Jag dör hela tiden
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Sanna Nässén
Grafisk form och omslag: Camilla Häggman
Omslagsbild: Istock, mikroskopisk bild av bröstcancer
Sättning: Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2023
ISBN: 978-91-8092-010-0
”For she had come to feel that it was the only thing worth saying – what one felt. Cleverness was silly. One must say simply what one felt.”
Virginia Woolf
Jag började skriva den här boken som en nödvändighet. Jag hade tänkt skriva andra berättelser, men det var den här jag behövde skriva. Om kraschen, cancern, det som hände innan och det som hände efter. Jag var tvungen att minnas vad som hade hänt för att kunna komma vidare.
Jag satt i mörkret och skrev och såg bilder av det som hänt träda fram som filmsnuttar på ett uppspänt lakan mellan träden i en trädgård en sommarnatt, flytande och oskarpa. Jag kände igen mig, jag grät och blev rörd, men jag orkade inte fördjupa mig i det riktigt, ville inte, tyckte det var kletigt och sentimentalt. Det gjorde ont.
Jag försökte skriva andra saker men boken släppte inte taget om mig riktigt, den behövde bli klar. I skuggan av dödens hot kändes skrivandet som liv och en drift vaknade i mig att förvandla allt det jobbiga som hade hänt till något fint. En diamant av en skogsbrand. Och jag började se att det finns flera berättelser här. Om en människas väg och förändring. Från sjuk till frisk, vad
nu det är. Om att gå in i ondskans borg med svärdet draget, om möten med medicinkvinnor på sminkavdelningen, om det revolutionerande i att vila, om Tom Selleck, om att få ett eget rum, om att laga sig själv. Om botten, om doften i en nacke, om att gå runt med skrynkliga lappar med poesi i väskan. Om döden och livets svettiga tryckare. Om en privilegierad människas krasch, någon som har ekonomisk och emotionell trygghet, som har terapi, gymkort, tillgång till massage och kan resa bort för att återhämta sig, men som är tom och kämpar med sig själv. Om att börja se sig själv på ett annat sätt, bortom prestationerna som ska erbjuda förlösning men inte håller vad de lovar.
Boken handlar också om ett splittrat, fragmenterat och stressat jag i sjukvården. Hur det psykiska och det fysiska delas upp hos olika experter som inte känner varandra. Mitt möte med vården var präglat av en alienation, att min kropp inte är min, tillsammans med känslan av att jag måste påverka vården själv för att den ska bli så bra som möjligt. Att förstå och bearbeta fakta under stress visade sig omöjligt många gånger. Den medicinska faktan har jag återberättat som jag minns den.
Boken bygger på mina upplevelser men är också fiktion. Karaktärer, kronologi och fakta kan vara ändrade, hårdragna och skruvade i för berättelsens skull. Huvudpersonen är jag, men ändå inte jag. Hon i boken är mer självklar än jag var. I verkligheten var resan mycket mindre linjär och fortsätter varje dag.
Jag skriver det här sju år efter allt började. Tillvaron och världen har ändrats så mycket sen dess. Det är hårdare, kallare, fattigare på många sätt. Det är viktigare än någonsin att vi delar med oss till varandra och vågar prata om våra sår, så att vi förstår att vi inte är ensamma. Jag hoppas att den här boken kan vara ett bidrag till det.
Aska från en helig eld i Indien, en spellista, lussekatter en tisdag i december, ett recept på kantarellpasta, någon som hälsar på utan inbjudan, blommor från en som har nog med sig själv, en städad lägenhet, en nalle, ett sms, ett telefonsamtal, en självklar närvaro.
Älskade människor som inte säger vad de tänker utan försäkrar mig om att allt kommer gå bra, och deras tappra leenden är det vackraste jag sett.
Kärleken. Som en skyddande hinna. Mjuka väggar som dämpar det onda och tar emot mig. Som en oro. Som böner i natten. Kärleken viskar till mig att jag finns, att jag alltid funnits, även om jag inte förstått det själv.
Sommaren 2007 är jag gravid för första gången. Det är överväldigande och utmattande. Det är inte bara det att jag är på väg att skapa någon annan, också jag själv är på väg att omformas. Jag ska bli två nya. Det känns så tydligt, i leder, brosk och blod, i djupt liggande muskelfästen, hur det drar, sträcker, viskar och skriker. Flyter ut åt alla håll, planlöst, hänsynslöst.
Jag frågar ofta mig själv om jag är lycklig men har inget tydligt svar. Det är jag väl. Det var det här jag ville, det här vi ville, det vi bestämt och riktat in vår bräckliga energi på. Det är som att energin aldrig riktigt räcker för oss nu. Vi måste hushålla och portionera ut och orkar inte som vi gjorde tidigare.
Jag och S går på kurs i profylax. Jag ska lära mig att förhålla mig till smärtan. Inte vara rädd längre, välkomna den. Gå emot instinkterna som säger att smärta betyder att något är fel och att jag måste springa så långt bort jag bara kan och skydda och försvara mig till varje pris.
Vi lär oss att om jag vågar möta smärtan kommer jag bli
belönad. Jag förstår att jag inte bara kommer få det jag vill ha, mitt barn, vårt barn. Jag kommer också få en insikt om mig själv, något om att släppa kontrollen och ha tillit som jag vet att jag behöver. Något med att det mjuka är det samma som det starka. Men jag är inte där än. Det är bara intellektualiserande och inget som fäster på riktigt.
Vi kommer hem med övningar att göra tillsammans. S nyper mig i armen och jag koncentrerar mig på min andning. Det funkar, jag andas. Jag är inte rädd.
Jag är inte rädd men jag är arg. När S inte är orolig som jag, inte läser samma böcker som mig eller lystrar till mina krav på genomgångar och planeringar inför förlossningen. Det är ju jag som har barnet i magen. Han måste lyssna på mig. Han ler och är snäll och säger att allt kommer att bli bra. Han nyper mig och jag fokuserar på andningen.
Vi övar duktigt för att känna oss som ett team och det känns riktigt bra att ha en gemensam plan. Men jag känner mig så ensam och inget blir som jag hade tänkt mig.
När det väl är dags blir det kejsarsnitt som leder till komplikationer, kraftiga smärtor som bara kan brytas med tung medicinering. Jag minns nästan inget av de första dagarna tillsammans med mitt barn. Lycka, smärta, trauma, dagar och minuter smälter ner i samma flod. Vi mjuknar, vi är nyfödda alla tre. Vårt barn lyser mot oss med sina stora ögon. Det är som att se ett spöke. Som religion. Nu är vi aldrig mer ensamma.
Tiden efter får jag ont överallt. Jag tänker att jag ska laga mig själv genom att träna, genom viljestyrka och något slags uppbyggligt tänkande. Hur jag ska klara det trots alla motstånd vet jag inte. Det är väl bara att anstränga sig kanske. Göra det i alla fall. Jag går till en osteopat, en ung kille med flygigt hår och kalla händer som säger:
– Kroppen minns. Allt finns i kroppen. Alla frågor, alla svar.
Sen masserar han mitt ärr efter kejsarsnittet, under magen, precis ovanför trosorna och jag kopplar bort mig själv och hör knappt vad han säger när han allvarligt ser på mig och säger:
– Jag kan nog inte göra mer för dig. Jag är bara en student och jag är orolig att det här är för komplext för mig.
Jag börjar förstå att ingen kan hjälpa mig. Ingen har en bruksanvisning för läkande som jag kan följa. Jag har bara mig själv och jag måste lära mig att bita ihop, för nu finns det andra liv som behöver mig.
Allt det som kroppen har fått ta emot. Tunt lager på tunt lager tills pansaret är tjockt och otympligt. Jag orkar inte tänka på det. Vill inte acceptera att smärtan kan ha stannat kvar.
När jag ramlade med pannan före in i hörnet på farmor och farfars vardagsrumsbord och fick ett jack i pannan.
När jag föll med huvudet före ner i spiraltrappan på Tallvägen och skadade näsan.
När jag landade från gungan med ansiktet först ner i vasst grus och trasade sönder överläppen.
När jag kastade mig ut från högsta trampolinen och försökte dyka, utan att veta hur man gjorde, och landade på låren som en groda och benen var knallröda och brann av smärta.
– Gå upp igen direkt, sa läraren strängt. Om du inte gör om det nu kommer du att vara rädd resten av ditt liv.
När jag blev snurrad på T:s rygg på dansgolvet och föll rakt ner i golvet med huvudet före och slog sönder min framtand.
När jag drack alkohol för första gången och blev så berusad att jag fick åka ambulans och bli magpumpad.
När jag körde in i en sten med cykeln i Lund, flög över styret och tappade andan.
Det är som att jag går genom livet med en ständig brist på luft.
Jag tror jag tänkte att om jag gjorde allt rätt så skulle jag bli belönad. Den där känslan av att ständigt vara jagad skulle försvinna där uppe på platån dit jag alltid var på väg, klättrande upp, uppför bergväggen, i regn och lera och med blodiga knän.
Hon har allt en människa skulle kunna begära. Hon borde vara nöjd, men allt känns fel. Något behöver ändras, frågan är bara vad. Vändpunkten kommer, från ett oväntat håll. Det är cancer. Nu tar livet en helt ny väg. Den är svår och skrämmande, men blir alltmer hennes egen.
Jag dör hela tiden är en roman med självbiografisk grund, en berättelse som är unik men ändå allmängiltig. Med öga för tillvarons talande detaljer och en blandning av ärlig realism och poetiskt utforskande tecknar författaren en berättelse om utveckling, kärlek, sjukdom och friskhet som ifrågasätter, ger nya perspektiv och hopp där det är som mörkast.
Jag dör hela tiden är Sanna Nässéns debutbok.