På andra sidan istiden
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Charlotte Ekvall
Grafisk form: Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-682-9
På andra sidan istiden
Charlotte Ekvall
Till Lovis
Tack för att du gav mig alla färgerna tillbaka
1.
På andra sidan
Hillevi står i badrummet med saxen i handen. Hon har låst dörren så att hon inte kan bli avbruten.
Nu gör hon det.
Åh, varför ska det här vara en så stor grej? Hon känner massor av tjejer med kort hår! Okej, det kanske inte är helt sant, men några åtminstone … Eller, de har i alla fall inte långt hår!
Hon borde ha tagit med en stol in för spegeln sitter fortfarande för högt upp för att hon ska se hela överkroppen. Pappa slängde pallen som alltid stått under badrumsskåpet förra veckan då han tröttnat på att behöva lyfta på den vid varje städning, även om hans officiella anledning var att Hillevi var tillräckligt stor för att klara sig utan pall nu.
Strunt samma, Hillevi ser åtminstone axlarna, där hon tänker klippa. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske …
Nä, armarna har blivit till cementklumpar, hon verkar inte kunna röra på dem. Varför? Hon vill ju det här.
Hon har tröttnat på att alla människor pratar om hur vackert hår hon har. Tjockt och långt. Vad spelar det för roll? Och vackra ögon, det säger de också jämt. ”Vilka fantastiska gröna ögon!” Och långa ögonfransar, ska de också påpeka. Vad är grejen? Alla har väl ögonfransar?
Okej, tillbaka till håret, nu ryker det, som mamma ofta sa om sina gamla kläder. ”Nu har jag tittat på den här trasan i tre år utan att vilja använda den, nu ryker den!” Sedan slet hon av den från galgen och slängde i lämna bort-högen på sängen. Men när hon sedan skulle lägga högen i någon påse för att lämna till Myrorna eller nåt då tog hon alltid upp minst fem plagg igen, synade dem och sa ”den här är rätt snygg ändå” och så fick de flytta tillbaka in i garderoben.
Det är dock inte lika lätt att låta håret flytta tillbaka upp på huvudet … Äh, det växer ut igen! Det händer inget om man inte vågar, brukar pappa säga. Därför borde han bli jättestolt över Hillevi att hon faktiskt vågar nu.
Schuitt … schuitt … schuitt … schuitt … Klart!
Wow. Vem är det där? Vilken cool tjej. I väldigt cool frisyr. Såklart man inte behöver ha långt hår för att vara snygg. Helt plötsligt ändrades hela utseendet, bara
sådär. Nu slutar håret lite nedanför hakan och när så mycket föll av verkar det ha blivit lättare, frisyren fick i alla fall en annan stuns konstaterar Hillevi. Det blev lite vågigt till och med. Mamma sa ibland att hon och Hillevi har fint självfall men Hillevi har aldrig förstått vad det betyder. Det måste vara det som visat sig nu, i stunsen.
Hillevi skakar på huvudet. Jag fattar inte att det är jag, tänker hon. Hon känner sig till och med snyggare än Isabelle när hon plutar med munnen och gör ett liggande V-tecken med fingrarna framför ansiktet. Isabelle bor på andra sidan gatan från Hillevi, de går i samma klass och ibland är de bästisar. Hon är jättesöt med sitt långa, blonda hår och bruna ögon och ofta önskar Hillevi att hon var Isabelle. Kanske mest för att Isabelle har både en mamma och pappa och alla fortfarande bor ihop i samma hus. Och de verkar alltid snälla mot varandra. De bråkar aldrig, inte vad Hillevi märkt i alla fall. Hos dem är det semester om man jämför med min familj, tänker Hillevi. Min stukade familj, rättar hon sig själv, de är ju bara Hillevi, pappa och storebror Olle.
I början när folk frågade sa Hillevi ”jag hade en mamma också men hon är död” men på senare tid har hon förstått att man helst inte ska säga det så där rakt
ut för då kan folk bli chockade. Tydligen är det bättre att det inte låter helt säkert att någon är död. Som när farmor sa att mamma nog har det bättre nu, ”där på andra sidan”.
Ursäkta?! Vilken andra sida? Finns det flera sidor? När lär man sig om det, och kan man gå dit lite hur som helst? Mamma kan komma tillbaka alltså!
Till slut förstår man ändå att, nej hon kommer inte tillbaka, för hon lever inte mer. Ingen verkar vilja säga rakt ut att hon är död utan man säger att hon har gått bort. Vad är det för sjukt uttryck? Vadå gått bort? Vart då? Jo till himlen förstår du! Det finns en hemlig trappa dit. Några få lyckliga själar har ibland turen att hitta trappan så där helt plötsligt i livet och då får man vara tacksam för deras skull att de kom rätt så att säga.
Sån bullshit, vem pratar på det sättet, undrar Hillevi. Typ Prussiluskan i Pippi Långstrump och hon är en galen tant! Och alla möjliga människor när de inte vet vad de ska säga till ett barn vars mamma tagit livet av sig.
Hillevi förstår att folk säkert bara vill vara snälla men hon hatar att höra de orden, att ”mamma har det bättre nu”. Eeeh, okej? Bra för henne. Skit för mig! tänker Hillevi varje gång. Skit för Hillevis bonuspappa Philippe också men sedan mamma dog har de varken
pratat eller setts så mycket. Hillevi vet egentligen inte hur han mår eller vad han tycker, och det är också skit.
Nu har hon i alla fall en ny cool frisyr och hon har fixat den helt själv. Hillevi tar upp telefonen och tar en hel drös bilder med olika miner mot spegeln för att se hur hon ser tuffast ut. Hon provar till och med att göra fingret. Det känns lite för mycket. Fast ändå skönt på ett sätt.
Hon undrar vad mamma skulle sagt om hon såg henne nu. Om det var hon som snart skulle komma hem och hitta sin lilla flicka i ny ojämnt klippt frisyr. Hon skulle nog ha blivit besviken.
Mamma var alltid så tjusig. Det var viktigt hur man såg ut. Även om Hillevi kände sig fin och nöjd när hon klätt sig själv var det i slutändan viktigare för mamma hur det såg ut.
”Gumman det där funkar inte, gult och orange ihop påminner om en lampskärm från 60-talet. Byt tröja. Släng den där!”
”Man får inte slänga kläder mamma, vi kan ge bort den till någon i stället.”
”Ja det är klart. Lägg den i min lämna bort-hög så länge då för den där kan du inte gå runt i.”
Precis så lät det. Man kunde inte gå runt i vad som helst enligt mamma. Och verkligen inte i vilken frisyr
som helst … Det skulle vara en ”fräsch frisyr”. Absolut inte ”för kort” men gärna ”en fin page”. De där orden hade Hillevi hört mamma säga när hon pratade om modellerna i de lyxiga magasinen hon brukade läsa. Och även om mamma aldrig haft det själv verkade hon tycka att just en page var snyggt, det var tydligen väldigt franskt och mamma älskade allt franskt. Eller om det var så att mormor älskade allt franskt och mamma var duktig dotter och höll med … Ta Edith Piaf till exempel, tanten sjunger helt hysteriskt på franska och det enda man tänker är att hon nog har fått något i halsen. Men enligt mamma och mormor är hon fantastisk, eller var.
Och såklart enligt Philippe, han är ju fransk hela han. Honom älskar både mamma och mormor jättemycket.
Okej, Hillevi med. Hon är extra nöjd med att det var hennes idé att kalla honom Fille.
Mamma funderade alltid på en ny frisyr. Eller ”ny klippning”. Och hon bytte ofta, i alla fall färg och föning. Ena dagen var håret långt och spikrakt med hjälp av plattången och andra dagen fluffigt och lockigt när hon sovit med håret rullat på massa små korvar. Det måste varit otroligt obekvämt tror Hillevi. Mormor brukade säga, när Hillevi gnällde över obekväma kläder eller håruppsättning, att ”vill man vara fin får man lida pin”. Men där går väl ändå nån slags gräns, inte ska man
behöva lida för att vara fin? Ytterligare en anledning att ha klippt av håret inser hon.
Om mamma bytte frisyr varje dag kunde såklart Hillevi ändra hårlängd en gång. Hon är faktiskt stor nu, går i mellanstadiet och allt. Klart man ska ha page då, det fattar vem som helst. Skönt, då var det klart, mamma är inte arg där uppe på molnet. Sedan får man se vad pappa säger …
Som om pappa kunde läsa Hillevis tankar hör hon honom plötsligt nerifrån hallen: ”Hallå Hillevi! Är du hemma?”
Åh herregud, hur ska detta gå, hon har på riktigt klippt av sig allt sitt hår …
”Jag är på toa!” ropar Hillevi tillbaka.
Lyckligtvis finns det en dörr från badrummet till Hillevis garderob och där inne ligger även hennes utklädningsgrejer … den lila peruken … Den får det bli, bestämmer hon, och försöker samtidigt tänka ut vad hon ska säga … Kanske något om maskerad i skolan … Ja, det blir bra, en vit lögn. Hur hon ska presentera sin nya frisyr blir ett senare problem. Till middagen, tänker hon, då är Olle med och kan lindra fallet något. Kan man hoppas åtminstone, han är inte alltid att lita på inser Hillevi.
Pappa verkar oftast inte alls bry sig om hur man ser
Hillevi kommer inte ihåg mammas röst eller doft längre, och hon skäms för det. Samtidigt är det ibland skönt att inte minnas, det gör så ont att tänka på mammas roliga danser med dammsugaren, på hennes inredningstidningar och på att hon faktiskt sa hejdå till Hillevi, utan att tala om att det var deras sista hejdå i livet.
Hemma hos pappa och storebror Olle är allt lite hoppsan hejsan och Hillevi saknar sitt fi na rum hon hade hos mamma. Ännu mer saknar hon bonuspappa Fille. Hillevi vet inte riktigt vem hon är i det här nya livet, utan mamma, mer än att hon fortfarande älskar att sjunga och drömmer om en egen hund. Och att hon kanske är kär.
Under året i femman händer en massa saker.
Hillevi gör sång-audition, går på bio-dejt och gör något absolut superförbjudet och hemligt.
Dessutom klipper hon av sig allt hår, alldeles själv. Hon kanske är precis så där tuff som kompisarna verkar tro?
