9789180922449

Veronica GustaFsson

En blåvals hjärta

Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se

© Text: Veronica Gustafsson

Grafisk form: Idus Förlag

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN: 978-91-8092-244-9

en blåvals

hjärta

Veronica GustaFsson

Agnes

Agnes kände hur täcket sakta gled av henne. Hon befann sig i det där sköna mellanrummet där allt var möjligt, precis mellan dröm och verklighet.

Men Daysie ville visst annorlunda. En blöt nos i Agnes öra räckte för att väcka henne ordentligt. Om hon var verkligheten som trängde sig på kändes det okej. Mer än okej faktiskt.

När de hade pratat om bästisar i skolan tyckte alla att Daysie var fel svar på frågan, trots att Agnes hade hört uttrycket Hunden är människans bästa vän så många gånger. ”Det måste vara en människa!” hade Mia sagt. Det var en oskriven regel tydligen, och alla måste ha en bästis. Vem som var Mias bästis hade varierat under åren, men det fanns alltid en vid hennes sida. Vem skulle annars skratta åt ens skämt eller gå på bio med en? Men som Agnes hade förstått det var en bästis någon som kände ens riktiga jag, som aldrig svek eller

ljög. Någon som man ville vara med hela tiden. Och det var ju Daysie.

”Agnes, är du vaken?” ropade mamma från nedervåningen.

Hon stönade ljudligt till svar och borrade in ansiktet i Daysies päls. Doften av gräs och frisk luft gjorde henne lugn. Hon tog tre djupa andetag och tog sig sedan ur sängen.

”Nå, hur känns det? Första dagen på sista året på mellanstadiet! Det här är jättestort!” Pappas upprymdhet gick inte att ta miste på.

Agnes förväntan var något mindre. Egentligen tyckte hon ganska bra om skolan. Hon gillade lärarna och de flesta i hennes klass var schysta, men det hade gått nästan två månader sedan de träffades sist. Mycket kunde hända på en sommar. Oavsett fanns det något som skavde inuti när hon tänkte på skolan.

Hon tittade på pappa och försökte le men det kändes mest som om hon såg kissnödig ut. Pappa såg frågande på henne.

”Jag kommer sakna att inte få träffa Daysie hela dagarna”, sa hon, för när pappa väl fått bekymmersrynkan i pannan brukade han inte ge sig förrän han fick en förklaring.

Det var dessutom sant. Hon tyckte alltid det var jobbigt att gå tillbaka till skolan efter sommaren och

den största anledningen var att hon var tvungen att säga hej då till Daysie varje morgon.

”Jag vet gumman! Men hon kommer ha det så bra med mig på jobbet. Det lovar jag dig.” Mamma satte sig ner och fyllde Agnes glas med apelsinjuice.

Mamma hade fått ett nytt jobb, på ett hospice. Hon sa att det var som ett sjukhus man kom till om man inte kunde bli frisk och så småningom skulle dö. Agnes kunde inte förstå varför man ville jobba på ett så sorgligt ställe där allt handlade om döden. För att göra patienternas sista tid lite bättre fick några ur personalen ta med sina djur, om de hade några. Mamma och Daysie hade därför gått en kurs under sommaren och hade dessutom träffat en hundpsykolog som skulle se om Daysie kunde ligga still och låta andra människor klappa henne. Det var hennes superkraft, hon var ju ändå en labrador, så självklart blev hon godkänd.

”Då träffas vi inne i stan i eftermiddag?” Pappa tittade frågande på dem båda.

Mamma nickade uppmuntrande mot Agnes. ”Det tycker jag. Pappa och jag har bestämt att vi äter ute på stan ikväll.”

”Sushi.” Agnes sa det snabbt som för att inte lämna utrymme för några vidare diskussioner.

”Då tar vi sushi.”

Pappa log mot Agnes och kastade en blick mot mamma.

Det var nu någon av dem brukade vädja till henne att de skulle testa något nytt. Men inte den här gången.

I stället sa hennes mamma: ”Det kommer gå bra idag, Agnes. Det lovar jag!”

”Okej”, mumlade Agnes, när hon reste sig från bordet och dukade bort sin tallrik.

Hon borstade tänderna, klädde på sig och begav sig till skolan. Hur mycket det än skavde i magen så skulle hon inte spendera dagen med massa sjuka människor som skulle dö. Det var ju alltid något.

Sally

”Jag hatar dig!”

Sally drog igen dörren så hårt att hon trodde den skulle lossna från dörrkarmen. Med tanke på hur många gånger hon smällt igen den dörren var det ett under att inget mer gått sönder, än en av fotoramarna som hängde på väggen utanför hennes rum. Mamma hade bara hängt upp den spruckna ramen igen som för att ständigt påminna Sally om vad som händer när hon blir arg. Det hade inte hjälpt alls.

Det hon precis sagt hade gjort mamma ledsen, det visste Sally. Men hon hade velat ha en ny mobil i ett halvår och nu när mamma sa att hennes gamla fick duga ett tag till, brast det för henne. Det var ingen nyhet att de hade ont om pengar, men mobilen hade hon faktiskt haft i snart tre år.

Mamma hade arbetat som brevbärare i hela Sallys liv. Det var så hon hade träffat pappa. Han hade stått och

väntat på posten en dag när hon kom och de hade börjat prata. Sally visste inte så mycket om resten av berättelsen. Förutom hur den slutade, med att hon kom till världen.

För två år sedan hade mamma bestämt sig för att utbilda sig till förskolefröken och om de hade haft lite pengar innan var det inget i jämförelse med nu, när mamma pluggade.

Sally väntade till hjärtat slog som det brukade igen innan hon sakta gick nerför trappan. Hon hade gått över gränsen, som vanligt.

Mamma satt och tittade ut genom fönstret med en kaffekopp i handen. Hon såg ut att vara någon annanstans i tankarna, säkert på någon plats där Sally inte var.

”Köpte du Cheerios igår?” Sally visste redan svaret, men det var det bästa hon kom på. Om mamma svarade betydde det att allt var okej igen.

”Ja.”

Dante hällde upp mer mjölk i glaset. Han hade sina gigantiska hörlurar på sig och i dem spelades hårdrock på hög volym. Han hade fått dem i födelsedagspresent några veckor tidigare och sedan dess hade hon inte sett honom utan dem på.

”Kan du ha följe med Dante? Det är ju hans första dag på mellanstadiet och jag tror att han är lite nervös.

Men han vill absolut inte att jag följer honom.” Mamma

viskade trots att Dante med största sannolikhet inte hade hört något ens om de hade skrikit åt varandra. ”Visst, vi kan cykla tillsammans.”

När mamma också spelade med och låtsades som om inget hade hänt var det som en tyst överenskommelse om att bråket var över.

Femton minuter senare var Sally på väg ut genom dörren tillsammans med sin bror. Hon hann se mamma sätta sig vid köksbordet igen och lägga ansiktet i händerna. Imorgon skulle Sally skärpa sig! Inga fler taskiga ord. Imorgon.

Bänken bredvid Lillis

Agnes fick bänken bredvid Lillis. Det kunde varit värre. Lillis var egentligen ganska snäll, men hon hade förändrats det senaste året.

Lillis och Agnes bodde nära varandra och under några år hade det varit självklart att de skulle ha följe till skolan. Men förra hösten, när Agnes var sjuk i nästan två veckor, förändrades något. Om någon av dem var sjuk brukade de alltid ta hem läxor till varandra, men inte den gången. I stället kom Kalle, som inte ens bodde i närheten av Agnes, med läxan. När hon blev frisk igen cyklade hon till deras mötesplats. Hon väntade så länge att hon kom för sent till första lektionen.

När Agnes kom in i klassrummet och tvingades be läraren om ursäkt, satt Lillis redan där. Hon tittade ner i bänken, utan att lyfta blicken när Agnes kom in. Agnes hade gått fram till henne på rasten och frågat varför hon inte var på deras ställe på morgonen. Lillis hade blivit röd i ansiktet och lite flammig på halsen när

hon hade mumlat att hon glömt och att hon hade haft följe med Sally i stället. Vilket var helt ologiskt för de bodde inte ens i närheten av varandra.

Men kanske kunde de ha följe nästa vecka i stället, hade Lillis sagt. När Agnes frågat vad hon menade med kanske hade Sally dragit Lillis i jackan och de hade gått därifrån.

Varje dag under veckan som följde hade Agnes cyklat till deras ställe men Lillis var aldrig där och varje dag hade Agnes frågat Lillis i skolan om hon skulle komma morgonen efter. Svaret var alltid ”kanske”. I slutet av veckan hade Sally skrikit åt Agnes att hon skulle fatta att Lillis inte ville ha följe med henne längre. Att hon var pinsam som inte förstod det.

Det blev helt kallt inombords då. Hon hade inte fattat.

Hon fattade det fortfarande inte. Varför sa inte Lillis

bara det i så fall? Och varför ville hon inte det? Vad

hade Agnes gjort för fel?

Så nu satt hon här, bredvid Lillis. En kompis som inte längre var en kompis av någon anledning som Agnes inte kände till. Det första Lillis gjorde var att vända sig bak mot Sally, med ryggen mot Agnes. Skavet kom tillbaka.

Sally har börjat sexan och helt plötsligt är allt mycket svårare. Inte bara skolan, utan även att säga rätt saker till kompisarna. Dessutom vill pappa efter alla dessa år vara en del av hennes liv igen, men vill hon det? Adde, som hon har döpt sin adhd till, skapar större problem än vanligt och hon börjar tröttna på att vara arg.

Agnes går i samma klass och tycker också att allt har blivit svårare, trots att hon vet så mycket mer än alla andra. Till exempel att en blåvals hjärta är lika stort som en bil och att världens djupaste hål är 12 261 meter. Mest av allt önskar hon sig ett manus som hon kunde följa när hon pratar med sina klasskompisar, för det blir liksom fel hela tiden.

Att gå sista året på mellanstadiet visar sig vara jobbigare än de båda anat.

En blåvals hjärta är en bok om önskan att passa in men också önskan om att få vara den man är. Vad gör man när de två önskningarna inte verkar gå att kombinera?

www.idusforlag.se