9789180923460 by Smakprov Media AB

IVY JOHAN VS

Ivy vs Ivy

Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se

Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2024

ISBN: 978-91-8092-346-0

IVY VS JOHAN

Tack till min familj.

Tack till Anna, Mattias och Tony.

Tack till dig som läser.

Nu åker vi.

S som i stress

Har jag kissat ner mig?

Ivy vaknade genomblöt. Yrvaken satte hon sig upp med paniken i bröstet. Nej, nej, nej! Hon hade inte kissat ner sig på evigheter, men upptäckte snart att det var svett i sängen. Bättre än kiss i alla fall, tänkte hon och ställde sig upp.

Efter att ha gnuggat den värsta sömnen ur ögonen såg hon röran omkring sig. Hennes rum var alltid för stökigt för att visa upp på Instagram, men just idag såg det ut som en riktig soptipp. Överallt låg det kläder, papper och prylar. Under väskan som låg slängd på golvet kunde hon ana ett regnbågsfärgat mobilskal hon köpt på loppis för något år sedan. Ibland är saker bara för coola för att inte köpas. Regnbågsfärgade mobilskal till exempel.

Ivy sicksackade sig fram till staffliet. När hon såg den ofärdiga tavlan fick hon en klump i magen. En riktig klump! Hon hade känt den redan kvällen innan, men nu gick det upp för henne hur sent ute hon faktiskt

var. Inlämningen av tavlan till Konstmuseets höstutställning skulle ske imorgon bitti. Hur skulle hon hinna klart? Läxor kunde man skjuta upp in i det sista. Superviktiga tavlor var inte samma sak. Ivy gnuggade sig i tinningarna och tog ett djupt andetag.

Det var för sent att ge upp. Lokaltidningen hade redan skrivit en lång artikel om henne. Alla i skolan hade läst rubriken på förstasidan: ”Tolvåriga Ivy ställer ut jämte proffsen.”

Hon skulle skämmas ihjäl om hon inte klarade av att lämna in tavlan i tid. Speciellt med tanke på hur mycket hon tjatat om att få vara med på utställningen. Ivy trängde bort tankarna på misslyckande. Om hon gick raka spåret hem efter skolan och målade så hade hon faktiskt en chans!

Kan jag undvika att göra så mycket väsen av mig går det säkert bra, tänkte hon. Det var lättare sagt än gjort. Ivy var nämligen expert på väsen. Särskilt i skolan. Hennes klassföreståndare Emma brukade alltid hålla kvar henne när sista lektionen var slut. ”Glöm inte att göra si, du får inte göra så.” Si, så, si, så, si, si, så.

Hon tittade på tavlan igen. Hjälplinjerna hon målat upp syntes fortfarande. De kanske inte tittar så noga, ljög hon för sig själv.

Ivy skyndade mot köket och bestämde sig för dagens mantra:

Låg profil. Inga dumheter.

Hon upprepade orden för sig själv medan hon slet upp dörren till skafferiet. Blicken letade förgäves efter något mjukare än knäckebröd.

Hon bestämde sig för att göra en Big Mac: tre knäckebröd staplade på varandra med två tjocka lager smör emellan. Hon hade kommit på idén i skolmatsalen när det serverades fisk. Egentligen var det inte särskilt gott och det smulade något fruktansvärt, men så länge det inte var hon som torkade borden var det inget att bry sig om.

Hon tryckte snabbt i sig sin Big Mac och skyndade vidare ut i vardagsrummet. Det stod ett vinglas på en pall bredvid soffan. I botten kunde hon se spår av rödvin. Ibland kunde hon tänka att hon och mamma levde två helt olika liv. Ivy låg och sov, mamma drack vin. Det var inte så att hon drack varje dag eller hur mycket som helst. Ett glas eller två. Ivy fick alltid höra att det inte var någon fara. ”Så gör de i Frankrike.” Som om fransmännen hade facit!

Alldeles jämte vinglaset stod en skål med gul-orange smulor. Ostbågar, tänkte hon, och slickade på sitt pekfinger för att lättare få upp resterna. Den karaktäristiska smaken fyllde snart vartenda skrymsle i munnen. Om hon struntade i att borsta tänderna skulle det säkert finnas några mikrosmulor kvar när hon kom till skolan. Att ingen hade tänkt på att göra tandkräm som smakade ostbågar! Vad höll alla världens uppfinnare på med egentligen?

Okej, Ivy. Fokusera nu. Kläder! Hon tittade ut genom fönstret. Det såg varmt ut.

Solen sken. Men det kunde den å andra sidan göra i Alperna också. Hon funderade på hur varmt det var igår. Tog hon på sig samma kläder idag med skulle hon säkert inte frysa jättemycket i alla fall. Hennes klasskompisar hade sällan samma kläder två dagar i rad. Förutom Hjalmar då. Hans kläder såg alltid likadana ut. Men de där vita skjortorna han hade på sig borde väl bli smutsiga till slut? En fläck eller två hade i alla fall gjort dem lite snyggare. Hon kanske kunde hjälpa honom om det var lingonsylt eller ketchup till maten. Kunde han vara så konstig att han hade flera uppsättningar kläder som han bytte varje dag? Fem vita skjortor. Fem par strukna jeans. Perfekt för veckans alla

dagar. Perfekt om man vill framstå som en bortskämd skitunge.

Låg profil. Inga dumheter, tänkte hon igen. Att stå och spruta ketchup i matsalen skulle utan tvekan dra uppmärksamhet till henne. Bättre att hjälpa till med skjortdesignen en annan gång. Idag behövde hon spara på kreativiteten.

Höstutställningen skulle bli livets största höjdpunkt hittills. Hon tänkte att det var svårt för andra att förstå hur stort det var. En gång hade hon pratat med fotbollskillarna i klassen, Xavi och Lion, om utställningen.

De hade läst den där tidningsartikeln och frågat något i stil med: ”Är det värsta grejen, eller?” Ivy hade svarat att det var som OS eller VM fast för konstnärer. I alla fall för dem som bodde i närheten. Xavi hade sagt något om DM, vilket tydligen stod för distriktsmästerskapen och var något alla som spelade fotboll kände till. Där samlades de bästa spelarna från länet. Det Xavi inte fattade var att Ivy skulle ställa ut tillsammans med riktiga konstnärer. Alltså de som inte gjorde annat än att måla tavlor. Vuxna människor som gått långa utbildningar.

Och så hon själv. Det var minst som OS!

Konsten hade funnits i hennes liv sedan hon var liten. Längre än hon kunde minnas. I början var det

såklart mer kladd än konst, men ändå. Nu ville hon inte hålla på med något annat. Hon ville bli som de verkliga mästarna. De som kunde fånga verkligheten och visa upp den för världen på en duk. Varje tavla dolde berättelser om en annan tid eller plats som gjorde det enkelt att fly den trista vardagen för en stund. Så ville hon att det skulle bli. Och det enda som stod i vägen för det var en lugn dag i skolan.

Ivy tittade på klockan och insåg att det var hög tid att springa för att inte komma för sent.

Hon kunde höra sin mammas snarkningar när hon tyst stängde igen ytterdörren. Hissen var inte på hennes våning och hon visste att det skulle ta längre tid att vänta på den än att ta trapporna. Hon räknade stegen på väg ner för att ha något att göra. Ett, två, tre blev till slut åttiosex … åttiosju … åttioåtta …

Huset de bodde i var det högsta i hela Nodala. Det enda huset med fyra våningar. Alla kallade det Skilsmässonästet. Barnen som bodde där hade skilda föräldrar. Ett yngre par utan barn bodde också där. Ivy kunde titta på dem och tänka att husets förbannelse snart skulle drabba även dem. Frågan var vem av dem som skulle flytta.

Skolan låg ganska exakt tio minuter från lägenheten,

om man visste vilka genvägar man skulle ta. Annars tog det säkert fem minuter extra.

Hon plockade upp mammas gamla hörlurar. På vägen behövde hon korsa tre trädgårdar, vilket inte alltid var uppskattat. Men med hörlurarna på kunde skrikgubbarna få tro att hon inte hörde dem. Mest effektivt var det på vägen hem från skolan. På morgonen var det inga problem att smyga förbi. Då satt skrikgubbarna säkert och läste tidningen.

En gång när hon gick till skolan hade hon pallat ett äpple från Ludvigssons trädgård. Det skulle hon inte gjort. Frun i huset, som tydligen gjorde äppelmust på fritiden, blev vansinnig. Hon påminde om den där frukthandlaren i Sagan om det röda äpplet. Han som hade ett alldeles speciellt äpple på sin bakgård. Den boken hade mamma läst för henne så länge hon kunde minnas. Ivy kunde texten utantill. Fru Ludvigsson betedde sig som att det där pallade äpplet var lika viktigt som frukthandlarens. Men hennes äpple var inte stort och ståtligt. Det var ett vanligt äpple i skiftande färg. Ett sånt som inte vinner en endaste tävling. Fru Ludvigsson hade följt med Ivy hem och krävt att få prata med mamma. Full kalabalik för ett litet äpple!

Ivy passerade bensinstationen som var så sliten att

till och med de som letade efter någonstans att tanka åkte förbi den. Ett tag hade det faktiskt funnits en kiosk

där. Men den hade haft så få saker i hyllorna att Ivy funderade på om ägaren ville att den skulle gå i konkurs. Eller så var han tandläkare på fritiden. Godis fick man i alla fall snällt köpa någon annanstans.

Mittemot den gamla bensinstationen låg Nodalakyrkan. Den påminde henne alltid om farfar. Världens sämsta farfar som hade en skylt med orden In God We Trust ovanför ytterdörren. Ivy hatade honom. Och kyrkan stod där som en symbol för det.

När hon var en bit ifrån skolan ringde det i klockan. Hon skulle hinna om hon struntade i att hänga av sig jackan. I farten slängde hon upp den över armen och sprang in. Hon längtade redan efter att få gå ut genom samma dörr några timmar senare.

– Det går en osynlig linje precis här, sa Ivy och ritade med pekfingret från den ena sidan av bordet till den andra. Se till att inte lägga dina biblar här för då blir det bokbål! Hjalmar tog upp sitt finger i luften. Sedan lät han det sakta falla ner mot bordet samtidigt som han höll ögonkontakt med Ivy. Fingret landade fem centimeter in på Ivys sida. – Nästa gång kanske jag har med mig en snorkråka.

Tolvåriga Ivy ska lämna in en tavla till Konstmuseets prestigefyllda höstutställning. Det finns bara ett litet problem. Hon är långt ifrån klar och deadline är imorgon. Ska hon ha minsta chans att bli färdig måste hon gå till skolan, hålla låg profil och sedan springa hem och fortsätta måla. Men dagen blir inte som Ivy tänkt sig. Inte alls …

Ivy vs Ivy är ett konfliktfyllt relationsdrama om vänskap och identitet, riktad till elever på mellanstadiet och uppåt.

Innehåller ord som: Lejon, tankeläsare, pennvässarsnack, zombie-jage, rymdraket, vulkan, hundvalp, TikTok, katastrof, Vatikanstaten och många fler