Tidigare utgivning:
Innanför västen (2021)
Mellan väggarna (2022)
Women in art (2022)
Hej, jag heter Ali (2023)
Då dödar jag dig
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Maria Andersson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-475-7
Jag har hela mitt liv engagerat mig i frågan om mäns våld mot kvinnor, och allas rätt till trygghet. Under tio år har jag föreläst om våld i nära relationer, kvinnors rättigheter, och vikten av det förebyggande arbetet för ett tryggt samhälle, fritt från våld. Mitt fokus har alltid varit att lyfta barnen som växer upp i riskzoner för våld, missbruk och psykisk ohälsa, samt konsekvenserna av detta. Under åren har det resulterat i flera böcker i ämnet och ett antal utmärkelser för mitt arbete.
Som journalist och föreläsare har jag fått till mig hundratals berättelser från våldsutsatta kvinnor, där flera av dem lever gömda. Jag har utfört intervjuer med män som levt i en tydlig machokultur och vad som gjort att de som pojkar byggt upp en fasad där många dolt sina känslor. Detta skildras bland annat i böckerna Mellan väggarna och Innanför västen. Många av dem som intervjuats inför de böckerna har jag behållit kontakten med. Från början har det varit som stöd då flera, både kvinnor och män, för första gången vågat berätta. Men det har även gett mig möjligheten att följa deras resa där många lever i en fortsatt livslång kamp, och andra hittat en styrka att ta sig vidare när de vet att tystnaden äntligen har brutits.
Tack vare mina föreläsningar så har jag fått kontakt med många kvinnor som velat berätta sina historier, och få sina röster hörda.
Boken i din hand är baserad på tio års berättelser från kvinnor. Vissa har uttryckts i skrift via mejl eller brev, andra genom djupgående intervjuer. Jag har läst journaler och domar, och
fasats över hur få som döms, trots bevis. Det är inte en eller ett par kvinnor som kommer att känna igen sig i vissa händelser, utan många. Alldeles för många. Då dödar jag dig är skriven ur ett romanperspektiv för att ge liv till de karaktärer som finns beskrivna i boken.
Ingen del i boken är dokumenterad enligt en utsago från en specifik kvinna, utan förvrängd i både ord, handling och karaktärer. Däremot beskrivs ofta deras känslor och tankar i Anna som person. I boken har jag även skildrat barnens situation, vad de ser, och vad mamman ofta döljer för att skydda dem.
Jag hoppas att boken kommer att upplysa om hur det ser ut för många kvinnor som lever med våld. Jag vill beskriva känslan hos kvinnan när hon väljer att inte lämna efter första slaget, och varför hon ofta förlåter. Min förhoppning är att historien ska vara till hjälp för kvinnor som tvivlar, som lägger skulden på sig själva, och som inte vågat ta steget att lämna en våldsam relation. Annas berättelse sätter också ljus på de frågor och i vissa fall ifrågasättanden som kommer utifrån; något jag upplever att många måste läsa för att sätta sig in i den utsatta kvinnans känslor, för att förstå varför hon ofta döljer det hon upplevt. Av alla kvinnor som utsätts för våld, så är det bara en fjärdedel som polisanmäler. Kostnaden för mäns våld mot kvinnor i Sverige är många miljarder där rättsväsendet, läkarvård och sjukskrivningar innefattas. Utöver rena kostnader, så är det familjer som krossas och liv som förstörs. Något som aldrig går att värdera i pengar.
Som författare är min förhoppning att du som läsare ska känna. När du lägger ifrån dig boken ska du bära med dig en känsla, och leva dig in i karaktärer och miljö. Kanske kan boken du håller i din hand även hjälpa dig att se tecken från någon i din närhet.
Kanske kan du rädda liv. För precis som Anna, så är de flesta kvinnor duktiga på att dölja vad de går igenom.
Min förhoppning är också att boken läses av dem som arbetar
med de våldsutsatta kvinnorna. Polis, landsting och kommun. Inom kvinnojourerna, brottsofferjourerna, beslutsfattare och av chefer. Samt de utbildningar som ska leda till att arbeta med människor. Genom dialog och spridning kan vi låta Annas berättelse bli grunden för hur det inte ska vara i en relation.
Det finns alldeles många ”Anna”. Nu är det upp till läsaren att låta hennes röst bli hörd, och hennes liv och frihet vara värt att rädda.
Människor söker efter gemenskap och starka känslor hela livet. Den starkaste känslan vi har är önskan om att bli älskade. Och för den är vi beredda att gå långt. Men det finns en drivkraft som ofta är starkare än kärleken till en partner. Det är kärleken till våra barn …
Maria Andersson
Anna tittar ner på sina händer och gnider dem fram och tillbaka. Hon gnuggar över födelsemärket på handen. Det som är format som en karta.
”Anna, hörde du vad jag sa?”
Anna tittar upp på psykologen som sitter tillbakalutad i den vinröda fåtöljen. Hur många gånger har hon varit här nu? Hon minns inte, det var otaliga gånger hon suttit där och ältat samma sak, om och om igen. Hon lägger händerna under benen i ett försök att fokusera.
”Hur mår du, Anna?”
Anna suckar, trots att frågan knappast är obefogad eller fel.
Hon har inte mått bra på länge. Trots att det värsta har lagt sig så gnager maktlösheten i henne. Barnens frågor ekar i huvudet och svaren hon gav dem var aldrig helt rätt eller helt ärliga. Varför skydda en idiot? För att skydda barnen, svarar hon sig själv.
”Jag mår bättre, men det gör ont, mest i själen tror jag.”
Psykologen nickar instämmande.
”Det kommer ta tid”, svarar hon och plirar på Anna med sina kastanjebruna ögon.
Annas blick dras mot fönstret. Utanför skiner vårsolen. En tid på året som lovade värme, kärlek och glädje. Hon tar fram sina händer igen och fortsätter studera fläcken på handen. Tankarna far tillbaka, till hur allt egentligen började.
Psykologen hade sagt att hon var tvungen att bearbeta för att orka gå vidare. Jo, nog bearbetade hon allt, åtminstone tänker hon ständigt på det. Hur hon ska kunna gå vidare är däremot fortfarande ett frågetecken.
Anna gick fram till baren.
”Ett glas husets röda, tack.”
Bartendern tog fram ett vinglas och hällde upp det beställda vinet. Nerverna satt på utsidan. Annas vänner hade ordnat en blinddejt åt henne. De hade snällt uttryckt att det var dags nu, och Anna kunde knappast protestera. Anna och hennes ex hade gått isär ett par år tidigare och det enda som hade funnits i närheten av just närhet var några få misslyckade dejter.
Anna däremot tyckte hon klarade sig bra själv. Hon jobbade på en resebyrå och hade fullt upp med jobbet. När hon inte arbetade så reste hon själv. Det var ett fullgott liv, brukade hon tänka.
Hon vände sig om och tittade på vännerna som satt i ett par bås bort längre bort och fnittrade. De flesta var från resebranschen och hade samma erfarenheter som henne själv. Det var svårt att underhålla en relation när man reste runt till vardags. Många var fortfarande singlar, trots att de närmade sig trettiofem, men sedan fanns de som hittat kärleken och skaffat barn.
Visst längtade Anna också, någonstans bakom övertygelsen om att hon skulle klara sig själv fanns en dröm om familjelivet. Nu kändes drömmen avlägsen. Den perfekta mannen hade inte dykt upp på alla år, så varför skulle han göra det nu. Det var egentligen förhoppningen om egna barn som var starkt närvarande. När vänner hade med sina små, så kände Anna den biologiska klockan ticka och känslan av närhet till en sådan liten med gränslös kärlek var något hon avundades. Men då skulle man också hitta den perfekta pappan till dessa små, något hon tvivlade på att hon någonsin skulle göra.
Hon betalade bartendern och tog med sig vinglaset tillbaka.
”Anna, var är din blivande då”, utbrast Mia.
”Ja, det borde ju du kunna svara på”, ropade Anna tillbaka för att överrösta musiken och skratten. De log åt varandra och lyfte glasen i en skål.
Mia var en av hennes äldsta vänner. De hade dessutom jobbat på samma byrå i flera år och rest en hel del tillsammans.
Mia hade pojkvän, eller pojkvän var kanske fel ord. De träffades när det passade Mia och hade kul ihop. Ikväll fick han vara med och det var hans kompis som Mia och gänget hade ordnat blinddejten med. Anna hade aldrig varit speciellt förtjust i Jonas, som Mias kille hette. Han hade något sliskigt över sig som hon inte kunde sätta fingret på. Det bakåtkammade håret, hans flin och blickarna som kunde se rakt igenom henne. När hon påpekat detta för Mia, så hade hon bara viftat bort det.
”Vi är inte ihop Anna, vi har bara kul.”
Nu vände sig Jonas om med ett leende lekandes i mungipan. Han reste sig och hälsade på mannen som just klivit fram till deras bord.
”Anna, det här är David. David, det här är Anna.”
Anna reste sig och tog i hand med den man som Jonas nyss presenterat henne för.
”Hej”, Anna log och David log tillbaka. Hans leende var perfekt. Kritvita, snygga tänder och på högra kinden syntes en liten smilgrop. Hon flyttade sig närmare Mia för att göra plats åt honom.
”Vill du ha något att dricka”, frågade han.
”Nej, jag har just hämtat vin”, svarade Anna.
”Ursäktar du om jag går till baren”, frågade han och lyfte på ena ögonbrynet.
”Självklart”, log Anna. Frågan överrumplade henne eftersom den var så oerhört trevlig, näst intill gentlemannamässig. Hon vände sig mot Mia som såg strålade mot henne från andra sidan baren.
”Jag sa ju det”, mimade Mia. ”Han är skitsnygg!”
David kom tillbaka med en gin och tonic och slog sig ner bredvid Anna.
”Så, vad gör man nu?” Han skrattade menande.
”Jag vet faktiskt inte. Det är liksom första gången som jag träffar någon så här”, svarade Anna och ryckte på axlarna.
Det kändes inte riktigt som en blinddejt. Här satt ett gäng människor som skrattade och försökte göra sig hörda över musiken. Anna kände sig iakttagen av sina vänner som kastade blickar mot dem då och då.
”Ska vi sätta oss i baren i stället?” undrade Anna.
”Bra idé”, svarade David som genast reste på sig. Han väntade och lät Anna gå först och välja plats. Han drog ut barstolen åt henne och satte sig bredvid. David snurrade lite på sitt glas och tittade sedan upp på Anna.
”Nå, Anna, vem är du? Jag vet bara att du jobbar ihop med Mia och är singel.”
”Ja, vad mer finns det att berätta”, skrattade Anna.
De försökte lära känna varandra så gott det nu gick på en bar, full med folk. David jobbade som coach och föreläsare. Han satt med i flera bolag och utvecklade affärsidéer tillsammans med andra kreativa själar, som han uttryckte det. Han ryckte på axlarna när han berättade om sig själv, som att hans jobb inte var något speciellt eller intressant. Han var mer intresserad av att veta mer om Anna.
Hon studerade hans ansikte medan de pratade. Han såg bra ut, var lång och hade ett fast handslag. Det var något med hans raka sätt, hans självklara framtoning som visade på livserfarenhet.
Anna ansåg att hon vid trettiofem års ålder kunde få vara lite kräsen, och den här mannen föll väl in i hennes ramar för vad som kunde vara tänkbart som en potentiell dejt att fortsätta träffa.
Kvällen övergick till natt och vännerna droppade av, en efter en. David följde Anna hem i taxin. Han öppnade dörren på bilen
och tog hennes hand medan hon klev ur på sina höga klackar. Han tittade henne djupt i ögonen.
”Tack för en intressant kväll. Om du vill så träffar jag dig gärna igen.” Han kysste henne på kinden och gav henne ett visitkort, sedan hoppade han in i den väntande taxin och åkte i väg.
Anna stod kvar på gatan och tittade efter bilen som försvann i natten och tänkte att jo, hon ville nog också träffa honom igen.
Anna vaknade tidigare än väntat efter en kväll ute. Oftast brukade hon tillåta sig att ligga och dra sig till framåt lunch. Hon tänkte tillbaka på kvällen och på David.
Tänk att han inte ens försökte kyssa mig, tänkte hon och sträckte på sig med ett leende på läpparna. Hon vände blicken mot nattduksbordet där hans visitkort låg. Gav man dejter visitkort? Kanske om man var en så högt uppsatt person som han verkade vara, en sådan som var van vid att knyta kontakter. Hon vände på kortet. På baksidan var en bild på David, leende mot henne. Hon log tillbaka och smekte det svartvita ansiktet.
Hon visste redan att hon skulle ringa honom, frågan var bara när. Det var fint att få njuta av gårdagen innan dess, landa i dejten som faktiskt blev ganska romantisk.
Hon studsade ur sängen, slet åt sig morgonrocken i kornblått silke och svepte den om sig innan hon gick ut i köket för att sätta på en kanna kaffe. Telefonen vibrerade från köksbordet.
”Nå, vad hände?” Mia kvittrade i andra änden av luren och ville naturligtvis veta allt, även detaljerna. Främst detaljerna.
”Jo, det var trevligt.” Anna drog fötterna under sig där hon satt i soffan med Mia i telefon.
”’Trevligt’, skärp dig nu!”
”Vi pratade, vi ska ses igen och han pussade mig på kinden.”
”Jag visste det”, utbrast Mia. ”Men när? När ska ni ses?”
”När jag väljer att ringa”, svarade Anna.
De fortsatte prata om kvällen och om allt och inget. Hela tiden fanns David med i bakhuvudet. Hon undrade när det var
legitimt att ringa upp honom och vad hon skulle säga. Tänk om han inte ville ses igen. Han kanske bara var påverkad av kvällen och stunden? Och Jonas … Kanske ville David bara göra kompisen glad?
De avslutade samtalet och Anna återgick till sängen. Nu kom tröttheten i alla fall. Kaffet och att få prata av sig var vad som behövdes för att kunna släppa tankarna och få lite ro i kroppen.
Anna vaknade av ett ryck då telefonen ringde. Hon tittade på displayen som visade ett okänt nummer. ”Men, jag orkar inte”, viskade hon och slängde telefonen på sängen bredvid sig. Försäljare som inte respekterar en lördagsmorgon. Hon tittade på telefonen igen och såg att den var 12:20. Nåväl, så mycket till morgon var det väl inte längre. Telefonen ringde igen med skyddat nummer.
Tankarna snurrade. Det fanns alltid en liten – närmast minimal, men ändå – risk att det var polisen eller brandkåren eller ett sjukhus som ringde. Tänk om mamma hade råkat illa ut? Eller pappa.
”Anna”, svarade hon.
”God morgon. Man brukar säga att det var inte igår, men jag tror bestämt att det var det. Väckte jag dig?”
Det var David. Genast blev hon klarvaken och harklade rösten för att få en klarare stämma.
”David! Nej då, jag har varit vaken länge”, utbrast hon med så len röst hon kunde.
Hade hon lämnat ut sitt nummer till honom? Hon trodde inte det.
”Jag ringde Jonas och bad om ditt nummer”, sa han som om han läste hennes tankar. ”Du, jag tänkte fråga om jag får bjuda dig på middag ikväll. Om du inte har annat för dig alltså?”
Anna försökte se honom framför sig. Hans ögon, hans leende, hans vackra händer …
”Gärna, jag har inget för mig.” De bestämde tid då han skulle plocka upp henne och snart hade de avslutat samtalet.
Vad spännande, tänkte Anna. Hur länge sedan var det hon kände så här?
Det pirrade i hela kroppen, och det var svårt att få i sig något att äta under dagen. Tänk om han var mannen hon väntat på i så många år. Tänk om han var den som skulle avsluta hennes singelliv och få henne stadgad.
Hon stannade till mitt i rörelsen. Stadgad. Ville hon verkligen det? Under åren som singel hade hon kommit in i en rutin som passade henne: hon bestämde själv, och var fri att göra som hon ville, utan att ta hänsyn till någon annan. Men samtidigt, längtan efter en familj, efter ett litet barn, pockade och lockade. Om hon skulle vänta till nästa gång en man hade de kvaliteter hon sökte så kanske det skulle ta tio år till. Då kanske det skulle vara försent.
Tankarna trasslade ihop sig under dagen. Han kanske inte ens ville stadga sig utan bara leka av sig lite. Han kanske till och med redan hade familj och bara sökte en vän. Vad visste hon om honom mer än att han var charmig, trevlig, snygg och verkade ha ett stabilt liv med jobb och vänner. Till slut gav hon upp. Det fick bli som det blev. Ikväll skulle hon ha roligt och sedan fick tiden utvisa vad som var meningen med att hon träffat mannen med stort M.
Mötet med David var precis så som hon drömt om hela dagen. Han var en gentleman ut i fingerspetsarna. Hans leende fick henne att smälta. Smilgropen i kinden, håret som föll ner över ögonen när han tittade på henne under lugg. Han höll ut stolen när hon bad om att få gå på damernas, och hans beröring som garanterat var planerad men väldigt oskyldig skickade rysningar utmed ryggraden. Om hon skulle beskriva en man, så var David precis en sådan som alla tjejer drömde om.
Anna njöt av varje sekund den kvällen. När han frågade om han fick följa med henne hem, så hade hon inte tvekat. Det var
bara det där sista, för att se om han var perfekt. Var han romantisk? Satte han henne i första rummet när de hade sex? Anna ville inte vänta på att ta reda på fakta.
De fnittrade när hon satte nyckeln i porten till hennes uppgång. Han nafsade i hennes öra, kysste hennes hals, och tog på henne på ett varsamt sätt som fick hela hennes känsloregister att gå i taket. Det här bådade gott, tänkte Anna och lät sig sköljas i väg på vågorna av total njutning.
Morgonen därpå vaknade hon tidigt. Hon studerade hans ansikte i detalj. Den lilla smilgropen, ögonfransarna och ärret ovanför ögonbrynet.
Hur hade hon haft sådan tur? Det här var mannen hon väntat på.
Veckorna gick och pusselbitarna fogades sakta men säkert på plats. Det här var rätt, David var rätt. Den rätta! Hon ville inte vara utan honom mer än vad som var nödvändigt.
”Flytta hem till mig”, viskade Anna en kväll när de låg i sängen, utmattade och med svettpärlor i pannan efter att ha älskat passionerat och länge.
”Får jag fundera lite?” svarade han och log.
Det var klart han fick fundera. Hon skämdes lite för att hon ställt frågan så snabbt. Men samtidigt, vad fanns det att vänta på? Hon hade blivit blixtförälskad, och ville inget hellre än att tillbringa varje vaken och ledig stund med honom. Dessutom var han mellan boenden och bodde just nu på Jonas soffa, vilket inte var optimalt.
Det tog inte mer än ett par veckor innan David flyttade in hos Anna. När hon öppnade dörren så överlämnade han en vissen blomma.
”Nu får du vårda och vattna den med kärlek, så det får liv igen. Vårda den på samma sätt som vår kärlek”, sa han medan han tittade på henne under lugg.
Anna drog in honom i hallen med hela hans packning, som förutom blomman bestod av en trunk och en axelbandsväska.
Hon tryckte honom intill sig och smekte hans nacke.
”Nu är du bara min”, viskade hon innan hon kysste honom.
Tiden med David flöt fram, likt vågor på ett hav. Lättsamt och självklart, som om han alltid hade funnits i hennes liv. De brukade skämta om livet före och efter deras relation. Det som var före hade aldrig existerat, och nu var det äkta och enda riktiga.
När David friade bara tre månader in i relationen, så var det som det mest naturliga som hänt. ”Jag trodde aldrig du skulle fråga”, svarade Anna som hamnat i himmelriket, tillsammans med mannen i sitt liv.
Mia var mer skeptisk till det snabba beslutet.
”Bäst att få det gjort direkt. Han är perfekt”, svarade Anna och tindrade med ögonen när Mia undrade varför de hade så bråttom.
Mia önskade dem lycka till, men Anna menade att det inte behövdes – de var menade för varandra.
”Du undviker mina frågor Anna.” Psykologen tittar på henne med oroliga ögon.
Anna viker undan med blicken från fönstret och fastnar på psykologens ansikte. De djupa fårorna talar om att hon lyssnat på många människor med problem. Annas kanske rent av är bagateller i jämförelse med någon annan. Är hon verkligen intresserad av att höra henne prata, eller är det bara hennes jobb?
Anna studerar hennes läppar. Har hon kysst någon innerligt med dem läpparna? Det var klart att hon hade. Alla har träffat kärleken någon gång.
”Har du varit kär?” Orden kom från ingenstans. Det har hon faktiskt inte med att göra. Vad har en psykolog för skyldighet att berätta för sina patienter om sina kärleksliv.
”Jag har varit kär”, svarar hon. ”Flera gånger och det är jag fortfarande.”
Hon ler mot Anna, som för att berätta att även Anna kan bli kär igen. Eller hur, tänker hon. Aldrig mer ska hon se åt en man. Aldrig mer ska hon lita på någon så mycket att hon tillåter sig att bli kär igen. Kärleken gör ont, den är fruktansvärd och den sviker alltid.
Blicken vandrar mot fönstret igen. Varför hade hon inte lyssnat på varningsklockorna? Är det verkligen så att kärleken är blind?
”Jag vill skiljas”, viskade Anna knappt hörbart.
”Då tar jag barnen”, svarade David.
”Jag polisanmäler dig för vad du gjort mot mig.”
”Då dödar jag dig.”
Annas biologiska klocka började ticka. Hon älskade singellivet, men drömmen om en familj pockade på hennes uppmärksamhet. På en blinddate mötte hon honom, mannen som fick hennes värld att snurra.
Ganska snart började de planera för ett liv tillsammans.
Förvandlingen började när deras första barn föddes.
Hans tidigare leende ögon blev svarta. Handen som smekt, gjorde plötsligt illa. Anna dolde allt för sina anhöriga. Hon ville inte få frågan varför hon inte lämnade. Tänk om han någon gång skulle bli snäll, då ville hon inte att han skulle vara hatad av hennes nära.
När Anna vaknade upp på Sal 57 förstod hon att hon var tvungen att bryta upp. Medan läkaren läste upp skadorna i hennes journal så formades en plan i hennes huvud.
Annas kamp för överlevnad tog sin början. Eftervåldet var dock inget som fanns med i hennes beräkning …
idusforlag.se