Felicia Welander och Vera Nyström
Illustrationer av Kristine Widlert Demetriou
Uffe hittar sitt för alltid-hem
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2026 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Felicia Welander och Vera Nyström | Illustrationer: Kristine Widlert Demetriou
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8092-732-1
Illustrationer av Kristine Widlert Demetriou
Det hade kunnat vara en helt vanlig dag i det lilla radhuset i Racksta. I köket såg allt ut som det brukade – huvtröjan med monstermönster låg slängd över en av stolarna, en handkontroll vilade kvarglömd på bordet och vid ena stolsbenet gömde sig ett bortglömt läppglans. Vad som däremot inte var som vanligt var att Mikaela satt fullt påklädd vid bordet redan klockan sju.
– Men hej gumman, sa mamma Rut som just klev över tröskeln.
Mikaela mumlade något ohörbart till svar.
– Jag var precis på väg in för att väcka dig, fortsatte Rut. Vill du ha frukost?
Men innan Mikaela hann svara kom Rocky inrusande – fortfarande i pyjamas – och kramade Ruts midja.
– Kan vi åka nu? Pax för att sitta fram! Är
det långt? Har vi med matsäck? Får jag hålla i kopplet?
Rut kliade sig i den knallröda kalufsen medan hon ställde fram fil, flingor, bröd, smör och ost på bordet.
– Ta det lugnt. Ni hinner äta frukost i lugn och ro. Och så ska vi ha ett kort familjemöte innan vi åker.
Mikaela tog sin tallrik, vägde skeden i handen.
– Måste jag vara med?
– Det är klart att du ska, vitsen med ett familjemöte är att alla deltar.
Mikaela fnös högt och stirrade på sin bror som hällde tallriken full med flingor. Han sträckte sig efter chokladpulvret, hällde en stor hög överst, sedan mjölk innan han blandade alltihop till en geggig gröt och började äta.
Mikaela vände bort huvudet.
– Usch! Sjukt äckligt.
Rocky slevade in en ny sked med flingor medan droppar av mjölk skvätte över bordsskivan.
– Du är tråkig.
– Och du beter dig som ett barn, fräste Mikaela till svar och vände sig demonstrativt bort.
– Jag är faktiskt tolv, sa Rocky samtidigt som han tog en till sked av sörjan.
Rut suckade.
– Så ja. Kan någon av er gå och väcka Tyson?
Mikaela hasade sakta i väg och två minuter senare kom hon tillbaka med den nyvakna tvååringen på höften. Tyson borrade in sin mjuka kind i hennes halsgrop och stoppade en hand i hennes hår. Mikaela pussade honom på pannan och satte honom i barnstolen medan hon räckte honom en bit ost att tugga på. Tyson plockade den i små, små bitar innan han tryckte in dem i förarsätet på sin leksaksbil.
– Var är mamma Ann-Charlotte? undrade Rocky.
– Hon sover nog fortfarande.
– Men tänk om hon har glömt vad det är för dag idag!
Mikaela himlade med ögonen.
– Det tror jag inte är möjligt, du har ju tjatat i flera veckor.
– Vi sa att familjemötet skulle börja vid halv åtta, sa Rut välvilligt. Det är viktigt att vi alla är på plats och att vi kommer överens om vissa saker innan valpen kommer hem. När vi skaffade Ludde …
– Åh nej, utbrast Mikaela och såg för första gången på sin bror i samförstånd. Inte en till Ludde-historia!
– Vadå? Han var den bästa hund som … – … funnits på denna jord, sa Mikaela och Rocky i kör.
– Jaja, mumlade mamma Rut och snörpte på munnen. Men nu är det faktiskt så att jag är den enda som har haft hund förut i den här familjen, så ni borde kanske ly…”
– Vovv vovv! utbrast Tyson och klappade i händerna.
– Får jag ha valpen i knäet när vi hämtar honom? frågade Rocky.
Men innan Rut hann svara ruskade Mikaela på huvudet och läste med myndig röst högt ur mobilen:
– På grund av säkerhetsskäl bör du transportera en hund i en transportbur, bakom lastgaller eller med säkerhetsbälte anpassat för hunden.
Du behöver också ha god uppsikt över den så att den sitter säkert. Se även till att väskor och andra föremål inte kan falla över den vid inbromsning.
Rocky blängde på henne.
– Jag sa ju det – tråkig.
–
Men hon har rätt, fyllde Rut i. Vi har faktiskt köpt en bilbur till valpen. Men du får gärna sitta bredvid och stoppa in handen, så att han känner sig trygg under färden – det kommer han nog att uppskatta.
De åt under tystnad, ända tills mamma AnnCharlotte äntligen dök upp i dörröppningen.
Hon pussade sin fru på kinden och klappade sedan vart och ett av syskonen på huvudet, alla utom Mikaela som snabbt duckade kärleksförklaringen.
– Så idag är den stora dagen. Är ni laddade allihop?
– Jag är! Jag är! utbrast Rocky och hoppade upp och ner på stolen. Tyson försökte härma storebror från sin plats.
Rut räckte sin fru en kopp kaffe.
– Är inte du också förväntansfull?
Ann-Charlotte log, men ögonen smalnade. Rut klappade henne på axeln.
– Jag vet att du är tveksam till den här idén, älskling. Men jag är säker på att du kommer att tycka om att ha en egen hund.
– Hårstrån i smöret och leriga tassar på mattorna? Jag vet inte det, jag.
– Så mycket hår blir det väl inte, med Ludde brukade vi alltid …
– Åh nej, utbrast Ann-Charlotte och gömde sig bakom kaffekoppen. Inte en till Luddehistoria.
Rocky och Mikaela började le – och Tyson också, även om han inte visste riktigt varför.
Mamma Rut tystnade och läpparna blev som
ett streck i ansiktet, men då slog Ann-Charlotte armarna om henne.
– Det blir nog bra, älskling. Bara den inte får sova i sängen.
– Självklart inte, sa Rut förnärmat. Det har vi ju kommit överens om. Fast Ludde fick alltid, tillade hon tyst, när de andra inte längre hörde.
Ingenting är som det brukar i radhuset i Racksta. Idag ska valpen Uffe hämtas!
Mamma Rut kan det mesta om hundar och är inte orolig, inte heller Rocky, Tyson eller Mikaela som längtat efter en valp. Men Ali och mamma Ann-Charlotte är mer tveksamma. Vad innebär det att ta hand om en hund egentligen? Bits den ofta och vem ska gå ut med den? Tänk om den äter upp Tysons leksaker?
Hos kenneln finns bara en valp kvar. Uffe blev bortvald av en annan familj och letar nu efter sitt ”för alltid-hem”. Mamma Rut tvekar plötsligt. Han är söt som socker, men … varför vill ingen ha honom? Är det för mycket ansvar att ta hand om en hund?
Följ med familjen medan de, på olika sätt, förbereder inför valpens ankomst – och upplev de äventyr som följer när en fyrbent vän flyttar in.