Om livsmod och kärleken till livet.
Från
NASHVILLE KHAO LAK
till
i
samarbete med Marianne Wilöf Jessica Falk
Från Khao Lak till Nashville
Från Khao Lak till Nashville
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Författare: Jessica Falk
Grafisk form och sättning: Mattias Norén
Omslagsfoto: Martin Engberg
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8092-274-6
Från till
NASHVILLE KHAO LAK
i samarbete med Marianne Wilöf
Jessica Falk
Du får en ny chans varje dag. Ta vara på den!
Förord
För några år sedan stod Jessica Falk vid ett vägskäl. Hennes vandring hade dittills varit mörk, tung och slingrande. Hon bestämde sig för att välja ljuset – och därmed livet. Då visste hon inte vad det valet skulle innebära. Idag vet hon att det räddade hennes liv.
Hennes lärdom är att om du känner för att göra något som du kanske inte tror att du vågar eller klarar, fråga dig själv vad som är det värsta som kan hända. Om ingen annan dömer ut dig, varför ska du då göra det? Tänk om det blir det bästa du har gjort. Jessica vet, hon har testat flera gånger. Det ångrar hon aldrig.
Våra vägar korsades genom en gemensam god vän. Jessica letade efter någon som kunde hjälpa henne att skriva sin bok. Jag tyckte det lät intressant och tackade ja. Utöver detta projekt har vi något annat gemensamt, också. Vi är båda uppväxta i Sundsvall, visserligen med någon generation emellan. För oss har det en tydlig innebörd. Något som handlar om tilltal, referenser, platser, men också dessvärre ibland om småttighet och missunnsamhet.
Jessica har imponerat på mig på många olika sätt. Hennes förmåga att aldrig ge upp, hur motigt hon än haft det, är minst sagt beundransvärd. Liksom hennes mod att våga tacka ja när livet oväntat bjuder in. Om denna förmåga, eller kanske snarare talang, säger hon så här: ”Det är lite som jag hört att det är att hoppa fallskärm första gången. Väldigt läskigt under tiden, men skönt efteråt.” Och för Jessica har det resulterat i att hon vågat fortsätta att hoppa.
Jessica har sedan barnsben skrivit dagbok, och har sedan sina första resor till Nashville känt sig som en överlevare som vill inspirera och peppa andra att ta vara på både mörka och ljusa erfarenheter och att finna sin egen väg för att må bra. När jag och Jessica möttes 2022
fattade vi tycke för varandra direkt. Då vi båda var uppväxta i samma småstad kunde jag väl förstå de problem och framför allt den avund som Jessica drabbats av när hon tidigt stack ut från gängse norm. Det tillhör den mindre stadens nackdelar.
Ur detta skapades ett band mellan mig och Jessica där jag fick förtroendet att hjälpa henne formulera sin livshistoria. Jessica hade börjat spela in EP:n Survivors då. Musiken har länge tonsatt hennes liv, nu väcktes tanken om att klä livsberättelsen i ord.
Boken består av våra samtal, artiklar, pressreleaser, men också de dagboksanteckningar som Jessica formulerat från barndomen och senare också i vuxen ålder när allt ställdes på sin spets.
Man skulle kunna säga att Jessicas liv bygger på kraftiga kontraster. Från tuffa utmaningar som barn och ungdom till personlig framgång inom den inre kretsen av countryvärldens Nashville. Från ensamhet till sammanhang. Från jante och avund till framgång och kärlek.
Boken är indelad i kapitel som till viss mån förstärker de här kontrasterna. Från mörker till ljus, från sorg till glädje. Från Sverige till Nashville böljar texten fram och tillbaka, inte alltid helt kongruent med det kronologiska skeendet.
I början av varje kapitel ligger citat från texter Jessica skrivit till sin musik. I slutet av boken hittar du också en närmare beskrivning av alla de personer i musikvärlden som nämns i texten och som Jessica träffat och i många fall blivit god vän med i Nashville.
Några svenska namn är fingerade för att anonymisera. En upplevd sanning är som bekant inte nödvändigtvis samma sak som allas sanning. Händelserna är återgivna av författaren och upplevelserna är hämtade ur författarens liv.
Stockholm 2024
Marianne Wilöf
Kapitel 1
Hur hamnade jag här?
You’re the one who really knows me
You’re the one who has my true love I think you’re the one for me
Under 90-talet arbetade Patrik, Jessicas man, som produktionsansvarig för en ambulerande utställning om Elvis Presley. Han lärde då känna en man vid namn Tom Morgan som bland annat varit säkerhetsansvarig för Elvis begravning. Genom åren träffades de med jämna mellanrum även efter att turnéerna i Europa hade slutförts.
Flera år senare planerade Patrik ett nytt projekt och ytterligare en resa till USA då han även skulle träffa personer som jobbat med Elvis. Charlie McCoy var också en av dem: en av världens främsta harmonikaspelare, men även en multiinstrumentalist som har medverkat på tusentals album. Ja, han slutade räkna vid 13 000. Sommaren 2010 befann sig Patrik hemma i Sverige men hade fortsatt kontakt med Charlie. Vid ett tillfälle nämnde Patrik att Jessica, hans fru, hade börjat skriva musik och att det fanns ett stänk av country i den. Patrik berättade stolt att Jessica precis spelat in en musikvideo. Charlie blev nyfiken och bad att få lyssna på den och några av låtarna.
Efter ett par dagar kom ett uppmuntrande mejl från Charlie; han skrev att han gillade låtarna Patrik hade skickat och föreslog att Jessica skulle följa med Patrik till USA. Charlie erbjöd sig att dra ihop ett gäng musiker och spela in låtarna i en studio i Nashville.
När Jessica kom hem den dagen sa Patrik: ”Om du vill kan du spela
in låtarna i Nashville med Charlie McCoys kompisar. Han hälsade att du kunde komma med mig över i höst. Det vore väl kul?”
Jessica tappade nästan andan, osäkerheten slog till; ja, hon kände sig nästan rädd. Hon som precis plitat ihop ett par låtar hemma på Alnö efter att livet sakta men säkert börjat falla på plats igen. Det kändes overkligt när nu självaste Charlie McCoy tyckte att hon skulle spela in sina låtar i Nashville – i en studio med honom som producent!
Jessica hade enbart spelat in några enkla demos tidigare och aldrig varit i USA. Hennes studioerfarenhet var i stort obefintlig. Jantelagen gnagde i Jessicas huvud. Vad skulle andra tänka om hon gjorde det här? Alltför många gånger hade hon fått höra det klassiska, att du ska inte tro att du är något … Så hon sa nej – först.
Men så mindes hon sin gudmor Britt-Ingers ord på dödsbädden:
”Jag ångrar hela mitt liv Jessica. Vad än du gör, ångra ingenting. Det är tjejer som du som får saker att hända. Så känns det rätt – då kör du!” Jessica minns att hon tänkte att hon aldrig ville vara 55 år och ångra hela sitt liv. Britt-Ingers ord hade sedan den dagen blivit ett mantra som Jessica bar med sig genom svåra beslut.
Så Jessica vände sig åter till Patrik: ”Jag har ändrat mig, jag åker med. Jag bara måste göra det här. Vad är det värsta som kan hända?”
Jessica arbetade delvis som musikpedagog och blev oftare och oftare uppbokad för att sitta i pianobarer och spela, vilket hon älskade. Hon njöt av att möta människor som önskade låtar och delade en bit av sin livshistoria med henne och publiken. Nu var hon uppbokad ända fram till avresedagen, vilket gjorde att hon inte ens hann bli nervös. Det var förstås svårt att lämna lilla dottern Tova hemma i tio dagar, men hon skulle få sova över hos farmor och farfar så hon skulle kunna gå i skolan. Tova och farfar hade alltid roligt tillsammans, och han bedyrade att de knappast behövde oroa sig. Ändå grät Jessica när hon kramade dottern farväl och satte sig i bilen på väg till Arlanda.
”Hur känns det?” frågade Patrik när de satt på planet. Och det kändes förstås pirrigt, till och med riktigt nervöst, men Jessica hade bestämt sig för att det får bli som det blir. ”Jag gör det för mig själv,
för livet och för att påminna mig om att jag börjat leva på riktigt.
Antingen är jag helt galen eller så lever jag mer än någonsin.”
Jessica och Patrik landade i Nashville en ovanligt varm höstdag. Det var värmebölja, men det var inte något en solälskande Jessica hade något emot. Hon tog ett djupt andetag medan hon lät solen värma kinderna en stund. Nu var de äntligen framme!
De hämtade ut hyrbilen, åkte till hotellet och checkade in.
Countrymusik ljöd ur alla högtalare. ”Nu har jag kommit hem!” minns Jessica att hon tänkte.
Dagen därpå träffade de Charlie McCoy till frukost. Det var en äldre herre som inte bara älskade musiken, utan också livet. Det syntes lång väg! Leendet gick från öra till öra och hans handslag var fast och hjärtligt på samma gång. Charlie berättade att han hade skrivit om ackorden på Jessicas låtar till något som han kallade för Nashville Number System. Idag vet vi att det är ett verktyg som musiker använder sig av för att ta reda på ackordförlopp i farten.
Charlie McCoy hade varit med och utvecklat systemet och nu hade han tolkat Jessicas låtar.
”Vilket sound vill du att låtarna ska ha?” frågade han.
Jessicas svar var givet: ”Amerikanskt med en doft av country.”
Charlie sa: ”Jag har spelat in med Dolly Parton, Elvis Presley, Roy Orbison, Jerry Lee Lewis och många andra. När du kommer till studion imorgon får du träffa ett gäng som har spelat med alla de stora. Men då är det du som gäller!”
Jessica hickade till; det här var så stort att hon hade svårt att ta in det. Sådant här händer ju inte!
Charlie log och de tre nickade i ett tyst samförstånd. Jessica hoppades att hon inte såg lika vilsen ut som hon kände sig, yrseln låg på lur inne i kroppen och i magen flög det runt tusentals små fjärilar.
”Får jag presentera dig för några av mina vänner, nu när vi bestämt att vi ska spela in?” undrade Charlie. ”Jag vill gärna visa dig runt så att du känner dig lite mer hemma i den stad som jag älskar. Häng på så tar vi oss en tur.”
De började med att åka hem till Chip Young.
Chip Young ansågs vara en av de främsta och hårdast arbetande studiogitarristerna i Nashville. Han var även en framstående producent i Nashville med två egna studior. Chip hade producerat och medverkat på massor av hits, bland andra Billy Swans världshit ”I Can Help”. Han spelade i Elvis studioband i tolv år. Chip var även känd för sin Thumb Picking Style på gitarr. Det är hans gitarrspel och intro som utmärker sig på låten ”Jolene” med Dolly Parton. Hur skulle den hiten ha låtit utan hans gitarrspel?
De möttes av den vänliga mannen med glada ögon och hans fru Diane, som visade dem runt i det smakfullt inredda huset där gitarrer och foton vittnade om musikhistorien som Chip Young varit med om att skapa. Charlie och Chip skojade och berättade om alla studioupplevelser de delade tillsammans. Jessica skrattade och nickade, fastän det var svårt att ta in allt.
Charlie tog fram sitt munspel och genast greppade Chip en gitarr, de jammade några låtar tillsammans. Där stod Jessica och undrade hur hon hade hamnat där, i Chips vardagsrum.
Charlie berättade för Chip att det var med Jessica de skulle spela in nästa dag. ”Det ser jag verkligen fram emot”, sa Chip och log.
Chip hade en ödmjuk framtoning och hans ögon var så vänliga. Själens spegel, tänkte Jessica. Hon kände det som att hon fick förtroende för honom direkt.
Han var till åren kommen, men konstaterade att man inte slutar spela för att man är gammal. ”Däremot blir man gammal om man slutar spela …”, sa han.
Dessa ord ska Jessica påminna sig om många gånger. Där och då nickade hon och tog dem till hjärtat.
Charlies telefon ringde; det var Lea Jane Berinati, en av Nashvilles mest etablerade körsångerskor som ville prata med Jessica inför morgondagens inspelning. Lea Jane startade körgruppen ”The Lea Jane Singers” på 70-talet, som alla hade absolut gehör, och skrev körstämmor bakom alla större hits. Lea Jane var också Dolly Partons musikansvariga under många år.
En varm, vänlig stämma sa: ”Du behöver inte vara nervös inför
imorgon. Tänk dig att du ska ut och grilla med familjen. Dra på dig jeans och boots. Sen kör vi! Förresten, jag har inte skrivit några körstämmor än, men det brukar jag göra i studion.”
Jessica försökte att inte tänka så mycket på morgondagen för nerverna började kännas i magtrakten. Om Chip Young och Lea
Jane Berinati skulle medverka på inspelningen, vilka var då de andra?
Lea Janes lugna stämma tvingade tillbaka henne till verkligheten
– det här var på riktigt och hon behövde vara fokuserad.
Innan Charlie lämnade av Jessica och Patrik vid hotellet stannade de till vid ännu ett stort vitt hus. Charlie sa att de skulle träffa ännu en framstående musikervän till honom. Jessica kände hur det fladdrade till i magen av spänning.
De ringde på och en äldre skäggprydd herre öppnade.
”Hi, my name is Billy Swan”, sa han.
Billy Swan! Jessica trodde hon skulle svimma. Kunde det verkligen vara den Billy Swan som mamma lyssnat på hemma i köket på
Nybrogatan i Sundsvall, medan hon lycklig dansade omkring till favoritlåten ”I Can Help” i sina blå mysbyxor? Det gick en rysning längs ryggraden. Hon fick nypa sig i armen. Det här kunde väl inte vara en slump! Jessicas mamma, som så tragiskt omkommit i tsunamin, kanske hade ett finger med i spelet uppifrån?
Jessica berättade för Billy hur hon som barn nästan önskat att det skulle bli ett hack i skivan, eftersom mamman spelade den om och om igen. Han skrattade gott. Men när hon berättade om mammans tragiska död blev han allvarlig.
”Kom in och sätt dig här vid flygeln så ska jag spela låten för dig”, sa han leende.
Jessica kände hur tårarna vällde upp och ville ut, men hon bet sig i kinden och lät leendet komma fram i stället.
Älskade mamma, tänkte hon, om du såg mig nu. Hur hamnade jag här? Sedan viskade hon: ”Patrik, ta ett foto på oss, annars kommer ingen tro oss när vi berättar!”
Vilken tur att jag ändrade mig och vågade åka med, tänkte hon. Annars hade jag missat allt det här. Hon skakade på huvudet, blinkade
bort lyckotårarna. Hon visste att det hon var med om nu skulle hon aldrig ens ha vågat drömma om.
På kvällen gick Jessica och Patrik ut och lyssnade på musik på olika klubbar. Downtown är Nashvilles levande countrymusiknav, med välbesökta honky-tonk-barer längs områdets huvudgata Broadway. Överallt bubblade det av countrytoner. På The Big Bang Dueling Piano Bar satt två killar med flyglarna mot varandra och spelade. Publiken kastade fram lappar med låtförslag. De var som levande jukeboxar och när den ene spelade dansade den andre på flygeln. Jessica såg från publiken till scenen, fram och tillbaka. Vilket liv, tänkte hon, vilken glädje!
De passade på att gå in i butiken Boot Barn på Broadway. Det var boots från golv till tak. Buy 3 get 1 free. Självklart var Jessica tvungen att inhandla sina första boots! Röda, svarta och ett par med mönster. Nu ska här spelas countrymusik, log hon. Det kändes som att de var med i en långfilm när de gick från den ena baren till den andra och musikerna stod och hängde både i och utanför barerna. Filmteam spelade in musikvideor. Vilken stad Nashville var!
När Jessica gått och lagt sig den kvällen snurrade tankarna som virvelvindar i huvudet. Hon började drömma om att stå där på scenerna, vara en del av den fantastiska countrymusikvärld som hon kommit att börja älska, precis som hennes mamma gjort, hemma i köket när hon växte upp. Men något skavde i magtrakten. Varför just hon? Hade hon, småstadstjejen, verkligen det som krävdes?
Tänk om de inte gillade hennes röst? Sättet hon sjöng på? Låttexterna? Tänk om … Ja, vad var det värsta som kunde hända?
Jag kan inte göra mer än mitt allra bästa, tänkte Jessica.
Nästa morgon vaknade hon och kände sig utsövd. Hon såg sig själv i spegeln och tog ett djupt andetag: Don’t think, just do it! löpte som ett mantra på näthinnan. Hon kände sig hoppfull.
Jessica sa till Patrik: ”Vad som än händer kan jag ju inte annat än vara mig själv!”
Charlie hämtade dem på hotellet och sa: ”Den här dagen kommer att gå så fort; när du sitter på planet på väg hem kommer du att undra vad det var som hände.”
Charlie var ansvarig producent för inspelningarna. Han tog dem till en studio som hette Signal Path i Berry Hill-området, som börjat bli det nya område där branschfolket höll till. Där låg inspelningsstudior gata upp och gata ner som det tidigare gjort i Music Row-området under Nashvilles storhetstid.
Jessica möttes av idel hjärtlighet i studion. Chip hade hon träffat dagen innan. Trummisen Bob Mater berättade att han varit i Europa med Cliff Richard flera gånger. Vip Vipperman – en låtskrivare av stora mått och en mjuk och varm människa. De blev omedelbart vänner. Ändå stegrade sig osäkerheten inuti Jessica.
Hon hade genom åren gjort många klassiska pianokonserter, men sången hade hon ingen riktig relation till ännu. Efter alla trauman under uppväxten hade hon fram tills för några år sedan varit rädd för att sjunga. Rösten är ju mycket personlig och visar vem du är, ditt innersta jag. Först 2005 hade hon vågat sjunga så smått i pianobarerna. När hon uppträdde där människor önskade låtar av henne och i den klassiska musiken kände hon sig trygg och hemma. Nu skulle hon få spela in med musikerna som varit med att skapa musikhistorien. Det spelar förmodligen ingen roll hur mycket du har uppträtt när du hamnar i en studio som denna tillsammans med dessa världsproffs, tänkte hon. Jessica lugnade sig vid tanken på att hon spelat piano sedan barnsben och ofta fått höra att hon hade något extra i sitt anslag på tangenterna. Hon visste sedan många år att hennes tankar ofta kunde spela henne ett spratt och pappans röst kunde fortfarande eka om att hon inte var bra nog. Nu var det bara att tuta och köra.
Men först ville hon berätta för musikerna vad låtarna handlade om. Efter hennes mörka period kändes det som att det viktigaste var att få fram själva budskapet, i en förhoppning om att kunna hjälpa någon annan. Jessica berättade och musikerna lyssnade allvarsamt och log. De frågade om hon hade skrivit alla låtar själv, och nickade gillande när hon sträckte på sig och sa ja. Charlie delade ut sina musikskisser för kompet på ”Let ’em Know” och sa att de skulle spela den rakt igenom två gånger och behålla den bästa. Ska vi inte repa, tänkte Jessica. I samma stund reste sig musikerna. Det här kommer att bli kul, sa de, som på den gamla
goda tiden, och så drog Charlie ett skämt från en av deras tidiga studiosessions på 60-talet, innan de gick in i studion för inspelning.
När de var redo nickade de till varandra och Charlie McCoy räknade in.
Det blev en livesession som Jessica aldrig skulle glömma. I Sverige är det inte lika vanligt längre med livesessions och många gånger arbetar producenten fram ett instrument i taget. Nu sattes låten rakt av, trots att de aldrig hört den tidigare.
Inför nästa låt slog sig Jessica ner vid flygeln och testade tangenterna. Wow, vilken klang! En lätt prestationsångest gav sig till känna, men hon visste också att hon oftast är som bäst när det gäller. Det är ju ändå jag som skrivit låtarna, tänkte hon, så nu får det bära eller brista. Hon tog ett djupt andetag och fingrarna flöt över tangenterna när hon spelade ”Can You Be the One?”
Bobby Wood, som spelade Würlitzerpiano och Hammondorgel, satt mitt emot henne med en glasskiva emellan. När de tog kaffepaus gick Bobby till Charlie och sa tillräckligt högt för att Jessica skulle höra: ”She is good, much better than I thought.” Då släppte Jessicas nervositet och hon kunde helt och fullt njuta av den makalösa scen hon befann sig i.
Trummisen Bob Mater kom fram och frågade om Jessica ville spela live med dem nästa gång hon kom till Nashville.
”Va, vore det möjligt?” undrade Jessica.
”Everything is possible here”, sa han och log. Hon funderade på om han drev med henne. Det kändes för bra för att vara sant.
Hon fick höra många historier om alla de stora artister som spelat in i Nashville. Chip Young berättade om första mötet med Elvis. Han beskrev honom som en person med en lyskraft så stark att all aktivitet i rummet stannade upp. ”Wow, that’s really him; it’s Elvis”, berättade han om första mötet med den stora stjärnan.
Chip spelade in många skivor med honom. Han berättade att Elvis en dag – när de tog en kaffepaus – skämtade med sin säkerhetsvakt
Red West om vad som skulle hända om någon drog en pistol mot honom. Chip hade precis ställt ifrån sig sin finaste gitarr när Elvis
ville testa om han kunde sparka en pistol ur handen på en förövare.
Säkerhetsvakten drog pistolen på skoj och Chip hann tänka att om Elvis sparkar på pistolen så landar den på gitarren. Elvis gjorde en karatespark, pistolen flög i väg med full kraft och kraschade ner i Chips dyrbara gitarr som det blev ett hål i! Elvis såg skamsen ut, men lugnade Chip och sa att han inte skulle oroa sig utan åka till musikaffären och köpa en ny. ”Välj vilken du vill. Jag betalar.” Men
Chip tänkte att gitarren nog skulle bli mer värdefull med hålet.
Så rätt han fick. Gitarren är numera utställd på Country Music Hall of Fame.
Jessica berättade för Chip att hennes mamma älskade musik och särskilt ”I Can Help”. Då skrattade han gott: ”Det är jag som har producerat den. På den tiden hade jag med mig min hund i studion och precis under tagningen, när Billy Swan spelade och trampade på orgelns pedaler, sprang hunden och tog tag i Billys byxben som han sedan höll fast under hela inspelningen och det blev den bästa tagningen.”
Han berättade också att Lea Jane, som skulle lägga körsången på Jessicas låtar, hade körat på ”I Can Help” och att han då först hade tyckt att deras stämmor var alldeles för ovanliga för att det skulle bli bra och att de behövde göra om det. Men så ändrade han sig och insåg att det var just det som skulle kunna få genomslag. De hade skapat ett helt nytt sound.
Jessica satt helt förstummad över att få höra hela historien kring hur mammans favoritlåt tillkommit.
De spelade in ytterligare två låtar och det gick fortsatt bra. Jessica berättade för Vip att låtarna bara kommer till henne, från ingenstans och ofta under promenader. Det hade även hänt honom vid ett tillfälle, berättade han, och den låten var hiten ”1982”, som gjorde att han kunde börja leva på sitt låtskriveri.
”Jag älskar dina pianomelodier, du är som en blandning av Norah Jones och Elton John!” sa Vip.
Jessicas ögon blev stora som tefat. Hon skakade på huvudet, plötsligt mållös, men samtidigt kände hon sig besläktad med honom,
som om han såg rakt igenom henne. Hon berättade att hon hade en märklig känsla av att han var så bekant för henne, trots att de inte träffats tidigare. Ungefär som en storebror. ”And you’re the little sister I never had”, var hans svar. Det är ju så där med vissa människor vi möter, vi känner direkt en samhörighet, tänkte Jessica.
Spelglädjen hade varit stor hela dagen och Jessica bar på en fantastisk känsla. Hon hade blivit så väl mottagen av dessa superproffs som visat henne sådan oväntad respekt. Och då spelade hon förstås bättre än någonsin!
Innan Bobby Wood lämnade studion sa han till Jessica: ”Jag älskar dina sånger och hoppas att du vill skriva låtar med mig framöver.”
Jessica tänkte att det är väl något man säger bara, men redan efter någon timme fick hon ett mejl där han tackade henne för att han fick spela på hennes låtar och bjöd in henne till en låtskrivarsession. Vad ska jag kunna bidra med tillsammans med dessa fullblodsproffs, var Jessicas första tanke. Hon, som nyligen skrivit sina första låtar och kände sig osäker på sin potential över huvud taget, befann sig plötsligt här med musikhistoriens främsta musiker. Pappans missbelåtna stön kom med ens för henne, missnöjet han alltid visade när hon satt vid pianot. Vad skulle han säga nu?
När de var klara sa Charlie att alla i bandet tyckte att det varit en jättetrevlig inspelning och frågade Jessica om hon skulle kunna tänka sig att komma tillbaka och göra klart hela albumet. Hela albumet? tänkte hon. Flera tankar for genom huvudet: Jag har ju inga fler låtar, men om jag tackar nej kanske jag ångrar mig och inte får någon mer chans. Jessica blev förstås smickrad över att de ville fortsätta samarbetet med henne och hörde sig själv säga att hon kunde komma tillbaka i januari.
”Hur kan du bara bestämma det?” sa Patrik tyst på svenska. ”Du har ju inga fler låtar!”
”Jag vet”, viskade Jessica, ”men om jag tackar nej nu så kanske jag missar alltihop! Jag bara måste tillbaka hit, det känns som att jag har hittat hem. Jag får väl promenera extra mycket för då kommer ju låtarna till mig …” Hon log mot Patrik.
Jessica var överlycklig när de lämnade studion. För första gången
hade hon hittat ett musikaliskt sammanhang där hon kände att hon passade in.
Dag tre i studion var det dags att lägga körstämmor på Jessicas sång och även lite instrumentsolon. Lea Jane kom, hon som hade körat bakom många storheter och på flertalet hits och som under ”the golden years” var en av de mest anlitade körsångerskorna i Nashville. Hon hade med sig sin väninna Margie Cates, som liksom Lea Jane hade absolut gehör. Lea Jane berättade att hon körat på Dolly Partons inspelningar fram till 1995 och även på Billy Swans ”I Can Help”.
Nu hade Jessica alltså träffat Billy Swan som gjorde låten, Chip Young som producerade den och nu Lea Jane som körade på mammas favoritlåt. Kunde det här vara en slump?
Jessica fick en present av Lea Jane, en brosch som låg i en vacker liten guldask. ”Den här fick jag av en vän efter terrorattackerna i New York den 11 september för att den skulle skydda mig”, sa hon. ”Nu önskar jag att den ska skydda dig.” Jessica kände en stark vänskap ta sin början.
Lea Jane lyssnade på första låten. Hon skrev ner alla ackorden och körstämmorna medan hon lyssnade; så enkelt kan det vara när man har perfekt gehör. Sedan gick de in i studion och satte allt.
Till Lea Janes historia hörde att hon under tidigt sextiotal jobbade som sekreterare i studion Columbia Studio A i Nashville, som tillhörde skivbolaget Columbia Records, innan hon startade sin sånggrupp. På samma kontor arbetade den då okände sångaren Kris Kristofferson; han tömde papperskorgar.
I början av den perioden spelade Charlie McCoy in med Bob Dylan. När Lea Jane kom med kaffe kunde Charlie se på hennes min om körstämmorna var bra eller dåliga. Han visste att Lea Jane hade absolut gehör. Vid ett tillfälle bad han henne att hoppa in och lägga några stämmor. Det blev något av det bästa de hört. Lea Jane fick jobb som studiomusiker och startade The Lea Jane Singers.
”Vi gick från studio till studio, jobbade till halv tre på morgonen, sov några timmar och började vid tio igen. Under en dag kunde vi hinna med att spela in med Roy Orbison, Conway Twitty och Kenny Rogers. Vi levde på yoghurt, bananer och vitt bröd med jordnötssmör
på. Det var Elvis som lärde oss att äta det”, sa hon och skrattade. ”Vi arbetade hårt, men det var värt varje sekund.” Lea Jane var också ansvarig för Dolly Partons band under en tid och gjorde alla hennes körinspelningar.
Senare under inspelningsdagen berättade Jessica om sin mammas död och att hon börjat skriva musik några år efter det. Hon anförtrodde Lea Jane att hon aldrig hade känt sig riktigt hemma någonstans, tills hon kom till Nashville.
De grät tillsammans.
”Jag förstår dig”, sa Lea Jane. ”Jag flyttade ifrån New York och började om i Nashville efter att min mamma hade avlidit. Jag byggde ett hus i Hendersonville av mitt morsarv.” Hon berättade att hon som elvaåring drömt om att få köra bakom Elvis Presley. Och den drömmen besannades många år senare. ”Jag har numera lärt mig att ta chansen när den kommer.”
Jessica log inom sig och tänkte att det var precis vad hon också hade gjort.
”Jag har aldrig hört någon spela piano som du och din röst är något utöver det jag tidigare hört, så annorlunda. Om jag så skulle lyssna på en inspelning från andra sidan jorden skulle jag känna igen den. Du är så speciell och med din värme och utstrålning bara vet jag att det kommer att bli något stort av dig en dag”, sa Lea Jane.
När Jessica skulle skiljas från Lea Jane kom tårarna av rädsla för att inte få träffa henne igen. Men Lea Jane sa tröstande att hon kände sig övertygad om att de skulle ses snart igen. ”Jag brukar aldrig säga hejdå, utan vi ses igen”, sa hon och gav Jessica en varm kram.
Lea Jane hade nått in till Jessicas hjärta på ett speciellt sätt, kanske för att det var något med henne som påminde om mamman – längden och samma typ av frisyr!
Charlie tog Jessica och Patrik på ännu en guidad tur genom Nashville. De åkte till anrika RCA Studio B där han gjort många inspelningar med Elvis Presley. Under de två decennier studion var i drift producerade RCA Studio B 60 procent av hitsen på tidningen
Billboards countrylista. Studion, som stängde 1977, låg centralt i
Nashvilles historiska Music Row-område. Sedan 1992 har den ägts av Country Music Hall of Fame, som erbjuder schemalagda rundturer i anläggningarna.
Charlie presenterade dem för sin vän Ron Harman som var guide på Country Music Hall of Fame. När de kom in i studion fanns en grupp turister på plats och Ron presenterade Jessica för gruppen. Han berättade att hon var en artist från Sverige och att hon just hade börjat spela in sitt första album med Charlie McCoy.
Elvis favoritflygel av märket Steinway stod fortfarande kvar i studion. Vid den flygeln hade Dolly Parton skrivit ”Jolene” och ”I Will Always Love You”. Den senare hade hon velat att Elvis skulle spela in. Men han tackade nej, och då spelade hon in den själv. Många år senare gjorde Whitney Houston den till en världshit i filmen The Bodyguard.
Ron bad Jessica att spela en av låtarna från föregående inspelningsdag. Det kom helt överraskande och Jessica blev lika ställd som pirrig. Det fanns inte en chans att hon skulle erkänna att hon var notbunden, hon skulle gå på känsla vid de tillfällen hon var osäker. Det var ett sådant tillfälle då man absolut inte vill spela fel. Det gjorde hon inte heller, men rädslan att inte duga var stark inom henne på den tiden. Hon valde sin egen ”Give Me a Sign”. Känslan att få spela på samma flygel där Elvis och många andra spelat in hundratals låtar var helt och hållet magisk. Som om stjärnstoft vilade över tangenterna.
Dagen innan de skulle åka vidare frågade Charlie McCoy om Patrik och Jessica kände till den äldste nu levande countrylegendaren, nämligen den 91-årige Little Jimmy Dickens. Han undrade om de ville följa med hem till honom.
Little Jimmy skulle egentligen ha haft en föreställning den kvällen, men var hemma på grund av en lätt förkylning. Hans svenskättade fru Mona månade om honom och hade avbokat uppträdandet.
Jessica blev omedelbart mycket förtjust i den charmige gentlemannen. De satt i hans trädgård, blev bjudna på kaffe och kaka och berättade om inspelningen. Självklart ville de föreviga stunden med en bild. Patrik fotograferade och med Jessicas 179 centimeter och
dessutom höga klackar kände hon sig som en flaggstång bredvid Little Jimmy. Hon föreslog att hon skulle sitta ner på bilden, men han skrattade bara och sa att han alltid velat se upp till en kvinna. Det hade han säkert fått göra hela livet, eftersom han bara var 152 centimeter lång!
De fick sig ett gott skratt som sedan stannade kvar som ett kärt minne.
På kvällen besökte de Grand Ole Opry, det anrika ställe där man kan lyssna till Nashvilles främsta countryartister. Att få medlemskap i Grand Ole Opry är en stor hedersbetygelse.
Det blev ännu en härlig kväll i den stora salongen, där det rådde en uppsluppen och glad stämning.
Jessica blev särskilt förtjust i kontakten mellan publiken och artisterna – något hon inte upplevt på samma sätt i Sverige. Publiken lyssnade in den som stod på scen, men också varandra. En ständigt fortlöpande dialog där alla, inte bara artisten, ansvarade för att skapa en härlig stämning. Alla vågade klappa, sjunga och känna. Jessica blev varm i kroppen av det.
Nästa dag åkte de vidare till Memphis för att besöka Graceland, Elvis Presleys hem. Jessica ville gärna dit nu när hon hade fått spela med Elvis musiker!
De gick genom hans hus och Jessica försökte bilda sig en uppfattning om hur han hade levt. När de kom till The Jungle Room mindes Jessica när Chip Young hade berättat om deras inspelning där år 1976, som blev det sista helt studioinspelade albumet med Elvis Presley. Han hade inte fått spela utanför USA för att hans manager Tom Parker – som han hade ett slavkontrakt med – inte fick lämna landet. Det innebar att Elvis inte heller fick resa utan blev kvar i USA, trots att han hade fans över hela världen.
På kvällen gick de runt på bluesbarer längs Beale Street, som är en gata i Downtown Memphis, Tennessee, som går från Mississippi River till East Street. Det är en viktig plats i såväl stadens som bluesmusikens historia. I Memphis var det bluesen som gällde, i motsats till countryn i Nashville. Patrik och Jessica var som uppslukade av musiken. Under
kvällen ekade Tovas ord inom Jessica: ”Du kan väl skriva en låt till mig, mamma. Jag är ju ändå din dotter!” På kvällen föddes början till ”My Lovely Angel” till Tova, som självklart blev bluesinspirerad.
Dagen efter flög Jessica och Patrik hem och det kändes exakt så som Charlie hade sagt när de träffades första dagen i studion; dagarna hade flugit i väg.
Jessica skrev klart sången till Tova på flyget hem. Den handlar om Jessicas önskan att ge Tova en känsla av frihet, att hon har styrkan och alla möjligheter i sitt liv och att Jessica alltid kommer att stå bakom henne och hennes livsval.
Nu återstod fem låtar för att få ihop tillräckligt till ett helt album, vilket efter den här resan hade kommit att bli Jessicas dröm och drivkraft. Hon kände sig lycklig, samtidigt som rädslan grodde inom henne att hon kanske aldrig skulle få uppleva det här igen. Jag måste, och ska, åka tillbaka, tänkte hon.
Väl hemma satte hon sig vid pianot och ropade på Tova: ”Kom nu så ska du få höra din låt.” Hon hoppades att Tova skulle tycka om den så klart, att hon skulle bli glad. Jessica hade dåligt samvete för att hon hade åkt till Nashville och lämnat Tova hemma med farmor och farfar. Kanske kändes det extra mycket eftersom Tova var van vid att de oftast var tillsammans. Patrik hade sagt många gånger till Jessica: ”Tänk alla andra föräldrar som jobbar skift och kanske kommer hem när deras barn sover och inte får träffa dem så ofta som de vill. Annars är ju alltid någon av oss hemma. Du måste också våga ta chansen när den kommer.” Det var inget som Jessica hade övat på under sitt liv. Hon var mest van att se till andras behov. Men hon hade börjat våga drömma lite mer nu.
Efter att hon hade sjungit klart och översatt texten för Tova sa dottern: ”Mamma, den melodin fastnade i mitt huvud så jag tror att många kommer att tycka om den!”
En andra låt var färdig och mammahjärtat var omhuldat!
Allt medan vardagen rullade på med sina åtaganden väntade Jessica på att låtarna som hon spelat in i Nashville skulle komma grovmixade på mejl. Men tyvärr meddelade teknikern Eric Paul att
blixten slagit ner i datorn och slagit ut hans båda hårddiskar och Jessicas sång och körsången var raderade. Hon skulle behöva göra om allt. Hur kunde det hända? Det kändes helt osannolikt! Men Charlie McCoy utlovade att allt skulle ordna sig, så Jessica valde att lita på det.
Under tiden spelade hon i pianobarer och skrev nya låtar. Hon spelade in enkla demos som hon skickade över till Charlie. Hon bad även Lea Jane kolla texterna, eftersom hon kände sig osäker på engelskan.
Planen var att hon och Patrik skulle åka över igen i slutet av januari, men i början av december mejlade Charlie McCoy att han skulle åka till Japan då och att Jessica därför borde komma i början av det nya året i stället.
Det var redan luciatid och Jessica började få panik; hon hade inte alla låtar klara och hade fullt upp med inbokade julspelningar. Men sin vana trogen tog hon långa promenader, samtidigt som hon inspirerades av människor hon mötte i pianobarerna, och då kom både text och musik till henne.
En helg åkte hon till Åre för att spela på hotell Copperhill. En kvinna kom fram till henne efteråt och sa: ”Jag är så less på min man, vi har levt ihop i många år och det har blivit slentrian och känns så tråkigt mellan oss.” Hon funderade på om det var meningen att man skulle leva som främlingar. De hade ingenting att prata om, det fanns inget mer att säga.
Det samtalet gav Jessica en tankeställare och hon sände en tacksamhetens tanke till sin Patrik som hon hade det så bra med. De hade verkligen alltid något att prata om, eftersom den ena dagen inte var den andra lik. När de åkte hem igen, dagen därpå, tänkte Jessica på kvinnan och bad plötsligt Patrik att stänga av musiken på bilstereon.
”Nu kommer en låt”, sa hon och började skriva ”Stranger” som hon sedan sjöng in i telefonen. Hela melodin kom direkt. Nu var alla låttexter på plats. I Nashville väntade studion. Det enda som fattades var Jessica.
”Det är tjejer som du som får saker att hända, så känns det rätt – så kör!”
En ödesdiger septemberdag 2009 bestämde sig Jessica för att återta makten över sitt liv.
Under uppväxten fanns det inte plats att få vara sig själv i ett hem och en omgivning präglat av förtryck, rädslor och tystnad. Musiken blev räddningen. Tänk om hon som barn hade vetat att hon många år senare skulle få en tillvaro i Nashville, mitt bland några av de mest framstående legendarerna i musikhistorien.
Men vägen dit var lång.
Mitt i mörkret av destruktivitet, förföljelse, hot och dödsfall fanns också den outtröttliga kärleken till livet, hoppet och tron på musikens helande kraft.
Jessica Falks självbiografi handlar om mod att våga leva när livet är som mörkast, om att slänga sig ut i det okända och ta chansen.
Det omöjliga blev möjligt när hon gav livet en chans. Det här är Jessicas historia.
www.idusforlag.se