Fler böcker i serien om Jasmin och Eddie:
Djävulsgapet (2021)
Andeträden (2022)
Släktkedjor
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2026 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: LM Schön
Grafisk form: Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8092-734-5
– Léon blir svinsur varje gång jag glömmer, suckar Eddie och blåser undan några mörkbruna testar ur pannan.
Håret har blivit längre sedan i julas och glider titt som tätt ner över ögonen, lika envist som en trasig rullgardin.
– Glömmer vadå?
Det rycker i fingrarna på Jasmin. Hon vill inget hellre än att få bort den skymmande luggen. Otroligt irriterande att inte kunna se Eddie i ögonen.
– Att kalla Fernanda för ”mamma”, svarar Eddie och formar små kaninöron i luften.
Oförstående ruskar Jasmin på huvudet.
– Ska du kalla Fernanda för mamma?
Visserligen hade Jasmin varit med när det
framkom att Eddies storasyster Fernanda var hans biologiska mamma och att mamma
Maria egentligen var hans mormor. Men vad det skulle innebära för Eddie hade Jasmin inte funderat på.
– Enligt Léon ska jag säga mamma till Fernanda och mormor till mamma!
Uppgivenheten går inte att ta miste på trots att Eddie fortfarande ler. Han är bra på att hålla skenet uppe, så Jasmin lutar sig närmare skärmen. Svär tyst och önskar att de pratade på riktigt och inte via FaceTime.
– Kan du inte skita i vad Léon tycker?
Bilder av den ordentlige mannen med håret i hästsvans, klädd i kakifärgade kläder med pressveck och välputsade, höga läderstövlar flimrar förbi på näthinnan.
– Svårt när vi bor ihop.
Jasmin gapar stort. Plötsligt känns det som om hjärnan ska sprängas. Det här är för mycket att ta in på en gång.
– Bor du på herrgården? Hos Fernanda och Léon?
– Sedan i julas. Fernanda tyckte att vi skulle lära känna varandra bättre.
– Hur funkar det?
– Den enda gången som jag träffar Fernanda är vid middagen, säger Eddie. Men då är det bara Léon som pratar om bananplantagen, den ökande turismen och vädret!
Hetsigt river Eddie med naglarna mot bordskivan. Fram och tillbaka. Det skrapande ljudet förstärks i datorns högtalare och skär i öronen.
– Jag har frågat Fernanda om min pappa men det är hopplöst.
– Hopplöst? upprepar Jasmin dumt. Eddie suckar.
– Antingen börjar Fernanda gråta eller så går hon. Sen läxar Léon upp mig för att jag pressat Fernanda med mina frågor.
Eddies ögon svartnar som de alltid gör när han är arg på riktigt. Ansiktsdragen hårdnar och de spända käkmusklerna spelar under den solbrända huden. Instinktivt sätter Jasmin upp handflatorna i en slags skyddande gest.
– Förlåt, säger Eddie och nickar mot Jasmins händer, det är inte dig jag är förbannad på.
– Jag vet.
Jasmin sänker armarna och kör in händerna i byxfickorna.
– Det gör mig galen att Fernanda vägrar att säga sanningen, muttrar Eddie, medan jag förväntas le och se glad ut.
– Som pingvinerna i Madagaskar, säger
Jasmin, bara le och vinka?
– Ha, ha …
Eddie ler skevt men mörkret i hans ögon är lika intensivt som tidigare. Jasmin suckar tyst.
Ibland är det värdelöst att prata via datorn. Särskilt när Eddie är så där upprörd och hon inte kan göra något.
För att vinna tid låter Jasmin blicken svepa över rummet. Inredningen, precis som i resten av det enorma huset, är lika elegant som opersonlig. Mörka trämöbler med grön klädsel, höga krukor med dekorativa träkvistar och äkta mattor i lager på lager.
– När kommer du hit? säger hon till slut.
– På fredag. Léon och Fernanda skjutsar mig direkt efter skolavslutningen.
– Ta med dig öronproppar!
– Öronproppar?
Eddie tittar frågande på Jasmin. Hon rycker på axlarna och slår ut med händerna.
– Du har inte hört skrikungen …
– Stella heter hon, rättar Eddie, och hon är din lillasyster.
– Halvlillasyster, mumlar Jasmin och ångrar sig direkt.
Påpekandet är onödigt och barnsligt. Men den gnälliga bebisen som upptar all mammas tid känns inte som någon lillasyster.
– Så nu märker vi ord?
Jasmin ler trevande men hinner inte säga något innan en dörr öppnas bakom Eddie. Mannen som sticker in huvudet kastar en ogillande blick mot datorn.
– Hola Léon!
Glatt vinkar Jasmin till Léon men han tycks
inte se henne. Eddie suckar och vänder sig om. Ett lågt mumlande följs av ett ivrigt viftande med armarna innan dörren slutligen stängs.
– Jag måste gå, säger Eddie, Léon behöver min hjälp. Sorry!
– Vi ses på fredag!
– Hejdå!
Skärmen svartnar och allt blir lugnt och stilla i några sekunder. Sedan ekar ett välbekant skrik genom korridoren. Jasmin pressar händerna mot öronen. Det dämpar ljudet en aning men inte tankarna som snurrar i hjärnan.
Att ungen aldrig kan vara tyst.
– Är du hungrig? frågar mamma. Greppet om handtaget på kylskåpet hårdnar medan Jasmin försöker trycka bort irritationen. Vilken normal människa skulle stirra in i ett kylskåp om hon inte var hungrig? Jasmin slår igen kylskåpet med en smäll och vänder sig om. Mamma tittar förvånat upp. Den förväntansfulla blicken fladdrar till likt en ljuslåga i vinden. Jasmin korsar armarna över bröstet, skjuter ut hakan och ger mamma en isande blick som hon hoppas ska släcka ljuset för alltid.
– Nej, jag har slutat med frukost och börjat med en ny hobby – kylskåpsspaning.
– Jaha, kraxar mamma. Det finns färsk frukt på bänken där borta, fortsätter hon, banan, ananas och vattenmelon.
Så fort pappas trygga röst hörs i andra änden börjar Jasmin gråta. Sommarlovet tillsammans med mamma på Teneriffa är värdelöst. Huset de lånar ligger ensligt beläget ute på en udde, långt bort från Eddie och hans familj. Dessutom upptar lillasyster Stella all mammas tid så Jasmin har ingen att umgås med.
Snyftande pressar hon örat mot luren. Pappa mumlar något om att det kommer att bli bättre. Bättre? Han fattar ingenting! Mamma orkar knappt upp ur sängen och
Stella skriker dygnet runt. Tänk om mamma försvinner som hon gjorde när Jasmin var liten. Sticker, utan ett ord. Vad händer då?
När resterna av en båt spolas upp nere på stranden får Jasmin plötsligt annat att tänka på. Flera tomma flytvästar guppar i vattnet men inga passagerare syns till. Vart kan de ha tagit vägen? Sen hittar Jasmin ett par järnöglor fastgjutna på havets botten. Kan de höra ihop med det väldiga stentornet i strandkanten? Eller tunneln vars ingång någon murat igen? Det verkar som om platsen och inte minst huset döljer fler hemligheter än Jasmin kunnat ana …