Alla vill glömma bort det hemska som hände i källaren. Men snart kommer hemligheten att avslöjas.
CAMILLA JÖNSSON
Tidigare utgivning: Isadoras hus (2024)
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2026 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Camilla Jönsson
Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8092-715-4
”Visst är det fint, gumman?”
Jag känner mammas hand på axeln, hur hon kramar om. Vi står i hallen till vår nya lägenhet. Det är första gången jag är här.
Jag vet inte om jag tycker det är fint eller inte. Det är liksom … en lägenhet. Kal, vit och helt utan möbler.
Men jag nickar ändå.
”Jättefint.”
Lägenheten är bara en tvåa. Ett litet sovrum, ett vardagsrum och så ett kök som faktiskt är rätt okej. Inne i stan hade vi en trea, så där hade jag ett eget rum.
Ljusgrön, sliten tapet och fönster ut mot vägen, så det var aldrig tyst där. Jag tyckte om det ändå.
Men mamma har rätt. Den här lägenheten är fin, finare än den inne i stan. Vi bor på bottenplan nu, och utanför vardagsrummet finns en jättefin uteplats. I den förra lägenheten hade vi inte ens en balkong.
Just nu är uteplatsen ganska tråkig. Men vi skulle kunna göra den fin. Plantera blommor i krukor. Hitta
ett litet bord och ett par stolar så att vi kan sitta ute och äta. Det känns så konstigt att tänka på att jag skrattar till.
”Vad är det?” undrar mamma.
”Inget. Jag bara …” Jag vet inte hur jag ska säga det så att hon förstår.
Vi har inte alltid haft det lätt, mamma och jag. Hon har aldrig mått riktigt bra. Aldrig varit riktigt frisk. Och pappa vet jag inte ens var han är, han bara stack en dag. Jag kan inte säga att jag saknar honom. Men jag tror att mamma gör det. Efter att han försvann blev hon sämre.
Hon blev så dålig att jag fick bo hos en annan familj ett tag. Mamma hade fullt upp med sig själv, och då är det svårt att orka med någon annan också.
Mammas sjukdom är knepig. Den sitter mest i huvudet. När det var som värst kunde hon inte gå ur sängen.
Hon blev liggande i sitt rum flera veckor i sträck. Sedan blev hon inlagd på ett sjukhus, speciellt för såna som hon. Det var där det började bli bättre. Nu har hon fått medicin som faktiskt funkar. Och så fick vi hjälp med att hitta en ny lägenhet här. En som passar oss bättre.
”Vi får börja om”, som mamma sa. ”Börja om” betyder typ samma sak som att ”prova igen”. Den här gången ska allt bli annorlunda.
”De borde vara här nu”, mumlar mamma och fipplar med mobilen. Hon menar flyttbilen med alla våra saker.
Inte för att vi har så jättemycket. När vi städade ur den gamla lägenheten upptäckte vi att det var mycket som var trasigt. Vi slängde en massa möbler. Men det gör inget eftersom den här lägenheten är mindre.
Mamma ställer sig vid sovrumsfönstret och spanar.
Jag öppnar dörren till uteplatsen och kliver ut.
Sommarluften är behagligt varm. Än är det mycket kvar av lovet. Det finns ingen gräsmatta härute, i stället är marken täckt av stenplattor. Mellan dem sticker det upp en hel del ogräs. Jag böjer mig ner och drar upp lite.
Precis intill huset är det som ett litet tak som skjuter ut, det är balkongen från våningen ovanför. Perfekt att sitta i skuggan under.
”Nu kommer de!” skriker mamma. Och mycket riktigt. Några sekunder senare ser jag hur flyttbilen svänger in och saktar ner framför vår port.
Att flytta är kaos. Allt ska bara in. Ingen bryr sig om var det hamnar. Mamma försöker styra upp och peka, men allting hamnar huller om buller ändå. Till slut ger hon upp och bara sätter sig på en stol i ett hörn. Jag stannar kvar på uteplatsen. Där har ingen börjat ställa
saker än. Ett par timmar senare är det över, och vi står kvar mitt bland alla lådor, kassar och möbler.
Mammas underläpp darrar. Hon stirrar på oredan utan att röra sig. Det här är alldeles för mycket för henne. Jag måste göra något.
”Kom så flyttar vi in bordet i köket”, säger jag. Först stirrar mamma bara på mig som om hon inte hört vad jag sagt. Men sedan blundar hon. Nickar.
Vi flyttar bordet. Sedan stolarna. Det är stökigt i köket också, men nu har vi i alla fall någonstans att sitta.
Jag lämnar mamma på en köksstol medan jag letar fram sängkläder, täcken och kuddar. Sedan bäddar jag.
Nu har vi någonstans att sova också.
”Vad ska vi ha till middag?” undrar jag, och inser samtidigt att det nog är fel fråga. Mamma klarar inte av hur många beslut som helst på en och samma dag. ”Ska jag sticka och köpa nåt?”
”Ja, gör det, gumman. Det blir bra.” Mamma lutar armbågarna mot bordet och vilar huvudet i händerna.
Hon ser så trött ut.
Jag sväljer hårt. Den här flytten kanske inte var en så bra idé ändå? Men det är för sent att ångra sig. Nu bor vi ju här.
Jag tar upp Google maps på mobilen och ser att det finns en affär ganska nära. Jag kan gå dit. Mammas handväska står fortfarande på golvet i hallen, så jag tar hennes plånbok.
Jag är van vid att gå och handla själv. När mamma var som sämst gjorde jag sånt hela tiden. Men nu är allt nytt och det är svårt att hitta i affären. Det får bli varma mackor till middag. Det vet jag i alla fall hur man gör. Jag köper bröd, smör, ost, skinka och tomater. Kassörskan verkar trevlig. Hon ler mot mig då jag betalar och ställer inga jobbiga frågor.
Jag ska precis gå den sista biten upp till vår port då en boll plötsligt kommer farande. Den slår emot mitt ena ben och rullar sedan bort från mig, ner för backen.
”Stoppa den!”
Jag vänder mig mot rösten. En mörkhårig kille i min ålder rusar förbi, ner efter bollen. Eftersom det inte har med mig att göra går jag vidare.
”Hallå! Varför tog du inte bollen?”
Jag vänder mig om. Han är alldeles bakom mig, nu har han bollen under armen.
”Kunde inte”, säger jag och håller upp min kasse med mat.
”Du har väl fötter?”
Han ler när han säger det och låter inte alls elak. Han kan ju inte veta att jag hatar allt vad bollsport heter.
”Jag måste hem”, säger jag bara.
”Är det du som flyttat in därnere på hörnet i 1D?”
Jag stannar upp. Ska jag erkänna eller inte? Han måste ha sett flyttbilen. Sett mig och mamma. Det finns väl ingen anledning till att ljuga, han är ändå bara en pojke. Fast jag har lärt mig att aldrig berätta för främlingar var jag bor. Men om han verkligen bor här är han ingen riktig främling. Då är han ju en … granne.
”Ja. Jag och mamma”, säger jag.
”Den lägenheten är skum. Bara så du vet.”
Han ler fortfarande, som om han sagt något kul. Vadå skum? Jag vill inte bo i någon skum lägenhet.
Med ett ryck hivar jag upp kassen över armen och går därifrån så fort jag bara kan. Elaka ord susar i öronen. Där bor Frida, i den skumma lägenheten med sin skumma mamma.
”Vi ses!” ropar killen efter mig. Jag biter ihop och fortsätter att gå.
Det är svårt att sova fastän sängen är densamma. Det är som att det uppstått helt nya knölar och veck i madrassen. Jag kommer inte till ro, utan vrider och vänder på mig. Mamma sover däremot som en stock. Förmodligen beror det på medicinerna, hon blir trött av dem. Plus att det har varit en väldigt jobbig dag för henne.
Vi ställde båda sängarna i sovrummet. Först ville mamma att jag skulle få ha det själv. Hon tänkte sova i vardagsrummet. Men jag sa att det gick bra så här. Att vi kunde dela. Vad ska jag med ett eget rum till? Det är inte som att jag har massor med kompisar på besök.
Jag vågade inte ta hem någon ens då jag hade ett eget rum. Lägenheten såg alltid för jävlig ut, och mammas humör kunde slå om på nolltid. Hon kunde vara hur glad som helst på morgonen när jag gick till skolan, bara för att stänga in sig i mörkret i sovrummet då jag kom hem på eftermiddagen. Och när jag bodde i den andra familjen så blev det inte heller av. Huset kändes aldrig riktigt som mitt, liksom.
Faktiskt känns det lite skönt att ha mamma i samma rum i natt. Hennes andetag gör mig lugnare. Ändå kan jag inte sova.
Den förra hyresgästen lämnade kvar en rullgardin i fönstret. Det var nästan det första jag tittade efter när vi fått in sängen i sovrummet, för jag har aldrig bott på bottenplan förut. Nu föreställer jag mig att det står någon därute och försöker titta in. En rysning rör sig längs med ryggraden, men rullgardinen är som en sköld som stänger ute det läskiga utanför fönstret
Det är nästan alldeles tyst därute. Där mamma och jag bodde förut var det mycket stökigare. Det var alltid bilar och mopeder i rörelse, även mitt i natten.
Jag snurrar ett varv till i sängen. Hittar inget bra sätt att ligga på. Kudden är för mjuk, lakanet för skrynkligt och täcket för varmt.
Till slut ger jag upp.
Så tyst jag kan kliver jag ur sängen. Jag vet att mamma sover tungt, det gör hon alltid nuförtiden, men ändå.
Vardagsrummet är oväntat ljust. Jag inser att det beror på att det står gatlyktor precis utanför. Ljuset gör också att röran syns så himla tydligt. Vi har bara packat upp en bråkdel. Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta att fixa allt. Det beror helt på mamma.
Jag sätter mig i vår gamla soffa. Den ser ensam och malplacerad ut i röran. Men den känns också trygg.
Välbekant. Jag drar upp benen och tänker att jag kanske ska försöka sova här.
Så klart kommer jag att tänka på den där killen igen. Han med bollen. Han som sa att vår lägenhet var skum. Vad menade han med det?
Så vitt jag kan se är det bara en vanlig lägenhet. Lite gammal och sliten förstås. Men den luktar inte konstigt, och den är ganska hel och fin. Inga trasiga tapeter eller konstiga fläckar.
Kanske ville han bara jävlas med mig.
När jag ligger där på soffan börjar jag faktiskt slumra till. Verkligheten glider ur fokus. Andra tankar flödar in.
Men ett plötsligt ljud får mig att vakna med ett ryck.
En hög smäll. Som om någon kastade något. Det är svårt att säga varifrån det kom. Ovanför oss? Eller under? Men under oss finns bara källaren. Där bor det ingen.
Jag ser mig omkring och inser att rummet är ljusare nu. Det börjar närma sig morgon. Jag måste ha sovit längre än jag trott. Det kändes som att det bara var några minuter.
Jag borde gå och lägga mig i sängen igen, där jag har täcke och kudde. Jag behöver vara pigg i morgon när vi ska fixa i ordning här. Kroppen känns tung och varm när jag reser mig upp och tassar över det svala golvet.
Till slut ligger jag i sängen igen. Jag drar upp täcket över öronen och blundar. Försöker tvinga fram sömnen.
Men det går inte. Tankarna bara fortsätter att snurra i huvudet, som arga getingar.
Det känns fortfarande som om någon tittar på mig, som om det fanns någon mer i rummet. Det liksom kryper i huden. Flera gånger öppnar jag ögonen bara för att kontrollera att det inte är så.
Men nej, här finns bara jag och mamma. Varför är jag så orolig? Det är meningen att allt ska bli bra nu. Vi ska bo här, i ett lugnt och fint område. Mamma har bra mediciner och ska gå i terapi flera dagar i veckan.
Och jag får äntligen bo med henne igen.
Jag försöker verkligen tvinga fram bra tankar. Fina tankar om att allt kommer att ordna sig. Men jag vet att det är mycket som kan gå snett. Mamma är så skör. Små saker kan fortfarande knäcka henne.
Mamma är den viktigaste personen i mitt liv. Det finns ingenting jag inte skulle göra för henne.
Kanske är det den tanken som till slut lugnar ner mig. Eller så är jag bara utmattad. Men somnar gör jag. Äntligen.
Frida och hennes mamma har just flyttat in i sin nya lägenhet. Äntligen ska de få börja om! Mamma ska bli frisk och Frida ska bli glad. Det är i alla fall vad de tror …
Det visar sig snart att huset bär på en mörk historia. Något hemskt har skett i området, och när Frida börjar se märkliga saker, sånt som inte kan finnas i verkligheten, förstår hon att det fruktansvärda som ägde rum för många år sen börjar göra sig påmint igen. Tillsammans med grannen Max måste hon nu ta reda på vad som verkligen hände nere i husets källare. För om hon inte gör något, kommer det någonsin att sluta?
Den andra Frida är en spänningsbok om mystiska ögon, vuxna som inte förstår och om att våga lita på någon igen.
www.idusforlag.se