�� �� Anneli Allen
Hjärta i galopp
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2026 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Anneli Allen
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8092-777-2
Hjärta i galopp
Anneli Allen
Tre hjärtan och ett avsked
Bilen var så fullpackad att dörrarna knappt gick att stänga. Hela mitt liv var förslutet i lådor. Inget kvar utom tomma väggar och en klump i halsen som vägrade släppa.
Inifrån gården hördes någon som studsade en basketboll. Dunk, dunk, dunk. Allt bara fortsatte, fastän att hela min värld var upp och ner.
Trots molnen behöll jag solglasögonen på. Jag kände mig rödmosig i hela ansiktet och ville inte att någon skulle se att jag hade gråtit. För nu var det oundvikligt.
Vi skulle flytta …
”Filippa!”
Det skar till i bröstet när jag vände mig om och såg Nadine och Stella komma springande med håret fladdrande som mantlar. Stella drog in mig i en kram och Nadine la armarna om oss bakifrån. Jag tryckte ansiktet mot Stellas axel och lät allt stanna upp för en sekund. Det gjorde ont att andas. Klumpen i halsen höll på att växa till ett helt berg.
”Vi trodde nästan vi hade missat dig!” flämtade Nadine.
Jag försökte svara men det var som om munnen vägrade släppa fram ett enda ljud.
”Det är så sorgligt!” utbrast Stella. ”Vi har ju varit vänner forever!”
Mina läppar var hårt sammanpressade och jag kunde bara nicka.
”Men vi kommer ju fortsätta ses ändå!” sa Nadine och petade till Stella i sidan. ”Och vi kan ju höras hela tiden.”
”Ja, såklart”, flikade Stella in. ”Jag skickar snap varje dag, jag lovar.”
En tår letade sig ner bakom solglasögonen.
Nadine drog in mig i en ny omfamning och snörvlade hon också.
Jag, Stella och Nadine hade varit en supertrio sedan vi gick på föris. Hur skulle det bli nu? Skulle de fortsätta ha filmkvällar, fredagsmys och handbollsträningar utan mig?
”Men hej tjejer!” hördes mammas pigga röst. Hon kom ut från trapphuset med en blomkruka i famnen. ”Vad kul att ni kommer och säger hejdå!”
”Det är klart”, sa Stella. Hon skrapade lite med foten i asfalten. ”När åker ni?”
”Alldeles strax”, sa mamma och kastade en blick på klockan. ”Vi vill gärna komma iväg så tidigt som möjligt.”
Jag vände bort blicken.
”Här”, sa Stella och plockade fram ett litet paket ur jeansfickan. ”Vi ville ge dig någonting innan du åker.”
Jag vecklade försiktigt upp pappret runt det glänsande armbandet. Tre små hjärtan i silver.
”Ett hjärta för oss var”, sa Nadine och log.
”Det är perfekt”, viskade jag.
Stella fick hjälpa mig att sätta fast smycket runt handleden. Jag strök med fingrarna över berlockerna.
Pappa kom ut genom dörren med Polly i famnen. Hon jollrade och pekade när hon såg oss.
Det högg till i magen, för jag förstod att det var dags. Dags att åka. Dags att lämna Stockholm. Dags att börja det där ”nya livet” pappa pratat om så länge. Långt ut på landet, mitt i ingenstans …
Pappa satte ner Polly som om han inte märkte någonting alls. Inte mina tårar, inte att jag knappt kunde andas, inte att jag aldrig skulle förlåta honom.
Polly tultade genast mot oss med de ljusa lockarna studsande mot axlarna.
”Hej Polly!” sa Nadine och Stella med mjuka röster, och Polly sken upp som vanligt. Min lillasyster gillade de flesta, men hon älskade verkligen mina bästa vänner.
”Flippa stanna?” frågade hon plötsligt och la sin lilla klibbiga hand i min. Hjärtat vek sig dubbelt.
”Jag kommer snart”, svarade jag, och svalde så hårt att det gjorde ont.
Mamma satte in Polly i barnstolen och vinkade åt
Nadine och Stella, innan hon själv slog sig ner i framsätet och började ställa in gps:en. Pappa satt redo bakom ratten.
Min underläpp kunde inte sluta darra när vi kramade om varandra en sista gång. Då de backade undan och log blekt mot mig kändes det som om ett svart hål öppnade sig i magen. Vad skulle jag vara utan dem?
I baksätet kändes luften för tjock. Jag kunde bara stirra rakt fram. Det kändes som att jag höll på att gå sönder.
Bilen började rulla. Jag kastade en sista blick ut genom bakrutan. Stella och Nadine stod kvar, med armarna om varandra. Tårarna rann tyst nerför mina kinder och jag strök med fingrarna över armbandet.
Telefonen vibrerade i knäet efter bara någon minut.
Nadine: Skicka bild när ni stannat. Älskar dig. ❤❤❤
Stella: Skriv när du vill. Jag svarar alltid!!
Jag blundade hastigt. Sedan såg jag hur pappa sneglade mot mig i backspegeln. Där och då bestämde jag mig för att aldrig prata med honom igen.
Huset i skogen
Vägen ut från stan var långsam, som om bilarna också drog sig för att lämna Stockholm. Jag lutade huvudet mot rutan och följde ljusskyltarna, reklamaffischerna och de välbekanta husen som gled förbi.
Polly satt i sin stol och nynnade på någon sång från Babblarna. Mamma sträckte sig bakåt ibland för att räcka henne en majskrok eller lite vatten.
”Vill du ha din apa?” frågade mamma och höll upp den mjuka gosedjursapan. Polly nickade, tog emot den och tryckte den mot kinden med ett förnöjt mummel.
Pappa körde som vanligt med båda händerna på ratten och blicken rakt fram. Utanför susade världen förbi. Jag tittade på hans profil och kände ilskan flamma upp igen, men orkade inte säga något.
Efter några timmar var vi omgivna av skog. Vägen smalnade av och blev krokigare. Det var som om världen krympte.
Tiden gick. Ju längre vi åkte, desto mer försvann allting som kändes som jag. Livet drog ut Stockholm ur kroppen på mig, centimeter för centimeter.
Mamma satt i framsätet och försökte låta glad. Hon
hummade med i en låt på radion och pekade då och då ut genom rutan.
”Titta, tjejer! Ser ni hästarna där borta?”
Jag svarade inte.
Polly sjöng för sig själv i barnstolen. Hon skrattade åt när vägen svängde och skrek ”MER GUUUNGA!”
varje gång det gick nerför eller svängde till.
Jag ville skrika att det inte var en lek. Att det inte var kul. Men jag sa ingenting. Trots allt var det inte Pollys fel.
Vi stannade på en mack för att tanka. Jag vägrade gå ur bilen. Mamma försökte övertala mig, men jag bara skakade på huvudet. Till slut suckade hon och gick iväg med Polly för att köpa glass. Pappa kom tillbaka med en cola till mig, men jag ignorerade hans utsträckta hand.
”Vi har bara en halvtimme kvar nu”, sa han försiktigt.
Jag stirrade rakt fram.
”Det kommer bli bra, Filippa.”
Jag vred långsamt på huvudet och såg på honom genom solglasögonen. Hans leende bleknade lite, men han sa inget mer.
Vi åkte vidare. Vägarna blev smalare. Skogen tätare. Bilarna färre. Det kändes som om det vi kallade civilisation låg flera mil bakom oss och aldrig tänkte komma ikapp.
Vi svängde in på en grusväg som krängde sig fram mellan stora björkar. Till slut dök det upp ett gul målat hus med vita knutar, nästan gömt bakom träd och buskar. En hängmatta vajade mellan två björkstammar. Gräset var högt i kanterna.
Pappa svängde upp på uppfarten. Gruset knastrade under däcken. Jag bet mig i läppen så hårt att det nästan gjorde ont.
Bilen stannade. Mamma kastade ett snabbt leende över axeln. ”Framme!”
Jag öppnade dörren utan att säga ett ord och klev ut. Luften kändes konstig. Fuktig och tyst. Inga bilar. Inga röster. Bara vinden i löven och fågelkvitter långt bort.
Det var nästan kusligt.
Kanske är det lättare att vara glad när man är tre år, som Polly. När man är tolv år som jag, och måste lämna sina kompisar och hela handbollslaget i Stockholm, då är det inte lika enkelt att skratta och glömma.
Jag kände mig ensam i mitt mörker.
Runt om huset sträckte sig en grön gräsmatta och ett vitmålat staket. Det var sista huset på gatan, skogen bredde ut sig bakom villorna.
Ingen annan människa syntes till. Var det bara vi här?
”Kom så går vi in”, sa mamma och tog Polly i handen. Hon vände sig mot mig. ”Filippa?”
Jag följde sakta efter mot verandan. Trappan knarrade när vi gick upp. Vi möttes av våra flyttkartonger
som stod staplade längs väggarna. Flyttbilen hade kommit fram en stund innan oss.
Mitt rum låg på övervåningen, med ett fönster som vette ut mot skogen. Jag hade fått välja först. Solen sjönk bakom trädtopparna och gav fönstret en guldglans.
”Vi kan börja packa upp lite om du vill”, sa mamma försiktigt. Jag mumlade något ohörbart och satte mig på sängen. Fjädrarna knarrade under mig.
Pappa kom upp och ställde in en kartong. ”Här är dina böcker. Tänkte att du kanske vill ha dem i bokhyllan direkt.”
Jag riktade blicken mot fönstret. Pappa tystnade innan han gick.
Polly dök upp i dörröppningen med sin gosedjursapa i famnen. ”Flippas rum!” sa hon och log så stort att tänderna blänkte. Hon klättrade upp bredvid mig och satte sig på sängen. ”Mysa?” Jag drog henne lite närmre, mest för att slippa se mamma stå kvar med den där försiktiga blicken.
Det var skönt att få stänga in mig i mitt nya rum när mamma lockat ner Polly en stund senare. Jag packade upp några lådor tills jag tröttnade, sedan sjönk jag istället ner på den obäddade sängen och drog fram mobilen.
Filippa: Vi är framme nu
Stella: Åh, är det fint?
Nadine: Saknar dig ❤❤
Filippa: Fett ute på landet, bara skog
Filippa: Jag har inte sagt ett ord till pappa på hela
resan. Jag tänker aldrig prata med honom mer. Allt är hans fel.
Stella: Vi finns alltid här för dig! ❤
Nadine: Vi hörs precis när du vill! ❤❤❤
Filippa: ��
Mamma ropade nerifrån.
”Fika!”
Jag var inte direkt sugen på att hänga med familjen, men efter en kort stunds betänketid insåg jag att det bara skulle bli värre om jag inte kom ner. Då skulle någon komma upp till mig istället. Och det kurrade faktiskt lite i magen. Vid stoppet på McDonalds på resan ner hade jag knappt kunnat få i mig någonting.
”Vi sätter oss ute”, sa mamma och svepte förbi med en fullastad bricka när jag kom nerför trappan.
Hon hade ställt ut några provisoriska möbler i trädgården, tills vi kunde köpa riktiga. Några pallar att sitta på och en uppochnedvänd kartong till bord.
Utan ett ord satte jag mig på en vinglig pall och sträckte mig efter en bulle. Gräset kittlade på benen. Solen strålade från himlen. Det kändes helt fel. Ett regnoväder hade passat mitt humör bättre.
”Nej men hej, är det nya grannarna?”
Ett ansikte dök upp på andra sidan staketet. En tant som såg nyfiken ut. Hon hade ett snällt leende, och jag log till och med lite tillbaka. Jag var van att bo i
lägenhet, och även om vi hade många grannar kände jag ingen av dem.
Mamma for upp från sin pall så att den höll på att välta. Hon tog i hand och hälsade på tanten.
”Vi flyttade in nu idag”, sa hon med ett stort leende. ”Jag, min man, och våra två döttrar, Filippa och Polly.”
Hon pekade mot oss.
Tanten log vänligt mot oss.
”Välkomna hit till Bankeryd”, sa hon. ”Jag heter Marie. Det blir nog fint för flickorna att växa upp här, det finns fler barn på gatan.”
Mamma såg förtjust ut.
”Många hästtokiga flickor häromkring”, sa Marie och log mot mig och Polly.
Jag rynkade lite på näsan. Hästar var inte min grej.
De var fina att titta på – på håll – men jag hade bara
varit nära en häst på Skansen. Jag var ingen hästtjej, jag var ju en handbollsspelare!
Jag hade lust att fråga om tanten visste om det fanns något handbollslag i närheten, men jag vågade inte. Och jag förstod inte riktigt hennes breda dialekt. Hon pratade inte alls som vi gjorde i Stockholm, hon glömde nästan r:en.
Den kvällen satt vi i vårt nya kök och åt vår första middag i det nya huset. Besticken skrapade mot tallrikarna, ljudet studsade mellan de ännu tomma väggarna. Polly
skrattade åt sin egen spaghetti som hängde som långa trådar från gaffeln.
”Det här kommer bli bra”, sa pappa mellan tuggorna.
Mamma log svagt. Jag såg ner i tallriken och sa ingenting.
Efter maten gick jag upp på rummet igen och satte mig vid fönstret. Mörkret var tätare här än hemma i stan. Bara stjärnorna och ett svagt ljus från ladugården längre bort.
Jag ryckte till när telefonen plingade.
Nadine: Hur går det? Hur ser det ut?
Jag tog en bild genom fönstret på den svarta siluetten av träden.
Stella: Det ser läskigt ut, haha. Men coolt!
Coolt? Jag önskade att jag en dag skulle tycka samma sak.
När Filippa tvingas lämna Stockholm och sina bästa vänner för att flytta ut på landet rasar hela hennes värld. Vännerna, handbollslaget, allt som varit hon är kvar där. I Smålands skogar är det tyst, mörkt och långt till allt. Dessutom verkar alla i nya klassen bara bry sig om hästar … Filippa är inte en hästtjej. Fast när hon en dag följer med Maja till stallet och möter Contessa – den prickiga ridskolehästen med den mjuka mulen – så väcks något nytt till liv. Och när Contessa en dag råkar ut för en olycka förändras allt.
Kan man höra hemma på två platser samtidigt?
Hjärta i galopp är en berättelse om att tappa fotfästet men långsamt hitta hem på nytt, inte bara till en plats, utan till sig själv.