NATURDETEKTIVERNA
Mysteriet med zebrans ränder
Susanne Pelger Anna Södergård
NATURDETEKTIVERNA
Mysteriet med zebrans ränder
Susanne Pelger | Anna Södergård
Tidigare böcker av Susanne Pelger utgivna på Idus förlag:
Bokserien: Hästen & Husse
Tidigare böcker av Anna Södergård utgivna på Idus förlag:
Bokserien: Hästen & Husse
Limax lurv (2024)
Mysteriet med zebrans ränder
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
Text ©: Susanne Pelger | Bild ©: Anna Södergård
Sättning: Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8092-305-7
Zebrans ränder – ett mysterium
Den här berättelsen har jag hittat på. Naturdetektiverna Hilma och Hugo finns bara i min fantasi. Men Susanne Åkesson och hennes forskning finns på riktigt. Experimenten som är med i boken liknar dem som Susanne har gjort i verkligheten. Men lite har jag ändrat på. Det får en författare göra, som tur är. Annars hade inte Hilma och Hugo fått vara med!
I den här boken får Susanne lite extra hjälp av Naturdetektiverna. Tillsammans gör de smarta experiment för att lösa mysteriet med zebrans ränder. Vill du veta hur det går till? Häng med så får du se!
Detektivhälsningar från författaren Susanne
P.S. Varmt tack till Susanne Åkesson för inspiration och faktagranskning!
Hilma och Hugo är nio år och tvillingar.
Det är de som är Naturdetektiverna.
Båda gillar djur och båda gillar mysterier.
Allra bäst är mysterier om naturen.
Mysteriet med zebrans ränder
är ett fall för Naturdetektiverna!
Kapitel 1
Hästarna går i hagen och betar. Hilma rycker loss några saftiga grässtrån och räcker fram dem genom staketet. En vit häst tittar nyfiket.
– Vill du smaka? lockar Hilma.
Hästen kommer fram och nappar åt sig gräset. Sedan tittar den glupskt efter mer.
– Var det gott? skrattar Hilma.
Hugo stryker handen försiktigt över hästens hals.
– Vad fin du är, säger han.
Hilma är ofta i stallet och ibland följer Hugo med. Han brukar titta på när Hilma rider. Det ser kul ut, men lite läskigt. Hästarna är stora.
Nu har en fläckig häst också fått syn på dem och närmar sig staketet. Hugo sticker till hästen lite gräs. Den tuggar i sig det och buffar på honom med huvudet. Han backar snabbt undan.
– Den här ser nästan ut som en ko! skrattar Hilma.
Hugo ryser och lägger till:
– Fast utan horn, som tur är.
Längre bort i hagen står en svart häst under ett träd.
– Har du tänkt på en sak? säger Hilma.
– Vadå? undrar Hugo.
– Att hästar kan ha så många olika färger. De kan vara svarta, vita, bruna, grå …
– Och fläckiga.
– En fläckig häst kallas skäck, säger Hilma, det har Moa sagt.
Moa är hennes ridlärare, och hon kan allt om hästar.
Hugo svarar inte. Han tänker.
– Det finns inga randiga hästar, säger han efter en stund.
– Det finns zebror!
– Men de är inga riktiga hästar.
– Nä, bara nästanhästar, skrattar Hilma.
Hugo fortsätter fundera.
– Varför är zebrorna randiga egentligen?
– Öh … jag vet inte, säger Hilma.
– De kanske tycker det är fint, föreslår Hugo.
– Men alltså, man blir inte randig bara för man tycker det är fint.
– Du har ju randig tröja. Tycker du inte den är fin?
– Jo, men tröjan är väl inte jag! säger Hilma. Det är typ som att jag skulle få rött hår bara för jag tycker det är fint.
– Du kan väl färga håret?
– Men åhh! suckar hon.
Hugo grubblar.
– Förresten hade det varit konstigt om alla zebror bara gillade randigt. Någon hade nog velat vara rutig eller blommig i stället, säger han.
– Du är knäpp! skrattar Hilma och slänger en maskros på honom.
Hilma tittar bort mot stallet och ser någon som leder ut en brun häst. Det är Nils och hans favorithäst Bella. Nils sitter upp i sadeln och rider i väg mot skogen. En liten hund skuttar bredvid. Det är en pudel. Hilma har alltid velat ha en pudel. Hon suckar tyst och följer den med blicken.
– Så söt den är.
Hunden stannar en stund och nosar i gräset längs stigen. Och så sätter den full fart efter hästen. Ibland försvinner den bakom det höga gräset. Sedan dyker den upp igen.
Hugo kommer att tänka på något.
– Jag har hört att zebror är randiga för att de inte
ska synas i högt gräs. Då kan de gömma sig där för lejonen, säger han.
– Du menar att det är därför zebror är randiga, för att lejonen inte ska hitta dem och äta upp dem? säger Hilma.
– Kanske. Men jag vet inte om det är sant.
– Då får vi kolla upp det.
Hon tar fram mobilen och ska precis börja googla.
– AAAJ!!! vrålar Hugo och slår omkring sig.
Hilma hoppar till så att hon nästan tappar mobilen.
– Den bet mig! tjuter han.
Hilma tittar på hästarna. Ingen av dem ser särskilt skyldig ut.
– Vem var det som bet? frågar hon.
– Ingen häst. Det var någon läbbig insekt!
Hugo gnider sig på armen.
– Åh, vad det svider, klagar han.
– Det var nog en hästbroms, säger Hilma. De är riktigt otäcka! En gång var det en som bet mig på benet. Det blev en riktig bula.
– Det blir det säkert här också, jämrar Hugo.
Hilma lutar sig mot staketet och gör ett nytt försök med mobilen. Nu ska de få reda på varför zebran är randig! Hon läser en lång stund. Sedan knappar hon på mobilen igen.
– Hittar du något? frågar Hugo. Hilma fortsätter läsa.
– Hallå! ropar Hugo. Jorden anropar Hilma!
– Va? säger hon och tittar upp.
– Hittar du varför zebran är randig? frågar Hugo otåligt.
– Njae, det var inte så lätt.
– Stod det inget om lejonen och det höga gräset?
– Jo, säger Hilma tveksamt.
– Jamen, då har vi ju hittat svaret!
Hugo ser nöjd ut.
– Fast på ett annat ställe stod det att det var fel,
Varför är zebran randig?
Frågan har många möjliga svar – men det är bara ett som är rätt. Vet du vilket?
En som vet är Susanne Åkesson. Hon är forskare, på riktigt. Och det är faktiskt hon som har tagit reda på varför zebror är randiga.
I den här boken får Susanne lite extra hjälp av Naturdetektiverna Hilma och Hugo. Tillsammans gör de smarta experiment för att lösa mysteriet med zebrans ränder. Vill du veta hur det går till? Häng med så får du se!
www.idusforlag.se
