sätter oss i soffan. Jag tänker att vi bara ska slöa och spela spel, men när jag tar upp min mobil snor Davyd den ur min hand.
– Vafan!
Jag sträcker mig efter telefonen, men han håller den bara ännu längre bort.
– Först pratar vi, säger han. Sen kan du spela.
– Är du min pappa, eller?
– Bara din daddy.
Jag suckar. Jag vet att han inte kommer ge sig.
– Okej, vad är det om? frågar jag.
– Vi måste prata om Tindra, säger han.
Det är inte första gången vi snackar om det här.
Det gick inte att dölja för Davyd att något hänt.
Han frågade mig varför vi betedde oss så konstigt och jag orkade inte ljuga mer. Jag berättade att
Tindra sagt att hon var kär i mig.
Jag berättade också att jag freakade ut när hon
sa det. Mumlade något i stil med:
– Oj, eh, okej, vad kul men … Alltså, det är nog bäst att vara kompisar, tror jag. Jag vet inte, men tack i alla fall.
Men det kanske inte är konstigt att jag var förvirrad. Ghani hade ändå dumpat mig dagen innan.
Det fanns inte plats i mitt hjärta för någon ny. I och för sig har Tindra redan en plats i mitt hjärta.
– Hur länge ska ni vara så här? frågar Davyd och avbryter mina tankar. Det är sjukt draining att vara er barnvakt, kan ni inte bara bete er som vanligt?
– Jag beter mig som vanligt! Det är hon som är konstig.
– Äh, du kan inte ens krama henne utan att se panikslagen ut. Säkert att du inte är kär i henne?
– Vi har ju känt varandra i hundra år, säger jag.
Davyd höjer ögonbrynen.
– Det var inget svar på frågan, säger han.
– Jag blir inte plötsligt kär i någon jag redan känner. Sånt vet jag direkt när jag träffar dem.
– Som med Ghani?
– Precis! säger jag.
– Och hur gick det?
Davyd flinar stort. Jag passar på att sno tillbaka min mobil.
– Käften. Nu tänker jag spela.
Jag sätter mig med ryggen mot Davyd, så han inte ska se att mina ögon plötsligt fyllts med tårar. Jag förlorade Ghani, och nu har jag förlorat Tindra också.
Hur kan man vara så misslyckad som människa?
3. Hundra år
Davyds tjat surrar i mitt huvud hela dagen. Han
har en poäng, jag vet det. Mina tidigare relationer har varit … ganska röriga. Okej, jävligt kaosiga.
Folk gnäller ibland över att jag har för stora känslor. När jag blir ledsen så är det omöjligt att trösta mig och när jag blir kär blir jag OTROLIGT
MEGAKÄR. Men jag fattar inte varför alla tycker
att det är dåligt? Skulle det vara bättre att bara tycka saker är meh hela tiden?
Tindra är såklart inte meh. Hon är fantastisk!
Rolig, smart, och underbart dryg.
Men kär? Det skulle jag ju märkt när jag träffade henne för första gången. Om man nu kan bli kär på riktigt när man är sju år.
Allt förändras mellan Ingrid, Tindra och Davyd när Davyd berättar att han fått flickvän. En flickvän som han bara chattat med, men aldrig träffat.
Tindra och Ingrid börjar misstänka att flickvännen inte är den hon utger sig för att vara. Nu måste de bara övertyga Davyd, som verkar vara helt galet kär, att hans flickvän är ett fejk-konto.
Galet kär är andra delen i Snapstories där Alexandra Dahlberg skriver om sociala medier, förälskelse och svartsjuka.
