Johan Ahlenius
Vindsrådet
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Johan Ahlenius
Grafisk form: Emelie Bohman
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8092-238-8
Kapitel 1
Det blir alltid så här. Kaos, superstort kaos. Jag är sen, som vanligt.
Igår kväll kollade jag lite, eller okej, alldeles, för länge på Youtube och sedan blev jag så trött att jag struntade i att lägga fram mina kläder. Igen.
Att jag aldrig lär mig! Jag är faktiskt tio år nu och borde inte längre ha det här problemet. Jag vet ju att jag har så himla svårt att välja vad jag ska ha på mig på morgonen, och därför borde jag alltid lägga fram kläderna kvällen före. Annars står jag där innan skolan, precis som nu, och stirrar på garderoben medan klockan tickar på alldeles för snabbt.
Varför är det alltid så förresten? Att när man som mest önskar och behöver att tiden går långsamt så går den fort, och när man vill att tiden ska gå fort så går den långsamt? Konstigt.
Efter att ha provat två par byxor hittar jag till slut ett par gråa shorts med stora fickor på sidorna. De
blir perfekta, för jag och Hubert har sagt att vi ska ses efter skolan. När vi är med varandra kan nästan vad som helst hända, och man vet aldrig när man kan behöva riktigt stora fickor.
Hubert är min bästa kompis. Eller förresten, en av mina bästa kompisar. Jag är också bästa kompis med Rafaela. Vi är bästisar alla tre. Vi går i samma klass på Stockskärskolan och vi umgås nästan alltid efter skolan också. Och inte nog med det, vi har en klubb: Vindsrådet.
– Konraaad! Du måste skynda dig nu, du kommer för sent!
Mamma ropar exakt samma sak varje morgon. Jag kommer nästan alltid för sent till skolan. Och det är nästan alltid på grund av att jag inte hittar några bra kläder att ha på mig.
– Ja, jag är på väg! ropar jag ner för trappan.
Sedan suckar jag och drar motvilligt på mig den tröja som ligger närmast, en randig långärmad T-shirt. Egentligen tycker jag inte alls att den passar till shortsen, men nu är det riktigt bråttom och det får helt enkelt duga.
Jag tar min jojo med Pepsimärket på och den lilla skruvmejseln jag brukar använda när jag ska byta batterier i min radiostyrda bil. Sedan lägger
jag dem i en av shortsens sidfickor. Mest bara för att det inte ska kännas så tomt där i.
Jag springer ner för trappan till hallen där mamma väntar med ryggsäcken och en limpmacka med ost.
– Nu får du verkligen åka fort gubben, annars missar du början av lektionen, säger hon stressat.
Jag himlar med ögonen och kränger på mig väskan.
Skorna kliver jag i nästan i farten och mamma får en snabb kram innan jag tar ostmackan ur hennes hand och stoppar den i munnen. Sedan knäpper jag hjälmen och plockar upp min skateboard.
När jag kliver ut genom ytterdörren pirrar det till i magen. Det känns att det snart är sommarlov. Ett sommarlov med Vindsrådet. Det kommer bli magiskt.
Kapitel 2
På torsdag är det skolavslutning och det mesta av allt det vanliga skolarbetet är vi redan färdiga med. Den här veckan har vi fler musiklektioner än vanligt eftersom vi måste öva på de sånger vi ska sjunga på skolgården. Alla föräldrar och syskon får komma och kolla på oss då och efteråt blir det fika.
Jordgubbstårta, kex och bullar.
Jag längtar, samtidigt som jag är riktigt nervös.
När jag ska göra något inför publik känns det jämt som om alla stirrar på just mig. Då blir mitt ansikte alltid rött som ketchup och mina händer alldeles klibbiga av svett.
Jag lutar mig närmare Hubert, och medan ”Nu går sista visan” för tredje gången rasslar genom högtalarna på den gamla silvriga cd-spelaren på katedern, viskar jag i hans öra.
– Fatta vad pinigt att alla ska lyssna på oss. Jag paxar att ställa mig bakom Musik-Magnus så jag inte syns.
Magnus är vår musiklärare som vi brukar kalla för Musik-Magnus. Han är svinlång.
Det finns nog inget jag längtar efter mer än sommarlovet nu. Ingen stress på morgonen och inga läxor. Bara en massa bad och glass. Och framför allt, mer tid för oss i Vindsrådet att vara tillsammans.
Vindsrådet är en slags klubb där bara jag, Hubert och Rafaela är medlemmar. När vi samlas så är det oftast för att helt enkelt bara vara på samma ställe. Vi leker, pratar och chillar. Ibland flamsar vi runt och skrattar tills vi tappar andan. Och ibland gör vi läxorna. Vanliga saker liksom. Vi gör vad som helst egentligen, bara det att vi gör det tillsammans.
Vindsrådet är livsviktigt, för det är nästan bara då vi får vara helt ostörda. Så fort vi stänger luckan till vinden försvinner resten av världen. Vi kan hänga tillsammans utan en massa vuxna eller jobbiga syskon som ska lägga sig i.
Men det som är extra speciellt med Vindsrådet är att vi ibland också gör helt andra saker än det gamla vanliga. Då gör vi viktiga saker, som att lösa problem. Stora och små problem, både åt andra och åt oss själva. Det är det som gör Vindsrådet till mer än bara ett gäng kompisar på en vind; vi lyckas ofta ordna upp saker.
Det är svårt att förklara exakt på vilket sätt, men när jag, Hubert och Rafaela är tillsammans känns det ibland som om det bildas en slags bubbla full av superkrafter runt oss. Det är nästan overkligt när det händer, som något taget ur en film eller så.
Sista lektionen har vi bild. Jag och Rafaela har platserna bredvid varandra och sitter länge tysta och koncentrerade. Rafaela målar en stor somrig teckning. Hon ser ut att ha använt en miljon olika färger och jag blir glad av att titta på den.
Själv försöker jag komma på ett klubbmärke till
Vindsrådet. Jag har tänkt att jag ska måla en skylt som vi kan ha uppe på vinden, men jag har ännu inte lyckats komma på något bra. Jag har slängt säkert tjugo teckningar. Vindsrådet är ju en häftig klubb, mäktig liksom. Så klubbmärket måste vara coolt, men inte så coolt att det blir töntigt.
Alldeles nyss gjorde jag en döskalle, men det kändes helt fel. Döskallar är ju typ hårdrock, och ingen av oss lyssnar på det. Sedan skrev jag
Vindsrådet med graffitibokstäver inuti ett stort hjärta med eldsflammor runt om, men det blev bara konstigt. Hjärtan är lite fjantiga, och passar inte ihop med eld. Jag vet inte vad jag tänkte.
Så nu sitter jag med ett tomt papper igen. Men det gör inget, jag tänker att jag ändå kommer ha tid med det i sommar. Sommarlovet är tio veckor långt, vilket låter som en hel evighet. Tiden kommer aldrig ta slut känns det som.
Vår bildfröken, Wilma, reser sig från sin stol och pekar mot klockan.
– Okej hör ni, nu kan ni packa ihop era saker och lägga i lådorna.
Rafaela tittar upp.
– Oj, är klockan redan halv två! säger hon chockat.
– Och jag som tycker tiden gick hur långsamt som helst idag, säger jag medan jag ställer mig upp och slänger ännu ett hopknycklat papper i papperskorgen.
Sedan går jag och lägger färgpennorna i den stora byttan på pysselskåpet. Vi säger hej då till Wilma och går tillsammans till hängarna för att hämta våra väskor.
Hubert har redan hunnit före och står vid sin hängare och trycker ner en tröja i ryggsäcken. Han tittar med en vild blick mot oss.
– Pappa tvingade mig att ta en fleece i morse, han är galen. Det är ju sommar! säger Hubert och tar på sig sin ryggsäck.
Han har ju rätt i att det är sommar, men vädret har inte varit särskilt somrigt hittills. Mest mulet och kallt. Jag frös faktiskt lite i mina shorts i morse, även om jag aldrig skulle erkänna det för mamma. Vuxna är alltid så oroliga för att man ska frysa. Som om det skulle vara det värsta i världen liksom.
– Ska vi dra hem till mig? frågar jag Hubert och Rafaela medan jag provar ett nytt trick på skateboarden. Vi kan äta mellis och spela tv-spel.
– Jag kan inte idag, jag har fotbollsträning, säger Rafaela.
Hubert säger inget, men vi har ju redan bestämt att vi ska vara med varandra. Han nickar bara ivrigt medan han låtsas spela tv-spel med sina händer samtidigt som han ylar högt som en varg.
Jag och Rafaela fnissar och skakar på våra huvuden. Hubert vet alltid vad han ska göra för att få andra att skratta.
Vi bor åt samma håll alla tre, så vi tar sällskap ända tills Rafaela måste svänga in på Rönnbärsstigen. Hon bor i ett gult radhus nära kullen där vi brukar åka pulka på vintern.
– Vi ses imorgon i skolan. Ha inte för roligt utan mig! ropar Rafaela över axeln medan hon småspringer in på sin gata.
– Nä, vi lovar! ropar jag och Hubert i munnen på varandra.
Och det är sant, för det är alltid roligast när vi är tre.
Kapitel 3
Efter att vi glufsat i oss två rostmackor var i soffan och förgäves försökt klara en helt omöjlig bana i tv-spelet jag fick i födelsedagspresent för två veckor sedan så börjar vi bli uttråkade.
Hubert lägger ifrån sig handkontrollen, suckar högt och glider från soffan ner på golvet. Han påminner lite om slime som långsamt hälls ur en burk.
– Blä, jag känner mig helt seg, stönar Hubert från golvet. Vad ska vi göra?
– Vi kanske kan gå ut och spela lite fotboll? föreslår jag.
Precis bredvid mitt hus ligger en stor äng där vi brukar spela fotboll och brännboll. Det finns inga fotbollsmål, men det växer två rönnar där med ett perfekt avstånd emellan och dem brukar vi använda som mål. På hösten plockar vi ibland de bär som växer på träden och använder dem för att skjuta prick på saker med våra slangbellor som vi gjort i slöjden.
– Okej, säger Hubert med en suck, trots att han älskar fotboll.
Vi stänger av tv:n och går ut. Plötsligt ser vi Kricken som i hög fart kommer incyklandes på gården på sin gröna mountainbike. Han cyklar rakt mot oss och jag hinner bli rädd, men precis innan jag tror att smällen kommer så bromsar han tvärt in precis framför våra fötter så det stänker grus på oss.
– Oj oj oj, ni skulle ha sett era fejs! Kissade ni på er? skrattar han medan han låter cykeln välta ner på marken och går mot huset.
Jag känner hur det brinner och bubblar som lava i bröstet, både av ilska och för att jag skäms över att jag blev rädd.
– Vad håller du på med!? skriker jag efter honom, trots att han redan hunnit in genom ytterdörren.
Kricken är min storebror och går i sexan på samma skola som mig. Ingen kan göra mig så arg som han kan.
– Äh, strunta i honom. Nu går vi och spelar, säger Hubert och knuffar med mig mot ängen.
Jag känner hur hjärtat fortfarande bultar argt och hårt under tröjan, men jag vill inte bråka med Kricken nu. Mest för att Hubert är här, och jag vill inte att han ska behöva känna sig illa till mods.
Men Kricken är också så himla mycket större och starkare än mig, så våra bråk slutar nästan alltid med att han brottar ner mig och tvingar mig att säga något i stil med: ”Jag är sämst och Kricken är snyggast och bäst och hans fisar luktar jordgubb.”
På ängen börjar vi med att köra Klockan. Det är när man turas om att trixa med bollen och ska klara så många gånger som möjligt utan att bollen får nudda marken. Jag klarar typ aldrig mer än sex–sju stycken, medan Hubert är svinbra och har en gång lyckats trixa till fyrtio.
När vi kört några vändor så är jag målis och han skjuter straffar på mig. Det går ganska bra och jag räddar fler bollar än jag släpper in.
Efter ett tag blir vi trötta och svettiga, så vi sätter oss ner i skuggan under en stor lönn som ligger längst ut på ängen, bredvid vägen. Gräset är svalt och lite fuktigt mot rumpan. Jag lutar ryggen mot det skrovliga trädet och tar upp mobilen ur fickan. På skärmen lyser en grön bubbla. Jag har fått ett sms av Rafaela.
Något hemskt har hänt!
Möte på vinden NU!
Jag trycker upp mobilen i ansiktet på Hubert som rycker till och blir irriterad.
– Va, vad är det? fräser han.
Jag fortsätter att hålla upp mobilen tills han till slut fattar vad jag vill och läser sms:et. Vi bara stirrar på varandra ett ögonblick innan jag reser mig upp och borstar bort nyklippt gräs och gamla löv från shortsen.
– Vi skulle väl inte ha vindsråd idag? frågar jag fastän jag vet svaret. Rafaela skulle ju på träning.
Hubert skakar långsamt på huvudet.
Konstigt. Även om vi i Vindsrådet alltid hör av oss till varandra när vi stött på något problem som behöver lösas så brukar det inte vara så här akut.
Jag känner en obehaglig susning i kroppen, som när man är på stranden en solig dag och himlen och vattnet helt plötsligt mörknar och man börjar frysa och snabbt behöver packa ihop och åka hem.
Sedan springer vi tvärs över ängen mot mitt hus och vinden ovanpå garaget.
Det är bara dagar kvar på terminen och snart väntar ett härligt sommarlov för Konrad, Hubert och Rafaela. Men så får Rafaela reda på att hennes mamma fått ett nytt jobb och att de måste flytta. Vännerna inser att det skulle innebära slutet för deras klubb, Vindsrådet. Vilken katastrof!
Turligt nog råkar Vindsrådet vara just experter på att lösa problem. Och kanske kan de samtidigt göra sig av med skolans elake rektor?
Snart tar en listig plan form, som kretsar kring en uppstoppad utter och en fejkprofil på nätet. Men att överlista rektorn och hemlighålla planerna visar sig bli svårare än de räknat med. Kan en oväntad hjälpande hand kanske rädda operationen trots allt …
Vindsrådet är en bok om vänskap och lojalitet. Men det är också en berättelse om syskonrelationer och lögner. Hur långt får man egentligen gå för vänskapens skull?