en polismans berättelser
Tobbe Isaksson
Fler böcker av Tobbe Isaksson utgivna av Idus förlag:
Bakom uniformen – en polismans berättelser (2021)
Mer än uniformen – en polismans berättelser (2023)
Livet med uniformen – en polismans berättelser
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024
www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Författare: Tobbe Isaksson
Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag
Foto: Stefan Isaksson
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8092-296-8
LIVET MED UNIFORMEN
en polismans berättelser
Tobbe Isaksson
”Livet är en sak som man måste vara rädd om, förstår du inte det?”
Astrid Lindgren
Inledning
1. Jakt
2. Råttorna
3. Vita strumpor
4. 23 maj 2015
5. I väntans tider
6. Ostskivan
7. Kniven i lampan
8. Polisen med en känga
9. Nöbbelövs mosse
10. Som ute fast inne
11. The mother of all suicides
12. Demonerna
13. Offret
14. Snabba tankar
15. Anmäld
16. Stanna eller jag skjuter
17. Drängarna
18. De anhöriga
19. Trappuppgången 22B
20. Kungen av Skottland
Epilog
INLEDNING
”Nu ska jag snart sätta min sista punkt i den här boken och precis som förra gången så lär jag efteråt komma ihåg andra ärenden jag varit på. Det kanske är lika bra att genast sätta igång med en tredje?”
Så avslutade jag min förra bok.
Och precis så blev det faktiskt.
Det tog inte lång tid förrän minnen och tankar om ärenden som jag hanterat genom åren men ännu inte skrivit om dök upp i mitt huvud och jag kände hur det återigen började klia i fingrarna. Självklart var jag ju bara tvungen att skriva en bok till och jag började så sakteliga skissa på riktlinjer och vilka händelser den skulle kunna innehålla.
Jag hade i samband med detta startat ett Instagramkonto och fick där frågan om jag nu hade sparat det bästa till sist. Svaret från min sida blev att nej, det hade jag inte.
För när man tänker på det så är det egentligen ett ganska märkligt uttryck, att spara det bästa till sist.
Varför ska man göra det egentligen?
Vad är det som är just ”bäst”?
Och vem eller vad är det som avgör det?
I min värld som utryckningspolis finns det ingenting jag blir
beordrad till som i efterhand kan sägas vara ”bäst”. Variationen av ärendena och situationerna omöjliggör helt enkelt en sådan uppdelning.
Är en biljakt som slutar med ett gripande av en kriminell på något sätt bättre än tacksamheten man kan få från anhöriga i samband med en tragisk händelse?
Är en brand bättre än trafikolycka?
En snattare mot en blottare?
Ett självmord mot ett eftersökande av en försvunnen person?
Som sagt, det är omöjligt att säga. Alla ärenden är olika och inget är bättre än något annat.
Däremot hade det varit intressant att se hur långt in jag kan komma bakom den där uniformen som nu följt mig i nästan halva mitt liv.
Vad finns egentligen där inne?
Hur har alla dessa ärenden och livet med uniformen påverkat mig?
Ja, vi får väl se.
Välkomna in en tredje gång bakom uniformen.
JAKT
Helvete! Det där var riktigt nära!
Motorn vrålar och däcken skriker när bilen i hög fart kränger sig runt den stora rondellen vid köpcentret Nova i Lunds västra utkanter.
Samtidigt som bilbältet hårt spänns över mitt bröst känns det som om vi lyfter åt sidan. Jag trycks ner mot sätet igen när bilen hastigt kränger tillbaka, vi accelererar ut genom rondellen och fortsätter in mot stan med siktet fixerat på bilen framför oss.
Några få minuter tidigare hade vi svarat på ett anrop från ledningscentralen där de berättade hur de fått in ett samtal från ett vittne som observerat hur två män gjorde inbrott i en affär i Bjärred, några mil väster om Lund.
Vi hade då omedelbart kört rakt ut från centrum där vi befann oss när anropet kommit, och en kort stund efter att vi lämnat stan och korsat E6:an mötte vi en Audi som passade in på beskrivningen av den bil som gärningsmännen enligt vittnet använt sig av.
Även om det var mitt i natten hade det ju såklart inte undgått föraren av den stulna Audin att han precis mött en polisbil och när vi nu tvärt vände om hade han helt sonika tryckt plattan i mattan.
Förföljandet var därmed ett faktum.
Det var inte den mest motorstarka Audin, så med en hastighet runt 140 km/h med blåljus och sirener påslagna var vi nu på väg tillbaka
mot Lund. Kollegan var till 100 % koncentrerad på sin körning och själv var jag fullt upptagen med att larma till ledningscentralen om det pågående förföljandet.
Tvärtemot vad många tror handlar det inte alltid om vilken bil som har flest hästkrafter eller högst topphastighet som ”vinner”. Det handlar minst lika mycket om vem av förarna som bäst läser vägen, vem som har störst kunskap om vägnätet samt besitter förmågan att behålla lugnet och därmed också bäst kan kontrollera sin bil. Vilken bil det råkar vara spelar roll, självfallet är det så, men en kraftfull bil är inte nödvändigtvis en fördel om inte föraren är kompetent nog att hantera den.
Och där menar jag att polisen har störst fördel och mest kunskap. Även om det såklart händer då och då att riktigt motorstarka fordon enkelt, på till exempel en motorväg, drar iväg och försvinner utan att polisbilen har en chans att hinna ikapp så slutar inte sällan många förföljande på två sätt.
Antingen kör den jagade bilen rakt in i en återvändsgränd eller så lyckas inte den stressade föraren – som ofta är påverkad av alkohol eller andra droger – anpassa bilens hastighet och kör därför av i en kurva eller tappar på annat sätt kontrollen och kraschar.
Detta innebär att förföljande är något av det absolut farligaste vi kan göra, inte bara för oss själva utan även för oskyldiga utomstående.
Så hur man än vänder och vrider på det så är det inget annat än en omöjlig ekvation vi står inför varje gång ett förföljande inträffar.
Om vi inte kör efter bilen gör vi fel, eftersom det ligger i sakens natur att en polis ska gripa en misstänkt gärningsman.
Och om vi väljer att köra efter bilen och någon i samband med detta skadas, då gör vi också fel.
Men just här och nu är förutsättningarna perfekta.
Det är mitt i natten och därför är det knappt någon trafik alls ute på vägarna. Vi möter endast två bilar när vi börjar närma oss Lund igen, de ser oss på långt håll och väjer åt sidan innan vi passerar dem.
Efter den stora rondellen vid Nova hopar sig anropen över polisradion från de andra patrullerna.
”Var är ni nu?”
Jag svarar dem, men jag är också väl medveten om problematiken som alltid uppstår i samband med dessa förföljande nu när vi har kommit in i det som kallas för tät bebyggelse. Vi kör väldigt fort, så även om jag berättar för de andra patrullerna var vi befinner oss så kan vår position mycket väl ha ändrats när jag berättat klart och informationen nått ut till alla som lyssnar.
Ett förföljande på motorväg är en sak, där ändrar sig inte omgivningarna så mycket. I ett bostadsområde kan däremot några ynka sekunder innebära att man hamnat på en ny väg eller är på väg i en ny riktning et cetera.
Så jag svarar kort: ”Kört igenom rondellen, nu på Fjelievägen i riktning in mot centrum.”
Men precis när jag avslutat meningen drar Audin tvärt åt höger och kör ner mot en stor parkeringsplats flankerad av mängder med hyresfastigheter.
Perfekt, hinner jag tänka. Det här är en återvändsgränd, enda vägen ut från området är två cykelvägar längst ner vid träden och dessa tror jag inte att föraren känner till.
Och mycket riktigt, samtidigt som kollegorna kvitterar mitt tidigare svarsanrop om att vi är på Fjelievägen in mot stan kör Audin i hög hastighet, med oss tätt efter, runt den stora parkeringen och rakt förbi de två angränsande cykelvägarna.
Han kommer absolut köra ut mot Fjelievägen igen, tänker jag, helt felaktigt.
I stället drar han rakt in på en mindre gångbana i riktning bort mot ett studentområde.
Fan! Just den gångbanan tänkte jag inte på och det gjorde nog inte föraren av Audin heller, den måste bara ha dykt upp som ett lyckokast för honom. Grus och lera sprutar upp från däcken på bilen när den nu, i betydligt lägre hastighet men fortfarande alldeles för
fort, försöker navigera sig fram på den alldeles för smala gångbanan mellan intilliggande buskar och träd.
Det här börjar bli riktigt farligt. Måhända att det som sagt är mitt i natten, men vi befinner oss mitt i ett bostadsområde och det finns absolut en möjlighet att någon är ute och går på samma gångbana där det nu pågår ett förföljande. Dessutom ligger studentområdet runt hörnet och studenter är ju inte direkt kända för att ha en normal dygnsrytm.
Nu är vi så nära att vi ser hur det är två personer i bilen framför oss. Personen bredvid föraren är uppenbarligen mycket stressad, han vrider och vänder sig om hela tiden som för att se hur nära vi ligger.
Nej, stopp, det här går inte längre! Hur mycket jag än vill ta fast dem så är det inte värt det. Vi måste avbryta innan någon blir skadad.
Vi kör alldeles för snabbt på den smala, lilla gångbanan och med tanke på hur föraren i Audin hanterar sin bil är risken överhängande att någon blir påkörd eller att han helt enkelt tappar kontrollen och då kan det ju gå hur illa som helst.
Men precis när jag ska säga att vi avbryter tar gångbanan slut och vi kommer båda ut längst ner på Vildandsvägen och återigen vid en större parkering.
Så därför blir i stället mina ord: ”Längst ner vid parkeringen!”
Och mycket mer än så hinner jag inte innan det tar slut.
I ett försök att tvärt svänga in på en cykelväg missbedömer han farten, tappar kontrollen och krockar med en hög smäll rakt in i ett stort träd.
Direkt öppnas både förar och passagerardörr och två unga män springer ut.
”Stopp längst ner parkeringen!” hinner jag ropa i radion innan jag själv mer eller mindre flyger ut ur bilen innan kollegan hunnit göra detsamma.
”Honom ska jag bara ha!” är det enda som finns i mitt huvud samtidigt som jag tar sikte på killen som precis lämnat från passagerarsidan.
Lika bra att direkt bränna allt krut jag har, om jag inte tar honom de första 200 meterna lär jag inte ta honom överhuvudtaget. Uniformen med dess cirka tio kilo utrustning samt de stora klumpiga kängorna förhindrar åtminstone för mig en språngmarsch längre än så.
Men jag märker direkt att den här gången kommer det inte vara några problem. Hur mycket den unga killen än försöker springa från mig så närmar jag mig honom bokstavligen talat med stormsteg och
det känns som om jag flyger fram!
Avståndet mellan oss minskar hela tiden, min puls är på maxnivå och min andhämtning är nu så kraftig att jag nästan vrålar mellan andetagen men nu är jag snart ifatt och DÄR får jag tag i honom!
Jag lyckas greppa tag i hans jacka och fullkomligen sliter ner honom på marken. Med en rejäl duns landar jag sedan rakt på honom, han flåsar och jämrar sig när jag tar tag i hans vänsterarm och böjer upp den bak mot hans rygg.
Han inser nog att det är kört för hans del och han gör knappt något motstånd. Han ligger bara där på mage och flämtar högt.
Som från ingenstans dyker kollegan plötsligt upp bakom mig och hjälper till att dra upp killens andra arm och sedan lägga på handfängsel.
”Vad, vad … hände, var blev den andra av?” frågar jag flämtande.
”Ingen aning, han försvann innan jag hann se vilket håll han sprang åt så jag följde efter dig i stället.”
Gemensamt drog vi upp den numera handfängslade killen och gick tillbaka mot bilarna med honom mellan oss. Genom de stora buskagen kunde vi då se hur blåljusen från de andra patrullerna började anlända till platsen. Framme vid den stulna och rejält krockade bilen satte vi in den gripne i baksätet på vår bil och körde sedan in till polisstationen där han direkt blev inlåst av arrestpersonalen.
Förföljandet hade nu övergått till ett eftersökande, som ute på platsen hanterades av de andra patrullerna, ledda av en hundförare. Tack vare att kollegan tidigare inte hade sprungit omkring på måfå och försökt
hitta den andra gärningsmannen lyckades hunden få upp ett bra spår som varade i drygt två kilometer. Där hade spåret slutat tvärt, vilket brukar innebära att gärningsmannen under tiden i spåret ringt efter hjälp och således blivit upphämtad.
Så det fanns alltså inte mycket mer för patrullerna att göra än att återvända till själva olycksplatsen, där en aspirant fått den ganska tråkiga uppgiften att stå och bevaka under tiden som eftersökandet pågick.
När de senare kom in till polisstationen var de definitivt inte tomhänta. Med sig hade de mängder av stöldgods som de anträffat i bagageutrymmet på den stulna bilen. Både jag och kollegan suckade högt när vi såg allting som bars in i avrapporteringsrummet, för vi visste båda vad som väntade.
Nog för att vi ändå var nöjda med att vi trots allt lyckades gripa en av gärningsmännen och självklart kändes det bra att utredarna under morgondagen skulle kunna kontakta samtliga målsägande och berätta att de skulle få tillbaka alla saker som de blivit av med.
Och inte bara var vi nöjda med att vi gripit en av dem, vi kunde dessutom glädja oss åt att ha jobbat synnerligen snabbt och effektivt ute på platsen. Detta bekräftades när vi tittade i den logg som ledningscentralen upprättar och för under tiden som ett sådant här ärende pågår. Där framgick det klart och tydligt att från att vi upptäckte bilen och över radion anmälde att vi hade påbörjat ett förföljande och fram tills dess att vi gripit en gärningsman så hade endast nio minuter passerat.
Men, det vi nu hade framför oss skulle däremot komma att kräva oerhört mycket mer tid än så.
Det var nämligen dags för avrapportering och denna skulle komma att innehålla tillgrepp av fortskaffningsmedel, stöld genom inbrott, vårdslöshet i trafik, häleri, smitning trafikolycka, brott mot knivlagen, narkotikabrott genom bruk samt innehav, ett långt beslagsprotokoll av det anträffade godset, bärgning av bil, vittnesförhör, promemorior om
körningen, diverse spårsäkringar, foton, karta över färdväg, urinprov samt orosanmälan till Socialstyrelsen.
Det är helt enkelt så vårt arbete är upplagt. Jag har inte besökt samtliga avrapporteringsrum i vårt avlånga land, men jag är ändå säker på att det varje minut och sekund i alla polisstationers avrapporteringsrum gnälls och klagas på vårt avrapporteringssätt. Det är ett onödigt ont som äter upp alldeles för mycket tid hos poliser i yttre tjänst, men det måste göras så gnäll leder ingenstans.
Det var bara att sätta igång.
Nästan exakt tre timmar senare, vilket självfallet inkluderade en kortare obligatorisk kaffepaus, var vi äntligen klara och det precis när kollegorna som skulle göra dagpasset hade börjat trilla in på stationen.
Den unge mannen som jag sprang efter och grep visade sig vara 17 år gammal. Han dömdes senare vid Lunds tingsrätt för alla de brott som han var misstänkt för.
Vad han dömdes till är däremot oväsentligt, för systemet misslyckades ännu en gång.
Knappt tre år efter händelsen anträffades han avliden av en överdos på en toalett i centrala Malmö med sprutan fortfarande kvar i armvecket.
Livet med uniformen – en polismans berättelser är den tredje fristående boken i den hyllade trilogin Bakom uniformen om polisinspektör Tobbe Isakssons 25åriga karriär i yttre tjänst.
Återigen får vi följa med in i polisbilen och ut på olika uppdrag och händelser, där polisen men framför allt människan Tobbe ger oss en ärlig och stundtals brutal inblick i sitt arbete.
Varje kapitel beskriver olika händelser han har blivit beordrad till. Det innefattar allt från dödsfall, rån och missbruk till biljakter, hemlöshet, psykisk ohälsa med mera.
Tobbe Isakssons berättelser om polisyrket är inte bara en skildring av det som sker bakom kulisserna, utan också en djupt mänsklig skildring av människan bakom uniformen.
Böckerna i trilogin har uppmärksammats nationellt och används i undervisningen i flertalet högstadie och gymnasieskolor, samt i brottsförebyggande projekt.
”Briljant!” tycker BTJ som ger högsta betyg, 5 av 5. ”Tobbe Isaksson skriver personligt, enkelt och vardagligt. Han har förmågan att fånga läsaren från första sidan och sedan är det svårt att lägga ifrån sig boken. Mer än uniformen är helt enkelt så spännande!”
Lektör Annette Sjöberg, BTJ-häfte 22:2023.
”Bakom uniformen är intressant läsning för såväl poliser, polisstudenter och alla som är nyfikna på hur vardagen kan te sig för en vanlig polis.”
Lektör Erika Storme Martinger, BTJ-häfte 20:2021. www.idusforlag.se