Fler böcker av Tobbe Isaksson utgivna av Idus förlag: Bakom uniformen – en polismans berättelser (2021)
Mer än uniformen – en polismans berättelser
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Författare: Tobbe Isaksson
Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag
Foto: Stefan Isaksson
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2023
ISBN: 978-91-8092-050-6
”Ge barnen kärlek, mera kärlek, ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.”
Att skriva ännu en bok om polisarbete är inte det lättaste. Var börjar jag den här gången, men kanske framför allt, var slutar jag? Går det ens att sluta? Det är ju knappast så att nya ärenden upphör att trilla in varje gång jag påbörjar ett arbetspass. De bara fortsätter, fortsätter och fortsätter. De kommer aldrig ta slut och därför kommer jag inte heller komma till en punkt när det inte längre finns någonting att skriva om.
Kollegor har flertalet gånger kommit fram till mig efter de läst min första bok och undrat varför jag inte skrev om det ärendet eller det, eller det? Ibland har det funnits en förklaring och ibland är det ett ärende jag nästan helt glömt bort men efter kollegans påpekande kommit ihåg och insett att – ja, varför skrev jag egentligen inte om just det där ärendet? Så till slut kunde jag inte låta bli. Det blev helt enkelt för många ärenden för att inte skriva ännu en bok.
För mig som valt ett yrkesliv inom polisen i yttre tjänst är däremot själva skrivandet, hur paradoxalt det än låter, en central del av yrket. På mer eller mindre varje ärende vi blir beordrade till krävs det nämligen ofta tyvärr mängder av avrapportering efteråt.
Men det är ju så det är, för polisarbete har aldrig varit och kommer heller aldrig att bli non-stop action. Polisarbetet som jag berättar om i mina böcker är faktiska ärenden, stora som små, spännande som tragiska, som möter mig och mina kollegor i vår vardag och inget annat.
Så välkomna ännu en gång in bakom uniformen till min värld och mina tankar. En värld bortom medias rubriker och där allting, till skillnad från filmer och tv-serier, har hänt på riktigt.
Jag undrar vad han tänkte på. Vad hade han egentligen för tankar precis innan han gjorde det. Och vad hände sedan? Efteråt? Blev allting bara svart eller såg han sig själv uppifrån flyga iväg någonstans?
Kanske mot ett vitt ljus? Vad det än var han tänkte och vad som än sedan hände så hoppas jag ändå, på nåt sätt, att det hela var vackert för honom. För i min värld är det bara tragiskt.
Scenen framför mig är faktiskt inget annat än fullständigt grotesk. Lägenheten är en tvåa som vilken annan som helst, på tredje våningen i ett litet hyreshus i utkanten av stan i ett lagom sömnigt bostadsområde där det nästan uteslutande bor pensionärer. Hyreshuset i sig är gammalt, men lägenheten är nyligen totalrenoverad och riktigt ljus och fin med mestadels vita tapeter, ljusbruna nya ekgolv och även helt nya fönster. Runt omkring i lägenheten står flera nyare större växter och det hela ser mer eller mindre ut som en klassisk annonsbild från Hemnet.
Och det är väl det jag reagerar på också, för även om det känns som att jag befinner mig i en annonsbild känns allting samtidigt så otroligt opersonligt. Det finns nämligen ingenting här som ger ett personligt intryck, ingenting som ger en bild över vem det är som bor just här i denna lägenhet. Inga särskilda tavlor på väggarna, inga foton på barn eller barnbarn, inga böcker i bokhyllorna som pekar åt
ett visst intresse eller yrke. Ingenting alls. Det är fullständigt anonymt allting. Och ensamt. Väldigt ensamt.
Jag brukar alltid ställa upp ett fönster på glänt så att själen ska kunna lämna rummet och flyga iväg. Det är både sorgligt och vackert på samma gång, och även om jag inte vet varifrån det kommer så tror jag det är allmänt vedertaget då jag känner många kollegor runt om i landet som gör samma sak. Vare sig rummet stinker av ruttnande människokött eller ej.
Men jag måste fortsätta dokumentera. När jag fotograferat hela bostaden närmar jag mig till slut det som jag helst inte vill närma mig. Och för att det ska gå rätt till samtidigt som det inte tummas på säkerheten måste jag då först säkra vapnet. För där det ligger nu kan det inte ligga, i vilket fall ska det ändå tas omhand och föras till polisstationen. Nu visar det sig att mannen inte står registrerad som ägare till några vapen, men med en snabb blick på den gamla hagelbössan konstaterar jag att det troligen är ännu ett arv som gått oregistrerat från far till son genom flera generationer.
Och samtidigt som jag böjer mig ner och greppar tag om hagelbössan flyger tankarna iväg hundra år bakåt i tiden. För det här hade nog den där bonden, om han nu ens var bonde, som kanske i slutet på 1800-talet någonstans i Sverige köpte sin första hagelbössa för 19 kronor i den lokala järnhandeln, aldrig kunnat föreställa sig – att nån gång långt in i framtiden kommer en polisinspektör i Lund vid namn Tobbe plocka upp bössan från ett golv framför mitt barnbarns barn som använt det för att skjuta huvudet av sig.
För det blev verkligen hela huvudet. Det finns ingenting kvar. Ingenting. Längs de nya tapeterna och i taket syns resterna av intorkad hjärnsubstans och blod som runnit ner mot golvet, där mängder av mindre benbitar från skallen blandas med svarta små hårtussar. Bisarrt nog noterar jag även vad jag tror är halva näsan och delar av några tänder som sticker upp från en mindre samling blod intill en vägglist.
Kroppen sitter fortfarande kvar upprätt på stolen, precis mitt i vardagsrummet, med rak rygg och båda armarna hängandes rakt ner mot golvet. Den enda antydan till att kroppen en gång haft ett huvud är delar av den uppfläkta blodiga halsen som sticker upp ur den blårutiga flanellskjortan.
Det är ganska vanligt att människor som begår självmord lämnar efter sig ett brev och inte sällan har de dessa brev på sig när de tar sitt liv, så en av punkterna som behöver prickas av är att jag måste känna igenom kroppen. Så jag tar ett djupt andetag och börjar sakta och försiktigt känna och leta igenom fickorna på de mörkblåa jeansen han har på sig samt i bröstfickorna på skjortan.
Jag befinner mig nu väldigt nära där mannens huvud en gång i tiden satt och även om jag gör så gott jag kan så lyckas jag inte undvika att se alla vita små likmaskar som kryper omkring och äter sig mätta på det ruttnande köttet nere i kratern av den uppfläkta halsen. Och det är så fruktansvärt äckligt.
Men jag hittar inget brev någonstans på kroppen och inte heller någon annanstans i lägenheten. Kollegan har med hjälp av ledningscentralen gjort lite slagningar i datorsystemen och där finns inte heller någonting. Bokstavligen talat. För det finns ingen fru, inga barn, inga syskon eller släktingar överhuvudtaget. Han var verkligen helt ensam.
Det knackar på dörren. Utanför står personal från likbilen som ska hämta kroppen. Skönt att de kunde komma så snabbt, det händer ibland att man får vänta i timmar. De verkar trötta och säger knappt hej innan de frågar om vi har märkt upp kroppen med band runt handleden. När jag svarar att det är fixat går de under tystnad in med båren i lägenheten och vidare in till vardagsrummet, vecklar ut likpåsen på golvet intill stolen som de lägger ner kroppen i och lyfter sedan upp den på båren och lämnar lägenheten lika fort som de kommit.
Jag antar att den yngre av dem ursäktar sig i dörröppningen på väg ut när han snabbt vänder sig om och säger att det varit en lång
dag och att de kört fram och tillbaka över halva Skåne och knappt hunnit äta.
”Ingen fara”, svarar jag samtidigt som de försvinner ner i trapphuset med båren mellan sig. Vilket jobb de har. Och jag som ibland tänker att mitt jobb kan vara konstigt. Tänk att köra omkring och hämta lik dagarna i ända. Fast det är ju klart, någon måste ju göra det också.
Själen har väl också hunnit lämna lägenheten vid det här laget tänker jag, så fönstret som jag öppnade för en stund sedan stänger jag nu. Vi låser sedan ytterdörren efter oss och med den blodiga hagelbössan invirad i två stora papperspåsar tillsammans med lite övrig ammunition som vi hittade går vi gemensamt ner på innergården och bort mot vår bil som står parkerad på en större allmän parkeringsplats.
Två unga, till synes nyblivna mammor med varsin barnvagn ute på eftermiddagspromenad passerar oss på cykelvägen intill parkeringsplatsen. De stannar till och frågar nyfiket om det har hänt något. Ska jag för en gångs skull, i dessa sammanhang, faktiskt tala sanning och berätta i detalj om vad som skett eller ska jag bara säga det jag brukar säga?
Kollegan har fortsatt gå mot bilen med hagelbössan och kvinnorna stirrar med stora nyfikna ögon på mig och väntar uppenbart spänt på mitt svar. De har verkligen inte med saken att göra och hade jag sagt sanningen med alla tillhörande vidriga detaljer hade jag nog förstört resten av deras promenad. Så istället får det ännu en gång bli det vanliga avdramatiserande svaret, med tillhörande leende: ”Nej då, det var bara ett fönster på glänt.”
”Det här kommer inte sluta bra.”
Så gick mina tankar under tiden som jag fortsatte att prata och lugna ner mannen som gick bredvid mig. Om media skulle beskriva honom hade de nog använt den slitna frasen ”Känd av polis sedan tidigare”, och i detta fall stämde det väldigt väl. Jag kände definitivt till honom. Han var en man med åratal av psykiska problem, stundtals med svåra vanföreställningar om förföljelse, kombinerat med ett narkotikamissbruk som ofta gjorde honom extremt aggressiv.
Så när vi blev beordrade att köra till en av de stora matbutikerna i centrala Lund med anledning av att personal ringt in och berättat att en man precis sprungit rakt in i butiken och skrikit att han var förföljd, tänkte jag inte såsom uppringaren hade gjort att någon faktiskt var ute efter den stackars oskyldiga mannen. Istället tänkte jag direkt på honom. Och mycket riktigt, så fort vi kom in i butiken och tittade bort mot avdelningen där personalen stod tillsammans med honom såg jag genast att det var personen som jag hade misstänkt att det skulle vara.
”Hur illa är det den här gången?” hinner jag tänka innan vi kommer fram och börjar prata med sällskapet. Personalen förklarar vad som har hänt och under tiden sneglar jag åt en väktare som även befinner sig på platsen. Jag noterar på hans blick att han nog, till
skillnad från personalen, förstår att allt inte riktigt är så som den uppjagade mannen sagt.
Med tanke på vår vetskap om vem han är, och framförallt vad han är kapabel till, börjar vi mer eller mindre direkt ta honom åt sidan. Vi vet exakt vad som kan hända och försöker därför få honom att lugnt och stillsamt tillsammans med oss lämna platsen. Det är då som jag märker att även personalen börjar förstå att det är något som inte stämmer.
Och jag märker också att personer runt omkring oss reagerar på mitt, mer eller mindre, ”daltande” med mannen. ”Varför tar dom inte bara tag i honom?” hör jag nästan hur de tänker. Men de vet inte. Som så många gånger förr i så många andra liknande situationer har folket runt omkring oss inte heller den här gången den kunskap som jag råkar ha om just denne man. För han är nämligen stark, han är fruktansvärt stark. Och inte bara det, människorna omkring oss känner inte heller till psykosen som mannen drabbats av.
Så varje steg som jag kan få honom att självmant gå framåt genom mitt så kallade ”daltande” är inget annat än en delseger, där själva slutmålet är att så snabbt och smidigt som möjligt få in honom i polisbilen så vi omedelbart kan köra honom till akutavdelningen på psyket.
Hela tiden har han de där snabba, karaktäristiska vändningarna och ryckningarna på huvudet och den tokstirriga blicken med vidöppna ögon som hela tiden söker i närområdet efter alla inbillade människor som spanar på honom och letar efter ett läge att springa fram och döda honom. Men varje gång jag nämner hans namn bryter jag tillfälligt hans stirrande. Han tittar på mig och undrar vad jag vill. För att distrahera honom ställer jag några irrelevanta frågor om något minst lika oviktigt, och så har vi kommit några meter till. Sedan några till och ytterligare några till …
Men väl ute ur affären och framme vid polisbilen på torget går det inte längre. Plötsligt vrålar han högt: ”Det där är ingen polisbil!”
och sekunden efter exploderar allting. Från absolut ingenstans, från noll till hundra, vräker han sig mot mig och jag hinner knappt tänka innan vi hamnar i en hög på kullerstenarna mitt ute på torget. Men jag lyckas i fallet greppa tag runt hans nacke och ena arm och han hamnar på rygg med mig rakt över honom, samtidigt som kollegan och väktaren, som också följt med ut, slänger sig över hans ben.
Han är verkligen makalöst stark men jag får inte riskera att strypa honom. Och i en sån här hög av människor är pepparspray i princip uteslutet, risken för att vi själva kontamineras av sprayen är alldeles för hög och det finns ändå inte en chans i världen att jag skulle kunna nå burken som är fäst i mitt bälte utan att jag samtidigt måste släppa taget om hans arm. Och släppa taget är det sista jag kan göra i det här läget.
Med exakt all min kraft trycker jag mig ner mot honom och tack vare kollegan och väktaren som försöker låsa fast hans ben är det precis att vi lyckas hålla kvar honom nere på marken.
”Larma!” vrålar jag till kollegan. För själv har jag ingen möjlighet, släpper jag taget kommer han loss, jag är helt låst med honom, det enda jag kan göra är att försöka behålla någon form av grepp och på så sätt låsa fast honom tills vi kan få hjälp.
Plötsligt lyckas han ändå slita sig loss med sin ena arm och börjar med knuten näve slå mot mig. Han träffar baksidan av mitt huvud flera gånger, samtidigt som han väser högt att han ska döda mig. Med mina absolut sista krafter trycker jag mig ner mot honom och låser återigen fast honom i ett järngrepp. Jag ligger nu rakt över honom och mitt huvud är pressat ner intill kullerstenen så mitt högra ögonbryn snuddar vid marken.
Efter vad som känns som en evighet hör jag slutligen en bil tvärbromsa intill oss. Jag ser den inte då mitt ansikte fortfarande är tryckt ner mot marken men inser att det är mina kollegor, då jag omedelbart efter inbromsningen hör ljudet från deras kängor när de kommer springande mot oss. De slänger sig rakt ner och tillsammans lyckas
vi till slut få runt mannen på mage och bända upp och låsa fast hans armar med handfängsel. Själv reser jag mig sedan upp från marken och känner hur jag skakar nästan okontrollerbart från allt adrenalin som pumpar. Jag är både slutkörd och uppjagad på samma gång. Varje muskel i min kropp rycker nästintill krampaktigt och jag dryper av svett när jag stapplar bort mot bilen och öppnar dörren till förarplatsen under tiden som alla de andra inblandade gemensamt lastar in mannen i baksätet. Tillsammans med den andra radiobilen kör vi omedelbart bort till psykakut där han direkt blir inskriven och fastlåst i en spännbädd.
Mannen blev sedan tvångsintagen under en längre tid, men jag fick nyligen veta att han återigen var ute i det fria. Det är ingenting nytt, det händer hela tiden att folk som vi av olika anledningar tar bort från gatan släpps fria igen efter vad som kan upplevas som en alldeles för kort tid. Och det är ju minst sagt frustrerande. Men det är onekligen inte vår uppgift att bestämma när en person släpps fri igen. Även om jag ofta önskar att det vore så.
Mer än uniformen – en polismans berättelser är den fristående uppföljaren till den kritikerrosade boken
Bakom uniformen – en polismans berättelser från 2021. Ännu en gång får vi följa med polisinspektör Tobbe
Isaksson vid Lundapolisen i hans polisbil ut på ärenden vi inte trodde var möjliga eller ens visste existerade.
Den här gången tar Tobbe med oss ännu djupare in bakom uniformen. Med längre, mer ingående texter ger han återigen läsaren nya perspektiv på vad det egentligen innebär att vara polis i yttre tjänst och även hur det stundtals kan påverka privatlivet.
Hans första bok har beskrivits som Tunna blå linjen , fast på riktigt. Den har tryckts i flera upplagor som samtliga blivit slutsålda. Boken används nu som kursmaterial för präster, utbildningsmaterial för MBU och har även köpts in som undervisning till gymnasieskolor.
"Tobbe Isaksson lyfter polisyrket från dess skugga med en öppenhet och ärlighet som jag aldrig tidigare har läst. Jag skulle säga att vi behöver fler böcker som denna för att få en större förståelse för vad polisen faktiskt arbetar med.” BokCirkelnn
"Boken är oerhört intressant att ta del av och många elever kan inte sluta läsa den.” Tony Erimån, lärare i Samhällskunskap/Kriminologi
"Jag rekommenderar verkligen hans bok Bakom uniformen som ger en lysande bild på spännvidden mellan de olika jobb en polis får åka på. Det är en berg och dalbana mellan skratt, sorg och allt däremellan." Hasse Brontén, Snutsnack www.idusforlag.se